Kvartals affärslogik, politikers direktkanaler och tech-bros förakt för redaktionell friktion är delar av samma förskjutning. När allt fler vill tala direkt till publiken men allt färre tål journalistikens prövning suddas skillnaden mellan journalistik, opinionsbildning, propaganda och egenintresse ut. Det är just den sammanblandningen vissa aktörer lever på, skriver Brit Stakston.
Av Brit Stakston 24 april, 2026
Det farliga i dagens medielandskap är inte mångfalden i sig. Det är affärsmodeller som både lever på och bidrar till att människor till slut inte längre vet vad de kan lita på.
I dag behöver människor kunna orientera sig mellan många olika källor, perspektiv och publicistiska uttryck. Problemet uppstår när denna mångfald kapas av aktörer som gör själva misstron till sin huvudprodukt. När publiken inte bara erbjuds ännu ett perspektiv, utan uppfostras till att se all övrig journalistik som suspekt.
Det är där vi är nu. Den vanligaste reaktionen är inte längre att människor prövar fler källor mot varandra. Det är att allt fler ger upp och till slut ställer sig frågan: vad kan man ens lita på? Det är för mycket. För snabbt. För motsägelsefullt. För uppskruvat. Och i den där uppgivenheten växer en slutsats som är förödande i en demokrati: att inget går att lita på.
Det är där medieföraktet verkar som starkast. Inte bara i hatet mot enskilda journalister eller i satiriska kampanjer mot public service, utan i hur misstanken sakta görs normal. Hur den sipprar ut i den bredare känslan av att alla ändå vinklar, alla har en agenda, alla går någons ärenden. När den känslan väl satt sig blir det mycket lättare för den som vill framstå som det enda alternativet att vinna mark.
Det är i ljuset av detta som Kvartals agerande blir så talande just nu. Inte bara på grund av kampanjen eller de konstanta attackerna mot public service och andra etablerade medier. Utan för logiken. För cynismen i affären.
Först är de med och nöter ned tilliten till journalistik i allmänhet. Sedan kliver de fram som ett räddande undantag, som den aktör man fortfarande kan lita på när de andra har svikit. Det är en ytterst effektiv modell. Och just därför så farlig.
Det som provocerar mig mest är ändå inte bara Kvartal eller andra liknande medieaktörer som hämtar sin livsluft ur ett starkt medieförakt. Det är hur stora delar av journalistiken fortsätter att hjälpa till. Branschen bjuder in, samtalar, nyanserar, berömmer delar av innehållet och behandlar detta som ännu en frisk gren av medieutvecklingen. Som om det främst handlade om pluralism.
Men det gör det inte.
Publicistklubben i Stockholm visar just nu väldigt tydligt hur det här går till. På måndag frågar man om journalistkåren blivit höger. Men det är inte den mest angelägna frågan just nu. Frågan är varför så många i branschen blivit så rädda för att försvara journalistikens egen demokratiska funktion att de gång på gång hjälper till att legitimera dem som lever på att rasera tilliten till den.
Problemet är inte att människor med olika uppfattningar möts i offentligheten. Problemet är vad som händer när arenor, status och institutionell tyngd lånas ut till aktörer vars affär bygger på att övertyga publiken om att andra redaktioner inte går att lita på. Det är där normaliseringen sker. Inte enbart i deras egna kanaler, utan i mediebranschens eget agerande, som allt mer liknar ett självskadebeteende.
Här finns också den större rollförvirringen. Journalister, politiker, techprofiler och medieentreprenörer glider in i varandras roller och suddar ut journalistikens särskilda funktion. Men det är just den demokratiska funktionen människor behöver när allt annat är uppskruvat. Någon som inte bara erbjuder ännu en direktkanal, ännu ett samtal, ännu en egen plattform, utan hjälper publiken att pröva det som sägs. Uthålligt. Och bortom makthavarnas egna agendor.
För det som sker här är inte vanlig mediekritik. Mediekritik behövs. Den behövs verkligen. Men det här är något helt annat. En medielogik där journalistikens trovärdighet blir råvaran. Dag ut och dag in. Artikel efter artikel. Där publiken byggs genom att misstänkliggöra i princip alla andra redaktioner. Där tillväxt skapas genom att säga att public service, ”gammelmedia” och etablerade reportrar inte längre gör journalistik utan allt är propaganda.
Och när den beskrivningen väl har satt sig, då står de där själva som undantaget. Som det nya, pigga, modiga alternativet som får publiken att tänka själv. Det är verkligen inte särskilt sofistikerat. Men det fungerar.
Det finns dessutom något skamlöst i hur den här rollen spelas. Aktörer som funnits i ett decennium, med erfarna journalister, kapital, nätverk och allt större genomslag, fortsätter att tala om sig själva som vore de underdogs från utsidan. Som om de fortfarande stod i opposition mot ett system som vägrar släppa in dem. Men de är sedan länge insläppta. Det är det som gör startupauran så skenhelig. Den döljer en mycket äldre och bittrare drivkraft: revanschen.
Jag känner igen det där så väl från tech-branschen. Den där självbilden av att vara de få som fattat först och därför också anser sig ha rätt att ta över rummet. Att alla andra är förvirrade, långsamma och hopplöst efter. Att kritik mot dem själva bara är ett utslag av rädsla, avund eller oförstånd. Det har hela tiden varit en usel drivkraft för samhällsutveckling. Det är inte en bättre drivkraft för medieutvecklingen nu.
Det är därför den vanliga invändningen, att de här aktörerna ibland också gör bra journalistik, inte räcker, hur rimlig den än kan låta i stunden. Det handlar inte om enstaka texter eller intervjuer, utan om vilken funktion de här medierna fyller i offentligheten. Om det övergripande projektet är att göra människor mer misstänksamma mot de gemensamma nyhetsinstitutioner som fortfarande försöker pröva verkligheten, då används den journalistik de ibland gör för att normalisera en större nedbrytning av tilliten till journalistiken.
Vi beter oss dagligdags som om Sverige vore skyddat från den utveckling som sker på andra håll. Som om angrepp på medier, misstänkliggörande av journalister och ett försvagat förtroende för gemensamma institutioner alltid hör autokratiseringar någon annanstans till. Men i svensk tappning pågår mycket av samma sak. Lite artigare. Lite mer ironiskt. Lite mer inlindat i språk om förnyelse, mångfald och mod. Men riktningen är inte väsensskild. Först överdrivs misstagen. Sedan görs de till bevis för ett systemfel. Därefter smetas beskrivningen ut över hela journalistiken. Till slut blir själva idén om en gemensam prövning av verkligheten omöjlig att försvara.
Det är här vi måste våga tala klartext om den ”musklogik” som nu sipprar in också i vår medievärld. Det handlar inte bara om Elon Musk som person, utan om vilken politisk ekonomi hans mediemodell producerar och kräver. I den logiken är kontrollen över berättelsen en produktivkraft i sig. Uppmärksamhet blir kapital. Misstro blir marknad. Den som bäst lyckas övertyga publiken om att alla andra ljuger kan samtidigt framstå som den enda som talar klarspråk.
Den logiken känns igen också här. Och den möter dessutom både ett kapitalstarkt techbrosideal och en politisk kommunikationsdröm där journalisten ses som ett störande mellanled. Någon som sinkar, ställer besvärliga frågor, kräver sammanhang och förstör den där sköna känslan av direktkontakt mellan makthavare och publik. Friktion ska bort. Redigering misstänkliggöras. Egen kanal, egen plattform, egen podd, eget flöde framstår som mer äkta och relevant än det redaktionellt bearbetade.
Det är samma reflex politiker uttrycker när de beskriver sina egna direktkanaler som ett slags ersättning för journalistiken. Som om problemet med medierna vore att de inte publicerar maktens egna essäer på plattformen X rakt av. Men journalistikens uppgift är faktiskt inte att distribuera maktens självbild. Den är att pröva den.
Det är något så oerhört naivt över föreställningen att kvalitet uppstår med automatik bara för att någon ställer upp en mikrofon och låter en makthavare prata i fyra timmar. Längd är inte kvalitet. Oredigerat är inte mer sant för att det är långt. Frånvaro av motfrågor är inte integritet. Tvärtom. Det är ofta just där manipulationen får störst spelrum, när småprat, självsäkerhet och till synes avslappnad ton förväxlas med insyn, sanningshalt och ansvar.
Journalistik ska inte vara friktionsfri. Det är ju hela poängen. Den ska kunna avbryta när någon svamlar. Den ska tåla dålig stämning. Den ska kontrollera uppgifter, sätta saker i sammanhang, publicera rättelser och ta ansvar för konsekvenser. Opartiskhet är inte pynt. Medieetik är inte en gammal formalitet. Det är skyddsvallen.
Och just därför blir det så svårsmält när journalistiken själv börjar tveka. När den blir nervöst generös. När den visar öppenhet på precis fel ställe. När den gång på gång hjälper till att ge status åt en logik som i grunden bryter ned demokratins informationsmiljö.
Här ligger uttrycket nyttiga idioter nära till hands. Inte om publiken. Inte ens om alla som deltar. Men om de delar av branschen som i pressfrihetens och pluralismens namn fortfarande inte verkar förstå vad de hjälper till att legitimera.
För det är vad allt handlar om. Inte om att någon ska förbjudas att tala. Inte om att vissa röster eller medier inte får finnas. Det handlar om att sluta låtsas som att alla medieformer fyller samma funktion. En podd, en politikers direktkanal, en opinionsdriven redaktion och en nyhetsredaktion kan alla vara delar av offentligheten. Men de är inte samma sak, och de fyller inte automatiskt samma demokratiska funktion.
Det märks också i hur begreppet journalistik tänjs tills det nästan förlorar sin betydelse. När aktörer som ägnar sig åt trakasserier, kampanjer eller ren opinionsbildning ändå kallas journalister, suddas gränsen ut ytterligare. Då blir det svårare för publiken att förstå vad som faktiskt är journalistikens uppgift.
Journalistiken måste sluta köpa in på en beskrivning där den reduceras till ännu en misstänkt medieaktör bland andra. Journalistikens uppgift är att stå kvar i att fel ska rättas, att medieetik inte är en svaghet utan en styrka, och att opartiskhet inte betyder att journalister saknar perspektiv utan att arbetet måste tåla metod, motfrågor, källprövning och rättelser. Det finns en avgörande skillnad mellan att pröva verkligheten och att manipulera den.
När föraktet mot journalistik blivit affärsidé är det dags att sluta behandla dess entreprenörer som förnyare av offentligheten. För det de förnyar är i värsta fall bara vägen fram till ett samhälle där allt färre tror på något alls.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
Toppbild: AI-genererad illustration (DALL·E) där en röd matta rullas ut för dem som säger sig stå utanför systemet, men gärna tar emot dess legitimitet.
