Krönika om Blankspot, Demokratiutveckling, Medier

Därför låter vi unga följa journalistiken i praktiken

Unga har inte slutat söka kunskap om världen, men de gör det i ett medielandskap där avsändare, format och ansvar allt oftare flyter samman. Därför handlar Blankspots skolprojekt inte bara om att följa ett reportage bakom kulisserna, utan om att ge elever en tydligare bild av vad som skiljer journalistik från allt annat de möter på nätet.

Av Brit Stakston 24 mars, 2026

Nyligen fick flera klasser på Nacka gymnasium vara de första som fick veta att Martin Schibbye fått visum till Eritrea. Bara det säger något om idén bakom Blankspots skolprojekt. Eleverna blir inte bara publik. De får följa en verklig journalistisk process medan den pågår.

Det är som att upptagenheten vid ungas medievanor ibland blir så stark att vi helt stirrar ihjäl oss på TikTok, format och yta, i stället för att fortsätta göra det som ger journalistiken sitt värde: att undersöka, verifiera, förklara och sätta skeenden in i ett större sammanhang.

Självklart har medielandskapet förändrats. Unga likväl som de flesta andra möter idag i nyheter i olika flöden, i video, ljud och ofta starkt persondrivna format. Publiken möter inte längre journalistik på samma sätt som förr. Men jag tror att mycket kommer att sortera ut sig. Allt som är nytt är inte hållbart eller bygger förtroende. Och allt som liknar journalistik är inte journalistik i en medieverklighet där allt fler sänder.

Det är i ljuset av dessa funderingar som Blankspots skolprojekt Journalistik i praktiken i ett nytt medielandskap är så viktigt för oss.

Här förenklar vi inte. Vi försöker inte heller klä journalistiken i en form som till slut gör att själva innehållet tunnas ut. I stället öppnar vi upp processen, och det har vi gjort länge. Långt innan AI-utvecklingen pekar på behovet av ”communities” för journalistiken för att behålla relevans. Men det handlar inte heller bara om att låta elever följa med bakom kulisserna för ett kommande reportage. Det handlar också om att prata om journalistik i dagens medielandskap: om hur medier når ut, hur en liten medieaktör som Blankspot kan bygga förtroende och finansiera vårt arbete, hur sociala medieplattformarna påverka synlighet och förändrat annonsaffärerna och mediemakten, och vad som gör journalistiken särskiljande som innehåll.

För journalistikens distribution eller närvaro på de ungas val av plattform löser inte allt. När nyheter möter unga i miljöer där journalistiken blandas med underhållning, opinion, desinformation, influencers, kreatörer och AI flyter samman blir källtillit och källkritisk förmåga ännu viktigare. Inte minst därför att formen in längre säger särskilt mycket om innehållets kvalitet, metod eller ansvar.

Samtidigt visar årets Ungdomsbarometer att unga inte alls är ointresserade, utan ofta söker det som känns nära, begripligt och relevant. Just därför räcker det inte att bara var där de är. Vi måste hjälpa till med att utbilda om och synliggöra skillnaden mellan journalistik och allt annat som de möter på webben.

I tio års tid har vi visat vad som händer före publicering. Researchen, frågorna, metodvalen, tvivlen, omtagen och verifiering av källor. Vi vill sätta vår journalistik och hur den produceras i relation till ett medielandskap där mycket kan se likadant ut i flöder, men där skillnaderna är avgörande och en grundbult i demokratin.

I dialogen förra veckan mellan Martin i Eritrea och eleverna i Nacka skrev han kortare dagboksanteckningar och svarade löpande på deras frågor så snart han fick tillgång till fungerande internet. Och frågorna handlade inte bara om resvägar, mat eller vardagliga detaljer. Eleverna ville också förstå hur konflikter rapporteras i nyheterna, vad den eritreanska staten försöker döljer när yttrandefriheten begränsas, hur relationen till Etiopien präglar samhället och hur levnadsstandarden skiljer sig mellan stad och landsbygd. Det här är ju frågor som rör båda människors livsvillkor och journalistikens möjligheter att skildra dem. De visar också att att de unga absolut inte är en publik till vilken saker ska förenklas. De är unga som vill förstå världen, maktförhållanden och journalistikens roll i att göra allt det där begripligt.

Fredagen den 13 mars skrev Martin till dem om en morgonpromenad och om varför han spelade in ljud: ”Miljöljud glömmer man ibland att fånga, men det behövs. Knepet är att hålla upp bandspelaren i luften och spela in tills man känner sig dum. Då har man tillräckligt.”

Martin Schibbye spelar in miljöljud vid Röda Havet under en reportageresa till Eritrea i mars 2026.

Det är mer än en inblick i en reporters vardag. Det är en påminnelse om vad journalistik handlar om. Ett hantverk och ett ansvar. Ett arbete som kräver tid, närvaro på plats, omdöme och en massa verktyg, metoder och etiska överväganden för att kunna genomföras ordentligt.

Och vi menar att det är just där vi måste börja om vi vill nå unga på riktigt. Inte i en fördummande kopiering av det senaste digitala formatet eller kanal, utan att lägga huvudfokus på att visa vad journalistik är, hur den blir till och under vilka föränderliga villkor den verkar i.

För den stora frågan är inte bara om medier underskattar den unga publiken i sin jakt på relevans. Frågan är om man också sviker den publik man redan har, och journalistikens roll i en demokrati, när formen tillåts bli viktigare än själva innehållet.

Vi tror inte på att förenkla journalistiken. Allt handlar om att bjuda in, förklara och ha respekt för ungas nyfikenhet. Jag tror på att låta dem se både världen och det arbete som krävs för att skildra den. Och jag tror att dagens unga förtjänar att få en tydlig av vad som skiljer journalistik från allt annat på nätet.

Brit Stakston är medgrundare till reportagesajten Blankspot. Här bevakar hon frågor om internet, medier och demokrati. Hör av dig till Brit@blankspot.se om du vill veta mer om vårt lektionskoncept.

Toppbild: Brit Stakston och Martin Schibbye utanför Nacka gymnasium. De håller i ett exemplar av en ny skoltidning som växt fram efter Blankspots tidigare besök på skolan.

Du gör vår journalistik möjlig.

Ge en gåva

Av Brit Stakston