I veckan har debatten rasat om en prokurdisk aktivists aktion är olaga hot eller yttrandefrihet? Men i skuggan av den ställer Rasmus Canbäck frågan om vad en fällande dom innebär för det svensk-turkiska samarbetet.
Av Rasmus Canbäck 26 februari, 2026
När domen, mot aktivisten som åtalats för olaga hot mot ministrarna Johan Forssell och Benjamin Dousa, meddelas på fredagen sker det efter en vecka av debatt om yttrandefrihetens gränsland.
Aktivisten från den prokurdiska gruppen Rojavakommittéerna lade äpplen med målade Hitleransikten utanför Forssells dörr. Därefter gjorde han en aktion utanför Dousas lägenhetshus, där han föreställande en IS-soldat höll ett avhugget dockhuvud i ena handen och en gummikniv i den andra.
Leif GW Persson har sagt att han står på aktivistens sida och att aktionen ligger inom yttrandefrihetens gränser. Uttalandet fick utrikesminister Maria Malmer Stenergard att rikta skarp kritik mot TV4:s kriminolog.
Mitt i detta har yttrandefrihetsexperten Nils Funcke ifrågasatt (Dagens Nyheter 26/2) om rubriceringen ”olaga hot” verkligen håller för en fällande dom. Han har också väckt frågan om åklagaren kan ha gått för långt och om inte en ministers offentliga kritik i ett pågående mål kan uppfattas som ett försök att påverka rättsprocessen?
Funcke pekar dessutom på att Benjamin Dousa, efter att ha informerats om aktionens syfte och vilka som låg bakom den, tonade ned oron för att det skulle ha rört sig om en våldsaktion – även om han uppgav att det upplevdes obehagligt när aktioner ”kryper närmare inpå en”, vilket framgår av förundersökningsprotokollet.
I polisförhör nekar aktivisten till att han skulle ha velat hota ministrarna. I stället menar han att det var en politisk aktion för att kritisera att Sverige ingår i ett samarbete med den syriska regeringen, som har en bakgrund hos den islamistiska terroriströrelsen al-Qaeda och som nu fördriver kurder från delar av Syrien.
Men förutom ovanstående är det två andra frågor som har gäckat mig i veckan.
Den första gäller proportionaliteten i gripandet. Kammaråklagare Mats Ljungkvist godkände sent kvällen före insatsen att Säkerhetspolisen skulle genomföra ett ingripande i aktivistens bostad. Ytterdörren bröts upp och gripandet skedde vid sängen. Själva förundersökningen leddes dock av en annan åklagare.
Det är inte första gången under det senaste året som Säpo genomfört ingripanden av liknande karaktär. Bland annat har uppmärksammade insatser skett mot en toppdiplomat misstänkt för spioneri samt mot en diplomat och en kurdisk ledare i Gävle – i de två senare fallen med den lägsta misstankegraden. I dessa ärenden har också Ljungkvist varit åklagare.
Enligt experter kan skälen för en insatsstyrka kokas ner till tre: risk för våld, risk för undanröjande av bevis eller risk för att den misstänkte försöker gömma sig. Åtgärden ska också vägas mot möjligheten att genomföra ett gripande på öppen plats.
I det aktuella fallet framstår det främst som risken för bevisförstöring som skulle kunna ha motiverat insatsen. Samtidigt får det mig att undra huruvida det gått inflation på den här typen av dramatiska gripanden.
Den andra frågan rör fallets koppling till Turkiet. Enligt obekräftade uppgifter i turkisk press ska det röra sig om samma aktivist som deltog i aktionen med den upp-och-ner-vända dockan föreställande Turkiets president i januari 2023, under den svenska Natoprocessen. Uppgifterna tycks ha sitt ursprung i material från den högerextreme medborgarjournalisten Christian Peterson.
Dockaktionen, tillsammans med koranbränningarna, var två av de händelser som skapade störst friktion mellan Sverige och Turkiet under förhandlingarna om Natomedlemskap. Sedan dess har Rojavakommittéernas företrädare givetvis varit välkända för både svensk och turkisk säkerhetstjänst.
Det fördjupade säkerhetssamarbetet mellan Sverige och Turkiet, som inleddes under Natoprocessen och intensifierats därefter, bygger på att båda länderna tillgodoser varandras intressen.
Turkiet har krävt att Sverige agerar mot personer med koppling till kurdiska rörelser som Ankara betraktar som säkerhetshot. Sverige har i sin tur velat se krafttag mot gängkriminella nätverk med bas i Turkiet.
Samtidigt är handlingsutrymmet i en rättsstat begränsat. Svenska myndigheter kan inte agera enbart utifrån Turkiets önskemål, utan måste hålla sig inom ramarna för svensk lagstiftning.
Mot den bakgrunden kan fredagens dom få en betydelse som sträcker sig bortom det enskilda åtalet. Av Turkiet är det möjligt att det inte bara läses som ett rättsligt ställningstagande, utan också en leverans till dem från Säpo.
Toppbild: Plakatet utanför Benjamin Dousas bostad. Foto från Rojavakommittéerna
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
