Krönika om Demokrati, Digitalisering, Media
Förstår public service hur antiemediepopulismen fungerar?
Nick Alinia är mer än en invandringskritisk panelröst. Han verkar i en antimediepopulistisk logik där etablerade medier både är fienden och bränslet, och där journalistik reduceras till ännu en politisk åsikt. Med kameran som maktmedel, Youtube som egen scen och X som konfliktmotor försöker han föra en radikalnationalistisk idévärld in i bredare offentlighet. När SVT ger honom plats i ett humorformat blir public service mer än en scen. Det blir ett kvitto på normalisering. skriver Brit Stakston i en krönika.
Av Brit Stakston 7 juni, 2026
Redaktionen för IFS verkar ha sett en person som kunde skapa skav. Men Alinia är inte ett brett känt namn i svensk offentlighet. Hans genomslag finns framför allt i en politiserad nätmiljö, i konfrontationsklipp och i närheten till SD-sfären. Om det var hans räckvidd till nya målgrupper SVT ville åt, är frågan vad den räckvidden faktiskt är byggd av.
Alinia är inte känd vid sidan av sin konfrontationsmetod. Han är känd genom den.
Public service ska inte stänga dörren för obekväma åsikter. Självklart kan SVT intervjua honom. Men humorformatet som bygger på värme, igenkänning och gemenskap gör en stor skillnad.
Deltagandet i ett humorprogram i SVT ger en social legitimitet vilket Alinia själv har lyft fram under den senaste veckan. I den konservativa mediekanalen Riks säger han att SVT:s inbjudan är bra för att normalisera honom och ”hela den politiska sidan” han står på.
Oavsett veckans beslut hos SVT har han redan gjort något av den boll de passat honom. Det är vad som händer när en aktör som byggt sitt genomslag på konfrontation, djupt medieförakt och egen distributionsmakt får ett mjukt public service-format.
Alinias politiska vision handlar inte bara om migrationspolitikens volymer. Det blir för snävt med att beskriva honom som kontroversiell eller invandringskritisk.
Han repostar Marcus Follin, The Golden One, en profil i vit makt-miljön, och hans formulering om att svenskhet är ett ”biologiskt faktum” och går djupare än att ”anstränga sig och visa respekt”. Han talar om ett Sverige som ”misshandlats med flit”, vill stänga gränsen för all migration och förespråkar ett nettoutflöde under många år. Han står nära Sverigedemokraterna, men till höger om dagens SD, som han anser vara för mjukt.
I ett samtal med Kent Ekeroth från Alinias egen kanal på Youtube, pratar han om ”vår sida” och säger att miljön runt Politiskt Inkorrekt, Avpixlat och Samnytt har ”krattat manegen” och tackar Ekeroth och alla de andra för det arbete som gjorts. Det visar att han inte ser sig som en ensam provokatör, utan som någon som kan kliva fram tack vare att andra redan flyttat positionerna.
Den högernationalistiska och alternativmediala infrastrukturen förflyttar sig och växer. Alinia ser sig som nästa steg i en ännu snabbare medielogik, där varje konflikt kan bli klipp, varje klipp kan mobilisera och reaktionerna från etablerade medier blir bevis på hur farlig han är för etablissemanget.
Här finns inte mediekritik i betydelsen att journalistiken ska bli bättre eller mer ansvarstagande. Här synliggörs antimediepopulism i praktiken: ett medieförakt där etablerade medier blir både fiende och bränsle. I hans berättelse blir granskande medier delar av ett vänsterliberalt maskineri. När de granskar honom är det ett drev.
Det är här Alinia-fallet blir större än frågan om det enskilda SVT-programmet. Den rör vid den förskjutning som just nu diskuteras allt mer öppet: när journalistik inte längre förstås som en metod för att pröva verkligheten, utan reduceras till ännu en åsikt bland andra. När alla redaktionella beslut beskrivs som propaganda, varje granskning är ett drev och de publicistiska misstagen som kan hända blir bevis för att medierna ljuger så försvagas idén om gemensamma fakta och gemensamma verkligheter.
I ljuset av den utvecklingen måste kritiken mot Alinia vara exakt. Det är enkelt att belägga hans konfrontationer, uthängningar och den sociala press han vill utöva. Man behöver inte kalla honom nazist. Det räcker med att fånga upp den radikalnationalistiska idévärld han torgför.
Researchen är inte svår att göra. Han talar gärna, länge och ofta i sin egen eller andras kanaler. I Kvartals långa specialintervju lät de honom styra spelplanen och han valde att ägna lång tid åt att i detalj ifrågasätta andras ordval, etiketter, frågor och rubriker.
När han får frågan hur han definierar det han gör som publicist svarar han inte med journalistikens uppdrag. Han svarar med juridiken. Det viktiga, säger han, är vilka lagliga rättigheter han har i sin roll som opinionsbildare. ”Och då är det rent juridiskt journalistik.”
Journalistik för Alinia är i första hand en rättighet att använda sig av. Inte ett ansvar att bära. Pressetiken avfärdas som regler skrivna av massmediejournalister som själva bryter mot dem. Han jämför sina egna publiceringar med etablerade mediers mest långtgående publiceringar där man publicerar namn, bilder och använder sig av hårda etiketter. Men samtidigt avvisar han det pressetiska ansvarssystem som vuxit fram just för att människor inte ska göras till råmaterial hur som helst.
Det är en farlig kombination: maximal publiceringsmakt och minimal pressetisk återhållsamhet.
I Kvartalintervjun reagerar Alinia på att Expo beskrivs som en tidning och frågar om Kvartal någonsin skulle kalla Nordfront för tidning.
Det är en fråga som säger allt. Nordfront är inte en opinionssajt bland alla andra utan Nordiska motståndsrörelsens, NMR:s, propagandakanal. Att försöka placera Expo och Nordfront som två jämförbara punkter på en mediekarta visar hur långt förskjuten Alinias egen utgångspunkt är.
Om Expo och Nordfront ska vara varsin flank i ett informationskrig försvinner skillnaden mellan journalistik och nazistisk propaganda. Allt blir åsikt eller någons agenda och allt blir snabbt lika smutsigt. Och då kan hans egna publiceringar kallas journalistik så länge de ryms inom lagen, samtidigt som granskningen av högerextremism kan avfärdas som extremism.
Det är sannerligen inte en perifer liten detalj.
Enskilda klipp och inlägg kan alltid diskuteras, och det har de gjort den senaste veckan. Men tillsammans visar de mönstret: var han rör sig, hur han konfronterar och hur andra människors arbete eller gränssättningar görs till politiskt innehåll.
Salemklippet på hans egen kanal visar både hans avstånd till ”massmedia” och hans närhet till den radikalnationalistiska miljön. Salemmarschen var under 00-talet en av den svenska vit makt-miljöns viktigaste manifestationer. När den återupplivades efter 15 år i mars 2026, med kopplingar till både NMR och Aktivklubb Sverige, var Alinia på plats.
När polisen uppmanade medierepresentanter att flytta på sig svarade han, enligt sin egen video, att arrangörerna sagt att det var okej att han var nära. Sedan tillade han: ”jag är inte massmedia”.
Här blir det tydligt att han inte är en fristående reporter bland andra reportrar. Han står inte vid sidan som en distanserad granskare av den radikalnationalistiska miljön utan markerar tvärtom avstånd till ”massmedia” och rör sig i den miljön och accepteras av den.
Också andra klipp borde ha fått SVT att stanna upp.
I en video från ett bibliotek syns hans metod i vardagen. Efter sagostunden Bland drakar och dragqueens under Haninges regnbågsvecka söker han upp Aktivitetshuset i Vega för att ”konfrontera med mikrofon och kamera”. Frågorna är laddade från början och de offentligt anställda pressas in i hans konfrontationsformat där varje försök att hänvisa till presskontakt, avgränsa samtalet eller skydda de medverkande kan klippas som undvikande. En kommunal kulturverksamhet görs till innehåll i en politisk berättelse. I efterhand ramas det hela in som skattefinansierad Pride-propaganda.
Redan titeln på en annan video: Nick Alinia jagar iväg Expo, gör en fotograf till något annat än en yrkesperson på uppdrag. Videon handlar om en pressfotograf som är på plats för att bevaka en demonstration. Han arbetar för andra medier, bland annat tidningen Journalisten och Expo.
I Alinias och Christian Petersons inlägg från demonstrationen i sociala medier och deras egna kanaler blir fotografen något annat. Han görs till en del av berättelsen om den medieelit som enligt Alinia ”hatar Sverige” och vill ”göra allt de kan för att förstöra Sverige”. Alinia riktar sig mot fotografen och säger att sådana personer inte ska få ”ha det så bekvämt”, följt av en rad tillmälen som ”jävla äckel” och ”jävla sopa”.
Förolämpningarna i sig är långt ifrån det värsta som kan sägas i svensk offentlighet, men det visar så tydligt hur en person som utför journalistiskt arbete förvandlas till politisk fiende i realtid. Kamera, publik och efterföljande publiceringar gör resten.
Det är här SVT:s riskbedömning borde ha blivit konkret. Om en fotograf som arbetar kan göras till politisk fiende i realtid, vad händer då efter sändning om en medverkande, redaktör eller fotograf sätter en gräns?
Det här är inte en hypotetisk oro tagen ur luften. Alinias metod bygger på att hitta exakt dessa ögonblick, ladda dem politiskt, publicera dem och låta publiken förstå vem som är fienden. Fotografen var inte en makthavare. Han var där för att arbeta. Ändå kunde han göras till del av en större berättelse om vänsterextrema, Expo och människor som förstör Sverige.
I Alinias värld är mobilen ett skydd, vapen och domstol på samma gång. Han kräver journalistikens rättigheter för sig själv, men gör andras gränser och rättigheter till innehåll. Hans egen rätt att filma, tolka, etikettera och publicera är självklar. Men den som inte vill delta bekräftar bara den dramaturgi han bestämt sig för. Den som försöker gå därifrån under en konfrontation blir feg och de som invänder blir en del av klippet.
Där finns hela logiken. Kameran dokumenterar inte bara utan förändrar maktförhållandet och gör allt till användbart material.
Det är den här asymmetrin i rättigheter som är kärnan i hans metod. För sig själv kräver han lagens hela utrymme. För andra återstår ofta bara rollen som material.
Han ältar i timmar vad andra har sagt om honom. Men de människor han själv söker upp, filmar, följer efter, pressar, kallar saker och publicerar inför sin publik ges inte samma rätt till integritet eller precision i val av ord som han kräver av andra.
Sammantaget står Alinia längre ut, både i idévärld och metod. Även den öppet nazistiska miljön verkar läsa honom i samma riktning. Nordfront beskriver Alinia som Christian Petersons kollega och har publicerat en uppskattande text om hans medverkan i SVT.
Det bevisar inte vad Alinia själv tycker. Men det säger något om hur den öppet nazistiska miljön placerar honom: inte som en granskande motpart, utan som någon som rör sig i samma politiska riktning.
Det borde inte vara irrelevant för SVT.
Public service ska inte vara rädd för svåra röster. Inte för högerpopulism. Inte för extremism. Inte för invandringskritik.
Men man måste förstå vad man erbjuder. En granskning eller en rak intervju är en sak. En plats i ett mysigt humorformat är något annat.
För Nick Alinia blev SVT inte bara ett program.
Det blev ännu ett steg in på den scen han själv säger att andra redan krattat manegen för.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
