Idé & Analys om Demokrati
Ämbetets kraft följer med in i flödet
En minister blir inte privat för att kommunikationen flyttar till ett personligt konto. När makthavare spelar in, publicerar och recenserar journalistik inför sin egen publik följer hela ämbetets makt och ansvar med in i flödet.
Av Brit Stakston 12 september, 2026
I dag avgör väljarna vilka som får makten i Sverige de kommande fyra åren. Oavsett valresultat finns frågan om hur den politiska makten använder de egna kanalerna som gör att de idag kan nå publiken före och bredvid journalistiken.
Den senaste debatten runt Carl-Oskar Bohlin visar hur långt utvecklingen kommit.
SVT:s granskande reporter Kristina Lagerström intervjuade ministern för civilt försvar för ett reportage om det höga tonläget från ledande politiker mot medier och den antimediepopulism som forskare varnar för. Bohlin spelade in intervjun i sin helhet och publicerade den själv före reportaget, med kommentaren ”Ett tesdrivet bottennapp av SVT”.
Hans egen publik kunde där ta del av 45 minuter råmaterial, inramat av ministerns egna omdöme om intervjun, innan SVT ens hade publicerat det färdiga reportaget. Det var planerat att sändas före valet, men SVT sköt i veckan upp publiceringen. Ansvarig utgivare Karin Ekman säger att beslutet är redaktionens eget och det finns inget belägg för att Bohlins publicering avgjorde tidpunkten.
Klart är dock att hans publicering förändrade villkoren. Det som skulle granskas blev direkt ett politiskt innehåll. Reportern blev själv en del av berättelsen. Ramen sattes när Bohlin valde tidpunkt, kanal och kommentar. Hans publik mötte Bohlins omdöme om intervjun innan reportaget ens hade publicerats.
Den här texten handlar om makt och ansvar. Journalister ska kunna kritiseras, och oredigerat material kan ge en värdefull inblick i hur journalistik blir till. När en minister gör reportern och den opublicerade granskningen till innehåll i sina egna kanaler uppstår samtidigt en annan situation än vid vanlig kritik av en publicering. Här diskuteras dessutom ett arbetsmaterial som ingen vet hur det skulle användas. Om överhuvudtaget.
Carl-Oskar Bohlin är ett tydligt tidstecken i en större utveckling.
Att spela in den som granskar, publicera materialet i en egen kanal och låta den egna publiken avgöra vad journalistiken ”egentligen” var har en lång historia. Redan 2014 började Granskning Sverige publicera inspelade samtal med journalister. Materialet användes för att göra journalisten till innehåll och journalistiken till bevis för den berättelse den egna publiken redan delade.
Detta arbetssätt har varit väl etablerat i alternativmediala miljöer. Granskning Sveriges inspelningar användes för att misstänkliggöra journalister och mobilisera en publik mot dem på precis samma sätt som Nick Alinia och andra gör.
Aktörerna, sammanhanget och maktpositionen skiljer sig åt. Men den kommunikativa rörelsen känns igen. Den granskade vill flytta uppmärksamheten från sakfrågan till granskaren, från den färdiga journalistiken till det egna urvalet av material.
Livesändningar är en gammal metod. Det anmärkningsvärda ligger i att metoden nu används av ett statsråd med ansvar för civilt försvar.
I den publicerade intervjun återkommer Bohlin till att han har samma yttrandefrihet som journalisten. När hon frågar om reaktionerna i kommentarsfältet svarar han att han inte kan ansvara för hur andra människor använder sin yttrandefrihet. Det är förstås korrekt men det juridiska svaret lämnar maktfrågan obesvarad.
En reporter och ett statsråd möts från olika positioner. Publiken möter alltid Carl-Oskar Bohlin som Sveriges minister för civilt försvar, inte som en privatperson med synpunkter på medier. Ämbetet är en del av avsändaren, även när kontot är personligt.
Ministern har ett ämbete, en stab och en publik som följer honom just därför att han är minister. När han publicerar journalistens arbetsmaterial och sätter rubriken får hans tolkning en annan tyngd.
Kommunikationens påverkan avgörs av mer än de exakta orden. Positionen, kanalen och den publik som redan väntar på budskapet följer med. Den som använder en maktposition behöver alltid förstå vad den egna inramningen kan sätta i rörelse.
Här går gränsen mellan juridiskt ansvar för andras ord och kommunikativt ansvar för den egna makten.
Bohlin har själv formulerat vad hans ämbete spelar för roll. På Folk och Försvar 2024 sade han: ”Många har sagt det före mig, men låt mig göra det med ämbetets kraft.” Sedan följde varningen om att det kan bli krig i Sverige. Så när han ville understryka allvaret använde han själv ämbetet för att ge sina ord större tyngd. Samma ord får en annan betydelse när de uttalas av ett statsråd.
Ämbetets betydelse sträcker sig längre än ett enskilt tal. Det följer med överallt så länge man har det ämbetet, så även in i flödet.
Frågan gäller alla statsråd. I Bohlins fall finns ytterligare en dimension. Han är minister för civilt försvar och ansvarar för frågor som rör Sveriges psykologiska försvar. I regeringens nationella strategi för psykologiskt förvar lyfts redaktionella medier och journalistik med högt förtroende hos allmänheten som ett viktigt första filter mot falsk och vilseledande information. Fria medier, tillgång till trovärdig information och förmågan att granska makten är delar av samhällets motståndskraft.
Hans uppdrag väcker en större fråga när han i digitala kanaler återkommande kritiserar medier. Vad händer med samhällets motståndskraft när det ansvariga statsrådet i sin kommunikation reducerar granskande medier till politiska motståndare?
Sårbarhet skapas både av sådant främmande makt publicerar och av hur vi och ansvariga statsråd ser på och talar om de gemensamma institutionerna. Den påverkas också av möjligheten att få fram trovärdig information när en kris inträffar.
Den som ansvarar för det civila försvaret kommer i ett allvarligt läge att vara beroende av journalistik och public service. Samma medier som i fredstid granskar regeringen ska då förmedla verifierad information till befolkningen. Ministern är med och formar förutsättningarna för hur sådana medier tas emot.
Kritik är en nödvändig del av ett öppet medielandskap och levande demokrati. Granskning behöver samtidigt kunna ske utan att själva den journalistiska rollen misstänkliggörs.
Medieföraktet byggdes inte på en dag
Jag har under lång tid skrivit om skillnaden mellan mediekritik och medieförakt. Om hur makthavare och opinionsbildare använder egna kanaler för att äga konversationen och hur journalistiken reduceras till ännu en partsinlaga.
Medieföraktet växer när en publik under lång tid lär sig att tolka journalistik genom färdiga berättelser från de som har makt och vill äga samtalen. En kritisk fråga blir bevis på politisk aktivism. Redigering blir manipulation. Ett misstag blir bevis för att hela redaktionen ljuger. När en uppgift rättas bekräftar även rättelsen bilden av ett genomgående korrumperat system.
Där får då journalistiken en omöjlig roll.
När en makthavare publicerar en intervju inför en publik som redan delar den här förförståelsen uppstår reaktionerna inte ur tomma intet. Han behöver inte uttryckligen be någon att angripa reportern. Kritiska inlägg aktiverar en redan etablerad misstro och ger dem ett nytt ansikte att rikta sitt förakt mot.
Inför nästa mandatperiod behöver vi belysa den här utvecklingen. Vad händer när regeringsföreträdare med stor räckvidd förstärker ett medieförakt som redan fått politiska och demokratiska konsekvenser?
Mönstret känns igen från fler delar av demokratin. Beredningar tar för lång tid. Experter krånglar till det. Jurister hindrar handlingskraft. Journalister ställer fel frågor.
På Folk och Försvar 2024 talade Bohlin också om behovet av att ta genvägar och om att ”good enough imorgon” är bättre än perfekt om fem år. Jag skrev då om risken för att demokratins kontrollpunkter förvandlas till hinder.
Journalistiken är en sådan kontrollpunkt. Dess uppgift är fortsatt att pröva maktens självbild, ställa frågor som makthavaren själv inte vill ha och publicera en självständig bedömning av svaren.
Den medielogik som råder belönar den som snabbast tar kontroll över berättelsen och därför har allt fler politiker också blivit publicister. Den som granskar dem blir ofta innehåll och publiken får sin tolkning serverad innan något ens publicerats.
Det är ett effektivt sätt att äga konversationen.
Oavsett valutgång
I dag räknas rösterna. En regering kan sitta kvar eller ersättas och ministrar kan få förnyat förtroende eller lämna sina uppdrag. Men problemet är större än såväl Carl-Oskar Bohlin som ett parti.
Nästa regering kommer att ha fler möjligheter än någon tidigare svensk regering att kommunicera direkt med väljarna. I en tidsanda där journalistiken redan allt oftare beskrivs som ett onödigt filter blir de möjligheterna särskilt stora och kommer att fortsätta användas av fler politiker.
Egna kanaler kommer att fortsätta vara en central del av politisk kommunikation. Politiker får självfallet kritisera medier, publicera intervjuer och använda sina kanaler men det verkar allt oftare som de behöver påminnas om sina roller och vilken roll den fria pressen har.
I kväll avgör väljarna vem som får bära ämbetets kraft de kommande fyra åren. Journalistiken ska sedan fortsatt pröva den makten, också när makthavaren vill sätta rubriken och äga konversationen i sina egna kanaler.
Toppbild: På Folk och Försvar 2024 använde Carl-Oskar Bohlin formuleringen ”med ämbetets kraft” när han varnade för att det kan bli krig i Sverige. Skärmdump från Folk och Försvars Youtubekanal.
