Idé & Analys om Demokrati
När alla gör politik till innehåll
Adrig har vi haft så många möjligheter att se, höra och lära känna riksdagspartiernas frontfigurer. De intervjuas i timmar, övningskör, möter fördomar, gästar poddar och dyker upp i flöden vi inte ens följer. Brit Stakston har överkonsumerat valrörelsens nya politiska format och ställer sig frågan: Blir vi bättre på att förstå politiken vi faktiskt ska rösta om? Eller vet vi mest mer om dem?
Av Brit Stakston 6 september, 2026
Klockan är halv fem en regnig fredag i Örebro. På Stortorget, mitt bland valstugorna, står runt 300 personer tätt framför en debattscen. Regnet öser bitvis ner. Framför scenen står framför allt män, många väldigt unga. Flera ser ut att ha många år kvar tills de själva får rösta. I publiken finns också unga män med uttryck och symboler från högerextrema miljöer.
Men här på Stortorget väntar publiken tålmodigt, med mobilen redo. SVT och Nerikes Allehanda delar plats med andra innehållsproducenter som riggar för livesändning. Polis och dialogpolis finns på plats för att den stora publiken på det lilla torget ska kunna lyssna utan konfrontationer.
Det är dags för slutdebatt mellan Örebropartiets Markus Allard och Socialdemokraternas John Johansson.
Ett flöde av svordomar från Allard. Samma enkla poäng återkommer om summan för delar av ett konstprojekt som han tycker är skräp att lägga pengar på. Repliker som ska få igång publiken dunkas ut. Två lokalt välkända profiler mot varandra. Mobiler som registrerar ögonblick som omedelbart kan leva vidare långt utanför torget vi står på.
SVT beskriver att tonläget skruvades upp flera gånger och att publiken svarade med både applåder och burop.
Politik som gladiatorspel är kanske för starkt. Men mina tankar går åt det hållet när jag ser den förväntansfulla publiken strömma in redan en halvtimme innan de båda debattörerna kommer.
Och åhörarna hade kunnat göra något helt annat men väljer trots allt en lokalpolitisk debatt i regnet.
Ska vi då jubla över det demokratiska engagemanget eller förfasa oss över spektaklet? Jag är mest intresserad av vad det visar om varför politik blivit så hett innehåll i digitala kanaler.
Debatten modereras av Youtubekanalen Studio 3:s programledare Simon Claesson och Emil Widén. För mindre än ett år sedan fanns kanalen inte ens och i dag har den över 100 000 prenumeranter.
Studio 3 är en underhållningskanal och deras politiska format bygger på konfrontation och starka motreaktioner. Någon faktakontroll finns inte. När grundarna själva leder debatter fungerar de mer som värdar än journalistiska samtalsledare och låter i hög grad deltagarna sätta tempot och agendan.
Visningssiffrorna varierar kraftigt. Mindre debatter kan stanna kring 10 000 visningar, många når omkring 100 000 och flera har på senare tid passerat 300 000. Ett avsnitt med Markus Allard i formatet ”20 mot 1” har nått över 800 000 visningar.
Här är deras uppgift i huvudsak att fördela tiden. När det tredje och sista ämnet kommer återstår bara några få minuter. Någon journalistisk prövning av påståendena ingår inte i formatet.
Det är däremot en ganska bra bild av den nya konkurrens som den etablerade journalistiken befinner sig i när politik blivit ett så hett innehåll 2026.
Har då väljarna, och framför allt unga, plötsligt fått ett explosionsartat intresse för partiprogram, ideologiska skiljelinjer och kommunal budgetering? Nej, men politik innehåller också precis allt det som flyger i dagens digitala medielogik: konflikt, ilska, humor, tydliga motståndare, vinnare, förlorare, starka personligheter och repliker som går att klippa loss ur sitt sammanhang och göra memes av.
Och innehållet behöver inte längre sökas upp. Klipp från politiker, medier och opinionsbildare kan dyka upp i våra flöden trots att vi varken följer personen eller kanalen som publicerat dem.
Om influencers tidigare bjöd in politiker till sina kanaler för att laga mat eller göra något oväntat, så går det nu att bygga hela format kring politiken själv. Politisk konflikt räcker som underhållning.
Och i den miljön har den etablerade journalistiken också försökt hitta sin väg. TV4:s Valutfrågningen är kanske det tydligaste exemplet.
Varje partiledare får tre direktsända timmar med Jenny Strömstedt, den politiska reportern Ann Tiberg och youtubern Emil Hansius. Slow-tv med syfte att komma förbi de snabba svaren, gå djupare i resonemangen, låta politiker tala till punkt och hjälpa fler att göra ett informerat val.
Det är svårt att tänka sig ett tydligare, och kanske lite desperat, svar på en av de mest framgångsrika berättelserna om den traditionella journalistikens brister.
Samtalspoddarnas starkaste existensberättigande, enligt dem själva, har under flera år varit just detta: den intervjuade får tala till punkt. Ingen programledare på väg mot nästa fråga, inget klippande. Publiken får själv höra personen utveckla sina resonemang.
I den berättelsen om de etablerade mediernas förfall har längden varit en kvalitetsmarkör i sig.
I vissa av de mediekritiska miljöerna blir den också ett slags sanningsanspråk. Den som pratar i två eller tre timmar anses på något sätt ha kommit närmare en ofiltrerad verklighet än den som blir journalistiskt intervjuad.
Politiska resonemang behöver förstås tid för att kunna utvecklas. Uppföljande frågor kan bli bättre om journalisten hinner förstå svaret på djupet och väljare får chansen att höra politiker vända och vrida på ideologiska resonemang.
Långa intervjuer är alltså inte problemet. Men frågan är vad journalistiken gör med den extra tiden.
Det personliga får stor plats. Och visst behöver vi känna människor som söker stor makt. Deras personlighet och omdöme spelar roll.
Men ganska snabbt avslöjar Valutfrågningen också att man är lika formatstyrd som i andra journalistiska intervjuer. Sändningstiden är bara längre.
När den intervjuade blir kvar lite för länge i överlevnadskitet som de ombetts ta med märks det tydligt att det är dags att gå vidare. I en samtalspodd hade utvikningen kunnat fortsätta hur länge som helst. Det är ju själva poängen med format där politiker får ”tala till punkt”.
Skillnaden är alltså inte att formatstyrningen försvinner. Man har bara mer tid att disponera. En stor del går till sådant partiledarna redan får gott om utrymme för på andra håll: personlighet, relationer, tatueringar och guilty pleasures.
Varje sådan minut är samtidigt en minut som inte används till sakpolitik, finansieringen av ett förslag eller konsekvenserna av en politisk prioritering. Det som egentligen står på spel för väljarna.
Närheten sker alltså sammantaget under de här tre timmarna på bekostnad av fördjupningen.
Det går att komma väldigt nära en politiker och ändå förstå ganska lite av politiken. Det är ju exakt det problemet samtalspoddarnas långa och personliga format haft. Slipade politiker får stort spelutrymme i vänliga forum där deras påståenden alltför sällan prövas.
Men det handlar inte om seriöst mot oseriöst.
Mauris körkortsresa kan få fram något som den klassiska utfrågningen missar. Fördomsshowen kan avslöja en kunskapslucka. Tre timmars journalistisk utfrågning får tid att lägga på en låtsastatuering.
Formatet säger allt mindre om vad vi faktiskt får veta.
TV4 låter också Mauri Hermundsson övningsköra med partiledarna. Idén är uttryckligen att placera dem i en helt ny situation. Det kan locka människor som aldrig skulle slå på en traditionell utfrågning.
Men följer deras publik faktiskt med vidare? Från det roliga klippet till partiets politik och journalistisk granskning, till något som hjälper väljaren att orientera sig? Eller stannar mötet med politiken där?
Jag har under den här valrörelsen försökt konsumera så många av formaten som jag orkar. De klassiska utfrågningarna. TV4:s tretimmarssamtal. Fördomsshowen. Taxi Foyad. Mauri. De samhällsorienterade samtalspoddarna. Mediernas valpoddar. Politikernas egna kanaler. Opinionsbildarnas klipp och analyser.
Jag borde vara extremt välinformerad. Och på ett sätt är jag det. Jag vet så mycket mer om riksdagspartiernas frontfigurer än jag kan minnas från tidigare valrörelser. Det är dem jag lärt känna bäst. Men sakpolitiken är inte lika tydlig.
Samtidigt pågår valrörelsens andra stora berättelse, den om spelet. Vem tar vem? Vem kan regera med vem? Vem vinner och vem förlorar?
Det är relevant journalistik. Men någonstans mellan personifieringen och spelteorierna ska vi också förstå vilket samhälle partierna faktiskt vill bygga.
Valrörelsen har nästan blivit ett jagval.
Men ett val är ett beslut om ett vi.
Bakom varje partiledare finns ett parti, ett lag, en ideologisk tradition, lokala företrädare, budgetprioriteringar och mängder av människor som senare ska försöka omsätta löftena till verklighet. Politiken ska förhandlas, beslutas, genomföras och finansieras tillsammans med andra.
På Stortorget i Örebro blir två sätt att gestalta politik synliga samtidigt. Allard gör politiken personlig och bygger debatten kring sin egen berättelse. Johansson försöker gång på gång föra tillbaka samtalet till det större vi:et. Det är lätt att se vem av dem som lättast blir innehåll.
Studio 3 har helt klart förstått något centralt om vår tid. Det räcker med att ställa minst en memekompatibel motståndare mot någon annan och då får du unga människor att stå kvar ute i regnet och titta. Eller strömma till deras kanal.
Det är naturligtvis en mediebedrift.
Men Studio 3 behöver inte vara journalistik. De har aldrig ens påstått det.
Mauri behöver inte vara journalistik, lika lite som raden av samtalspoddar som under den här valrörelsen i praktiken prioriterats framför mer traditionella arenor som DN Debatt.
Och politikernas egna kanaler är definitivt inte journalistik.
Det lämnar därför en lite obekväm fråga till dem som faktiskt har journalistiken som uppdrag.
När alla andra har blivit så bra på att göra politik till innehåll, har det då blivit tydligare vad journalistiken kan göra som de andra inte gör?
När det är dags att utvärdera de nya satsningarna undrar jag ändå om de verkligen hjälpte väljaren att förstå vad som faktiskt står på spel?
För det borde samtidigt vara den valrörelse där det varit lättare än någonsin att bli informerad.
Vi har aldrig haft fler timmar. Fler poddar. Fler analyser. Fler klipp. Fler möjligheter att möta politikerna utan filter.
Ändå är jag inte säker på att orienteringen ökat i samma takt som informationen.
Kanske är journalistikens verkliga innovationsfråga därför inte hur den ska bli mer lik podden, tiktokflödet, youtubern eller underhållningsformatet.
Kanske är den snarare hur den i ett medielandskap fullt av alla dessa andra aktörer blir ännu bättre på det som från början var dess egen uppgift.
Att göra oss klokare inför valet.
