Budskapen från Folk och Försvar om krig och vädjan om nationell samhörighet har debatterats. Men vad alla verkar ha missat var politikernas vilja att få carte blanche att nu göra vad som helst - snabbt.
Av Brit Stakston 15 januari, 2024
Den tydliga förkrigsandan och alla uppmaningar om att kriget står för dörren handlade under Folk och försvar i år inte bara om att få större anslag och förankra historiska försvarsbeslut för en liten krets av försvarsexperter och beslutsfattare på plats i Sälen.
Den här gången skulle svensk säkerhet bli var och ens angelägenhet och flera av talarna vände sig direkt till allmänheten.
Civilminister Carl-Oskar Bohlin påminde om faran att vila i en slutsats om att fred i Sverige är konstant. ”Många har sagt det före mig, men låt mig göra det med ämbetets kraft. Mindre inlindat, och med en osminkad tydlighet: Det kan bli krig i Sverige.”
Överbefälhavare Micael Bydén talade om att ”Det är svårt att identifiera ett skifte i historien när man är mitt uppe i det. Och än svårare att acceptera konsekvenserna. Det är slut på bekvämligheten så som vi känner den. Omvärldsutvecklingen kräver mer av oss här och nu.”
Statsministern ville väcka den lojalitetsplikt men som medborgare har gentemot Sverige. Att ett svenskt pass innebär att man ytterst ska offra sitt liv för det land man är medborgare i. Och gjorde det tydligt att ställer man inte upp på det ”så ska man inte vara här”.
Den uppläxande påminnelsen från Kristersson om att det svenska medborgarskapet INTE är en resehandling är smått obegriplig i sammanhanget. Att även låta denna fråga handla om migrationspolitik och sorterande av människor är till delar onödigt och till delar farligt.
Frågan är hur detta landar den hos den breda allmänheten? De vars vardag inte nödvändigtvis ens går ut att på att fundera över vem som ska få vara i Sverige eller inte. Och som senast de behövt använda passet säkerligen använt det just som en resehandling.
Kanske ville Kristersson varna för infiltratörer av försvaret från de som inte ser på medborgarskapet på samma sätt, men låt oss hoppas det finns andra arenor och kontrollfunktioner för detta inom Försvarsmakten än förnumstiga uppmaningar från statsministern.
Och om kriget kommer ska vi verkligen lägga tid och energi på att beskylla andra för att inte ha en tillräckligt hög lojalitets och pliktkänsla och göra skillnad på oss som ska försvara landet? Och dessutom: ska alla ha vapen i hand?
Det är tveksamt om det sätt på vilket de här välsynkroniserade budskapen om det ökade hotet och vikten av att vara mentalt förberedd från talare efter talare verkligen är den tändgnista som löser problemen. Kommer det skapa en enande försvarsvilja och beredskap, bortom ännu en kortsiktigt vända med bunkring av toapapper och inköp av plastdunkar och konserver.
I efterdebatten har många också ifrågasatt hur någon ens kan förvånas över varningar för krig i Sverige 2024.
Men det mest anmärkningsvärda, enligt mig, är inte alls att man påpekade allvaret utan att man varit så tondöv och ovarsam för vilka reaktionerna skulle bli. Om man inte ens har beredskap för det hur ska man då ha beredskap för ett skarpt läge?
Jag vill nog hävda att det finns en större dos av grundläggande medvetenhet hos allmänheten som man stegvis kunnat bygga vidare på. Människor har idag direkt via sina egna mobilers skärmar redan sett effekten av krig och bristen på beredskap. De har sett bortsprängda ben på tågstationer i Ukraina bland flyende civilbefolkning, avlidna människor som kvävts av ett okänt virus och i många länder fick skopas i gigantiska gravar under pandemin och nyligen sett grova bilder tagna av Hamas när festivalbesökare och andra skjuts ihjäl i Israel och följt utvecklingen sedan dess i Palestina där bilderna visat enorma mängder av civila som dödats.
Många människor har säkerligen mer än en personlig erfarenhet av konsekvenserna i kölvattnet av dessa händelser. Allt detta har redan på ett plan skapat en mental beredskap för hur världen ser ut idag, även om toapappersförrådet från pandemin är slut sedan länge.
Att då från en dag till en annan skruva upp volymen till 1000% och påminna oss om ukrainarnas otroliga försvarsförmåga och utan målbilder sikta på just den individuella försvarsförmågan är rejält tondövt.
Det är trots allt en viss skillnad utifrån att Ryssland 2014 erövrade Krim och hur Ukraina då började rusta sig för det krig som kom åtta år senare. Det går inte att göra jämförelser mellan de extrema interna spänningar som funnits i Ukraina under de här åren med det som sker i Sverige idag inom till exempel migrationsfrågan.
Det finns många steg till en ökad gemensam försvarsvilja i såväl ord som handling.
Men den starkaste känslan under efterdebatten är att det är svårt att se skogen för träden, bland alla dessa utspel, eftersom regeringen så medvetet eftersträvat den här metadebatten och krigsrubrikerna. I takt med att anförande staplades på anförande växte ytterligare en bild fram över hur den här ökade hotkänslan ska förvaltas i nästa steg.
Bland många av talarna framfördes ett huvudbudskap som handlar om förmågan att kunna agera snabbt, vara klarsynt och innovativ – utan att någon gång parallellt nämna demokratins kontrollpunkter.
Försvarsminister Pål Jonsson lyfte fram den teknikskuld som råder och berättade om hur han inspirerats av ett besök i Silicon Valley hos Pentagon. Utifrån behovet av kulturförändringar och en ökad förståelse för teknologins roll och betonade han vikten av att aggressivt bekämpa all ”förtryckande byråkrati” och att det inte var acceptabelt med ledtider ibland upp till 20-30 år för utvecklingen.
Budskapet var mindre politisk detaljstyrning för att skapa möjligheter för tillväxt och att alla långsamma och omständliga processer i grunden utgjorde ett hot mot försvarsförmågan: ”I gengäld förväntar jag mig myndigheter som är villiga att agera snabbt och innovativt för att säkra en ökad försvarsförmåga. När det pågår ett krig i Europa kan det inte vara ”business as usual” – Exceptionella tider kräver exceptionella åtgärder.”
Att Michael Claesson, chef för försvarsstaben Försvarsmakten också talade om vikten av att maximera handlingsfriheten, att arbeta bort hinder och kunna tempoväxla är inte konstigt.
Det är enkelt att se behovet av det i ett skarpt krigsläge men det är den sammantagna bilden av att göra sig fri från demokratiska strukturer som bekymrar mig att ingen fångat upp.
Forskningsledaren Gudrun Persson från FOI nämnde behovet av ”fantasi” utifrån lärdomarna efter 11 september i den amerikanska utredningen. Av de fyra identifierade områden; fantasi, policy, förmåga och management, där de ansåg sig misslyckats anser hon att bristen på fantasi är viktigast att lyfta fram. ”Vi ser vad som pågår, men förstår vi konsekvenserna av det vi ser.”
Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar nämnde just detta med att ”tillgången till krigets och terrorns grymhet är mer ofiltrerat tillgänglig än tidigare, så snart vi tar telefonen ur fickan”. Men drog inte samma slutsats som jag utan att allt det där inte ger en mental förberedelse utan han menade att det är som om det enbart sker någon annanstans, ”Där men inte här.” Och han poängterade att han inte ville vädja till våra rädslor, men däremot till vår lägesuppfattning. Han påminde om hur ukrainare under åtta års tid individuellt och gemensamt agerat utifrån att de är ”ett folk och ett samhälle som kommer möta totalt krig med total motståndskraft”.
Sedan gick även han över från den ökade medvetenheten och om hur den samhälleliga motståndskraften växer ur detta till förmågan att vara just snabbfotad: ”Uppbyggnaden av totalförsvaret är inte ett projekt som väntar på slutbesiktning innan driftsättning.”
Han ansåg att även Regeringskansliet måste höja tempot: ”Det som kan göras snabbt ska göras snabbt, inget ska i onödan dras i långbänkar och där vi kan ta genvägar ska vi göra det. Good enough imorgon är bättre än perfekt om 5 år.”
Utrikesminister Tobias Billström betonade vikten av ett fortsatt samarbete med EU gällande den geopolitiska kampen kring makten över teknikutvecklingen och nämnde att de öppna standarder som lagt grunden för dagens digitala värld kan komma att ersättas med protokoll som ger stater kontroll över dataflöden.
Men va vänta… vad betyder allt det här egentligen?
Visst det finns många vittnesmål om hopplösa kontakter med myndigheter eller haverier där samhället inte haft en förmåga att lösa saker så som vi kanske trott, vi såg det när stora mängder flyktingar kom 2015, tsunamihanteringen eller ett aktuellt exempel nyss på E22:an.
Men det är en sak att efterfråga dynamisk utveckling och något helt annat om det i grunden bygger på ett förakt för allt som gjorts eller inte gjorts tidigare och för institutioner och myndigheter vars ledtider även tillhör demokratins olika kontrollfunktioner.
Kan den här rädslan för ett krig och behovet av snabbhet som pumpas ut bli ett frikort för politiker och beslutsfattare att hellre agera snabbt än perfekt i alla lägen. Går det verkligen inte att kombinera snabbhet med att göra det perfekt i relation till demokratins fundament?
Av Brit Stakston
Hjälp oss skriva mer om Demokrati!
Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.
