Operation Metro Surge var inte bara en migrationsinsats – det var ett test av hur mycket rädsla ett lokalsamhälle kan utsättas för. Minneapolis svarade genom att bygga en infrastruktur av motstånd.
Av Brit Stakston 23 februari, 2026
Operation Metro Surge drog igång i december 2025 och fyllde storstadsområdet Minneapolis och St. Paul i Minnesota med över 3 000 federala agenter från migrationspolisen ICE och gränsmyndigheten CBP, inklusive Border Patrol.
I den officiella kommunikationen motiverades insatserna med att Minnesota skulle göras säkrare i jakten på de ”värsta av de värsta” och kopplades till pågående utredningar om omfattande välfärdsbedrägerier i Minnesota, där flera åtalade har kopplingar till den somaliska diasporan.
Blankspot har tidigare rapporterat om ICE:s hårdföra insatser och avhumaniserande kommunikationsstrategi. I Minneapolis skruvades allt upp med en än större närvaro, fler frihetsberövanden och efterföljande utvisningar. Dessutom med en allt mer konfrontativ och hotfull retorik när allmänheten vågade reagera.
Det blev snabbt tydligt att en del av målet handlade om just detta, att bildsätta och kommunicera statens våldsamma metoder.
De maskerade federala agenterna, tungt utrustade med vapen och kroppskameror, började utföra allt fler slumpvisa kontroller utanför varuhus och på gator. Minneapolis skulle bli ett framgångsrikt exempel på hur motståndet i en demokratisk stat, trots ett starkt civilsamhälle, skulle tryckas ned.
Skolor drabbades hårt. Räder i närheten av förskolor, vid busshållplatser och på parkeringar skrämde elever och störde undervisningen. Flera familjer berättade också om barn och föräldrar som frihetsberövades och därefter fördes till förvar, ibland efter att ha flyttats till anläggningar i andra delstater som Texas. Det skapade oro och trauma, särskilt när klasskamrater plötsligt försvann från skolan.
Men det som också skedde var att vanligt folk klev fram. Folk som vägrade låta sig skrämmas in i rollen som aktivister eller inhemska terrorister. De gjorde det amerikanska medborgare ska kunna göra genom att utöva sina rättigheter: yttrandefrihet, mötesfrihet och rätten att dokumentera myndighetsutövning. De samlades fredligt, uthålligt, filmade och sa ifrån.
Motståndet bestod inte bara av icke-våldsamma demonstrationer utan skedde ofta hyperlokalt i trådar på meddelandeappen Signal där allt dokumenterades och organiserades i akuta stödinsatser. Här gavs juridiskt stöd, medicin- och matutdelning organiserades, information om var räder genomfördes samt transport- och skjutsakuter. En avgörande del har varit att människor utbildade varandra om sina rättigheter, hur man behåller lugnet och de-eskalerar samt hur man skyddar sig genom ökad digital säkerhet.
Bokhandelsägaren Greg Ketter stod kvar i ett moln av tårgas. Foto: Theia Chatelle
Efter att Alex Pretti skjutits ihjäl körde 70-åriga Greg Ketter till platsen ”för att vara där”. Bilden på hur han stod kvar mitt i ett moln av tårgas och skrek ut sin ilska gjorde honom, och många andra, till en symbol för en helt annan berättelse än den de federala agenterna ville ge.
Här fanns inget ”kaos” utan helt vanliga människor som fått nog.
I takt med att veckorna gick, i det som Minneapolisborna beskriver som en ockupation, växte motståndet. Det som startade som demonstrationer organiserades allt mer. Det byggdes en infrastruktur baserad på icke-vålds principer som gjorde att man kunde agera än mer effektivt än vid traditionell mobilisering. No Kings-rörelsen som Blankspot skrivit om tidigare har utvecklat utbildningsmaterialet All eyes on ICE för att hjälpa fler att dokumentera myndighetsövergreppen.
På detta följde flera granskningar av statistiken över gripna, utvisade och fängslade. Har staden verkligen rensat från the ”worst of the worst” när en stor andel av de gripna saknar brottsregister sedan tidigare? New York Times analyserade antalet gripanden under Trumpadministrationens första nio månader och pekade på att de flesta skedde inne i landet och att insatserna riktades mot en bredare målgrupp.
I en granskning av fyra storstadsinsatser skriver New York Times att mindre än 30 procent av de personer som gripits tidigare hade dömts för ett brott. En djupare analys av de som dömts visade dessutom att det var en mycket liten andel som dömts för våldsbrott. Det handlade oftast om trafikförseelser.
På sajten MN ICE Witness har man i Minneapolis samlat över 250 incidenter. Datan presenteras dels i en tidslinje, där varje händelse också finns som en strukturerad post med detaljinformation om vad som hänt, kategori av insats, vem/vilka som drabbats, status på incidenten, vittnesutsagor, videos, bilder, sociala medieinlägg och svar från myndigheter eller uttalanden från till exempel familj. Det blir en mini-dossier som dessutom uppdateras löpande med domstolsbeslut, ny fakta eller vid frigivning. På GitHub finns den öppna kodbasen och dokumentation som kan kopieras och användas så att andra delstater kan starta liknande incidentdatabaser. På sajten finns också medierapporteringen från varje incident under en egen flik och ger en snabb inblick i vad som hänt under de senaste månaderna.
Invånarna ägnar sig här åt strategisk kommunikation som en del av det civila försvaret och säkrar motbilder mot administrationens version av händelserna. En databas med bevismaterial som går att använda för rättsväsende, media och kommande forskning. Incidentrapporterna för Alex Pretti och Renée Good följer varje del i det som hänt dem.
Lokalsamhället hoppades tidigt att de större arbetsgivarna i Minnesota också skulle ta sitt ansvar och agera men de verkade ducka av rädsla för att stöta sig med administrationen. Frustrationen och kritiken bland minneapolisbor växte, mot till exempel kedjan Target när de inte ens agerade när deras egna anställda greps, trots att de var amerikanska medborgare, uppger Minnesota Reformer.
Till slut fick dock även de stora företagen nog. Efter den andra dödsskjutningen gick fler än 60 företag samman och uppmanade till omedelbar de-eskalering via ett öppet brev från handelskammaren i Minnesota. Bland undertecknarna Target, 3M och Best Buy.
Och även om det säkerligen handlade mest om ren och skär riskhantering så skulle det också kunna vara en svidande och effektiv kritik för företagaren Donald Trump.
I februari kom så de preliminära beräkningarna från staden om vad ICE-insatser kostat dem. Den landade på över 203 miljoner dollar.
Butiker och restauranger har förlorat drygt 80 miljoner USD av sina intäkter, arbetstagare som inte vågat gå till sitt arbete har förlorat 47 miljoner USD i lön, vilket ledde till ökade kostnader för bostadsbidrag och andra akuta insatser. Drygt 76 000 människor, främst bland icke-vita grupper och invandrartäta områden, behöver akut mathjälp just nu i staden.
Därutöver tillkommer kostnader för förlorade intäkter för hotell och turistnäringen samt all övertid för stadens samtliga medarbetare på myndigheter.
”De effekter vi ser för vår stad kommer att märkas i årtionden, även generationer framöver”, sa Rachel Sayre, chef för Minneapolis krisledningsenhet i ett pressmeddelande från staden.
Under månaderna som gått har också flera juridiska processer kunnat startas tack vare att en mängd jurister ställt upp volontärt, oftast verksamma inom helt andra fält än migrationsjuridik. Ännu ett exempel på civilt motstånd som är långt ifrån något som ICE kan använda tårgas eller övervåld mot.
Totalt ska lagligheten i över 1 000 frihetsberövanden prövas enligt habeas corpus, när tidningen Minnesota Reformer jämför det med samma period föregående år, så skedde det då totalt 73 sådana prövningar.
Efter de båda dödsskjutningarna och kritiken mot dem skedde så småningom ett byte av befälhavaren för gränspatrullen. Den omstridde och konfrontativa Gregory Bovino fick lämna staden och in kom gränschefen Tom Homan.
I Minneapolis har hela tiden budskapet varit klart, protesterna och bevakningen av de federala agenterna skulle fortsätta tills ICE lämnade delstaten.
Stegvis skedde en reträtt från Minneapolis och den 12 februari meddelade Homan att Operation Metro Surge avslutas och att resurserna omplaceras, även om en mindre säkerhetsstyrka kvarstår.
Troligen blev kostnaderna sammantaget för höga och ska nog mer ses som en slags ompaketering där även ICE kommer göra allt för att lära sig av hur de smartare ska bemöta den infrastruktur av motstånd de mött i Minneapolis. Förhoppningsvis väljer de en väg kantad av mindre repression men oron är stor för precis det motsatta.
Minneapolisborna har i praktiken skapat en manual som är möjlig att kopiera i försvaret för rättsstaten. Arbetsmetoderna visade också på styrkan av att om bara tillräckligt många gör små koordinerade handlingar så får det effekter.
Frågan är om Minneapolis-effekten av att människors vardag raserats och dödandet av vanliga amerikanska medborgare som utövar sina rättigheter gör att än fler går från sympati till aktivt deltagande?
För en sak har ICE lämnat bakom sig. Även om det performativa våldet försvinner från Minneapolis kan den största segern för dem vara den strukturella rädslan. Det finns en ständig oro för att vad som helst kan hända på väg till jobbet, om man råkar ta fel väg, eller besöker ett biblioteks läsesal som i egenskap av att det är ett offentligt rumt ger ICE möjlighet att agera.
Men att hela samhället byggt en infrastruktur av motstånd är ett tecken på något stort. Så många yrkesgrupper har blivit en del av konfliktlinjen och byggt nya rutiner i det här nya normalläget.
Men om lokalsamhället inte står så stadigt som man gjort i Minneapolis vad händer då?
Frågan är om erfarenheterna av rädsla i Minneapolis kan få fler amerikanska väljare att gå till vallokalerna? Eller om ICE kommer genomföra räder nära vallokaler?
Kanske blir No Kings demonstrationerna den 28 mars ett test. Det är då den tredje nationella demonstrationsdagen planeras och i Minneapolis sker flaggskeppsevenemangen. Det blir ett test av rörelsens storlek och om det motstånd som vanliga människor visat kan få fler att kliva fram.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
Toppbild: Människor som deltar i ”ICE ut ur Minneapolis” marschen den 23 januari 2026 som samlade tusentals människor, foto av Lorrie Schaull.
