Nyheter om Chile, Demokrati, Honduras, Tonga

Snabbguide till de tre nästkommande valen i världen

Var i världen hålls nästa val? Och vad står på spel? Blankspot guidar bland kommande folkomröstningar och parlamentsval.

Av Linnea Bergqvist 18 november, 2021

Under 2020 påverkades över 70 inplanerade val runt om i världen av pandemin vilket Blankspot rapporterat om tidigare. Många av de inställda valen har under slutet på föregående år kunnat genomföras trots den speciella situationen och nu har fler val planerats in under 2021.

Här är de tre nästkommande valen i världen:

18 november: Parlamentsval i Tonga

Den 18 november är det parlamentsval i Tonga, en monarki i söderhavet.

Fram till år 2010 styrdes landet av kungen tillsammans med med stöd av kronrådet, som bestod av 15 medlemmar från adeln. Efter en grundlagsändring innehar numera regeringen den verkställande makten men kronrådet finns kvar som ett rådgivande organ för kungen.

Sedan år 2012 är det Tupou VI som är Tongas kung.

Han ärvde kronan efter att hans bror dog samma år men kröntes inte officiellt förrän år 2015.

Tupou-familjen har styrt landet sedan år 1885 när hövdingen George Tupou I utsåg landet till en monarki och sig själv som kung.

Tongas kung är landets statschef och överbefälhavare. Han kan upplösa parlamentet och lägga in veto mot lagförslag samt utser högt uppsatta personer inom rättsväsendet. Han utser även formellt en premiärminister, som sker på förslag av parlamentet, och väljer därefter övriga ministrar på inrådan av premiärministern. 

Landets parlament heter “Fale alea” och har den lagstiftande makten i Tonga. Parlamentet består av en kammare med 26 ledamöter varav 17 väljs i enmansvalkretsar i allmänna val vart fjärde år. De sista nio platserna delas ut av adeln, som även innehar posterna som talman och vice talman.

Inför det kommande parlamentsvalet är det 73 kandidater som kommer att tävla om de folkvalda platserna i parlamentet.

Landets mest tongivande parti, och det enda som erhåller platser i parlamentet, är “Vänskapsöarnas demokratiska parti” (DPFI) som bildades år 2010 av Akilisi Pohiva.

Partiet uppkom från demokratirörelsen “Rörelsen för mänskliga rättigheter och demokrati” (HRDM) som under 2000-talet arbetade för att minska monarkens och adelns makt samt införa demokrati i Tonga.

I spetsen fanns Pohiva som sedan 1980-talet hade varit en stark pro-demokratisk röst. Han arbetade bland annat på HRDMs radiokanal och senare tidning, och greps även ett flertal gånger till följd av sin kritik mot monarkin och parlamentet. 

Kravet på demokratiska förändringar nådde sin kulm den 16 november år 2006 när våldsamma kravaller bröt ut i Tongas huvudstad Nuku’alofa. 

Mellan 2000 till 3000 personer tog sig fram genom staden och välte bilar, attackerade regeringsbyggnader, krossade fönster och plundrade samt tände eld på företag. Kravallerna ledde till att 80 procent av stadens centrala affärdistrikt brändes upp.

När regeringen utlovade nyval år 2008 avtog kravallerna och en kommitté tillsattes som bestod av representanter från adeln, regeringen och folket. Kommitténs uppdrag var att reformera det politiska systemet, och föreslå författningsändringar i en demokratisk riktning. 

När nyvalet hölls i april 2008 gick samtliga folkvalda platser till demokratianhängare och kungahuset meddelade att mandatperioden skulle bli den sista under det gamla systemet, och att ett val skulle hållas år 2010 enligt den nya författningen.

Det här ledde till att Pohiva valde att lämna HRDM och bilda DPFI som vann 12 av de 17 valbara mandaten i valet år 2010. I och med det föreslogs han som premiärminister, men parlamentet valde istället adelsmannen Tu’ivakano till tjänsten. 

Mandatperioden mellan år 2010 till 2014 präglades av flera regeringsombildningar och en rad brottsutredningar mot parlamentsledamöter. DPFI initierade även en förtroendeomröstning mot regeringen som misslyckades efter att en av deras medlemmar gick över till regeringssidan i utbyte mot en ministerpost. 

I november år 2014 hölls åter val till parlamentet som resulterade i att DPFI backade till 9 mandat men den här gången valdes Pohiva till premiärminister. Hans nya regering fokuserade på att minska de statliga kostnaderna och den växande statsskulden, som år 2014 motsvarade hälften av landets BNP. 

I augusti år 2017 valde kungen att upplösa parlamentet, knappt ett år innan ordinarie val skulle hållas, till följd av att parlamentets talman hade sagt att regeringen stundtals hade överskridit sina befogenheter och inte respekterat författningen och rättsstatens principer.

Nyvalet hölls den 16 oktober samma år och DPFI vann 14 mandat, vilket innebar att partiet kunde bilda regering på egen hand. Knappt två år in i mandatperioden avled plötsligt Akilisi Pohiva i en lunginflammation och Semisi Sika valdes som ny partiledare och tillförordnad premiärminister.

När landet skulle rösta fram den ordinära premiärministern i september år 2019 förlorade Sika mot den dåvarande finansministern Pohiva Tu’i’onetoa som tillsammans med tre DPFI-ledamöter bildade ett nytt parti, Folkpartiet (PAK), som fick adelns och de oberoende ledamöternas stöd.  

I december år 2020 la Sika in en motion om misstroende mot premiärministern som stöddes av vice premiärminister Sione Vuna Fa’otusia och nio andra ministrar, men motionen avslogs senare den 12 januari 2021.

Inför det kommande valet har de centrala frågorna rört landets höga statliga utgifter, arbetslösheten samt den utbredda korruption. Sedan de demokratiska valen infördes år 2010 har ett flertal skandaler skakat om landet, det senaste i våras när PAK:s vice ordförande och hans fru fängslades för bedrägeri.

Det har även skett ett flertal splittringar inom den politiska eliten, däribland mellan DPFI och Pohivas son Siaosi Pohiva som har valt att lämnade DPFI:s styrelse till följd av att han kände att partiet inte längre höll de löften till folket som hans far hade arbetat för. 

Pohiva har även varit i en tvist med sin svåger Mateni Tapueluelu, något de båda berättade om under föregående år samtidigt som de bad om ursäkt till sina följare som hade tvingats välja mellan dem. Situationen mellan svågrarna har partiledaren Sika motvilligt erkänt men han har inte vidareutvecklat vad som var bakgrunden till fejden.

Även kring det nya partiet PAK har det varit oroligheter, främst gällande vem som egentligen står som kandidat inför valet. Den nuvarande premiärministern Tuʻiʻonetoa är grundare och ordförande för partiet men har inte nämnt det, varken i sitt kampanjblad eller i sina tal, inför valet. Det i sin tur ledde till att det spekulerades om att att många oberoende kandidater kommer att ha en möjlighet att inta platser i parlamentet då de politiska blocken till synes verkar vara instabila.

21 november: President- och parlamentsval i Chile

Den 21 november är det president- och parlamentsval i Chile, en republik i sydvästra sydamerika.

Landets president är både stats- och regeringschef medan parlamentet har den lagstiftande makten.

Chiles president väljs i allmänna val vart fjärde år, och för att vinna måste en kandidat ha minst hälften av rösterna. Om inte det sker hålls en andra omgång mellan de två kandidater som fått flest röster. En president får inte ställa upp till omval direkt efter en mandatperiod, men kan kandidera i senare val. 

Sedan 2018 är det Sebastián Piñeras som är landets president.

Inför presidentval hålls primärval där de kandidater som har störst stöd väljs som representanter för de olika partiblocken. 

Landets parlament kallas nationalförsamlingen och består av två kamrar: senaten och deputeradekammaren. Samtliga ledamöter i båda kamrarna utses i direkta val. 

Senatens ledamöter väljs vart åttonde år och vart fjärde år väljs hälften av platserna om. Efter det föregående valet år 2017 finns det 43 senatorer, men i nästa val ska de öka till 50 stycken.

Deputeradekammarens ledamöter väljs däremot vart fjärde år och sammanlagt är det 155 kandidater som ska väljas in. Tidigare utsågs två representanter från var och en av landets 60 valkretsar, i ett system som många betraktade som en kvarleva från diktaturens dagar. 

Systemet gjorde det svårt för små partier att få plats i parlamentet och det krävde också att det ledande partiet (eller partiblocket) behövde få minst två tredjedelar av rösterna för att säkra båda platser i valkretsen. Det i sin tur ledde ofta till att det blev oavgjort mellan de största politiska blocken så efter en lagändring år 2017 har antalet valkretsar numera halverats. 

Efter diktaturens fall i Chile år 1989 gick landets politiska partier samman i två stora valförbund, men under årens lopp har sammansättningen i allianserna skiftat. 

Mellan år 1989 fram till 2009 var det en mittenvästerallians som styrde landet som bestod av 17 oppositionspartier under namnet “Concertación”.

I valet år 2009 vann mittenhögeralliansen “Koalitionen för förändring” med en knapp marginal, men år 2013 vann vänsterblocket som nu hade bytt namn till “Ny majoritet” och behöll makten fram till det senaste valet år 2017. I det valet vann återigen högern som även de hade bytt namn till “Kom igen Chile”.

I dagsläget domineras högeralliansen av två partier: det starkt konservativa “Oberoende demokratiska unionen” (UDI), som grundades av militärjuntans ledare Augusto Pinochet år 1983, och det mer moderata “Nationell förnyelse” (RN) som är Sebastián Piñeras, landets president, parti. I alliansen ingår även mittenhögerpartiet “Politisk revolution” (Evópoli) och det mittenorienterade “Demokratiska oberoende regionalist partiet” (PRI). 

Landets vänsterallians upplöstes efter valförlusten år 2017 men bildade en ny koalition inför det kommande valet under namnet “Konstituerande enighet” (UC).  Inom alliansen finns “Socialistpartiet” (PS), “Kristdemokratiska partiet” (PDC), “Partiet för demokrati” (PPD) och “Radikala partiet“ (PR) som bildades redan år 1863. Partiet har även gått under namnet “Radikala socialdemokratiska partiet”, “Progressiva partiet” och “Medborgarna”. 

En utbrytargrupp från vänsteralliansen bildade år 2017 en rivaliserande allians vid namn “Breda fronten” (FA). FA består av tolv olika politiska krafter och har sina rötter i studentrörelsen som år 2011 utförde massiva protester mot privatiseringen av landets utbildningssystem. Alliansens största parti är “Demokratisk revolution” (RD).

Under år 2021 gick FA tillsammans med alliansen “Värdigt Chile”, som består av “Chiles kommunistparti” (PCCH) och ett mindre vänsterparti med grön och regional profil, samt det marxistiska “Jämlikhetspartiet” samman under namnet “Godkänn värdighet” (AD). 

År 2019 bildades “Republikanska partiet” (PLR) som främst består av gamla medlemmar av UDI. Grundaren är José Antonio Kast som även ställde upp i föregående presidentval som oberoende där han kom på fjärde plats. I somras ingick  PLR i ett samarbete med “Kristna konservativa partiet” (PCC) för att stärka sin ställning.

Inför det kommande valet har “Kom igen Chile” valt Sebastián Sichel till sin kandidat, UC har valt Yasna Provoste, “Godkänn värdighet” har valt Gabriel Borić, en av frontfigurerna under studentrörelsen, till sin kandidat och PLR och PCC har inte oväntat valt José Kast som sin representant.

Chile hör idag till ett av de länder i Latinamerika som rankas högst i frågor som rör demokrati och rättsstatens principer men kvarlevor från diktatorn Augusto Pinochets tid har lett till stora ekonomiska och sociala klyftor i landet.

Just det här utgjorde grunden till studentrörelsens protester år 2011 där elever protesterade mot de höga utbildningsavgifterna, och problemen aktualiserades igen i oktober 2019 när massiva demonstrationer bröt ut i huvudstaden Santiago efter att biljettpriserna i tunnelbanan hade höjts.

Demonstrationerna övergick snart till våldsamma kravaller som resulterade i att 41 tunnelbanestationer eldhärjades och ledde till att president Piñera fick utlysa ett undantagstillstånd. Han satte även in militären för att patrullera huvudstadens gator men oroligheterna fortsatte och växte i storlek.

Demonstranterna krävde både social och ekonomisk rättvisa då landet idag är otroligt ojämlikt med runt 1 procent av befolkningen som äger 33 procent av tillgångarna.

Demonstranterna ville även att en omstridd författning skulle ändras som har varit grunden för den ekonomiska politik där pensioner, sjukvård och utbildning har privatiserats. Kritikerna ansåg att författningen har skapat ett system där klyftorna växte, och där det välstånd som skapades bara nådde en mindre del av befolkningen.

Protesterna ledde till att Piñera utlovade en höjd miniminivå på löner och pensioner samt andra sociala reformer, och han möblerade om sin regering samt bjöd in oppositionen till samtal. 

Allvaret blev tydligt när regeringen efter närmare två veckors protester beslutade att dra tillbaka sitt värdskap för FN:s klimatkonferens, COP 25, som skulle ha hållits i Santiago i december samma år.

Polisen och säkerhetsstyrkorna som hade patrullerat i landet kritiserades snart för sina hårda tag mot demonstranterna och uppemot 26 människor tros har dött under oroligheterna där över 12 000 skadades.

Följden blev att kongressen röstade för att anordna en folkomröstning gällande författningen som genomfördes i oktober år 2020. Vid den tidpunkten hade landet en av de högsta dödssiffrorna i världen i covid-19, räknat per invånare. 

Stödet för en omarbetning av lagen var massivt och i maj år 2021 genomfördes ett val till en församling bestående av 155 delegater som skulle utarbeta ett förslag till ny författning som landets väljare kommer att få rösta om under år 2022.

Chile har länge ansetts som ett av länderna som är minst korrupta på det västra halvklotet, men under de senaste åren har Transparency Internationals (TI) varnat för en skarpt nedåtgående trend. Orsaken är främst en enorm korruptionsskandal inom den nationella polisstyrkan där över 100 poliser har utpekats i en härva där miljonbelopp har förskingrats.

Andra människorättsproblem som rör korruption är markkonflikter med urbefolkningen mapuchefolket. Sedan 1990-talet har folket organiserat kampanjer eller ockuperat land i protest mot dammbyggen, skogsavverkning och industrianläggningar på mark som de har kontrollerat. Protesterna har lett till att både aktivister och markägare har dödats av säkerhetsstyrkor, och år 2017 bad den dåvarande presidenten Michelle Bachelet folket om ursäkt för de övergrepp de fått utstå från statens sida.

Inom den politiska eliten har även ett flertal skandaler gällande korruption skett under de senaste åren, det senaste gällande Piñera själv. I oktober i år valde landets statsåklagare att inleda en utredning av presidenten till följd av en internationell granskning av skatteplanering, utförd av journalistkonsortiet ICIJ. Genom de så kallade “Pandoradokumenten” har man sammanlagt kunnat identifiera över 35 nuvarande och tidigare världsledare som har varit involverade i penningtvätt, skatteflykt och skatteundantag.

Utredningen gäller Piñera försäljning av ett gruvbolag, som har ägts av hans barn och som ligger i de Brittiska Jungfruöarna vilket är ett välkänt skatteparadis. 

Inför det kommande valet är spänningen stor då den nya presidenten kommer att spela en nyckelroll i förslaget om en författningsändring gällande privatiseringen. 

Av de 155 personer som blev valda att utarbeta förslaget var det två tredjedelar som kom från oberoende eller vänsterinriktade grupper, men skulle en högerorienterad kandidat vinna finns det en stor risk att denne kommer att motarbeta förslaget istället för att vilja främja förändring.

28 november: President- och parlamentsval i Honduras

Den 28 november är det president- och parlamentsval i Honduras, ett land som på pappret är en demokratisk republik.

Honduras president är både stats- och regeringschef och väljs vart fjärde år i direkta val. Hen är sedan ansvarig för att utse medlemmarna i landets regering, samt guvernörerna för landets 18 departement som är uppdelade i distrikt.

Landets lagstiftande makt ligger hos parlamentet som kallas nationalkongressen. Kongressen består av 128 ledamöter som utses i allmänna val samma dag som presidentvalet.

Sedan år 2010 är det “Honduras nationalistparti” (PNH) som har styrt landet. 

Partiet bildades år 1923 av diktatorn och generalen Tiburcio Carías Andino och kvarhåller än idag sitt starka band med militären även om landet gick över till ett civilt styre år 1982.

Sedan år 2014 är PNH:s partiledaren Juan Orlando Hernández landets president. Han har fått motta stor kritik, främst till följd av de anklagelser gällande valfusk som gav honom valvinsten 2017. 

Den gången stoppades rösträkningen av oklara skäl efter att att hans huvudmotståndare, Salvador Nasralla, hade ett försprång på fem procentenheter när hälften av rösterna hade räknats. När räkningen så småningom återupptogs ledde återigen Hernández och han utropades som vinnare efter tre veckor. 

Avbrottet i räkningen ledde till att våldsamma protester bröt ut som fick regeringen att införa undantagstillstånd, inklusive ett nattligt utegångsförbud. Oppositionen krävde en fullständig omräkning men det gjordes aldrig och över 20 människor tros ha dödats i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter.

Landets näst största parti är det vänsterorienterade “Frihet och omstrukturering” (Libre) som bildades av den avsatte presidenten Manuel Zelaya.

Zelaya var president i Honduras mellan år 2005 till 2009 och var vid tidpunkten partiledare för “Honduras liberala parti” (PLH) men närmade sig en allt mer socialistisk styrd politik under sin mandatperiod. 

Det ledde till att nationalistpartiet, militären, representanter för näringslivet och delar av hans eget parti började kritisera honom. Allt ställdes på sin spets när Zelaya ville utlysa en folkomröstning för att ändra författningen som enligt honom gynnade den ekonomiska eliten på bekostnad av folkmajoriteten.

Kort därefter tvingades han ur landet och parlamentet röstade för att han skulle avsättas vilket stöttades av högsta domstolen, åklagarmyndigheten, katolska kyrkan och stora delar av näringslivet.

Däremot fördömdes kuppen av omvärlden och snart bildades en rörelse till stöd för Zelaya, “Nationella fronten för folkligt motstånd” (FNRP), som uppmanade honom till civilt motstånd från utlandet. I mars år 2011 lades alla åtal mot honom ner och i maj samma år återvände han till Honduras där han tillsammans med FNRP grundade Libre. 

Det skedde en del splittringar i Zelays gamla parti PHL efter hans avsättning, men partiet har trots det behållt en stark position i parlamentet.

Ytterligare tre partier som har mandat i parlamentet är “Honduranska patriotiska alliansen” (AP), det socialdemokratiska “Förnyelse- och enhetspartiet” (Pinu) och vänsteralliansen “Demokratisk förening” (UD).

Salvador Nasralla, som förlorade mot Hernández i presidentvalet 2017, bildade år 2013 “Antikorruptionspartiet” (PAC) som han var partiledare för. Inför valet år 2017 ingick PAC i en allians med Libre och Pinu under namnet “Oppositionsalliansen mot diktaturen” för att öka chanserna mot Hernández. Efter förlusten valde Nasralla att lämna PAC och bildade år 2020 ett nytt parti under namnet “Honduranska frälsarpartiet” (PSH).

I primärvalen som hölls i våras utsåg partierna sina presidentkandidater. De främsta representanterna är Nasry ”Tito” Asfura som kandiderar för PNH, en borgmästare som anses stå presidenten nära och just nu har två öppna öppna rättsfall pågående mot sig. 

För PLH kommer Yani Rosenthal att vara kandidat, en välbärgad affärsman som suttit tre år i fängelse i USA för penningtvätt av narkotikapengar. Och för Libre är det Xiomara Castro, Zelayas fru, som kandiderar tillsammans med Nasralla som vice president. 

Nasralla meddelade i oktober att han inte kommer att ställa upp i valet själv, något som har resulterat i att Castros väljarstöd dubblerades enligt opinionsmätningar som CESPAD, ett centrum för demokratistudier, har utfört. I sin tur kan det här innebära att oppositionen har en chans att ta många fler mandat än tidigare, vilket skulle utmana det sittande PNH.

Det finns ett flertal frågor som är viktiga inför det kommande valet, däribland den höga arbetslösheten, fattigdomen, effekterna av Covid-19 pandemin samt den stora korruptionen. Generellt anses de demokratiska institutionerna vara svaga i Honduras och just korruptionen har präglat landet i flera år. 

Även press- och yttrandefriheten har kritiserats och Honduras anses vara en av de farligaste platserna i världen för journalister och aktivister.

En av de mest kända händelserna var mordet på miljöaktivisten Berta Cáceres år 2016. Hon blev ihjälskjuten i sitt hem och var vid tidpunkten internationellt känd och en central person i rörelsen för landets urbefolknings rättigheter. 

Sammanlagt dömdes sju personer för mordet , varav fyra dömdes till 50 år vardera. En militär och två chefer för energibolaget Desa dömdes också till 30 års fängelse för att ha beställt mordet.

Trots de långa straffen har våldet mot aktivister fortgått och idag mördas flest miljöaktivister i världen i just Honduras.

Korruptionen i landet syns även tydligt inom politiken, och ett flertal sittande och även avgångna medlemmar av regeringen och parlamentet har åtalats och dömts för olika brott gällande bland annat narkotika och penningtvätt.

För en månader sedan greps bland annat presidentkandidaten Santos Rodríguez på grund av anklagelser om pengatvätt kopplat till narkotikasmuggling och mord. 

I våras stod även president Hernández anklagad för att ha bidragit till att tonvis av kokain smugglats till USA, något han nekar till. Han bror har sedan tidigare blivit dömd till livstid fängelse till följd av ett narkotikabrott vilket åklagaren vid den rättegången sa att även presidenten hade varit iblandad i. 

Misstron mot regeringen och presidenten ledde slutligen till att över 30 stycken organisationer, som företräder civilsamhället, i oktober år 2021 krävde att Hernández samt andra höga företrädare skulle avgå då de var skyldiga till att ha förvandlat Honduras till en ”narkostat”. 

På kravlistan för avgångar stod bland annat namnen på justitieministern, kongressen talman, chefsdomaren i högsta domstolen, statsåklagaren samt ett flertal högt uppsatta militärer.

Ytterligare en omdiskuterad fråga inför det kommande valet är den nya vallagen som gick i kraft i maj. Enligt den kommer bland annat de partier med flest röster i primärvalen att övervaka vallokalerna, vilket i sin tur minskar chansen för transparenta valresultat.

Under året har det även förekommit ett antal desinformationskampanjer i sociala medier i försök att lura landets väljare. Senast när ett tjugotal twittrare samtidigt publicerade ett meddelade där de hävdade att Castro skulle gå ihop med Rosenthal, något som fick Libres väljare att se rött. Uttalet visades sig vara falskt och vissa menar att det är en del av en onlinekampanj för att stärka tilltron till presidenten och hans parti.

Vill du läsa mer om några val som redan har gått av stapeln under 2021? Klicka på Snabbguide 1, Snabbguide 2, Snabbguide 3, Snabbguide 4 , Snabbguide 5, Snabbguide 6, Snabbguide 7, Snabbguide 8, Snabbguide 9 och Snabbguide 10 för att läsa mer.

Toppbild: Honduras, Chiles och Tongas flaggor.

Av Linnea Bergqvist