Krönika om Demokrati, Digitalisering
Stakston: Det offentliga samtalet är hackat – hur påverkar det valet 2026?
Vi går in i 2026 med en politisk debatt där slängigt medieförakt dränker eftertanken. Samtidigt som vi scrollar förbi döda civila, gör det politiska språket människor till fiender, skriver Brit Stakston i en krönika.
Av Brit Stakston 22 november, 2025
Det offentliga samtalet är uppenbart hackat genom sammanflätningen av plattformarnas affärsmodeller, politiska strategier och vårt egna beteende online. Hat och hot används som medveten politisk strategi för att tysta människor, skapa rädsla och driva dem bort från offentligheten och politiken, särskilt kvinnor och minoriteter.
Därför räcker det inte längre att prata om ”vad som får sägas”, vi måste också prata om hur vi gör det. Politiker borde värna om att hitta arenor och former för samtal med väljare som skapar goda förutsättningar för samtal av högre kvalitet än den dialog som sker i sociala medier idag. En vid yttrandefrihet är grunden, men samtalsklimatet är vårt gemensamma ansvar: politikens, mediernas, plattformarnas och vårt som medborgare.
Så när det offentliga samtalet inte längre belönar det sanna eller viktiga, utan det som väcker starkast känslor eller får störst spridning, måste vi ju tillsammans göra något.
Det är dags att agera. Nu. Med en valrörelse framför oss är det en perfekt tid att välja nya vägar. Det som sker är ingen naturkraft. Allt är resultatet av våra egna val, och därför också något vi alla, inklusive politiker, kan ändra. Motkrafterna finns i mötet med varandra och med väljarna, och den kraften ska vi ta med oss till det vi ser eller gör i våra digitala flöden.
Vi måste också bry oss mer om huruvida det är troll, bottar eller orkestrerade kampanjer som ligger bakom det vi engagerar oss i. Dags att på djupet lära oss granska vad som är genuin opinion och vad som är iscensatt påverkan.
På 15 år har vi gått från en situation där nätet var en demokratisk plattform för frigörelse, till nätet som ett slagfält. Nästa fas är vi redan mitt i, och den kretsar oroande nog runt en ökad uppgivenhet.
En bidragande orsak är också ett ökat vardagligt medieförakt som vuxit fram som resultat av politiska strategier. När makthavare och nya opinionsbildare vill få människor att ifrågasätta och tvivla på den oberoende journalistiken är det ren populism. Sund, och viktig, mediekritik har glidit över till ett starkt förakt för medier. Vi tror att det sker av en slump, när det i själva verket är resultatet av populistiska strategier.
Karismatiska starka ledare och nya innehållsproducenter mal varje dag på med berättelsen om att alla andra såväl medier, politiker som väljare är korrupta och saknar legitimitet. Alla dessa ”äkta ledare” och ”äkta samtal” blir ett transportmedel för propaganda och osund personfixering. Äntligen slipper vi gammelmedia, tänk att få vara med i samtal ”fria från agendor”. Problemet är inte formaten, utan att även politiker öser på med medieförakt och väljer kanaler som saknar etiska spelregler eller är vänligt sinnade till deras politik.
Vi vet idag att sociala medier gynnar populism i bred mening, både till vänster och höger. Men forskningen pekar tydligt på att den radikala högern har tjänat mest på den nuvarande digitala ordningen. De använder plattformarna för att kringgå journalistiken, bygger egna medieekosystem, sprider desinformation och matar algoritmerna med innehåll som väcker mest rädsla, ilska och misstro. Och numer flirtar allt fler med exakt denna logik.
Ett sätt att flytta gränserna är genom ökad avhumanisering i ord och handling. Det handlar inte bara om fula ord, det är ett förstadium till att acceptera våld. Människor reduceras till symboler, hotbilder och siffror som engagerar digitalt. Språket hårdnar: ”fiender”, ”förrädare”, ”avskum”, ”de där borta”, och med tiden blir det lättare att acceptera övergrepp mot ”dem”.
Vi pratar också för lite om vad det gör med oss att se våld så direkt, så nära, så ofta. Att traumatiseras av andras trauman via skärmen, genom sekundärtraumatisering. Mordet på den konservativa opinionsbildaren Charlie Kirk, där klippet när kulan träffar halspulsådern och blodet sprutar ur halsen går på autoplay om och om igen. Alla civila som drabbats i Gaza, Ukraina, Sudan, videos och bilder på döda och svårt skadade barn. Det är inte neutrala informationsbitar. Våra hjärnor är inte gjorda för obegränsad konsumtion av verkligt våld, och inte heller för att acceptera det som normalläge.
Effekten är dubbel, det både förråar och överbelastar oss. En del stänger av, blir cyniska, orkar inte bry sig eller till och med ser affärsmöjligheter som de grifters de är. Andra blir helt överbelastade av oro, ångest och mardrömmar, ibland drar de sig undan helt för de tolkar det de just sett i sina mobiler som att vi människor unisont blivit så här. Oavsett vilket urholkas vår förmåga att möta varandra som människor och att göra något åt dessa verkliga händelser. Brott mot mänskliga rättigheter, avrättningar, tortyr och döda barn blir något vi scrollar förbi mellan en AI-genererad film med skrattande politiker, matrecept och en influencer som säljer infraröda LED-masker. Vi beter oss som om det vore just another day at the office.
Vi kan inte acceptera att verkliga mord, terrorattacker och angrepp mot civila blir loopat innehåll i våra flöden. Där har vi egna vägval att göra. Säga stopp, prata om det vi sett, inte bara titta. Och agera för förändring.
Jag tycker inte det är svårt att peka ut politikerna och deras ansvar för att sätta normen under en valrörelse. De kan välja mellan att visa respekt eller fortsätta sprida förakt mot varandra. Vi behöver samtidigt påminna oss om skillnaden mellan en hård debatt och befogad kritik, och att ständigt demonisera sin motståndare.
Medier ska inte dras in i maktens spel där oberoende journalistik hela tiden ses som ”kampanj” så fort den inte gynnar den egna politiska agendan. De behöver fortfarande i mycket högre grad självkritiskt analysera vems material de bygger sina nyheter på. Plattformarna ska fortsatt ställas till ansvar för bristande insyn i hur algoritmerna fungerar och hur detta förstärker hat, hot och desinformation.
Slutligen kan var och en ta sitt ansvar. Det är lätt att bli en nyttig idiot. Vad delar vi, vad belönar vi med vår uppmärksamhet. Stöttar vi den som utsätts eller tittar vi bort? Vi kan organisera motkrafter, fylla flödet med nya berättelser och i vardagen förstå hur vi manipuleras. Det systematiska användandet av nya digitala ekosystem bland politiska rörelser står inte på ”folkets sida”. De försöker styra vad människor ser och vad vi känner. Strategiskt producerade bilder formar både våra flöden och nyhetsrapporteringen.
Det offentliga samtalet är numera hackat i två riktningar, samtidigt: av dem som medvetet bygger egna digitala ekosystem för att manipulera, och av vår egen oförmåga, som politiker, medier och medborgare, att förstå vad vi deltar i. Den bristande mediekunnigheten finns även bland ledande politiker och i media. Aktörerna och strategierna är det vi behöver se mer av under valrörelsen 2026. Det finns inget ”ja men det är ju bara nätet”. Vi vet nu att det har verkliga psykiska och demokratiska konsekvenser.
Och nej, tonen på nätet handlar inte om snällhet. Den handlar om grundvillkoren för att människor ska våga delta i demokratin. Vi ska fortsätta använda den svenska motståndskraften i vår demokrati genom att erbjuda arenor där människor är fria, trygga och oeniga. Tillsammans kan vi laga det som gått sönder.
Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
