Krönika om Demokrati, Digitalisering
Det offentliga samtalet har gått sönder – så kan det lagas
När Anna-Karin Hatt nu lämnar politiken för att hon inte längre känner sig trygg, handlar det inte bara om henne, utan om oss alla, skriver Brit Stakston i en krönika.
Av Brit Stakston 15 oktober, 2025
Anna-Karin Hatts plötsliga avgång markerar något större än en partiledares sorti. När en politiker inte längre känner sig trygg i sitt hem, när hoten blir en del av vardagen, då är det inte längre bara en fråga om personligt val eller ett modigt beslut.
Det är ett slutgiltigt bevis för hur samtalet gått sönder. Ännu en gång. Jag känner inte bara oro och förakt, utan också förtvivlan. Oro över hur hatet och hoten blivit så normaliserade. Förakt över att vi tillsammans har låtit samhällsklimatet kantra så här långt. Och förtvivlan över att det kan leda till krav på hårdare lagstiftning, en snävare yttrandefrihet och en naggad demonstrationsfrihet.
Det här är inte något nytt. Anna-Karin Hatt anger sociala medier och polariseringen som två faktorer som särskiljande från när hennes politiska karriär började: åratal av förskjutningar, där vi låtit algoritmer, affektiv polarisering och virala känslouttryck styra. För det är ju det som väcker starkast reaktioner som belönas och tolkas som ”engagemang” på plattformar vars affärsmodell bygger på just detta. Ilska är också den valuta vi accepterat som den mest effektiva valutan för spridning.
Det offentliga samtalet har blivit hackat. Och det har vi tillåtit. Det går inte att enbart skylla på tech-jättarna.
I dryga 15 år har jag intresserat mig för hur digitaliseringen och sociala medier påverkar det politiska samtalet och demokratin. När jag skrev boken Politik 2.0 var drömmarna många, hos såväl mig som de politiker jag intervjuade, om hur det politiska engagemanget skulle kunna breddas med de digitala verktygen. Även om det redan då märktes hur till exempel partier som SD prioriterade bygget av ett digitalt ekosystem.
Det var också just ekokammaren som SD många år senare, ville sopa under mattan, efter Kalla faktas granskning av deras trollfabriker. Systematiken i arbetet och deras försvar för dessa anonyma konton visade SD:s rätta ansikte men avslöjade också hur oroande låg kunskapen om internet och manipulation var.
Frågor om transparens, avsaknaden av etisk kompass eller hänsyn till demokratins grundläggande spelregler – vilket ett politiskt parti borde ta var det få som stannade vid. Vardagen återvände snabbt och Tidö-samarbetet fortsatte som om inget hänt.
Kalla faktas granskning synliggjorde hur mycket dessa trollfabriker och den nätlogik som följer med dem tystade vanliga människor.
De senaste åren har jag ägnat en stor del av mitt liv åt att uppmuntra människor till att inte tappa hoppet för hur den digitala utvecklingen utvecklat sig. Jag har försökt trycka på vikten av att inse att vi har ett val i vilka samtal vi deltar i, och att vi kan forma dem utifrån bemötande och val av arenor. Men det sorgliga är den allt högre graden av uppgivenhet jag möter, känslan eller mer övertygelsen om att det inte går att göra något åt detta.
Djupa andetag och frustrerade utrop om att ”Det är ju såhär nu!”. Eller som Daniel Hellden från Miljöpartiet uttryckte det hos SVT när han reflekterade över Hatts avhopp, ”man accepterar det bara” och exemplifierade med vad som händer efter att ett inlägg publicerats på plattform X.
Men det är inte sant; det behöver inte vara så här. Vi väljer hela tiden. Plattformarna äger inte oss.
Vi väljer var vi publicerar oss, vad vi sprider, vad vi reagerar på och vad vi tiger om. Och varje gång vi väljer att delta i det affektiva, varje gång vi delar det mest upprörande, bidrar vi till att förflytta gränsen för vad som är normalt.
Och i det valet luras vi ständigt av en medielogik som premierar provokation framför förklaring.
Som jag skrev nyligen angående Trump: verkligheten har försvunnit i skuggan av det digitala spelet.
De iskalla utfallen och medvetna angreppen, fungerar, eftersom vi låter oss trollas, gång på gång, och reagerar i affekt i stället för att se mönstret.
När reaktionen blir viktigare än verkligheten, när kommunikationen blir själva innehållet, då blir demokratin till slut bara ett spel.
När jag ser tårarna blänka i Anna-Karin Hatts ögon tar det mig hårt att inse att det här är ett svenskt exempel på hur vår demokrati långsamt försvagas. Inte genom en kupp, utan genom tusen snabba klick som får en partiledare att avgå och eventuellt ett parti att förtvina.
Jag skrev nyligen om hur det digitala flödet är som en ripström, som drar oss längre ut, snabbare än vi förstår. Vi tror att vi kämpar emot men simmar bara djupare ut i paniken. De som försöker hålla fast vid samtalet, som vill förklara politikens villkor eller försvara demokratin, drunknar i känslorna och skriken.
Anna-Karin Hatts avgång är ett resultat av det här tempot. Ett systemfel, inte ett undantag av någon som inte klarar trycket.
Det här är inte bara en fråga om trygghet eller arbetsmiljö för en enskild politiker. När hoten tystar röster, när människor avstår från att engagera sig förlorar vi demokratins kärna; människors olika röster.
Vi har dessutom accepterat arenor som inte längre bär. Marginella plattformar som X, där moderering, trygghet och transparens har ersatts av hat och hot, rasism och makt. Det är inga demokratiska torg för samtal och att fortsätta vara där, som förtroendevald, är att delta i en dramaturgi som lever på konflikter.
Det är dags att fler ser sig i spegeln och frågar sig vad man själv därmed är en del av: En pardans för en döende demokrati.
Det som hänt idag får inte heller leda till ett rop på mer lagstiftning. Vår demokrati har redan verktygen för att hantera hat och hot. Men det kräver att vi varje dag har en högre grad av nolltolerans och en lägre grad av acceptans. Det kräver att vi inte ger upp och tänker: ”det är bara så här det är”.
För det är inte bara extremister som hotar demokratin. Det är också alla vi som låter apatin ta över.
Kanske kan Hatts avgång bli en vändpunkt. Vi kan låta hat och hot bli en del av vår vardag, eller så väljer vi att vägra spela med. Det är vad allt kokar ner till.
Vi kan värna om att finnas på och skapa nya arenor där människor möts utan att förnedras, där samtal ersätter hat och nyfikenhet på fler perspektiv ersätter ilska.
Vi har ett val varje dag i vilken demokrati vi vill leva i. Politiskt våld, hat och hot är inte den väg vi väljer – det är nog de flesta överens om. Men i vardagen verkar många beredda att göra vad som helst för att få uppmärksamhet. Och det är här det börjar. Det handlar inte ens om att sakna en moralisk kompass eller etiska riktlinjer. Man gör det bara för att ”det är så här det är just nu” och för att man suktar efter uppmärksamheten.
Anna-Karin Hatt är en luttrad och etablerad politiker, väl medveten om allt som hänt inom Centerpartiet och särskilt Annie Lööf tidigare. När hon nu plötsligt avgår på grund av just hot och hat får vi lära oss något. För det handlar inte bara om en partiledare utan om alla de drygt 39 000 förtroendevalda, varav de allra flesta är fritidspolitiker, runt om i landet. Och det handlar även om journalister, forskare, idrottsledare och socialarbetare för att nämna några yrkesgrupper som ofta också möts av hot och hat.
Inget av det här ”bara är så”, vi alla har låtit ”det bli så” och det blir därmed också vårt ansvar att allt färre vågar ta ansvar eller ta ställning. Vi kommer då stå med en demokrati utan modiga människor – kvar står de som är redo att utan etisk kompass manipulera människor.
När det offentliga samtalet uppenbart går sönder, går också viljan att delta sönder.
Vi får inte låta det ske.
Så det är idag vi måste börja laga det. I våra egna flöden, i våra samtal, i varje kommentar, möte och beslut.
Att återta samtalet är ingen abstrakt idé. Det kan vi var och en börja göra redan idag.
Brit Stakston är medgrundare av reportagesajten Blankspot. För Blankspot bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati. Boken Politik 2.0 utkom år 2010.
