När brutalt politiskt våld sprids i rasande fart online är det de mest grafiska bilderna och polariserande rösterna som tar plats, inte de ord som kan visa en annan väg. Brit Stakston reflekterar över varför, och om det avgörande val vi nu står inför.
Av Brit Stakston 14 september, 2025
När den amerikanske medborgarrättsledaren Jesse Jackson besökte Almedalen 2011 frågade jag honom vad sociala medier hade kunnat betyda för hans och Martin Luther Kings kamp under 60-talet?
Han svarade att apartheid hade fallit tidigare, eftersom kunskap om övergreppen hade nått fler och snabbare. Köksborden där de efter demonstrationerna samlades för att reflektera, drömma och forma visioner om förändring var så viktiga. Sociala medier, menade han, hade kunnat flytta dessa köksbord till fler platser i realtid och därmed påskyndat förändringen.
Men sa han, reflekterande med en djup suck: det krävdes nog mer, de strukturella samhällsförändringarna som den amerikanska medborgarrättsrörelsen kämpade för brottades fortfarande med enorma orättvisor och utmaningar.
Jag har genom åren tänkt ofta på det samtalet. Och särskilt nu. För vad har hänt med de digitala köksborden som vi trodde skulle föra oss närmare varandra? Oftare fylls de digitala samtalen av en tsunami av hat, vrede och grafiskt våld. På plattformar vars affärsmodell premierar engagerande innehåll.
När den konservativa opinionsbildaren Charlie Kirk brutalt avrättades i Utah i veckan blev det smärtsamt tydligt. I flödena autoplayades klippen från mordögonblicket, från alla vinklar på arenan dit 3 000 collegestudenter kommit. Kommentarerna, misstänkliggörandet och hatet flödade, samtidigt som plattformarna än en gång dröjde med att snabbt kunna stoppa de mest grafiska klippen.
Det digitala flödet är som en konstant ripström. Vi dras med och försöker reflexmässigt simma mot strömmen, men hamnar bara ännu längre ut – i panik. För att undvika att dras med ska man simma åt sidan och snabbt hitta en plats att ta sig upp på. Kanske är det den metafor vi behöver för hur vi bör förhålla oss till våra digitala flöden – inte som till en tsunami. För ripströmmen ger oss faktiskt chansen
att göra egna val, varje dag.
Vi behöver inse att vi har ett val: att sluta spekulera, sluta titta på klippet och sluta sprida vidare. Och hitta vårt eget digitala köksbord och prata med varandra. Hittar vi inte en vägut kommer vi också att slukas av det politiska våldet.
Det bekymrar mig att vi så gärna förstärker bilden av att den dominerande reaktionen är ett hyllande av våldet. Förstärkt av politiska ledare och opinionsbildare som även de snabbt vill göra allt annat än att hjälpa upp fler ur den där ripströmmen. De ger luft åt vansinniga reaktioner på det politiska våldet och de spekulerar själva och pekar ut vilka de skyldiga är. De nya medierna hakar på i poddar och flöden sprids de mest polariserande klippen från såväl den mördade Kirk som reaktionerna. Minst uppmärksamhet ges åt det som trots allt är den dominerande reaktionen.
Att vi förfäras av en brutal avrättning av en människa. En ung familjefar. Majoriteten av människor förfäras djupt av detta. Det är vår strandkant som kan rädda oss. Men vår digitala samtid gör att vi fortsätter grotta i de värsta klippen, de mest polariserande klippen och gör billiga politiska poäng. Innan en enda bit av fakta finns om vem mördaren var.
Utah:s republikansk guvernör Spencer Cox, djupt drabbad av att detta hänt i hans delstat visade det ledarskap som behövs nu i den presskonferens som hölls i samband med gripandet av den förmodade mördaren.
”Detta handlar förvisso om den tragiska döden, mordet – det politiska mordet – på Charlie Kirk, men det är också något mycket större än ett angrepp på en enskild person. Det är ett angrepp på oss alla. Det är ett angrepp på det amerikanska experimentet. Det är ett angrepp på våra ideal. Det slår mot själva grunden av vilka vi är, vilka vi har varit och vilka vi kan bli i bättre tider.”
Han vände sig direkt till de unga: de är på väg att ärva ett land där politiken reducerats till raseri – men det går att välja en annan väg.
”Er generation har en möjlighet att bygga en kultur som är helt annorlunda än den vi just nu tvingas leva i. Inte genom att låtsas som om skillnader inte spelar någon roll, utan genom att omfamna våra olikheter och ta de svåra samtalen. Jag tror att vi just nu behöver mer moralisk tydlighet.”
En guvernör i den delstat som direkt drabbats av det här mordet hade kunnat blivit vägledande. Perspektiven på det han återkom hade kunnat höras vid varje digitalt köksbord. Men de försvann helt i bruset av viljan att ge allt ljus åt de mer polariserande reaktionerna, kraven på hämnd, hårdare tag och politiska poänger.
Även i svenska analyser förstärks det mest aparta, som om alla hämningar raserat.
Vi behöver än en gång, som om inte världen gett oss så många fruktansvärda händelser redan där vi befunnit oss vid den yttersta frontlinjen, se saker som tidigare generationer inte sett. Såvida de inte var på plats.
Vi behöver stanna upp vid vad detta gör med oss som människor. Forskning visar att grafiskt våld online kan skapa sekundärtraumatisering. Vi blir då antingen avtrubbade eller allt mer arga, förtvivlade och kan inte sluta tänka på detta. Att gång på gång se politiskt våld i realtid kommer med all sannolikhet förskjuta våra gränser för vad vi uppfattar som normalt.
Men i veckan har jag också funderat om det är enda sättet att väcka oss numer och vad får det då för konsekvenser?
I Minnesota mördades i somras advokaten och politikern Melissa Hortman tillsammans med sin man Donald och deras hund i sitt eget hem. Förövaren hade en lista på folkvalda han planerade att avrätta. Det politiska våldet hade alltså redan klivit rakt in i vardagsrummmen och ändå glömdes det snabbt bort i bruset.
Har det gått så långt att vi numer behöver de mest extrema grafiska bilderna för att ens reagera mot utvecklingen av ett politiskt våld och i så fall vad betyder det för framtiden? Det digitala bevittnandet gör att våldet blir underhållning, propaganda och leder till en extrem form av våldsvoyerism? Och mitt i allt det cashar nätplattformarna in för det är en del av deras affärsmodell. Engagemanget.
Också här hemma har frågan om politiskt våld krupit närmare. Det är fullständigt oacceptabelt att den folkvalda svenska ministern för civilt försvar trakasseras och förföljs på vägen hem.
Men det är lika oacceptabelt att mordet används, av vår vice statsminister, för ett politiskt utspel på det sätt som Ebba Busch gjorde i sitt inlägg på X.
Hon gör ett mycket medvetet och aktivt val att beskriva det som har samma splittrande syfte som det den republikanska guvernören varnar för. Det här är så långt från den ansvarsfulla ledaren som vet exakt vad man ska göra när någon svimmar som Busch så gärna strålat sig själv i glansen av tidigare under veckan.
”Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar. Firar att en ung familjefar med två små barn – är skjuten och död. Jag har knappt ord för att kommentera detta. Jag vill inte tro att det är sant. Hur är det möjligt att man gläds över en meningsmotståndares död? Utan samtal och förmåga att möta opposition med skärpa, saklighet och respekt kommer det civiliserade samhället gå förlorat.” Ur Ebba Busch inlägg på X.
När en svensk vice statsminister använder ett politiskt mord i USA för att göra ytterligare ett polariserande utspel undergrävs det demokratiska samtalet. Det är dags för ansvarsfulla politiker att sluta göra tragedier av detta slag till bränsle för starkare fiendebilder här hemma, för en mer repressiv och mindre dialogförande politik och för mer medieutrymme genom några snabba rubriker i flödet för. Det sker till ett högt pris för demokratin som en vice statsminister borde hålla sig borta ifrån.
Ett snabbt råd: sluta använda X för att tolka oppositionens eller svenskars reaktioner på ett fasansfullt mord. Och för övrigt, hur många av KD:s kärnväljare kände ens till Charlie Kirk före mordet eller finns på X?
Med ett år kvar till valet är det hög tid för svenska politiker att välja bort polariserande inlägg på plattformen X. Och svenska medier måste sluta svälja dessa digitala beten.
Medborgare kan välja att inte fastna i doomscrollande ripströmmar. Och plattformarna måste ta ansvar för hur de profiterar på vår ilska och sårbarhet.
Vi behöver påminna oss om att det är ett politiskt projekt att vi alla ska tappa hopp och det är ett lika stort politiskt projekt och en fiffig affärsmodell för plattformarna att förstärka vår rädsla.
Låt mig avsluta med guvernör Cox innerliga vädjan till alla där han inkluderade republikaner, demokrater, liberaler, progressiva, konservativa och MAGA som alla kunde lära sig något av Kirks vilja att samtala.
”Och förr eller senare måste vi hitta en avfart, annars kommer det att bli mycket, mycket värre. Men se, det här är val som vi kan göra. Historien kommer att avgöra om detta blir en vändpunkt för vårt land. Men var och en av oss får just nu välja om detta blir en vändpunkt för oss. Vi får fatta besluten. Vi har vår handlingsfrihet.”
Han avslutade sedan med att citera en okänd författare, en god vän till honom, som fått frågan om han var optimistisk gällande USA som varnade för att det gäller att inte tro att goda saker bara händer av sig självt:
”Jag är inte optimistisk, men jag är hoppfull. Och hoppet är dygden som ligger mellan optimismens och pessimismens laster. Hopp är övertygelsen att goda saker kommer att hända därför att vi kan göra dem möjliga.”
Hur kan vi då göra det möjligt för goda saker att hända när vi allra mest ser ut att försöka dra med varandra ut i den där förrädiska ripströmmen? Och efter en mörk vecka är det här jag landar.
Var och en av oss har en uppgift. Att inte bara betrakta, och ofta, sprida våldet. Låt det inte förlama dig. Gör istället plats för samtalet bortom skärmarna. Reagera inte bara känslomässigt av panik utan välj aktivt andra vägar. Det är enda sättet för oss att överleva.
Vi är så snabba att dela det värsta, att vara först med en analys innan vi vet. Men vi kan alla välja annorlunda. Vända tillbaka till de där köksborden där gemenskap och förståelse får plats. Hoppet dör inte av sig självt. Det tas ifrån oss.
Men vi kan ta tillbaka det, om vi väljer det.
Videotips: Senator Cox hela uttalande.
Brit Stakston är medgrundare av reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati.
