Efter ett år med Trump 2.0 har kommunikationen blivit svår att värja sig mot. När nyhetsflödet tvingas arbeta i realtid pressas mediernas villkor, och i viljan att förklara riskerar de att normalisera det orimliga. Brit Stakston summerar hur det sker och vad det gör med demokratin.
Av Brit Stakston 20 januari, 2026
Nu har Donald Trump suttit ett år i Vita huset av sin andra mandatperiod. Det som kunde varit en politisk årsdag blir i stället en påminnelse om hur effektivt han använder kommunikation som styrmedel. Grönland visar hans metod i koncentrat: en territoriell ambition som paketeras som personligt drama, en besatthet vid Nobels fredspris förvandlar hans kränkthet till påtryckning.
En utspelspolitik som tvingar omvärlden att spela med och medier att gång på gång välja mellan granskning och normalisering.
Det mest slående är inte att Trump fortsätter säga saker som saknar förankring. Det slående är hur effektivt hans kommunikation hela tiden gör jobbet åt honom: hur han ständigt lyckas flytta fokus, sänker trösklar, skapar ett nytt normalläge och tvingar omvärlden att spela med.
Tre saker har präglat Trump 2.0 under det här året.
För det första skamlösheten. Påståenden kan sakna förankring och ändå dominera nyhetsdygnet, eftersom reträtten alltid finns nära till hands.
För det andra scenografin. Politikens ”genomförande”, åtminstone på ytan, paketeras som ”content” och görs delningsbart, känslodrivet och pumpas ut i alla kanaler och format.
För det tredje normaliseringstvätten där journalistikens sanewashing riskerar att göra det orimliga mer begripligt och därmed mer legitimt.
Det är i skärningspunkten mellan de här tre delarna som Trumps kommunikation blir så effektiv.
Man ser det i hur snabbt ett påstående blir något att förhålla sig till, även när det saknar förankring och även om det enbart återfinns i ett inlägg på Truth Social. Man ser det i hur lätt de mest absurda påståenden, memes eller utspel förvandlas till underhållning och verklighet. Något man måste förhålla sig till. Och man märker det i hur snabbt alla vänjer sig.
Skamlösheten är Trumps främsta, asymmetriska, vapen, mottagaren skäms medan han inte gör det. Någonsin.
Skamlösheten är inte bara en egenskap hos Trump. Den blir en strategi eftersom den utnyttjar att de allra flesta fortfarande tror att skam kommer att fungera som en broms. När den bromsen saknas blir alla försvarslösa.
Reagerar man för starkt ges utspelet ytterligare syre. Svarar man sakligt förvandlas det till politisk vardag. Och om det ignoreras och tillåts passeras flyttas gränser. I den fällan har Trump sitt mest effektiva vapen.
Det är också därför skamlösheten fungerar som förändringsstrategi. Den skapar en situation där varje svar blir fel på något sätt.
Ett tydligt exempel med direkt bäring på demokratin är hur Trump återkommande lekt med tanken att USA inte ens borde ha ett val, eller att kommande val kan ‘ställas in’, för att sedan backa och säga att han skojar.
Det är skamlösheten i praktiken. Det otänkbara sägs högt och reträtten ligger inbyggd förpackad som humor. Men det är sällan skämtet som fastnar. Rubriken och citatet lever längre än efterhandsförklaringen, och ”rättelsen” sprids inte med samma fart som utspelet. När nästa utspel kommer har många redan hunnit vänja sig vid tanken, och ‘jag skojade’ har gjort sin nytta genom att flytta gränsen utan att han behöver ta ansvar för den.
För Trump är skamlösheten ett verktyg för att testa gränser utan att behöva betala priset direkt. Om reaktionen blir för stark avfärdas det med att “det var ett skämt”. Om reaktionen uteblir flyttas ännu ett steg. Kommunikationsmönstret syftar inte i första hand till att övertyga en bred allmänhet utan till att dominera nyhetsagendan, stärka den egna väljarbasen och få motståndare och medier att spela på hans planhalva.
Men skamlösheten förklarar inte allt. Den backas också upp av en kommunikationsapparat som bidrar till att förvandla utspelen till ett slags politiskt ”genomförande” genom memes, bilder, videoklipp och en tydlig dramaturgi. Det är här Trump 2.0 skiljer sig från första mandatperioden. Det är inte bara ett konstant flöde av utspel, utan ett flöde av digitalt producerade ”bevis” på hur vallöften genomförs riktade mot kärnväljarna och med noll vilja att ena landet. Missionen är tydlig. America First för de som röstat på Trump.
Det tydligaste skiftet från tidigare presidenter det senaste året är hur all officiell kommunikation från Vita huset rört sig från “information” till “produktion” av propaganda som innehåll. I mina tidigare analyser har jag beskrivit hur massdeportationer och nattliga räder paketerats som content: noga utvalda bilder, klipp och formuleringar som skickar signaler av hårdhet, kontroll och avhumanisering och allt förpackat som vore det underhållning.
Det är här informationseffektiviteten blir obehagligt tydlig. Förpackningen ska göra åtgärderna begripliga och delningsbara utan att de nödvändigtvis är sanna eller rättssäkra. Publiken ges en selektiv insyn som ger sken av transparens som i praktiken är fullständigt regisserad. Genom den digitala logiken blir varje publicerat klipp en chimär av kontakt med folket och så byggs en känsla av mandat och momentum för administrationen för varje gillande, delande och kommentar.
Kommunikationsstrategin förstärks av ett helt ekosystem av konton, underkonton och lojala röster runt Trump. När kommunikationen fungerar som en ständig valrörelse även i offentliga kanaler från Trumpadministrationen har gränsen mellan stat och kampanj helt suddats ut. Det blir allt svårare att se vad som ens är beslut, vad som är signalpolitik och vad som är rena avledningsmanövrar.
Det syns just nu i Minneapolis, där ICE-tillslagen inom Operation Metro Surge inte bara genomförs utan också iscensätts. ICE, Det amerikanska inrikessäkerhetsdepartementet som ansvarar för gränskontroll och utvisningar publicerar berättelser och listor om de “värsta av de värsta”. Samtidigt kommer allt fler lokala vittnesmål om oskyldiga gripna och rapporteringen beskriver räder med tungt beväpnade ICE-poliser, som stormar in i vardagsrum, restaurangkök och sjukhuskorridorer. Människor blir rekvisita i berättelsen om behovet av allt mer hot, ordning och utrensning. En avhumanisering där individer reduceras till kategorier, mugshots och slagord, och där det visuella, själva bilden eller videoklippen, gör den politiska poängen snabbare än vad juridiken hunnit ikapp med under året.
Det som händer i Minneapolis visar hur verkställighet och berättelse smälter samman. Åtgärden är inte bara åtgärd, den är framför allt ett budskap.
Att makt använder kameror och iscensättning är inte nytt. Det som sticker ut under Trump 2.0 är hur lite man från administrationen bryr sig om hur det eroderar demokratin. Avhumanisering blir inte en anklagelse man försöker undvika, utan en effekt man lever med och mer av en poäng i sig. När den tröskeln sänks för varje dag förändras också villkoren för motåtgärder och radikala åtgärder hinner bli normala innan någon ens hunnit protestera.
Och samma mekanik återkom i det första mötet med Zelenskyj i Vita huset, när konflikten inte bara utspelade sig inför kameror utan formades för dem. Det var inte bara ett bråk som råkade hamna i bild. Offentligheten var en del av metoden. När Trump efteråt konstaterade att det var åtminstone ‘bra TV’ blev logiken tydlig. Kamerorna var inte där för att skildra vad som hände, de var där för att det som hände skulle få effekt. Det är så man skapar tryck, och det är så Trumpadministrationen får nyhetsflödet att arbeta för dem.
Dramaturgin skulle här mätta den egna innersta väljarkretsens hunger efter dominans, blidka Putin samt sätta press på den ukrainske presidenten i realtid. Zelenskyj var tvungen att reagera på det som sades i en TV-sändning, istället för att föra diplomatiska samtal och överenskommelser i slutna rum.
När man har sett hur konflikten byggdes för kamerorna påminner det om något annat som dominerat det senaste året. Trumpadministrationens tydliga vilja att dagligen forma villkoren för vilka medier som får rapportera om dem och hur rapporteringen ska gå till.
En tidig och tydlig händelse är när den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press fick minskad tillgång till administrationen efter att ha vägrat att använda sig av Trumpadministrationens namnbyte på den Mexikanska golfen till Amerikanska golfen. De har om och om på liknande sätt gjort det tydligt att tillgång till presidenten inte alls är en självklarhet utan en villkorad tillgång. Försöken att disciplinera och förödmjuka journalister har pågått utan att det konfronterats som det principiella hotet mot pressfrihet som det utgör.
I den sortens medieklimat växer en ny sorts självcensur fram: inte så att medierna slutar att rapportera men man börjar väga rubriker, ordval och prioriteringar utifrån vad som kan trigga nästa konflikt. Det är här den verkliga makten ligger hos Trump: inte i att vinna varje strid, utan i att genom sin flod av utspel få motparten att anpassa sig.
Medier riskerar också i ljuset av allt detta att rimliggöra Trump i en form av sanewashing så som medieinstitutet Poynter beskriver det. Hur journalistikens form i sin vilja att förklara kan göra röriga och/eller radikala utspel mer sammanhängande och därmed mer legitima.
Journalistiken har ju en inbyggd reflex att förklara, sammanfatta, destillera och kan därmed bidra till att man hjälper till med att göra “rimliga” tolkningar, putsar språket, göra raka ingresser av det som egentligen är mer fyllt av motsägelser och rörigt.
Och denna normaliseringstvätt av Trump kan göra att medier hjälper makten att flytta gränser.
Det är därför Trump fortfarande har världen i sin hand. Inte bara genom vad han säger utan genom hur lätt han styr det genom en form av matris: rubrik för ett utspel han gjort, reaktioner och analyser, motreaktion och ytterligare en ny rubrik.
Så vad är då resultatet efter ett år med Trumpadministrationens nya kommunikationsstrategi?
Publiken stänger av: Verkligheten upplevs som en oavbruten ström av utspel och då blir det lätt att till slut stänga av. Och när den hårda retoriken mot medier upprepas som ett mantra från maktens högsta ledare, samtidigt som medier jagar nästa rubrik och klipp, riskerar tilliten att eroderas. Inte bara till medier utan till möjligheten att överhuvudtaget känna tillit eller tro på något.
Allt hårdare klimat mot journalister: Internationella rapporter pekar på att pressfrihet och yttrandefrihet pressas tillbaka i många länder. I Europa varnar civilsamhällesorganisationer för en “existentiell kamp” om mediefrihet och pluralism. I en sådan miljö blir Trumps metod med sina ständiga angrepp, tillgång som en belöning och institutioner som fiender något som sprider sig.
Det går inte heller att bortse från att Trumps framgång med att misstänkliggöra pressen sänkt tröskeln globalt för hur makthavare talar om journalistik.
I min text “När makten glömmer varför pressen finns” beskrev jag ett exempel på samma glidning: från sakligt bemötande till misstänkliggörande, i det fallet för en granskning vi gjort. Ord betyder något. De formar samhällets syn på medier och kan skapa tystnad där det borde finnas fortsatt granskning.
Om Trump lärt oss något under det här året, så är det att journalistikens “vanliga” verktyg inte räcker när kommunikationen själv är ett så starkt maktmedel som trumfar politikens verktyg. Med tre år kvar av Trumps mandatperiod måste man i bevakningen av honom börja i vad det betyder och vad det gör, inte i vad han säger. Varje utspel kan inte publiceras som enskilda nyheter. Är det sant, är det en lögn, vad är syftet, vem gynnas? Det orimliga måste få låta orimligt. Det får inte putsas bort.
Det handlar inte om att sluta rapportera om Trump. Det handlar om att sluta med att ständigt förstärka hans budskap och därmed göra hans strategi lönsam och rimlig.
För ett år in i Trump 2.0 är det övertydligt: han har inte bara förändrat politiken. Han har förändrat spelets regler för hur verkligheten förmedlas. Därför måste vi ha fokus på journalistikens form och metod som en del av demokratins försvar. När kommunikationen i sig blir politik nöts demokratin ned, och det orimliga kan börja kännas normalt.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
Foto: Donald Trump och Nato-chefen Mark Rutte, i Vita Huset, mars 2025.Wikimedia Commons.
.jpg){kind=link}