Återkommande under Natointrädet har svenska politiker hävdat att Sverige inte tagit Turkiets farhågor på allvar. Med Natointrädet i hamn så är det nu dags att reda ut Natodebattens felaktigheter, skriver Rasmus Canbäck.
Av Rasmus Canbäck 15 mars, 2024
Det som inledningsvis påstods skulle bli en skyndsam Natoprocess, med hejarop från Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg visade sig bli något helt annat.
Turkiets och Ungerns veton mot Sveriges inträde har de senaste åren dominerat den inrikespolitiska debatten. Processen har också inneburit eftergifter, även om Tobias Billström återkommande hävdat något annat. Eftergifterna inför Natointrädet kan ses som direkta, till exempel det upptrappade misstänkliggörande mot svenska kurder, men också inkludera mjukare värden. Processen att gå med i Nato kan liknas vid vad antropologer (som min skolning kommer från) kallar för en övergångsrits (rituals) liminala fas.
Den liminala fasen äger rum under tiden som ritualen sker. Om ritualen, till exempel en bröllopsceremoni, fullföljs så sluts ritualen och den sociala statusen uppgraderas. Om något går fel under den bräckliga liminala fasen, under ceremonin, så riskerar utkomsten att ha negativ inverkan på status och sociala relationer.
När Sverige ansökte om medlemskap i Nato så var det få som trodde att den liminala fasen, godkännandeprocessen från övriga stater, skulle vara i 22 månader. Under den här perioden är det mycket som kan gå fel och sår som kan uppstå som vi får leva med i framtiden.
Det är förmodligen få som anser att den inrikespolitiska debatten är densamma i dag som för två år sedan, vilket inte bara är en följd av kriget i Ukraina. Natodebatten har lika mycket som den enat, även slagit in en kil i samhället. I vissa kretsar har Natomissnöje jämställts med det numera bevingade uttrycket ”det är en rysk påverkansoperation” – när det för många egentligen är en sorg över att Sverige formellt övergivit alliansfriheten.
Syftet med den här texten är dock inte att ta ställning för vare sig för eller emot Nato. Syftet är att göra ett försök att komma till rätsida med några av de felaktigheter som präglat debatten.
När både Turkiet och Ungern la fram sina skäl till att stoppa Sveriges Natoansökan framstod de som diffusa, men med tiden utkristalliserades skälen. Turkiet har, enligt dem, konkret pekat på att Sverige givit en fristad till landets fiender (PKK), medan Ungern i lite lösare termer hävdat att Sverige är mobbaren som leder ett drev mot landet i EU.
Utrikesminister Tobias Billström menade våren 2023 i en intervju för Dagens Nyheter att Sverige inte tagit PKK-frågan på tillräckligt allvar. Det backades upp av hans socialdemokratiske föregångare Ann Linde ett par månader senare. Hon menade i en intervju för SVT sommaren 2023 att Sverige inte hörsammat Turkiets farhågor tillräckligt.
Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt tog saken ett steg längre i sin sista kolumn för Dagens Nyheter i januari 2024. Han menade att Sverige visat självgodhet inför Turkiet och Ungern, och exemplifierar det med att Sveriges utrikespolitik inte i tillräcklig utsträckning förstått ländernas säkerhetsintressen.
Anledningen till att jag refererar till Jörgen Huitfeldts text är för att den återpublicerades i turkiska statliga medier som ett positivt exempel på att Sverige börjar förstå Turkiets intressen.
Han har en poäng i att anslutandet till en internationell allians också innebär krav på att ett land har en politik som går i linje med alliansens. Åtminstone dess primära punkter.
Budskapet från den svenska regeringen är också i linje med vad Jörgen Huitfeldt hävdat: att Sverige behöver göra mer för att bemöta Turkiets farhågor. Med andra ord att åtminstone delvis anpassa utrikespolitiken efter de nya förväntningarna. Det är naturligt. Liksom EU ställer krav på kandidatländer att ha en utrikespolitik som är i linje med unionens, så ställer Nato liknande krav på att nya medlemmar har en försvarspolitik som är i linje med alliansens.
Vad som skaver är dock inte faktumet att en allians medlemmar ska uppfatta världen ungefär likadant. Vad jag ifrågasätter är påståendet att Sveriges politik inte skulle ha varit i linje med Natomedlemmar i avseendet vad gäller kurder och Turkiet.
Jag ska försöka lyfta några exempel för att visa att Sveriges politik inte sticker ut.
En kritik från Turkiet är att Sverige genom en socialdemokratisk förhandling med den politiska vilden Amineh Kakabaveh kommit överens om att stötta kurdiska PYD i norra Syrien, eller Rojava (detta upprepas också av Jörgen Huitfeldt). 2019 höll Ann Linde tal vid en insamlingsgala för kurdernas sak i Rojava för deras motstånd mot Islamiska staten (IS). Hon underströk vid talet att Sverige är evigt tacksamma för deras motstånd mot IS.
Evigheten varade tills Natoförhandlingarna med Turkiet inleddes två och ett halvt år senare. Det som vid tidpunkten för Ann Lindes tal beskrevs som ett av de största säkerhetspolitiska hoten mot Europa (och mot majoriteten av Natomedlemmarna), nämligen IS, glömdes bort när Turkiet hade en annan politik än resten av alliansen.
De turkiska bombningarna mot Rojava och just PYD-kontrollerade områden är vida kända och har i omgångar pågått sedan 2016 och under stora delar av den svenska Natoprocessen. Dessutom anklagades Turkiet under många år för att inte göra tillräckligt, kanske till och med underlätta, för att IS-rekryter kunde resa genom landet. Det upphörde till viss del med Turkiets angrepp mot norra Syrien och efter bred kritik från USA.
**
**
När det gäller politiken gentemot Turkiet så har Sverige knappast stuckit ut.
Den största Natomedlemmen, USA, har än i dag gett militärt stöd direkt till de kurdiska styrkorna i norra Syrien. Faktum är att USA menar att de sköt ner en turkisk drönare så sent som i oktober 2023. Till skillnad från USA så har Sverige aldrig assisterat PYD/PYG/PKK militärt. Det svenska ”Kakabaveh-stödet” till PYD handlade om ett mindre belopp för att stötta civil demokratisk utveckling.
Ett annat exempel där en Natomedlem gått längre än Sverige är när Frankrike 2020 förbjöd medlemskap i turkiska grå vargarna, alltså den aktivistiska (och ibland militanta) förgreningen till Erdoğans etnonationalistiska stödparti MHP. Det var efter att Turkiet stöttat Azerbajdzjan i kriget i Nagorno-Karabach. Trots att det råder ett OSSE-embargo mot att sälja vapen till Armenien och Azerbajdzjan i konflikten, så försåg Turkiet sin allierade Azerbajdzjan med både drönare och syriska legosoldater. Några av legosoldaterna som Turkiet rekryterat sedan 2018 anses ha band till IS. Dessutom flögs turkiska F-16 plan till Azerbajdzjan.
På tal om F-16 plan så har Turkiet fått tillstånd att köpa in dem igen från USA efter att ett flera år långt embargo till följd av att Turkiet köpt vapen från Ryssland. Det är tydligt att USA:s (och många andra Natomedlemmars) och Turkiets intressen står emot varandra.
En annan känslig fråga är den om folkmordet mot armenier, kaldéer, syrianer, assyrier och pontiska greker i Turkiet. Sveriges riksdag erkände det visserligen redan 2010, men dåvarande utrikesminister Carl Bildt såg en turkisk ilska framför sig och deklarerade snabbt att det inte var regeringens hållning (som gäller än i dag). Här har fjorton andra Natomedlemmar tagit steget längre än Sverige genom att även från regeringshåll erkänna folkmordet, däribland USA som gjorde det 2021 – kort efter kriget i Nagorno-Karabach 2020.
Nervöst försökte UD stoppa 2023 års minneshögtid i riksdagen, vilket undertecknad avslöjade för Göteborgs-Posten.
Det går också att konstatera att Säpo redan innan Natoansökan lämnades in hade arbetat i flera år med att identifiera kurder med misstänkta kopplingar till PKK i Sverige. Det vet vi bland annat genom att asylsökande kurder från Turkiet fått avslag eftersom Säpo yttrat sig i deras ärenden. Det gäller ett fyrtiotal varav merparten fått Säpoyttranden innan 2022. Detta enligt samhällsdebattören Kurdo Baksi. Det skrev jag mer utförligt om i förra veckans krönika.
Redan 2020 utvisades den PKK-anklagade Resul Özdemir med ett chartrat flygplan under Säpobevakning. På plats i Turkiet visades han efter ett par timmar blåslagen upp i turkiska medier.
Tycka vad man vill om den saken, men att hävda att Sverige inte hörsammat Turkiets farhågor om PKK innan Natoprocessen startade är med andra ord en efterhandskonstruktion som inte överensstämmer med verkligheten.
Vad gäller mobbningen mot Ungern finns inte heller här något fog för att peka ut Sverige specifikt. Kritiken mot Ungern har kommit från samtliga parlamentariska grupper i EU och ingen grupp vill längre ta emot det ungerska regeringspartiet Fideszs parlamentariker. Beslutet att frysa EU-utbetalningar till Ungern kom heller inte på svenskt initiativ, utan hade brett stöd.
Kritik har också riktats mot Ungern för att det som enda EU-land fortsatt haft bilaterala relationer med Ryssland.
Om något går det att konstatera att både Turkiet och Ungern har en utrikes- och försvarspolitik som skiljer sig från resten av Nato. Sverige har å sin sida länge agerat på liknande vis som andra Natomedlemmar har gjort.
**
SKRIV UPP DIG PÅ BLANKSPOTS NYHETSBREV HÄR.
**
Med det här sagt så finns det två frågor att ställa.
Den ena är om de svenska politikernas kommentarer är genuina beträffade Turkiets säkerhetsintressen? Den andra är om Turkiets och Ungerns påhopp mot Sverige är del av en större agenda, och att Sverige i sådana fall fått fungera hävstång för att förändra Natos agenda?
Vad gäller den första frågan så lämnar jag den därhän, för de enda som besitter svaret är politikerna själva. Det dröjer nog många år innan de talar om processen tillräckligt ledigt för att sådan information kan läcka ut, om det skulle vara så.
Fram till Sveriges Natointräde bestraffades Turkiet för att landets ageranden skiljde sig från försvarsalliansen. Sverige sållades tydligare till de Turkietkritiska länderna än Finland, men stack som sagt inte ut från länder som Frankrike och USA. Om något så har Sverige historiskt varit mer restriktivt i kritiken än de två försvarsbjässarna, som trots allt får anses stå närmre Sverige än Turkiet intressepolitiskt.
Nå, tillbaka till teorin om bräckligheten inom den liminala fasen. När Turkiet och Ungern protesterade mot Sveriges Natoansökan var det många som blev tagna på sängen. Det som inför ansökningsritualen talades om som en enkel och snabb process visade sig få förändringar som inte var förväntade.
Relationen mellan Turkiet och stora medlemsstater inom Nato har länge varit spänd. Det har skett i takt med att Turkiet främjat sig från den gemensamma försvarsagendan. Med utkomsten av förhandlingarna med Sverige så har Turkiet, och till viss del Ungern, tvingat sina frågor till agendan igen.
Det vapenembargo som USA gått i bräschen för mot Turkiet är, som alla vet, borttaget. Inspektionen för statliga produkter lät meddela att Sverige återupptagit leveranser av krigsmateriel till Turkiet under 2023, och USA har lovat att leverera nya F-16 till landet.
Det går med visst fog att hävda att konflikten om Natomedlemskap mellan Turkiet och Sverige var del av ett större spel. Att hävda att varken Sverige eller Nato gjort eftergifter är förljuget, och att hävda att Sverige stuckit ut från andra Natomedlemmar sin kritik mot Turkiet verkar inte bygga på fakta. Kanske är det snarare så att Sveriges efterföljsamhet med USA:s och Frankrikes intressen är viktigare än med Turkiets.
Utkomsten av förhandlingarna är med detta resonemang åtminstone delvis en förändrad geopolitisk agenda. Det lär inte mottas med blida ögon för den Natomedlem som följer USA i spåren att stötta de kurdiska krafterna i Rojava.
Från teorin om passageriterna kommer det också innebära att Sverige behöver en tid för rehabilitering. Ritualen att ansöka till Nato fullbordades visserligen med ett slutgiltigt godkännande, men det finns spår som säkerligen inte var förväntade från början och som kommer följa med den offentliga debatten en bra tid framöver.
Toppbild: Ett kollage med Erdogan i förgrunden av en Natoflagga och amerikansk trupp i Rojava.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
