Analys om Demokrati, Digitalisering, Medieutveckling
Bygger SD sin verklighet i trollfabriker?
Kalla fakta har wallraffat hos mediekanalen Riks och Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning. Brit Stakston ser en rak linje från det SD påbörjade 2010. Kan Kalla Faktas kommande avslöjande ge ny förståelse för SD:s demokratipåverkande nätanvändning?
Av Brit Stakston 12 maj, 2024
I veckan kom de första avsnitten i programserien Undercover i Trollfabriken, ett huvudavsnitt om reporterns arbete hos ”Propagandamaskinen Riks” samt en första ansvarsutkrävande intervju. Dessutom finns ett reportage om uppkomsten till granskningen och wallraffandet som metod.
I sak är det inget nytt som hittills presenterats. Det utesluter dock inte att programserien verkligen behövs. De kan komma med viktiga avslöjanden om att partiet avlönar anställda som genom anonyma konton polariserar, angriper politiska motståndare eller ger sken av en större rörelse för en fråga än vad verkligheten visar. I det kommande avsnittet har reportern avslutat sin anställning hos Riks och börjat arbeta på SD:s kommunikationsavdelning. Kalla Fakta säger sig då kunna avslöja hur SD arbetar med så kallade trollfabriker. Redaktionen uppger att de totalt har fyra källor som gett dem tips.
Kalla fakta ger denna vecka insyn i beståndsdelar av det så väloljade och raffinerade ekosystem av medier som finns runt Sverigedemokraterna.
Det gäller att utrusta varje väljare med ”en bra tagning som är Sverigedemokratisk på en aktuell händelse” säger SD:s kommunikationsansvarige Joakim Wallerstein när han beskriver partiets unika förmåga att ligga nära väljarna för den nyanställde reportern som just börjat wallraffa hos dem.
Samspelet mellan den egna mediekanalen Riks som än idag lever i symbios med partiet, webbaserade styrda opinionsundersökningar, en armé av anonyma konton, digitalt aktiva politiker och influencers i de egna leden, ytterligare andra som sympatiserar starkt med SD:s problembeskrivning samt de alternativa medierna som Nyheter idag och Samnytt som hjälper till att bära budskapet vidare.
De dominerande narrativen som drivs i de digitala kanalerna kretsar framförallt runt den starka kritiken mot invandring följt av föraktet för Socialdemokratin samt kritik mot Public Service.
Jag har bevakat digitala rörelser online i snart 20 år och efter SD:s valframgångar 2010 skrev jag om vikten av att alla andra partier har strategier för att hantera nätet och den främlingsfientliga agendan.
Redan 2010 var det solklart att SD var det parti som först och snabbast förmådde använda nätet för politisk påverkan. Initialt främst i intressegrupper på Facebook, genom sajten Avpixlat och genom att kasta sig över tidningarnas kommentarsfält på ett smått obehagligt sätt som ofta helt dödade samtalen. Dagen efter valet summerade jag deras valrörelse:
”Sverigedemokraterna har lyckats mobilisera sina väljare genom ett klassiskt valarbete på plats runt om i landet matchat med ett aktivt nätarbete. Ett ganska litet antal människor med förmåga att använda nätet har totalt dominerat tidningarnas kommentarsfält under årets valrörelse.
De etablerade partierna har varit fullständigt osynliga. Det är ett problem i relation till alla de tysta läsarna som finns. De som inte kommenterar, men läser och noterar. Sverigedemokraterna har förstått att kommunikationen med sina väljare kan följas upp på nätet.” Ur artikeln SD visar vikten av strategier för nätet och främlingsfientlighet.
SD:s arbete på de här nya arenorna formades ad-hoc genom åren utifrån hur medielandskapet förändrades. De agerade som flugor på en sockerbit så fort de identifierade något att gå loss på, precis på det sätt som Wallerstein resonerar i veckans avslöjande.
Mattias Karlsson som då var presschef konstaterade hur framgångsrika SD var i sociala medier. ”Det är andra partier som misslyckats i sociala medier. Vi har varit mycket nöjda med hur vi har lyckats där och jag tror att förklaringen är att våra sympatisörer söker alternativ information på internet eftersom de inte litar på mainstream-media”, i Expressen 2010.
Det som hänt under de efterföljande 14 åren kopplat till SD är att det finns än fler plattformar att vara aktiva på, de har etablerat den egna mediekanalen Riks, deras armada av digitalt aktiva nätkrigare har haft stort genomslag och i kölvattnet av detta har det offentliga samtalsklimatet ständigt blivit allt mer hotfullt runt de frågor som SD vill driva.
Två år efter riksdagsinträdet intervjuade jag SD:s partisekreterare Björn Söder i det livesända programmet God morgon Almedalen om partiets uppenbara digitala strategier vilka han helt förnekade.
”Jag har läst det bland journalister, att vi har haft en tydlig strategi från början hur vi skulle nå ut, men det har faktiskt inte funnits. Mycket av det som händer på nätet är någonting som händer utanför vårt partis kontroll”, Björn Söder i SD:s partisekreterare mörkar IT-strategi, Tidningen Expo.
Och så här har det låtit sedan dess. Ett ständigt förnekande från SD:s sida.
Trots att det återkommande skett avslöjanden och granskningar har det inte landat på något annat sätt än att det trots allt mest setts som en hyfsat lyckad strategi.
Valresultaten har tagits som inteckning för hur oerhört framgångsrik deras opinionsbildning är. 2010 fick SD 5.70 % av rösterna och 2022 var deras valresultat 20.57 %.
Genom åren har andra partistrateger troligen med mer av avund än oro sneglat på SD:s framgångar på nätet. 2024 vore det naivt att påstå något annat än att de flesta partier har anammat liknande arbetssätt. Allt kommunicerar och naturligtvis har alla partier tydliga strategier för hur man aktiverar sina sympatisörer även på nätet. Skillnaden är dock om man använder sig av anonyma konton som arvoderas från partiets kommunikationsavdelning.
Det medieförakt som redan märktes under de första åren hos SD har genom åren förstärkts. Och det är inte bara SD:s politiker som allt oftare duckar från intervjuer hos etablerade medier till förmån för deltagande i mer trygga rum som till exempel vänskapliga samtal i podcasts vars samtalsledares värderingar linjerar väl med de egna.
Så frågan är nu om Kalla Fakta på tisdag kan avslöja något som gjorts i partiets goda namn men under dold flagg. Det skulle därmed, i bristen på transparens och öppenhet om vem som är avsändare, kunna passera avgörande gränser för hur mycket det demokratiska spelfältet kan manipuleras.
Det olyckliga hittills är att den ansvarsutkrävande intervjun gällande SD:s eventuella trollfabriker och spridandet av desinformation hamnar i en absurd ordväxling om vad som är desinformation. Samtidigt är den ordväxlingen ett fantastiskt skolboksexempel på det jag nyligen skrev om gällande desinformation so begrepp.
Desinformation handlar inte om sant eller falskt längre. Hur sjukt det än låter. Vi behöver lämna det perspektivet och istället peka på vad det gör med det offentliga samtalet, med opinioner som matas med hårdvinklar, med rätten till information som gör att väljarna kan göra välgrundade beslut och var det leder väljarna på valdagen. De flesta försök att påverka idag sker de facto genom att bygga på fakta med hjälp av ett eller flera korn av sanning som fullständigt skruvas till och lyfts ur sitt sammanhang.
Den påverkanskampanj som skett genom åren runt LVU har även den kretsat runt huruvida det är desinformation eller inte när barn trots allt kan omhändertas av socialtjänsten. När det omvandlas till att beskrivas som kidnappning händer något helt annat. Men faktum kvarstår, att barn kan omhändertas.
Det alla behöver akut är en förmåga att lägga mer fokus på den större bilden.
För att kunna bemöta desinformation måste vi få hjälp att avkoda hur korrekt information sammanställts, använts eller förvanskats på ett sätt som tjänar andra parters specifika agendor. Detta saknas just nu och det vore fantastiskt om Kalla Fakta genom sitt wallraffande kan ge mer inblick i hur SD med hjälp av dolda avsändare arbetat på det sättet. Hur de systematiskt arbetat under falsk flagg med att utnyttja och förstärka befintliga samhällsklyftor, underminera demokratin och tilliten till samhället.
Det är helhetsbilden av vad som pågår av vem och varför som behövs. Annars kommer vår demokrati urholkas i en beundran för enkla manipulerbara variabler som antal följare, delningar, interaktioner och förståelse för algoritmers känslofokuserad logik.
Det här mer framåtlutade förhållningssätt till desinformation kräver att var och en mer aktivt tar ansvar för sina informationsval. Särskilt viktigt runt skarpa omvärldshändelser och hur informationen konsumeras och sprids runt dessa händelser. Ingen vill vara en nyttig idiot för andras dolda agendor.
I väntan på nästa avsnitt från Kalla fakta vill jag passa på att lyfta fram några perspektiv som kan ta det offentliga samtalet ur det träsk vi alla hamnat i online det senaste dryga decenniet.
För det första måste politiker sluta anamma SD:s agerande online. Ska populismen bemötas behövs politiker som vill bygga förtroende mer än att drömma om att välta internet på samma sätt som SD-Tobbe gjorde med sin Kabultweet.
För det andra måste medier sträva efter att ge publiken fullständiga lägesbilder. Tyvärr har dock medier till stor del trollats sedan SD:s valframgångar 2010. Det spelar ingen roll hur stor kunskapen om onlinemanipulation är när den inte tillämpas dygnet runt på nyhetsplats. Och så har fallet inte varit trots avslöjanden om ”trollfabriker”. Journalistiken på nyhetsplats matar alldeles för ofta på som vore man helt omedveten om digitala påverkansförmågor.
För det tredje måste också allmänheten ta ansvar för den egna mediekonsumtionen och stärka sin tilltro till demokratin. Desinformation har som yttersta syfte att vi ska tappa tilliten till varandra och samhällets samtliga institutioner.
SD:s väljare finns naturligtvis och många av dem delar SD:s världsbild. Men ytterligare andra väljare kan genom Kalla Faktas granskning likväl upptäcka hur de såväl manipulerats som får en förståelse för hur missnöjespartier fungerar. Wallerstein menar att SD är unika i sin förmåga att förstå sina väljare, ”vi lyssnar på våra väljare som ingen annan”. Men om detta endast handlar om ett digitalt hantverk där ett parti aktivt väljer vinklar som ska förstärka en liten oro till något av en panik, ja då kan de väljarna få andra kunskapsunderlag för framtida val.
Och ett sista tips. Efter att ha följt SD:s krishantering den senaste veckan på X/Twitter undrar jag också om inte alla medier och samtliga politiker en gång för alla borde göra ett enkelt test i låt säga, två månader och logga ut från X/Twitter.
Hur otroligt det än låter så driver den plattformen än idag mycket av de politiska narrativen. Av helt outgrundliga anledningar verkar fortfarande varenda svensk medieaktör tycka att det är relevant att följa vad som händer där.
Det finns frisk luft och en verklighet bortom de här digitala gyttjefälten.
Foto: Skärmdump från lanseringen av SD:s EU-kampanj Mitt Europa bygger murar.
