När oppositionsledaren Magdalena Andersson i DN ville uppmana till vaksamhet inför ryska påverkansoperationer, körde hon fullständigt i diket. Efterdebatten visar dock på en stor okunnighet om hur det moderna medielandskapet fungerar, då allt istället kom att kretsa kring Henrik Jönsson.
Av Brit Stakston 25 februari, 2024
Det vore djupt olyckligt om den starkaste lärdomen från den här veckan blev att opinionsbildaren och youtubern Henrik Jönsson är en formidabel, hyvens, faktabaserad och välklädd kille – och att Andersson är en maktmissbrukande boomer från en uttjänt sida av samhället.
Genom att endast röra oss på ytan i frågan gör vi oss alla till nyttiga idioter.
Kvar står vi utan en angelägen diskussion om hur desinformation fungerar och påverkar vår demokrati, samt hur finansiering av opinionsaktörer kan ske idag.
Men vi tar det från början.
Ingressen till DN-artikeln ger en utgångspunkt för den inbokade intervjun: ”S-ledaren Magdalena Andersson varnar för ryska påverkansoperationer inför EU-valet och kräver att regeringen tar fram en handlingsplan.”
Sedan beskrivs översiktligt hur påverkansoperationer från Ryssland sker i syfte att bryta ner EU-samarbetet. Det kan till exempel ske genom ryska agenter eller genom strategiskt användande av desinformation och propaganda i det digitala medieklimatet.
Det är en välkänd och reell lägesbeskrivning med enorma utmaningar.
Säpo konstaterar också i sin årsberättelse för 2023/24, som presenterades i veckan, att ”främmande makt agerar allt mer offensivt och utnyttjar tillfällen som uppstår för att gynna sin egen agenda på andras bekostnad.” De beskriver det som att ”främmande makts tröskel för att agera har sänkts.” Rapporten landar i slutsatsen att hoten är komplexa och att Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetsläge.
Även den nya terrorstrategin, som presenterades under Folk och Försvar i januari, lyfter fram hur medielandskapet och dess digitala plattformar påverkas, samt att hoten är gränsöverskridande till sin natur.
I strategin beskrivs svårigheten för brottsbekämpande myndigheter att avgöra vem som ligger bakom innehåll som delas. Den beskriver också ett ”bredare författningshot mot Sverige i syfte att genom olika aktiviteter försvara det demokratiska samhället och urholka förtroendet för samhället och dess institutioner.”
Det verkar också som att det fanns ytterligare ett tema på Anderssons radar inför mötet med DN – något som senare i artikeln fångas i citatet: ”att det också pågår en annan sorts kampanj mot hennes parti. På sociala medier sprids inlägg på temat ’Arga Andersson’, där S-ledaren framställs som ilsken och maktlysten. Trollkonton tar ofta över partiets kommentarsfält, menar hon, men ’angreppen kommer också från andra håll.’”
Det Andersson beskriver här är också en reell verklighet och handlar om hur förtroendevalda ansätts i digitala kanaler.
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) beskriver i en rapport från 2022 hur hatretorik och falska nyheter ökade under pandemin och konstaterar att ”tillgången till digitala verktyg, som kan användas anonymt eller under falsk identitet, har skapat många och varierande möjligheter att utsätta förtroendevalda för desinformationskampanjer, cyberangrepp, förtal och annat näthat.”
I ännu en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) om demokratins utmaningar, Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld, beskrivs de komplexa relationerna mellan politiska aktiviteter i digitala miljöer och i den fysiska verkligheten. Den belyser hur lagliga och olagliga aktiviteter pågår parallellt samt hur organisationer och nätverk, med målsättningen att avskaffa eller ”underminera det liberaldemokratiska statsskicket”, gör detta genom att skapa ett allmänt politiskt kaos i samhället.
Även den rapporten poängterar att detta inte sker enbart genom hot och våld, utan även genom spridningen av konspirationspropaganda och desinformation.
I det digitala medieklimatet finns ett kluster av möjliga brott som hotar demokratin. Dit hör även påverkansbrott, såsom olaga hot och trakasserier i syfte att tysta tjänstepersoner eller påverka deras beslut i olika ärenden.
Den så kallade LVU-kampanjen och ryktet om hur svenska myndigheter ”kidnappar” muslimska barn har pågått i tre års tid. Flera olika aktörer i Sverige förenades i sociala medier och genom fysiska demonstrationer, och online fick frågan omfattande internationell spridning.
Kampanjen intensifierades i samband med koranbränningarna förra året. Att försvara socialtjänstens arbete är ett typexempel på långsiktigt strategiskt kommunikationsarbete som bedrivs i motvind, när digital desinformation sprider sig rekordsnabbt.
I den rapport som Myndigheten för psykologiskt försvar har tagit fram specifikt om LVU-kampanjen beskrivs hur desinformation och konspirationsteorier sprids, samt hur kopplingarna mellan det inhemska och det internationella ser ut i relation till informationspåverkan från icke-statliga aktörer.
”Den så kallade LVU-kampanjen exponerar en omfattande sårbarhet i det svenska samhället i form av avsaknaden av tillit mellan svensk offentlig förvaltning och vissa invånare – vilket i sin tur exploateras av utländska aktörer”, konstaterar rapportförfattarna Magnus Ranstorp och Linda Ahlerup från FHS.
Opinionsbildande händelser sker med andra ord inte längre i ett vakuum. Det finns också många samspelande faktorer, där till exempel misstron mot svenska offentliga institutioner samverkar med en palett av aktörer som vill ifrågasätta de rättsliga principer som präglar vårt demokratiska samhälle.
Mitt i detta kan vi alla, som sagt, bli nyttiga idioter.
Min gissning är att det var denna övergripande utveckling som Magdalena Andersson försökte beskriva.
Grundläggande medie- och informationskunnighet är idag avgörande för att kunna identifiera, analysera och källkritiskt värdera information. Omvänt är den också nödvändig för att vi själva ska kunna kommunicera och nå ut.
Andersson försökte ge en bild av detta genom att tala om vilka som gynnas av algoritmerna:
– Högern dominerar enormt i sociala medier eftersom deras hatbudskap gynnas av de algoritmer som techföretagen har. Jag säger att alla svenskar har rätt till en trygg och säker sjukvård. Det gynnas inte av algoritmerna. Jimmie Åkesson säger att man ska riva moskéer. Det gynnas av algoritmerna, säger hon till DN.
Att tala om ”algoritmer som gynnar” på det sättet missar det grundläggande i vad för slags innehåll algoritmerna faktiskt premierar – och varför. Hon får det att låta som om tekniken i sig väljer att gynna Sverigedemokraterna och välja bort Socialdemokraterna, när det i själva verket handlar om aktörers förmåga att formulera budskap och skapa innehåll. samt förstärka det med hjälp av inautentiska konton.
Det saknas helt enkelt en rad mellanled i Anderssons resonemang om hur det moderna medielandskapet fungerar. Att reducera högerpopulismens framväxt till enbart en fråga om algoritmer passiviserar och döljer hur komplext och välplanerat arbetet med opinionsbildning och politisk påverkan faktiskt är.
Idag handlar opinionsbildning om att skapa innehåll som andra kan springa vidare med. Opportunistiska aktivister, influerare och opinionsbildare står ständigt redo. Påverkanskampanjer använder lika gärna verkligt innehåll, producerat av andra, som de sedan förvrider eller tar ur sin kontext för att driva sina narrativ.
Det är just detta som är det smarta med Jimmie Åkessons utspel om moskéer nyligen. Det blev en oemotståndlig munsbit för en mängd aktörer att rapportera om, samtidigt som det opportunistiskt plockades upp av den yttre kretsen av digitala influerare. Detta i sin tur ökade interaktionen, och under en period kom allt att kretsa kring uttalandet.
I första hand var det riktat direkt till deltagarna på SD:s landsdagar och partiets kärnväljare, men genom medierna nådde det också en bredare krets av väljare som kan tilltalas av tydlighet i frågor som rör den misslyckade integrationen. Dessutom fångades Åkessons besked upp av en bredare krets av högerpopulister, både i Sverige och internationellt, som vill se hårdare budskap riktade mot muslimer.
SD och Åkesson vet mycket väl att det även kommer att nå dem som redan anser att Sverige är ett muslimfientligt land.
I ljuset av denna utveckling funderar Andersson i DN-intervjun högt över vem som finansierar högerdebattören Henrik Jönsson. Hennes pressekreterare flikar in och nämner att han driver ”hatpropaganda” mot Socialdemokraterna.
Det är uppenbart olämpligt, utifrån den ojämna maktbalansen mellan de båda, att peka ut en enskild debattör. Det är skrämmande hur naivt Andersson ramlade in i ett småskvallrigt boomersamtal – inte enbart på grund av maktobalansen, utan framför allt för att det avslöjar en chockerande okunnighet om medielogiken.
Vad trodde Andersson och hennes pressekreterare att namngivandet av debattören skulle leda till, annat än just det som hänt i debatten – och med Jönssons swishkonto – sedan dess?
Förstod de verkligen inte vilket perfekt innehåll de serverade Jönsson och hela högermediesfären?
Men än mer talande, och ja, avslöjande, är att DN, i samma tidsanda, valde att i slutändan dra stort på hennes angrepp. Deras rubrikval handlar inte enbart om maktperspektivet – att en statsministerkandidat i en demokrati pekar ut en enskild privat meningsmotståndare – utan också om hur DN mäter och förstår vikten av viral potential. DN såg direkt den potentiella viraliteten som serverats och att engagemanget skulle flyga med rubriken: ”S-ledarens misstro mot högerdebattören: ’Vem finansierar honom?’”
Reaktionerna mot utpekandet och misstänkliggörandet har varit starka från såväl höger- som vänsterhåll. Men det ledde tyvärr också till att ingen nu vågar närma sig den principiellt viktiga frågan om hur påverkan sker idag och vem som finansierar vad inom opinionsfältet – efter misstaget att namnge en enskild person.
Självfinansierade ”fria” opinionsaktörer blir inte oberoende bara för att de får swishbidrag. Det är i sig självfallet ingen helig betalningsform som garanterar transparens eller oberoende, även om vissa aktörer i debatten velat framställa det så.
Den utpekade plockade snabbt och skickligt upp handsken som kastats mot honom under Anderssons intervju.
Jönsson har under en veckas tid kluckat framgångsrikt över det absurda i att utses till ett säkerhetshot och berättat hur mycket pengar och nya prenumeranter han fått in tack vare det. De oväntade extra intäkterna planeras gå till ett nytt avsnitt av hans talkshow samt till att producera videor på engelska för att nå utanför de svenska gränserna.
Aldrig har en offerkofta varit lättare att bära.
Glädjen över att få vara navet i samhällsdebatten under veckan har varit påtaglig i poddsamtalen med vännerna Ivar Arpi, Aron Flam och Jens Ganman – för att nämna några av de väletablerade opinionsbildarna i samma sfär.
Analyserna av vad som hänt har plockats upp av alla de stora dagstidningarna, radio och morgon-tv, samt även av andra medieprodukter som konspirationssajten Svenska Epoch Times och NMR:s Nordfront.
Bland poddarna från det mer förväntade hållet finns God Ton med Hanif Bali och Per Lindgren samt Inaktuellt med bland andra Hasse Brontén, Jonas Nilsson och gästen Linnea Bali. Ivar Arpi följer även upp frågan om Andersson/Jönsson i sin podd Rak höger, där han samtalar med ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin. Bohlin markerade mot Anderssons uttalande om Jönsson och beskrev det som ”omdömeslöst”.
I försvaret av Jönsson har det genomgående lyfts fram att han är oerhört trevlig och ”en av de mest sakliga och sansade meningsmotståndarna”. Lovorden om hur han drar en lans för ett anständigt samtalsklimat och bevisligen är en helt legitim och seriös samhällsdebattör tycks inte ha några gränser.
Jönsson själv återkommer ständigt till hur han värnar om ett gott samtalsklimat och hur han är faktabaserad, hövlig och inte ägnar sig åt personangrepp.
Och nu till en mer personlig aspekt av hur dessa lovord skaver rejält: Hur många av er som har skrivit dessa hyllningar, men som inte delar hans politiska syn, har faktiskt sett hans videor eller följt vad som händer när Henrik Jönsson gör sina analyser?
Jönsson har återkommande refererat till mig som sin nemesis, vilket periodvis har varit djupt obehagligt.
Min gissning, utifrån de påståenden han gör om mig i ett antal av sina videor och poddar, är att det härrör från en debattartikel i Göteborgs-Posten 2020. Debattinläggett handlade om traditionella mediers oförmåga att förstå vad som händer digitalt och hur de konstant tappar bort sig själva.
Det stycke som verkar ha fått Jönsson att helt tappa konceptet i sin syn på mig är det där jag refererar till hur medier på 1920-talet i USA använde sig av vad de beskrev som ”strategisk tystnad”. Detta skedde efter att de insett hur Ku Klux Klan medvetet arbetade för att få vänner inom medievärlden att ständigt skriva om de svartas våld mot vita. Mediernas rapportering blev på så sätt Ku Klux Klans främsta rekryteringskanal.
I debattinlägget beskriver jag hur medierna senare, genom att ge sig ut i verkligheten och se vad som faktiskt hände, valde en ”strategisk tystnad” gällande KKK. Det kunde till exempel innebära att de undvek att förstärka det som pågick genom att välja bort rapportering om de vita nationalisternas våld till förmån för rapportering om det fredliga svarta motståndet och rättvisa. Detta räddade liv.
Utöver att Jönsson på ett smått sjukligt sätt genom åren återkommande har använt just detta för att peka på hur auktoritär jag är, kryddar han kritiken med påståendet att jag, under min tid i mediestödsnämnden, skulle ha betalat ut pengar till mig själv. Han använder mig som ett avskräckande exempel i sina teorier om en korporativistisk stat, bemannad av korrupta tjänstemän och nämnder.
Sammanfattningsvis har han fått för sig att jag är en problematisk galjonsfigur för allt möjligt kopplat till yttrandefrihet.
Detta är ett skolboksexempel på hur halmdockeargumentation fungerar. Han skapar en förvrängd version av mina argument för att lättare kunna argumentera mot nidbilden han själv konstruerat. Min ställning ska försvagas genom att ersätta min faktiska ståndpunkt med något som inte alls representerar mina verkliga åsikter eller argument.
Han har regelbundet slängt in skärmdumpar på detta i videor om yttrandefrihet och gjort ohederliga kopplingar mellan debattartikeln och mina analyser av till exempel Musks ägande av Twitter – uppenbart i syfte att svartmåla min kunskap och ifrågasätta SVT:s val av expert i mediefrågor.
Så sent som i september 2023 misskrediterade han mig än en gång genom personpåhopp och påstod återigen att jag delat ut pengar till mig själv, agerat som grindvakt och bestämt vilka röster som ska höras. Han avslutade dessutom med att smeta ner mig genom att koppla ihop mig med Martin Schibbyes tidigare engagemang i Revolutionär Kommunistisk Ungdom.
Detta sker på ett ohederligt sätt, utan att ens nämna hur jävsprincipen fungerar i mediestödsnämnden eller att granskningen av mediestödet till Blankspot tydligt visat att inget av detta stämmer.
Det mest absurda för mig personligen är att jag i den videon, utifrån ett resonemang om mediemakt, jämställs med Peter Wolodarski och Cilla Benkö – för att gestalta det Jönsson ser som de främsta representanterna för de mediala grindvakternas dödsryckningar.
Klippen där han rekontextualiserar redan publicerade nyheter, artiklar och inlägg, helt oberoende av tid och rum, har varit absurda att ta del av när det gäller mig själv. De vilseleder, polariserar och underblåser misstro.
En direkt konsekvens av att nämnas i hans videor är en flod av direktmeddelanden på Facebook, mejl eller påhopp på andra sätt. Det är så jag alltid blir medveten om att det har hänt. Trots Jönssons uppmaningar om vikten av att vara artig och hans påståenden om att han inte accepterar aggressiva personpåhopp, finns det inga garantier för att det i nästa led inte drabbar de personer han själv tar upp genom sin grova rekontextualisering. Ilskan väcks hos hans publik.
Det får mig att ana att detta endast är en västanfläkt av vad andra personer med reell makt och partipolitisk koppling måste uppleva. Publikens reaktioner är också en central del av det innehåll som produceras.
Henrik Jönsson producerar helt enkelt innehåll som är perfekt optimerat för vår tids samhällsdebatt. Hans känslofyllda monologer framkallar uppenbart starka reaktioner hos hans tittare, som manipuleras genom hans grova förenklingar och halmdockeargumentation.
Sammantaget verkar efterdebatten kring Anderssons fråga visa på en bristande förståelse för hur den typ av innehåll som Jönsson producerar används av andra. Det kan inte betraktas isolerat, utan måste ses i relation till de bredare narrativ som hans innehåll jackar in i. Där hittar vi det egentliga svaret på hans genomslag och det engagemang hans material väcker. Och detta ligger till viss del även bortom hans egen kontroll. Även medvetna och tydligt ideologiskt drivna opinionsbildare som Jönsson kan bli nyttiga idioter för olika agendor och extremyttringar.
Avslutningsvis vill jag lyfta fram det jag nämnde i Blankspots redaktionpodd för en vecka sedan. Min omedelbara analys var att Anderssons utspel hamnade i samma korg som andra sorgliga exempel under hösten på en vilsenhet inför nuläget.
Medielandskapet är brokigt och utrymmet finns för alla röster, men det behöver också dagligen analyseras på djupet i relation till frågor om desinformation, propaganda och påverkanskampanjer. Frågan om finansiering av politisk opinionsbildning och journalistik är dessutom långt ifrån trivial.
Det svenska samhället står inför samma verklighet som alla andra demokratier: utmaningen att hantera den digitala dimensionen av samhällsutvecklingen. För att demokratin långsiktigt ska kunna säkras måste denna dimension förstås i varje led. Publiken måste få en chans att se helhetsbilden.
Samtidigt måste fundamenten i vår demokrati – ett öppet och fritt samhälle med respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, inklusive yttrandefriheten – värnas.
Det innebär självklart lika mycket oro för Anderssons luddiga kritik av opinionsbildare som för Kristerssons lika luddiga kritik av klimatdemonstranter..
Det vi nu har fått är en kristallklar bild av att det svenska samhället – inklusive statsministerkandidaten Andersson – är oerhört dåligt rustat för att förstå hur medielandskapet fungerar och hur det strategiskt används för att minska vår tillit till varandra och till demokratin.
Toppbild: Skärmdump från Henrik Jönssons youtubekanal.
Brit Stakston är medgrundare av reportagesajten Blankspot. För Blankspot bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
