Notan för Lundinmålets försvar landade på 817 miljoner. Vad hade en redaktion kunnat göra för de pengarna? Vilka resurser finns för att försvara en berättelse och vilka finns för att försöka förstå vad som hänt?
Av Martin Schibbye 3 juni, 2026
817 miljoner kronor. Det är vad Ian Lundins advokater, Alexandre Schneiters advokater och bolaget tillsammans begärt i ersättning för sina kostnader efter sexton år av förundersökning och nästan tre år i rättssalen.
Summan säger något om vår tid: om resurser, makt och vem som har råd att forma berättelsen om det förflutna.
När jag under nästan tre år, ofta ensam, suttit längst bak i sal 34 har det slagit mig hur underfinansierad journalistiken är i jämförelse med nästan allt annat.
Advokaterna är värda sina 7000 kronor i timmen. Tro mig. Jag har sett dem i realtid såga ner en hel skog av bevis. Rättssäkerhet måste få kosta. Det kan inte heller finnas en ”budgetamnesti” för dyra mål.
Men ändå: 817 miljoner kronor är svårt att greppa. Men översätter man summan till journalistiskt arbete blir den mer konkret. Om man räknar med en årlig kostnad på omkring en miljon kronor för en reporter – lön, sociala avgifter, utrustning, resor och redaktionellt stöd inräknat – motsvarar summan mer än 800 årsarbeten. Eller en reporter som arbetar i 1600 år på halvtid. Eller en redaktion med 80 reportrar som kan arbeta i tio år. Eller 40 reportrar i tjugo år.
Det är också tusentals reportageresor. För kostnaden av en enda procent av försvarsnotan hade man kunnat finansiera återkommande rapportering från Sudan och Sydsudan under flera år.
För samma summa som nu lagts på juridiskt försvarsarbete hade man kunnat skicka reportrar till Koch, Leer, Rubkona, Bentiu och Nhialdiu om och om igen. Man hade kunnat dokumentera fördrivningar när de skedde, följa familjer genom flykten, kartlägga oljeindustrins påverkan och bygga upp ett arkiv av vittnesmål medan minnena fortfarande var färska.
Det är förstås en hypotetisk jämförelse.
Pengarna stod aldrig mellan journalistik och juridik. Men jämförelsen säger något om proportionerna. Om de resurser som i dag kan mobiliseras när ett internationellt företag behöver försvara sig – resurser som få redaktioner eller ideella organisationer ens kan föreställa sig.
Det finns något paradoxalt i det. De stora processerna börjar nästan aldrig med de stora pengarna. De börjar med människor som har väldigt lite av dem. Rapporten Unpaid Debt, som bidrog till att sätta Lundinaffären på den svenska rättsapparatens bord, skrevs inte av en statlig kommission eller någon internationell tribunal.
Den togs fram av en liten organisation som försökte sammanställa vittnesmål, dokument och händelser från ett av världens mest komplexa krig. På samma sätt har mycket av den kunskap som senare hamnat i rättssalen först samlats in av journalister långt innan några åklagare kopplades in.
Och ändå är det märkligt nog nästan alltid där allting börjar.
Med en reporter som ställer en fråga. En forskare som hittar ett dokument. En människorättsförsvarare som skriver ner ett vittnesmål. En liten organisation som vägrar släppa en historia. Utan dessa första steg hade det aldrig blivit någon förundersökning, ingen rättegång och inga kostnadsräkningar på hundratals miljoner kronor.
Sanningssökandet är sällan den bäst finansierade verksamheten. Men det är fortfarande där de stora berättelserna börjar.
Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete.
Toppbild: CC BY-SA 4.0 En pojke samlar bränd kogödsel efter gryningen i ett tillfälligt boskapsläger i Sydsudan.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss göra mer journalistik!
Vi tror på att i nära dialog med publiken ta fram nyskapande och icke-linjär journalistik. Inget är så effektivt om man vill avslöja maktmissbruk och korruption som att stötta journalistik.
Som prenumerant kan du bidra med din kunskap och bli en del av en rörelse för journalistik – som vaccin mot en antidemokratisk utveckling i världen.
