Idé & Analys om Demokrati
Folket är större än den egna publiken
Kring Örebropartiets ledare Markus Allard möts tre delar av det medielandskap som präglar valrörelsen 2026: den mediekritiska nyetableraren, politikern med egna kanaler och den etablerade redaktionen.
Av Brit Stakston 30 augusti, 2026
Det nya och brokiga medielandskapet har gjort politiken tillgängligare. Politiker kan tala länge, möta en ny publik och publicera sig i egna kanaler. Det kan föra politiken närmare väljarna och samtidigt göra mediernas urval lättare att granska.
Men att höra en makthavare tala länge säger fortfarande inget om påståendena stämmer eller vad förslagen skulle innebära.
Det blev inte minst tydligt när journalisten Malin Ekman publicerade sin långa intervju med Örebropolitikern Allard där hon lyfter fram hans roll på ett sätt hon menar att de etablerade medierna missar. Allard i sin tur nöjer sig inte med att berätta om sin politik hos Ekman eller i egna kanaler utan iscensätter dessutom konflikter och pekar ut andra journalister och meningsmotståndare inför följarna. När så DN intervjuar samma politiker men behandlar samtalet som en källa bland flera och prövar hans berättelse mot andra källor och erfarenheter har vi valrörelsens alla tre aktörer i ett och samma akvarium.
Vi tar det från början.
Malin Ekman presenterar sin Substack ”Stockholm Report” som ett svar på den etablerade journalistikens tillkortakommanden. På presentationssidan beskriver hon satsningen som ett försök att efter 15 år i ”legacy media” bygga nya medieplattformar och journalistiska standarder för 2000-talet.
Markus Allard beskriver sitt parti som svaret på ett politiskt system som slutat företräda folket. Partierna har blivit ett klägg. Tjänstemännen utgör en maktfullkomlig apparat, domstolarna kan hindra folkviljan och medierna försvarar systemet. De etablerade aktörerna förenas i ett ”transferiat” som lever på dem som arbetar och producerar.
Ekman och Allard kommer från olika håll, men deras projekt bygger på samma berättelse: de etablerade institutionerna har misslyckats och den egna verksamheten behövs som motkraft.
Det börjar med att Ekman publicerar en nästan två timmar lång intervju med Allard. När Dagens Nyheter senare intervjuar honom spelar Örebropartiet in mötet och lägger ut det i sin helhet på Youtube innan DN:s reportage kommer. De två Youtube-publiceringarna har fått stor räckvidd. Den 30 augusti hade Ekmans intervju drygt 88 000 visningar och Örebropartiets publicering av DN-intervjun drygt 166 000.
Redan före samtalet skriver Ekman in Allard som en svensk motsvarighet till den politiska omvälvning hon studerat i USA. Hon är journalisten som förstår förändringen medan kollegorna moraliserar.
Det märks redan i hur Ekman lanserar intervjun. På X skriver hon om hur hon försökt skildra Trump och MAGA som en ”epokgörande disruptor”, snarare än utifrån ”journalistkollegornas moral”. I Allard ser hon för första gången ett svenskt alternativ som påminner om det hon studerat i USA. Intervjun får rubriken ”Markus Allard – svensk politiks största disruptor”. Det är ett begrepp från tech- och affärsvärlden som används om dem som bryter upp en etablerad ordning och förändrar spelreglerna. Här blir det närmast en hederstitel.
Allard berättar i sin tur att han fått förtroende för Ekman genom att se hur illa medierna behandlat henne. De etablerade medierna är alltså den gemensamma motståndaren redan innan intervjun börjar.
Allard blir politikern de inte förstår.
Ekmans intervju ger Allard utrymme att utveckla sin politiska ambition och strategi för att ta Örebropartiet till riksdagen. Den som vill förstå hur han bygger sin världsbild får mycket material.
Att låta en politiker tala till punkt är absolut ingen journalistisk svaghet. Problemet uppstår först när intervjuaren börjar hjälpa till att göra den intervjuades berättelse om samhället och makten mer sammanhängande.
Allard går igenom de begrepp som bär upp hans berättelse: den ”produktiva befolkningen”, ”transferiatet”, ”klägget” och den ”klassmedvetna populismen”. Ekman ber honom utveckla resonemangen, sammanfattar och hjälper ibland till att föra dem vidare.
När Ekman frågar om ett av hans påståenden är kontroversiellt svarar Allard att allt han säger är ”kontroversiellt inom klägget, men inte hos folket”. Ekman säger då att hon själv stör sig på att kallas kontroversiell, eftersom hon uppfattar sig som ganska ”common sense”. Hon medger att hon föll i samma fälla och preciserar att hon menade kontroversiellt ”enligt klägget”.
Allards begrepp blir här en referenspunkt och ett gemensamt språk i deras samtal.
I en text om valrörelsen som Ekman publicerade den 28 augusti använder hon själv ”klägget” och ”mainstreamklägget” om etablerade medier, beskriver journalister som flockdjur och hävdar att vänstern och mainstreammedierna tillsammans producerar det publiken förväntas uppfatta som sant. Ordet ingår alltså i hennes egen beskrivning av mediernas makt.
Allard talar om en svensk majoritetskultur, om människor som inte assimilerats och om samhällsgrupper som tär på de produktiva. Vad betyder begreppen i praktiken? Vem avgör vem som tillhör folket, och vad händer med den som placeras utanför? Vilka rättigheter ska stå fria från majoritetens vilja?
Samtalet rör sig i Allards verklighetsbeskrivning. Ekman behöver inte hålla med om hans slutsatser för att bidra till den. Det räcker med att hans begrepp får strukturera samtalet utan att prövas.
När DN kommer till Örebro har Allard förberett sin mediestrategi. Örebropartiet spelar in hela mötet med egna kameror och publicerar intervjun innan DN:s reportage kommer. Hans publik ska kunna se vad som hände och jämföra det med tidningens färdiga text. De sätter till och med egna myggor på DN:s reportrar.
En sådan inspelning kan visa om citat blivit felaktiga eller viktiga sammanhang gått förlorade. I Allards fall ingår den också i partiets egen politiska publicering. Allard säger själv till DN att deras reportage för all del kan få skrämma upp storstadens medelklass och skapa uppmärksamhet kring honom. Han räknar med att också ett kritiskt reportage kan gynna honom.
Den egna kameran skapar samtidigt en scen inför följarna. När Allard ifrågasätter reporterns intelligens eller hånar en juridisk invändning visar han hur hårt han möter medierna. Inspelningen kan användas som bevis för vinkling och konfrontationerna kan bli material för nya klipp. Ett uppskattande reportage ger honom etablerad legitimitet. Allard kallar själv förmågan att använda motståndarens kraft för ”politisk aikido”.
En oklippt intervju ger mer material. Publiken kan höra frågorna, se ordväxlingen och upptäcka om ett citat ryckts ur sitt sammanhang. Men den visar ofta inte om Allards sakuppgifter stämmer eller granskar något av det som påstås om politiska motståndare eller hur kritiska röster bemöts.
Efter intervjun arbetar DN vidare och kontrollerar partiprogram och sätter in Allards resonemang i ett större sammanhang. Reportaget undersöker partiets finansiering, hans medieekosystem och maktkoncentrationen runt honom. Andra röster får bli motvikter till hans egna beskrivningar av sig själv och sin omvärld.
I en kompletterande artikel berättar människor om sina erfarenheter av Allards politiska metod: det regisserade skådespelet i kommunfullmäktige och hur han väljer ut en person att angripa. En av de intervjuade varnar samtidigt för en förenklad moralism: väljarna är inte dumma och det finns en berättigad besvikelse över att politiken inte levererar. Artikeln beskriver också hur Allards metod hakar fast i verkliga erfarenheter av en välfärd som sviker, ett politiskt språk som inte känns förankrat och en offentlig förvaltning som kan uppfattas som sluten och självupptagen.
Den tydligaste bilden av de konsekvenser som Allards demokratisyn kan få kommer från en statsvetarstudent som gick till ett möte i kommunfullmäktige för att få bättre koll på lokalpolitiken. Efteråt skrev han en kritisk gästkrönika i Nerikes Allehanda, där han ifrågasatte både styret och oppositionen. Då konfronterades han av Allard inför Örebropartiets kamera. Klippet publicerades sedan för partiets följare. Studenten beskriver hur han stannade inne i flera dagar, rädd för att någon skulle ge sig på honom. Nu drar han slutsatsen att Allard vill ”göra sig själv till kändis”.
DN:s reportage gör det svårt att reducera Allard till en burdus men uppfriskande sanningssägare. Han talar om politik som hot, dominans och tvång, beskriver viljan att sätta en symbolisk revolver mot motståndarnas tinning och vill blåsa liv i konflikten som hör ihop med hans syn på makt. Allard ställer tydligt folket mot klägget, de produktiva mot dem som anses leva på andra, svenskheten mot dem som är otillräckligt assimilerade och folkviljan mot tjänstemän, journalister och domare. Människor och institutioner avfärdas som hinder för den riktiga demokratin.
Han talar om folkmakt, men bygger ett parti starkt koncentrerat runt honom själv. Han angriper en sluten politisk klass och beskriver domstolar, tjänstemän och medier som legitima bara så länge de inte står i vägen för hans tolkning av folkviljan.
Även i DN:s reportage förblir det oklart vem som ryms i hans folkbegrepp och vilka konsekvenser hans syn på den svenska rättsstatens begränsningar av den politiska makten skulle få. Hans uppskruvade retorik tar lätt över och det finns många obesvarade frågor kring vad hans politik skulle innebära i praktiken.
Räckvidd är heller inte samma sak som representativitet. En ny preprint, Online Discourse is Falsely Polarized by Self-Selection, bygger på 1,7 miljoner inlägg, experiment och en enkät med 49 222 personer i 40 länder. Forskarna finner att personer med starka ideologiska uppfattningar publicerar sina åsikter oftare än personer som befinner sig närmare den politiska mitten. Mer extrema åsikter blir överrepresenterade, och de åsikter människor väljer att publicera är mer fientliga än dem de behåller för sig själva.
Studien är en preprint och ännu inte slutgranskad. Det finns sedan tidigare forskning om varför samtalet på nätet ofta blir argare och mer fientligt. Det nya här är försöket att mäta hur urvalet av vilka som skriver och vad de publicerar får åsiktsläget att framstå som mer polariserat än forskarnas undersökningar av samma grupper visar. Forskarna kallar detta falsk polarisering. De som känner starkast och uttrycker sig mest blir lätt tagna för att vara fler än de är.
Här är statsvetarna Erik Amnås och Joakim Ekmans begrepp standby-medborgare användbart. Många följer politiken och är beredda att agera, men deltar inte hela tiden. De syns sällan i kommentarsfält eller bland dem som ständigt reagerar och delar. Tystnaden betyder varken att de är ointresserade eller att de håller med.
Det digitala landskapet gör den här skevheten lätt att utnyttja. Allard iscensätter konflikter inför följarna och riktar deras uppmärksamhet mot journalister och kritiker. Den egna engagerade kärnan får samtidigt representera ”folket”.
Visningssiffrorna i början av den här texten visar därför räckvidd, inte en spegling av opinionen. En visning är inte en unik människa och ännu mindre ett uttryck för direkt stöd. Youtube försöker sortera bort artificiell trafik, men den offentliga visningssiffran visar varken antalet unika tittare eller hur länge de har sett videon. Synlighet i den bredare informationsmiljön kan dessutom förstärkas av samordnat agerande från följare, bottar, köpt trafik och AI-drivna konton.
Det finns inget som tyder på att just dessa två publiceringar på Youtube har manipulerats. Poängen är vad plattformarnas siffror inte kan berätta.
Mötet mellan Malin Ekman och Markus Allard visar hur en medieaktör och en politiker kan bekräfta varandras anspråk på att stå närmare folket och sanningen än de institutioner de avfärdar. Hennes intervju bekräftar att han har något som den gamla journalistiken inte vill förstå. Hans medverkan bekräftar att hon erbjuder den friare och sannare arena hon säger sig vilja skapa. Även kritiken utifrån kan fogas in i deras berättelse som bevis för att de båda behövs.
I den berättelsen finns ett riktigt folk och ett klägg som står i vägen.
Men till folket i en demokrati hör också alla de som röstar annorlunda, tolkar samhället på andra sätt och aldrig skulle bjudas in till samma samtal. Vi ska fortfarande leva tillsammans efter valdagen. Därför måste makten i en demokrati kunna delas, begränsas och granskas.
Journalistiken behöver lämna intervjurummet och pröva alla anspråk i det större sammanhang där intervjuns påståenden får betydelse. Den digitala arenan är en del av den granskning journalistiken behöver göra. Visningar, följare och reaktioner förtrollar och får i dag lätt samma tyngd som upplagor och försäljningssiffror. De senare var långt ifrån opåverkbara, men kunde åtminstone mätas och granskas efter gemensamma standarder. De digitala måtten bygger på en annan sorts data och är betydligt lättare att påverka och manipulera. Bristen på insyn i plattformarnas algoritmer måste vägas in när räckvidden bedöms. Journalistiken behöver granska mer av hur räckvidden skapas, vad siffrorna faktiskt betyder och på vilka grunder den egna publiken får representera folket.
Politiken behöver också följas utanför makthavarens digitala flöde, till de människor och erfarenheter som saknas där. Där går det att undersöka om berättelsen håller och vad förslagen skulle innebära i praktiken.
Journalistikens uppgift i valrörelsen 2026 är att göra bilden större än den makthavaren själv vill visa: räckvidd är inte folkvilja, en oklippt intervju är inte samma sak som en granskning och det finns ett folk bortom det digitala flödet.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
