Sverige vet ibland när auktoritära stater vill förhöra personer som befinner sig här. Ändå verkar de som berörs sällan få veta det. Fallet Joakim Medin väcker därför en obekväm fråga: varför informeras inte människor när svenska myndigheter känner till att de är av intresse för främmande makter?
Av Rasmus Canbäck 30 maj, 2026
Det kanske låter som en intern mediedebatt när Publicistklubben bjuder in till samtal. Men den här gången var det något annat. På scenen stod justitieminister Gunnar Strömmer, mittemot journalisten Joakim Medin, som äntligen fick möjlighet att ställa de frågor han länge upplevt att han inte fått svar på.
Med sig hade Medin en utskrift av det turkiska åtalet mot honom. Och där framkom något som sannolikt överraskade många i publiken: Turkiet hade redan 2023 begärt rättslig hjälp från Sverige för att förhöra ett antal personer.
Bakgrunden var den uppmärksammade protesten i januari 2023 då aktivister hängde upp en docka föreställande Turkiets president Recep Tayyip Erdogan utanför Stockholms stadshus. Händelsen väckte starka reaktioner i Ankara. Presidentkansliet gjorde en polisanmälan och en förundersökning inleddes i Turkiet. Därefter begärde turkiska myndigheter svensk hjälp för att förhöra de inblandade.
Då sa Sverige nej till Turkiet med hänvisning till att det i Sverige inte är ett brott att smäda en president.
Kort därefter lades ett antal journalister till i den turkiska förundersökningen. En av dem var Joakim Medin, som redogjorde för Strömmer att turkiska poliser på detaljnivå kartlagt journalisterna.
På Publicistklubbens scen väcktes därför en rimlig fråga: borde inte de berörda personerna ha informerats om att Turkiet sökte dem?
Strömmer svarade, på sitt sedvanligt trygga sätt, att det kanske kan framstå som märkligt men att individerna inte är part i ärendet. Det är staterna som kommunicerar med varandra. Därför omfattas inkomna framställningar av sekretess.
Dessutom är sådana förfrågningar inte ovanliga. Justitiedepartementet har till och med en särskild enhet som arbetar med internationellt rättsligt samarbete och hanterar denna typ av ärenden.
Samtidigt medgav Strömmer att om det hypotetiskt skulle finnas skäl att varna någon, då ligger ansvaret snarare hos polis eller säkerhetspolis. Men om varningar framförs var inget som han hade ställts inför sedan han tillträdde som justitieminister 2022.
Vi vet också hur det slutade. När Joakim Medin landade i Istanbul våren 2025 greps han och åtalet kunde drivas vidare på turkisk mark. Det är inte svårt att förstå frustrationen över att informationen tycks ha funnits i svenska myndigheters händer utan att nå fram till den som berördes.
Ett år senare ställdes frågan på sin spets igen.
I januari 2026 önskade Joakim Medin att det svenska Justitiedepartementet skulle acceptera Turkiets begäran om att låta en svensk domstol fungera som teknisk plattform för processen. Svaret dröjde. När det väl kom meddelade Strömmer Turkiet att Medin är journalist och att Sverige, utifrån sitt rättssystem, inte såg att något brott hade begåtts.
Vi på Blankspot kunde senare publicera svaret, inklusive med Joakim Medin nämnd vid namn, efter att Justitiedepartementet delat det med oss helt utan sekretess.
Och det är här historien blir riktigt intressant.
Den turkiska begäran till Sverige omfattas av sekretess. Men Sveriges svar till Turkiet, där Joakim Medin namnges, är en offentlig handling.
Paradoxen är uppenbar. Det är alltså inte hemligt vilka personer en främmande makt vill att Sverige ska bistå med att förhöra. Det som hålls hemligt är i första hand innehållet i begäran och omständigheterna kring den.
Om så är fallet uppstår en naturlig fråga: varför informeras inte de personer som berörs?
Borde det finnas en informationsplikt?
Jag ställer frågan av egenintresse. Många av Blankspots läsare känner till att jag under flera år varit föremål för trakasserier från Azerbajdzjan. I azerbajdzjansk statsmedia har jag bland annat utpekats som gängledare.
Gunnar Strömmer, om du läser detta: av rent praktiska skäl vore det värdefullt att få veta om Azerbajdzjan någon gång har begärt svensk hjälp för att förhöra mig.
Men frågan är större än så.
Det torde vara ovanligt att främmande stater begär rättslig hjälp för att förhöra svenska journalister. Betydligt vanligare är sannolikt att auktoritära regimer försöker förhöra dissidenter som fått skydd i Sverige. En del av dem kan vara asylsökande. För dem kan uppgifter som finns hos svenska myndigheter vara direkt avgörande för deras asylprövningar.
Det kan också tilläggas att det är Joakim Medin, inte svenska myndigheter, som förmedlat de andra personerna som omfattas av åtalat mot honom. Det är trots att Medin och myndigheterna besitter samma information.
Därför framstår dagens ordning som märklig.
Om staten sitter på information om att en främmande makt försöker nå en person i Sverige, och denna information i praktiken inte är hemlig när ärendet avslutats, varför ska den då inte komma den berörda personen till del?
Om det är Justitiedepartementet eller – som Strömmer menar i ett hypotetiskt resonemang – Säkerhetspolisen som ska varna individer har inte jag svar på. Däremot förefaller det ytterst märkligt att individer som har en hotbild mot sig inte får ta del av den, trots att Medin-fallet visat att informationen i praktiken är offentlig.
Det hade räckt med ett brev med tillhörande informationssamtal om att främmande makt eftersöker en.
För oss journalister hade det adderat till den riskanalys vi gör. För dissidenter som åker på semester väljer man kanske bort länder att resa till. Det här handlar om rätten att få veta vilka hot som finns mot en.
När svenska myndigheter väl har beslutat att avslå en begäran om rättslig hjälp ser jag få skäl till att den person som omfattas av ärendet inte ska informeras om att det existerat. Kanske kan luckan i systemet bli en Lex Medin: där personer som diktaturer velat förhöra får information om det.
Om staten vet att en främmande makt intresserar sig för en person på politiska grunder borde huvudregeln vara att personen själv får veta det.
2026-05-31 kl 12:45: Artikeln har uppdaterats.
Toppbild: Joakim Medin (vänster) och Gunnar Strömmer (höger) vid Publicistklubben debatt den 25 maj 2026. Foto Emanuel Hendal / Dagens ETC
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också följa Rasmus Canbäcks bevakning av det svensk-turkiska samarbetet genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
