Från Nobels fredspris i Oslo till samtalen i Skavlan upprepas samma mönster: varje gång Donald Trump nämns flyttas fokus från sak till spektakel, från fakta till vad han tycker, tänker och vill. Att han gång på gång lyckas dominera agendan säger allt om vår tid, och om hur verkligheten försvinner i hans skugga.
Av Brit Stakston 12 oktober, 2025
När Nobels fredspris tillkännagavs i Oslo borde fokus ha legat på mottagaren av priset: María Corina Machados och vad priset kan betyda för Venezuela. Men snabbt kom frågorna att handla om Donald Trumps förhoppningar att själv få Nobels fredspris.
Under presskonferensen från tillkännagivandet frågade journalister kommitténs ordförande om hur de såg på att USA:s nuvarande president upprepande sagt att det vore en förolämpning mot USA om han inte fick priset och hur detta påverkat kommitténs arbete?
Och där i det ögonblicket försköts samtalet än en gång. Från en diskussion om demokrati tillbaka till mannen som alltid lyckas dra all uppmärksamhet till sig.
Inte ens vid ett tillfälle som borde handla om civilt motstånd och mänskliga rättigheter lyckas världens medier hålla blicken kvar vid sakfrågan. Det finns ju mängder av frågor som verkligen hade kunnat ge mer kunskap. Om relationen mellan pristagaren och USA, om riskerna med att priset kan legitimera en framtida militär intervention, och om hur kampen för demokrati i Venezuela påverkas av att landet blir en bricka i ett stormaktsspel.
Men i stället för ett batteri av skarpa frågor av det slaget valde medierna att återvända till det mest förutsägbara: Trumps oändliga monolog om varför just han förtjänar priset.
Ännu ett exempel på en akt i den eviga teatern som kretsar kring Trumps reaktioner, uttalanden och självbild.
Och den återkommande frågan var ”vad har Trump sagt på Truth Social?”
Medan världen väntade på att Trump skulle vakna, för att fånga hans sårade stolthet över fredspriset, uteblev de frågor som verkligen borde ha ställts. Frågor om det han säger sig förtjäna priset för: vem som egentligen lett förhandlingarna bakom den nya vapenvilan i Mellanöstern, vilken roll har Qatars ledning spelat och varför en granskning av svärsonen Jared Kushners affärsintressen och närvaro i regionen är nödvändig.
När allt reduceras till teater får vi ingen helhetsbild. Trumps närvaro kastar sin skugga över varje händelse, men vi får ingen överblick över den värld han skymmer. Det är inte bara en fråga om journalistisk prioritering. Det handlar om vilken verklighet vi får en chans att ta del av och allt det vi därmed riskerar att missa.
När varje större händelse – oavsett om den är politisk, kulturell eller global – direkt måste tolkas genom Trump skapas en spegelvärld där hans reaktioner blir viktigare än orsaken. Vi bara accepterar det utan att blinka. Och i samma stund suddas allt ut som skulle kunna ge oss pusselbitar för att förstå världen bättre: de diplomatiska processerna, de ekonomiska intressena, de ideologiska krafterna och deras fotarbete bakom kulisserna – och en helhetsbild av vilka aktörerna egentligen är.
Det är där den farliga förskjutningen sker. Vi ger Trump än större makt än den han redan har. Vi gör honom, alla tillsammans, till den enväldiga kejsare som Project 2025 beskriver som målbild. För medan medierna återvänder till det välbekanta dramat om Trumps ego fortsätter USA:s demokratiska institutioner att försvagas.
Det senaste året har domstolsväsendet politiserats, rättsstatens oberoende undermineras och makten centraliseras till en allt mindre krets av lojala anhängare. De offentliga institutionerna i USA, från justitiedepartementet till en rad andra myndigheter, utsätts för allt starkare påtryckningar och krav på lojalitet. När en politisk rörelse väl har lärt sig hur man kontrollerar verklighetsuppfattningen genom att styra vad som får uppmärksamhet, blir allt som handlar om att försvara demokratiska byggstenar osynliga.
Här ligger det nya och särskiljande: digitaliseringen av det offentliga samtalet och hur Donald Trumps förmåga att styra narrativet upprepas om och om igen, även i svenska analyser. Som om det vore beundransvärt, roande och till och med smått imponerande.
Det är just i respekten för ämbetet som hans styrka ligger. Världen fortsätter behandla honom som en legitim ledare, och det ger honom carte blanche att tänja på gränserna. Han förfinar övertrampen till strategi, attackerar, förnedrar och utnyttjar makten som om den vore ett personligt privilegium.
Det blir uppenbart att vi lever i en tid som tycks styras helt av förmågan att berätta, inte av viljan att lyssna på vad som faktiskt sägs eller bevara de system som utgör fundamenten i en demokrati.
Trump har förvandlats till en referenspunkt, ett kulturellt nav och en måttstock för politik, indignation och underhållning. Varje gång han hamnar i fokus förskjuts gränsen för vad som uppfattas som viktigt, och han återerövrar tolkningsföreträdet över samtiden. Den här fixeringen märks också i Sverige.
I stället för att analysera vad som faktiskt sker i USA – konkret hur demokratin och rättsstaten urholkas – fastnar även våra samtal i samma dramaturgi.
I Skavlan skedde nyligen ett samtal om Sveriges relation till USA idag. Journalisten Malin Ekman ville, återigen, ta upp den ”tystade” historien om Hunter Bidens laptop för att exemplifiera medias vita fläckar och Bidens maktmissbruk och korruption.
Det var talande hur hennes motdebattör och programledaren misslyckades med att, utifrån nuläget, direkt återföra frågan till Trumps systematiska nedmontering av demokratin i USA. Alla dessa röda linjer som dag för dag passeras i hans strävan efter oinskränkta befogenheter konkretiserades inte.
Allt ifrån hur han minskat tilliten till fria val, attackerat pressfriheten, hotat statliga tjänstemän, trotsat domstolar och underminerat institutioner inom utbildning, medier, museer och bibliotek, till den uttalade viljan att sända landets militär mot den egna befolkningen.
Inget av detta är ens jämförbart med Hunter Bidens laptop.
Trump har dessutom personligen ägnat sig åt korruption genom lanseringen av egna kryptovalutor och produkter. Hans familj, inte minst svärsonen Jared Kushner, har gjort sig stora ekonomiska vinster på sina affärer i Mellanöstern. Svärsonens dubbla roller mellan politik och affärer har lett till både skarp kritik och diplomatiska framgångar med ett nätverk som varit centralt i det kommande fredsavtalet i regionen.
Samtalet i Skavlan följde samma logik: berättelsen om Donald Trump är så magnetisk att den drar till sig all uppmärksamhet runt detaljer och blir till slut viktigare än berättelsen om den demokrati som nu raseras, i det land som en gång var symbol för frihet.
Uppmärksamheten dras till nästa utspel, och gränserna förskjuts ständigt för vad som uppfattas normalt.
En fredspristagare utan fred.
Det räcker med att skriva det på Truth Social i ett inlägg som avslutas ”Blessed are the peacemakers”. Och skulle en faktisk vapenvila i Gaza och Mellanöstern till slut bli verklighet, förändrar inte det den centrala frågan, hur han hanterar sin egen befolkning och de demokratiska institutionerna i sitt eget land.
Det är just det som gör det så ironiskt: att lyckas skapa berättelsen om sig själv som fredspristagare genom att agera som en sådan, innan ens ett fredsavtal skrivits under, och samtidigt agera i rakt motsatt riktning i så många andra sammanhang.
Att tala om sig själv som världens medlare, den som värnar om fred, ordning, lugn och balans. Men i verkligheten gör han det raka motsatta i sitt eget land: angriper de egna och arbetar målmedvetet för att få det amerikanska folket att misstro varandra, och själva demokratins fotarbete.
Det är en paradox som vi låtit ske, när samtalet stannar vid reaktionerna och de ytliga analyserna, i stället för att granska maktens mekanismer bakom berättelsen.
Hur han lyckas dominera samtalet om fred, samtidigt som han metodiskt underminerar allt det som gör långvarig fred och demokrati möjlig: tilliten till fria val, respekten för mänskliga rättigheter, tron på oberoende domstolar och fria medier. Och en vilja att se politik som något mer än ett krig mellan två läger.
I det slukhål som uppstår när varje fråga blir en del av Trumps dramaturgi försvinner nyanserna.
Viljan att ena människor ersätts av viljan att segra för att gynna den innersta kretsen.
Det demokratiska hantverket: de trögrörliga förhandlingarna, insynen i politiska processer och tålamodet att vilja bygga förtroende förlöjligas, och misstänkliggörs.
Ett djupt förakt för globala samarbeten bortom ekonomiska intressen växer fram. Allt det som vuxit fram i världen i takt med epidemier, klimatkriser och konflikter kastas bort. Alla institutioner och överenskommelser reduceras till inkompetenta motståndare. Visst, det har inte varit perfekt i varje led, men det är långt ifrån den värld Trump nu strävar efter: ett slagfält utan regler.
Kanske är det just därför som reaktionerna på Trumps påstådda rätt till fredspriset känns så avslöjande. De handlar mindre om priset och mer om oss, om en tid där makt, uppmärksamhet och sanning har smält samman.
Han behöver inte ens vinna priset, han har redan gjort det omöjligt att tala om fred utan att nämna hans namn.
Och det lyckas han med.
Om och om igen.
Brit Stakston är medgrundare av reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
Foto: Vita huset nattetid, Wikimedia Commons,
