Krönika om Demokrati, Digitalisering
Krönika: Desinformationens tidevarv – men vi kommer fixa det
Hur relevant är begreppet desinformation för att navigera och förstå medielandskapet utveckling idag? Brit Stakston känner sig äntligen hoppfull inför att allmänheten, biblioteken och journalistiken tillsammans kommer lösa de stora utmaningarna för demokratin. Om vi bara lägger mer krut på att hela tiden se den större bilden.
Av Brit Stakston 1 april, 2024
Under de senaste åren har jag återkommande brottats med en gnagande känsla av irritation över att vi ser ut att tappa bort så mycket i takt med att vi överkonsumerar medier. I stället för att bli smartare, mer empatiska och lösningsorienterade tillsammans verkar vi dras mer isär som samhälle.
Åtminstone är det så vi upplever den samlade bilden av utvecklingen. Och likt nyttiga idioter sväljer vi lätt den verklighetsbeskrivningen.
Det räcker med att dyka in på X/Twitter valfri tid på dagen. En marginell plattform hos den stora allmänheten som trots att den lever en tynande och allt mera ifrågasatt tillvaro är central för att kunna få genomslag hos etablerade medier i Sverige. Här går det än idag löjligt lätt att driva bilden av olika företeelser i en viss riktning – ofta med draghjälp av andra opinionsbildare som vet exakt när det är dags att ge sig in i debatter online.
En pardans som förstås finns på alla möjliga arenor för olika målgrupper och agendor.
Under de första dagarna av det ryska anfallskriget mot Ukraina fick vi uppfriskande nog se den ukrainska ledningen med Zelinskyj i spetsen strategiskt och snabbfotat bemöta vågorna av desinformation från Ryssland. Här var det tydligt hur man förberett sig sedan 2014 och cyberaspekterna av kriget var man förberedd på bland annat genom något så grundläggande som synlighet och närvaro på digitala arenor. Trots hans säkerhetsstyrkors oro för prickskyttar ställde han sig utomhus i centrala Kiev tillsammans med sina närmaste ministrar och förmedlade: ”Vi är här”.
De hade inte alls flytt som det påstods online.
Här har vi sedan, som i så många nutida krig och konflikter, sett hur kampen mot desinformation handlar om liv och död. Alltifrån tillgång till färskt vatten och korrekt information om var de ryska trupperna befinner sig till bemötande av falska rykten och rop på hjälp från omvärlden inifrån raserade byggnader.
I en svensk kontext har desinformation det senaste året handlat om våra värderingar, vår syn på barn samt yttrande- och demonstrationsfrihet. Från LVU-kampanjen till koranbränningarna. En mängd olika rörelser förenas här utifrån egna agendor och tar chansen att via medial uppmärksamhet driva sina frågor i kölvattnet runt andras frågor. Desinformationskampanjer som lett till kraftiga reaktioner och sammantaget lett till att Sverige ses som ett mer legitimt mål bland våldsbejakande extremister. ”Oroliga tider utnyttjas av våldsbejakande extremister för att sprida misstro inte minst online,” skriver Säpo i sin lägesbild för 2023.
Påverkansoperationer sker uppenbart mycket välplanerat med hjälp av en mängd metoder och plattformar och kan ytterst bidra till att tilltron till samhället och det demokratiska systemet minskar.
Det sista halvåret har desinformation och oron för demokratin blivit ett slags paraplybegrepp för att beskriva allt som pågår online och som riskerar att starta rörelser som kan leta sig ut i den fysiska verkligheten och till exempel påverka val. Frågan är dock om det verkligen ramar in vad det handlar om.
Det är som när alternativa fakta och fejknyheter ständigt var i ropet. Båda besvärande begrepp som på något udda sätt uppgraderade såväl hittepå till fakta och lögner till en slags ny form nyheter. Som om det inte finns verkliga fakta och forskning att luta sig mot. Allt reduceras till åsikter.
Forskaren Carl Miller som är verksam vid den brittiska tankesmedjan Demos och medgrundare av Centrum för analys av sociala medier (CASM Technology) har länge intresserat sig för maktrelationer online. Han menar att desinformation får allt att kretsa runt en meningslös diskussion om vad som är sant eller falskt.
Miller argumenterar för en förståelse av desinformation inom ramen för informationskrigföring och hur sofistikerade påverkanskampanjer är idag. De kan de facto helt och hållet byggas på fakta men som lyfts ur sitt sammanhang. Hur ska vi då kunna bemöta dem om allt handlar om en kamp om sant eller falskt?
Information kan helt enkelt manipuleras för att gagna olika sorters agendor.
Lika befriande som det var att se Zelenskyj gå ut i realtid i mörkret i Kiev för att visa upp sig är Millers tydliga uppfattning om att fokus, i mycket högre grad och tidigare, måste ligga på att lyfta fram vilka aktörerna är. Hans kategoriska syn på det påminner mycket om mitt samtal med professor Jan-Werner Müller i samband med en Blankspotdag för några år sedan om vikten av att inte tävla om vilka människor som representerar verkligheten bäst.
För att kunna bemöta desinformation måste vi få hjälp att avkoda hur korrekt information sammanställts och använts på ett sätt som tjänar andra parters specifika agendor. Det här är exakt vad som saknas just nu. Helhetsbilden, den större bilden av vad som pågår. Det är som att alla duckar och undviker att synliggöra vad som verkligen sker. Hur våra demokratiska fundament kidnappas, av vem och varför.
Detta mer framåtlutade förhållningssätt till desinformation kräver att var och en mer aktivt funderar över sin relation till all information, särskilt runt skarpa omvärldshändelser och hur informationen konsumeras och sprids runt dessa händelser.
Informationskrigföring är inte begränsat till statliga aktörer utan involverar idag en myriad av aktörer, från privata konsultföretag, extremistgrupper till enskilda individer och alla andra som är kapabla och intresserade av att påverka det offentliga samtalet. Det som gör dessa operationer särskilt utmanande är deras förmåga att utnyttja och förstärka befintliga samhällsklyftor, ofta genom att spela på känslor snarare än att förlita sig på falska påståenden menar Miller.
Ett centralt tema i Millers angreppssätt är behovet av asymmetriska svar på informationskrigföring. Istället för att bekämpa desinformation med mer information, förespråkar han en mer nyanserad förståelse av hur information kan manipuleras och hur samhällen kan skydda sig. Detta inkluderar allt från en form av digital läskunnighet eller litteracitet till strategier för att begränsa skadliga aktörers räckvidd.
Miller talar om behovet av att demilitarisera informationsutrymmet och menar att samhällen genom att utveckla mer motståndskraftiga informationsmiljöer bättre kommer att kunna hantera de risker och utmaningar som informationskrigföring medför. Det krävs ett samarbete mellan regeringar, civilsamhället och tekniksektorn för genomtänkt och effektiv respons.
När Miller understryker att framtiden för informationskrigföring kommer kräva kontinuerlig anpassning och innovation samt en växande förståelse för desinformationens och informationskrigföringens komplexitet pekar han för mig på såväl journalistiken som biblioteken.
Journalistiken och ökad källtrygghet ger möjligheter att inte bara finna vägar för att försvara sig utan också främja en mer öppen och sund informationsmiljö. Miller ger mig pusselbitar för exakt det min frustration grundar sig i – att vi som samhälle måste bestämma oss för hur vi ska förhålla oss till den information vi bombarderas med.
Det är vår kollektiva framtid i en digital era som vi tillsammans bär ansvar för och även om det uppenbart känns som en tuff ständigt pågående ödesmatch så är det uppenbart att vi tillsammans kommer att fixa det.
Om vi bara behåller fokus på de större frågorna om vem som har nytta av vår ilska och frustration samt undviker att ramla ner i mörka kaninhål.
