Orden i Davos om att “ta ner skylten” och sluta krypa för Trump låter som en vändpunkt. Men Grönlandsutspelen visar hur lätt en eskalering ändå förvandlas till en rubrik om en “deal”, medan gränser förflyttas i vardagen. Röda linjer måste dras innan de passeras, skriver Brit Stakston i en krönika.
Av Brit Stakston 23 januari, 2026
För ett år sedan hördes en oväntad ton från en svensk statsminister: Ulf Kristersson sa att vi måste ha is i magen inför dramatiska utspel från Trump i sociala medier: ”Så kan vi inte driva säkerhetspolitiken i Europa.”
Det lät som en gemensam insikt och en europeisk strategi i vardande. Jag beskrev det då som ett historiskt ögonblick: ett försök att sluta låta flödet diktera villkoren. Att inte göra ännu ett utspel till politisk verklighet bara för att det tvingar fram en reaktion.
Ett år senare upprepas samma insikt.
Problemet är med andra ord att den aldrig blev praktik. Trots att det var en klok markering, och borde ha blivit en vardagsstrategi.
I stället har omvärlden i stora drag duckat, behandlat utspelen som något man måste förhålla sig till och därmed låtit tempot och agendan fortsätta styras av den som skriker högst och levererar de mest absurda utspelen.
Man har spelat med, i föreställningen att så fel kan det inte bli.
I Davos säger Kanadas premiärminister Mark Carney i sitt tal att det är dags att sluta “go along to get along”. Han lånar ur Václav Havels essä ”The power of the powerless” från 1978 och berättar om grönsakshandlaren som sätter upp en propagandaskylt i fönstret utan att tro på den, bara för att slippa problem. Och så uppmanar Carney världen: det är dags att ta ner skylten. Den ”regelbaserade internationella ordningen” har delvis varit en fiktion, säger han, och det är dags att sluta upprätthålla lögnen.
På plats kritiserar även Kaliforniens guvernör Gavin Newsom krypandet inför Trump och uppmanar världens ledare att kalla saker vid sitt rätta namn.
Carney och Newsom sätter ord på samma sak som händelserna gentemot Danmark och Grönland i praktiken visar: när man fortsätter leva i anpassningen och hoppas att det ordnar sig, blir varje ”deal” bara ännu en bekräftelse på att metoden fungerar och att skylten fortfarande sitter uppe.
Och så kom hoten mot Grönland. På bara några dygn blir det som ett år med Trump 2.0 i koncentrat. Metoden fungerar för bra: eskalera, pressa, tvinga fram realtidsreaktioner och sedan backa ett steg så att rubriken ändå blir att Trump gör en deal.
Huvudnyheten blir inte det absurda i hotet, eller vad som fick honom att ändra sig. Fokus hamnar på lättnaden över att hotet mildras och att en deal kan vara på väg. Det är en dramaturgi som låter honom diktera tempot även när han påstår sig ha lugnat sig. Mönstret upprepar sig, trots att det skadar.
Här blir det tydligt vad som saknats. Det är väl beskrivet av idéhistorikern Jan-Werner Müller, som jag intervjuade inför Blankspots treårsdag: ”Spring inte efter populister”, sa han. De blir aldrig nöjda, utan höjer bara ribban. Och när debatten lämnar demokratisk normalitet måste gränsen dras tydligt. Det är det en gräns ska vara. Inte en replik, utan ett sätt att vägra spela med.
Ändå har världen ägnat ett helt år åt att göra tvärtom. Techledare och andra företagsledare bugar. Världsledare väger ord som om relationen är det som står på spel, inte principerna och demokratin. Medier och diplomater tvingas arbeta i realtid på Trumps planhalva och bidrar till att lindra genom att tolka, reagera, lugna och försöka förklara det absurda. Och under tiden blir sådant som tidigare var otänkbart normalt..
Jag har sett den här dynamiken på nära håll i ett destruktivt sammanhang: hur gränser börjar flyttas när konflikt undviks. Och när man slutar spela med blir det inte lugnare. Då kommer nästa eskalering direkt.
Det är därför jag både vill säga “äntligen” och samtidigt vara misstänksam mot orden om handlingskraft från EU:s politiska ledare. En gräns är inte en fras man uttalar i Davos eller Bryssel. Det är ett uthålligt beteende över tid. Den prövas när trycket kommer, när den svagaste länken ska hittas, när någon hårdtestar om markeringen är verklig eller bara en symbolhandling.
Om de senaste dagarna betyder något är det troligen inte att världens ledare har “förstått Trump”. Det är att de kanske äntligen förstått metoden. Frågan är om de också har bestämt sig för att hålla emot när det kostar.
En ”Röd linje” är inte en fras. Det är att veta i förväg vad man gör nästa gång.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
Foto: Åhörare under Donald Trumps tal i Davos 2026. World Economic Forum Annual Meeting aV World Economic Forum, CC BY-NC-SA 4.0
