Idé & Analys om Lundin

Lundinområdet krympte under Bildts vittnesmål

Sal 34 var fullsatt när Carl Bildt svor att tala sanning under straffansvar. Åklagarna la fram incidentloggar, FN-bedömningar och rapporter om bombningar och fördrivningar i block 5A. Bildt svarade genom att hävda att händelserna låg utanför det han kallar “området” – det som gick att se med egna ögon.

Av Martin Schibbye 18 januari, 2026

När Carl Bildt slår sig ner framför rättens ledamöter i sal 34 är Sudan fortfarande ett stort land. Mot slutet av dagen kommer det att krympa tills bara en liten tårtbit av block 5A återstår.

Dagen till ära deltar inte heller Ian Lundin via länk från sitt kontor i Genève, utan sitter framför ett grönblått draperi, klädd i en alabastervit skjorta med gulsvart slips. Både han och den medåtalade Alex Schneiter är som vanligt med via länk.

– Jag, Carl Bildt, lovar och försäkrar på heder och samvete att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra, inleder Bildt och upplyses därefter om att han vittnar under straffrättsligt ansvar.

Det faktum att Ian Lundin deltar på länk gör honom en dag som denna extremt synlig där han tronar på alla fyra kvadratmeterstora skärmar inne i salen. Det är också hans närvaro som gör processen unik. Aldrig tidigare har en svensk domstol åtalat företagsledare för medhjälp till grova krigsbrott.

Åklagare Ewa Korpi inleder med att fråga om Bildt som styrelseledamot var ansvarig för hela bolagets verksamhet och får svaret att det handlade om att tillsammans ”ta ansvar för styrelsens beslut”.

Det är också därför Bildt är kallad som vittne. För åklagaren är han en pusselbit för att visa att de åtalade, som också satt i styrelsen, kände till det Bildt kände till.

Bildt beskriver att många beslut i den här typen av verksamhet är ”kapitalintensiva” och att han inte kunde bidra så mycket i dem. Däremot kunde han bidra med kunskap om länderna där bolaget var verksamt.

– Energifrågor är generellt rätt politiska och vår herre har placerat tillgångarna i stundtals besvärliga områden, länder som är komplicerade: Saudiarabien, Indonesien, Libyen – i dessa dagar kan man åberopa Ryssland och Venezuela, fortsätter Bildt.

Mejl från Bildt sommaren 2001 är centrala för åklagarna och har citerats ofta under rättegången eftersom de enligt åklagarna visar att Bildt hade detaljerad information om kriget som han delade med sig av.

Bildt berättar vidare att han aldrig varit i Sudan utan i ”kringliggande länder” innan han tog plats i styrelsen. På frågan om han då läste en rapport från Läkare utan gränser som dokumenterade omfattande flygbombningar mot civila mål i södra Sudan under 1999 och pekade ut det sudanesiska flygvapnet som ansvarigt, svarar han nej.

I rapporten kunde MSF genom vittnesmål, kartor och listor över bombade platser visa hur skolor och sjukhus urskillningslöst attackerats från luften. Men någon rapport med namnet Living Under Aerial Bombardment minns inte Bildt. Inte heller minns han den kanadensiska regeringens så kallade Harker-rapport.

På frågan om han varit i block 5A svarar Bildt ”både ja och nej” och förklarar att när han väl flög ner med ett litet flygplan från Khartoum gick det inte att landa i Rubkona eftersom landningsbanan var översvämmad. Frågan ger också Bildt tillfälle att berätta att området – Sudd-området – är ”världens största översvämningsområde”.

Från luften fick Bildt ändå en känsla av ”karaktären på området”, och han förklarar att det därmed är lite av en definitionsfråga om man kan säga att han varit där eller inte. Det han främst minns från diskussionerna i styrelsen vid tiden är samtal om finansieringen.

– Att borra efter olja är en äventyrlig verksamhet som kostar fruktansvärt mycket pengar, och då måste man ha finansiering från banker som är beredda att ställa upp. Det var mycket sådana diskussioner, av lätt insedda skäl.

Åklagare Ewa Korpi går därefter över till att fråga Bildt om fredsavtalet KPA, det så kallade Khartoum Peace Agreement, som fanns på plats när han kom in i styrelsen. Bildt svarar att avtalet inte var något han ”djuplodade”, men att det var en del av ”den samordnade dynamiken” i en komplicerad konflikt.

Block 5A var delvis beläget i ett enormt träskområde där delar var permanent träskmark, oberoende av årstid, enligt försvaret. 

Enligt åklagaren är avtalet en pappersprodukt eftersom det egentliga SPLA inte skrevs under. Enligt försvaret är det ett dokument som skapade förutsättningar för att verka i block 5A. Ett av villkoren i avtalet var att armén inte skulle befinna sig söder om floden Bahr el Ghazal. Detta är också centralt för åklagarnas beskrivning av händelseutvecklingen, eftersom armén enligt dem går in efter att olja hittats i Thar Yath.

– Block 5A är ju stort, så vad som pågick i alla delar av blocket kan vi inte ha en uppfattning om. Vi kan endast ha en uppfattning om de delar där vi med egna ögon kunde se saker, det ligger i sakens natur, svarar Bildt.

Korpi frågar om vittnet inte förstått att militärens närvaro söder om Bahr el Ghazal var en laddad fråga.

Bildt svarar att detta rör åren 1998–1999, alltså före hans tid, och att han inte kan erinra sig detta.

Det hände också mycket före Bildts tid i styrelsen. I maj 1999 sker en attack mot bolagets rigg och flera arbetare dör. Därefter bombas riggen och lastbilar angrips. Men Bildt har ingen minnesbild av detta.

– Jag tyckte det var anmärkningsvärt få säkerhetsincidenter. Jag hade viss erfarenhet av konfliktområden, och det var, måste jag säga, osedvanligt lite av den varan.

Listan på säkerhetsincidenter som presenterades på ett möte den 25 juli 2000 är omfattande och åklagaren poängterar att de hon tar upp bara är toppen på isberget.  Attackerna har nu blivit så pass vanligt förekommande att åklagaren menar att det påverkat bolagets verksamhet. 

Åklagare Ewa Korpi frågar därefter om vägbygget – en väg från Rubkona till Thar Yath – och om Bildt känner till några av de säkerhetsproblem som uppstår i samband med det bygget.

Bildt svarar att det först när människorättsorganisationen Christian Aid kommer med sin rapport som det blir en stor fråga för styrelsen, men att vägen inte var någon större fråga när den byggdes.

– Så du får ingen kännedom om att det varit säkerhetsproblem när vägen byggdes, innan den var på plats?
– Nej, är mitt korta svar, replikerar Bildt.

– Får du kännedom om striderna i början av år 2000 i block 5A?

– Nej, svarar Bildt, och åklagare Korpi visar då upp den logg (D3:4, sidorna 67) där bolaget skrev upp de olika incidenterna.

Det åklagaren har att bevisa är att de åtalades gärningar bidragit till krigsbrotten i området som ska ha genomförts för att möjliggöra verksamheten. Bland bevisen som Bildt fick kommentera förekommer flera incidenter.

Åklagaren går igenom dokumentet med datum och strider, men innan hon ställer sin fråga om de olika incidenterna vill Bildt berätta att detta är strider ”längre bort och mellan olika nuerfraktioner”.

Den 16 februari år 2000 beskrivs en incident där riggen i Thar Yath bombas med en 500-pundsbomb som följs av tolv granater. I anteckningarna står att armén tog på sig ansvaret och gav förklaringen att de bombat ”fel koordinater”.

– Nej, detta får jag inte berättat för mig. Jag ser att armén här säger att de gjort fel, men jag ska vittna om det jag känner till, och detta kände jag inte till, säger Bildt.

Den 29 februari år 2000 antecknar bolagets säkerhetsansvarige att en lastbil från Heglig angrips, 13 dödas och flera skadas. Det är det bolag som Lundin anlitat för att bygga vägen. Men inte heller detta säger sig Bildt ha fått någon information om.

I en annan notering står att alla styrkor i söder nu verkar ena sig mot armén och att SPLA förser de nya allierade grupperna med vapen.

Bildt läser noteringen noggrant och svarar att ”det fanns strider i området mellan milisgrupper” och att det är svårt att veta var detta är på kartan.

Åklagaren frågar om han inte fick kännedom om att grupper, miliser, går ihop för att slåss mot armén.

– Detta är inte så påfallande märkligt. SPLA var emot armén, det var konfliktens kärna.

– Men detta är ju områden som ligger i anslutning till blocket.

– Jag kan inget om detta, men generellt var det ett antal milisgrupper med snabbt skiftande lojaliteter. Det var en kamp om betesmarker, kreatur och vattentillgångar. Jag kan återkomma till konfliktens natur, svarar Bildt.

Åklagaren tar sedan upp en anteckning från mars år 2000 där det står att armén nu ska ”burn the rebels out” söder om Bentiu.

– Att militären var delaktig i kriget kunde man läsa i tidningen, det var inte anmärkningsvärt. Starta bränder … nej.

Åklagare Ewa Korpi öser på med dokument efter dokument från husrannsakan på bolagets kontor – dokument som används som bevisning för att det fanns en kännedom om krigsbrott i området vid tiden.

En av cheferna i Sudan var vid tiden Ken Barker och han skickade varje vecka en rapport till Genève om vad som hänt i blocket (D13:2, sidan 2). I en av rapporterna för perioden som avslutas den 23 april framgår att Ian Lundin skickat ett brev till oljeministern där han förklarar varför bolaget beslutat att avbryta verksamheten för säsongen. Ministern begärde ingen muntlig förklaring, men det framgår att han haft ett möte med försvarsministeriet för att utreda ”varför militären ännu inte säkrat vägen till Thar Jath”.

I flera rapporter från Ken Barker menar han att det inte finns tillräckligt med militärer för att skydda borriggen i blocket. I en annan beskrivs hur armén ses förfölja rebeller väster om riggen. I en annan rapport beskrivs hur civila som flytt striderna samlas kring riggen. 

I rapporten framgår också att bolaget deltagit i ett möte på försvarsministeriet där de fick en lägesbild av arméns arbete för att försöka ”säkra block 5A”. Armén ska enligt uppgifterna avse att stanna i Rubkona under regnperioden och vara aktiv i området, och bolaget betonade behovet av att vägen måste vara öppen senast den 15 december.

Säkerhetsläget sammanfattas med att block 5A fortfarande är klassat som ”condition BLACK”, vilket innebär en mycket allvarlig eller osäker situation.

– Svaret på frågan är nej, säger Bildt om han känner till rapporten, och förklarar att det inte är konstigt att armén fanns på plats – och att det heller inte var konstigt att de ville att vägen skulle bli klar.

På det följande styrelsemötet (D4.2, sidan 243) som Bildt deltar på står det i protokollsanteckningarna att ”security problems” omöjliggör för bolaget att bli klart med arbetsprogrammet, och om de kostnader detta leder till.

– Minns jag detta? Svaret är nej. Men om man ställer in arbetet, suspenderar, så kostar det pengar.
– Minns du inte att ni diskuterade säkerhetsproblem i styrelsen?
– Nej!

Under samma tid kommer en första rapport från Christine Batruch, som anställts för att hantera CSR-frågor, och i D17, sidan 146, finns hennes första rapport: Report on Lundin AB operations in Sudan.

Bildt minns den inte, men tror att han ”läst den senare” och att han kom att ha mycket med Batruch att göra.

I Batruchs rapport redogörs för tre olika strategiska alternativ för bolaget i Sudan, mot bakgrund av den eskalerande konflikten.

Ställda inför en ny situation ber Lundinbolaget utredaren Christine Bartruch att ta fram en rapport som presenterar fyra olika scenarion. 

Det första alternativet, ”Business as Usual”, innebär att fortsätta med samma hållning som tidigare: att den sudanesiska regeringen gör framsteg i frågor om mänskliga rättigheter, att det saknas bevis för övergrepp eller tvångsförflyttningar och att bolaget följer situationen. Samtidigt påpekas att det finns allt fler uppgifter om att oljebolagens närvaro förvärrar konflikten. Rapporter om bombningar och civila mål i närheten av oljefälten fortsätter att dyka upp, och oavsett om attackerna riktas mot civila eller om regeringen svarar på rebellaktivitet är effekten densamma: civilbefolkningen lever i ständig osäkerhet och oljebolagen hålls ansvariga. Dokumentet konstaterar att det är utsiktslöst för bolaget att försöka hävda att läget inte är så illa som rapporteras, vilket erfarenheterna från oljebolaget Talisman visat.

Det andra alternativet, ”Pull out”, är den linje som många – men inte alla – NGO:er i Sudan förespråkar. En reträtt ses som temporär och tänkt att gälla fram tills ett hållbart fredsavtal nås. Teoretiskt skulle Lundin Oil kunna åberopa force majeure och pausa verksamheten. Men konsekvenserna bedöms som problematiska: eftersom Sudan utgör en nyckelregion för bolagets tillväxt anses det svårt att föreställa sig ett fullständigt tillbakadragande utan ekonomisk kompensation och en alternativ koncession i ett annat land.

Ett sådant steg bedöms också skada företagets trovärdighet och negativt påverka aktievärdet.

Det tredje alternativet innebär att stanna kvar men samarbeta med NGO:er i frågor som rör mänskliga rättigheter. Vissa organisationer, som German Agro Action och Internationella rödakorskommittén, anser att bolag kan fortsätta verka i Sudan om de övervakar MR-situationen och försöker bidra konstruktivt till att lösa konflikten. Även Harker-missionen och Amnesty International har beskrivit krav för hur oljebolag skulle kunna agera ansvarsfullt och fortsatt vara kvar. En brittisk organisation, Responding to Conflict Action (RCA), ska ha uttryckt att de är villiga att samarbeta med ett oljebolag om det visar ärlighet, öppenhet och vilja att diskutera och agera i MR-frågor – till exempel genom att erkänna sin roll i konflikten och ta ansvar för eventuella tidigare felsteg.

Bildt läser sakta igenom dokumentet och konstaterar sedan att detta är ”hypotetiska resonemang”.

– Detta är inte en beskrivning av vad som var, utan av hur det skulle kunna vara. Det är en beskrivning av hypoteser, säger Carl Bildt, som också menar att den approach som sedan togs skulle vara trean. Det vill säga: stanna kvar men samarbeta.

Under ett möte inom konsortiet presenteras en lägesbild för partners. Enligt åklagaren ett bevis för samarbetet med armén och miliserna. Enligt försvaret inget konstigt alls utan tvärtom ett bevis för vikten av fred för att kunna verka.

Strax efter att Bildt gått in i styrelsen hålls ett möte med de andra aktörerna i konsortiet i Sudan. I protokollet från det så kallade TCM-mötet den 25 juli 2000 redovisas på sidan 159 ”pros and cons” med den dåvarande situationen i block 5A.

På plussidan nämns att arméns divisionshögkvarter nu flyttats till Rubkona, där bolaget också har sin bas. Det står att checkpoints byggts längs den så kallade riggvägen, att ett militärläger färdigställts i Rubkona samt att Tito-, Paulino- och arméstyrkorna ingått en allians mot Gadet. Dessutom framhålls att det pågår en fredsprocess mellan lokala fraktioner och regeringen.

På minussidan konstateras att Gadet fortfarande är aktiv i block 5A och i angränsande områden, att SPLA rör sig västerut och norrut, att arbetet med allvädersvägen går långsamt samt att det ”inte finns några trovärdiga garantier för att blocket kommer att vara säkrat”.

Men Bildt känner bara igen några av namnen – inte mer. Hur han ser på det eventuellt positiva för bolaget i att milisledare gått samman med armén för att slåss mot rebellerna får vi inte veta.

Åklagaren går därefter in på Christian Aids rapport, som Bildt ser som den första av flera, medan de efterföljande enligt honom var ”mer av copy-paste”.

– Vi tog den på stort allvar, säger Bildt och beskriver hur de gick igenom den detalj för detalj, men att det var svårt eftersom det som påstods var svårt att relatera till det som sades.

På tingsrättens skärmar visas rapportens rubrik, The Scorched Earth, och Bildt förklarar att Christian Aid stod nära ”Sydsudan” i inbördeskriget, och att man därför fick ta allt med en stor nypa salt – för att inte säga ett helt saltkärl – även om bolaget samtidigt tog fram en egen rapport.

– När vi försökte kontrollera tidpunkter, platser och detaljer stämde ingenting. Det var fel väg som de kritiserade, svarar Bildt.

Det Bildt minns av rapporten är att den främst handlade om vägbygget. På sidan 11 i Christian Aids rapport finns ett antal vittnesmål från civila. Ett är från Chotyel, andra från mars 2002 och maj 2000 – uppgifter som också inhämtats genom samtal med civila.

Men åklagaren går inte in på vad de civila säger, utan hastar vidare.

– Får du någon särskild roll efter publiceringen av rapporten?

– Jag svarade på frågor från journalister. Om det är en roll vet jag inte. Men jag möttes då av vad som stundtals var monumentalt katastrofal journalistik. Kunskapen om konflikten och sakförhållandena var låg.

Bildt beskriver hur han fick lägga mycket tid ”på att bringa klarhet i detta” och upplysa journalister om situationen.

Vid den här tiden kommer också en FN-rapport från Baum. I ett mejl från Batruch till delar av styrelsen, inklusive Bildt, beskrivs hur hon tillsammans med Ian Lundin träffat FN:s rapportör Baum och bemött anklagelserna om vägen och andra nyckelfrågor. ”Om detta är tillräckligt för att övertyga honom återstår att se”, skriver Batruch i mejlet.

För åklagaren är detta ett tecken på att bolaget försökte påverka kritiken. Bildt menar tvärtom att det visar just det han sagt: att företaget tog anklagelserna på allvar.

Eftersom Baum bodde i Berlin och hade ”begränsad erfarenhet av området” var det, enligt Bildt, naturligt att informera honom. Bildt berättar att de försökte bjuda ner Baum till block 5A, men att det aldrig blev av.

Baums slutsats är att oljeutvinningen har stora konsekvenser för civilbefolkningen och att regeringen tvingar människor att flytta från områden som ”depopulates” för att möjliggöra utvinningen. Byar har bränts ner och skördar förstörts.

Baum menar också att ”oljeutvinningen förvärrar konflikten” och att flera byar bränts ner till grunden under de senaste månaderna. En av de byar som Baum pekar ut i rapporten är Nhialdou, som ska ha rensats – en by inom Lundins område.

– Det ligger inom blocket, tveklöst, men en bra bit västerut, säger Bildt och menar att bolaget inte hade någon verksamhet där.

I Baums rapport nämns också byn Nimne, som ska ha bränts ner, men Bildt känner inte till platsen. En annan plats som ligger i anslutning till Thar Yath menar Bildt inte kan ha varit någon större by, eftersom bolaget tittade mycket på just det området.

– Vi hade ingen möjlighet att kontrollera vad som hände i Nhialdiu. Vi hade ingen närvaro där och ingen anledning att åka dit.

– Ska jag förstå det som att detta inte var något ni tog upp i styrelsen då?

– Ärliga svaret: jag kommer inte ihåg. Men om jag ska spekulera fanns det ingen anledning, eftersom det handlade om ”lokala konflikter”, svarar Bildt.

Bildt förklarar att det som i grunden var viktigast för honom vid tiden var att få till en fred, och att han därför engagerade sig både med ”nord- och sydsidan” genom samtal i Khartoum och på andra platser.

Åklagare Korpi frågar om man inte i styrelsen diskuterade de stridsmetoder som regimen använde i kriget.

Rättens ordförande bryter in och påpekar att det Baum beskriver som ”urskillningslösa bombningar” rör Nubabergen, inte block 5A.

– Vi påstår att detta skedde i block 5A också, förtydligar åklagaren.

Bildt menar att de endast hade information om de delar av block 5A där bolaget rörde sig. I andra områden förekom det ”uppenbart strider”, och som exempel nämner han Nhialdiu.

– Förekom det då bombningar där ni inte drev verksamhet?

– Det skulle jag vara säker på om jag hade hört, och det har jag inte hört.

– Kan du beskriva vad du menar med ”området”?

– Det är Rubkona, Bentiu och vägen ner mot Thar Yath, säger Bildt.

Därefter kommer åklagaren in på den mejlkonversation (V3) som äger rum sommaren 2001, där Bildt mejlar övriga i styrelsen.

Den 18 juni 2001, strax efter klockan nio på kvällen, skriver Bildt att han ser ”fler tecken på att det går åt fel håll”. Han skriver att rebellerna i SPLA, som slåss mot regimen, ”har framgångar i sin offensiv och att regimen kommer att svara. Jag har inte hört om problem i oljeområdena, men vi kan räkna med ett stort inflöde av flyktingar”.

Bildt skriver vidare att rebellerna i SPLA sannolikt kommer att försöka slå till mot oljeinstallationer och att bolaget måste vara förberett både ”på marken” och i medierna, eftersom man är deras ”real targets”.

Carl Bildt varnar styrelsen. I detta mejl till Ian Lundin beskriver Carl Bildt hur den sudanesiska regeringen återupptagit ”urskillningslösa bombningar mot befolkningscentra” och betonar att bolaget inte får framstå som försvarare av regimen. Han hänvisar till FN och EU:s kritik och konstaterar att ”fredsprocessen gått i revers”.

Redan nästa morgon, den 19 juni klockan 09.07, skriver Carl Bildt i ett nytt mejl att ”bolaget inte får ses som försvarare av regeringen”, eftersom Sudans armé ”har bombat urskillningslöst” och angripit en plats där FN delar ut mat till flyktingar.

En minut senare, klockan 09.08, svarar Ian Lundin att han delar Bildts lägesbild. Han skriver att ”propagandan i väst är koordinerad” med rebellernas ”attacker på oljeområdena” och att regeringsarmén nu troligen måste genomföra vissa offensiva åtgärder för att ”bibehålla någon typ av stabilitet i området”.

Som förklaring till mejlväxlingen menar Bildt att det just hållits presidentval i USA och att George W. Bush tillträtt, vilket innebar att USA åter engagerat sig i en fredsprocess.

– Detta gav momentum, men när man får momentum i en fredsprocess leder det ofta till bakslag. Alla vill flytta fram sina positioner, säger Bildt och konstaterar att det som verkar ha skett är att regimen återupptagit sin bombverksamhet.

Ian Lundins svar – och Bildts fördjupade lägesbild. Ian Lundin håller helt med Bildts analys och varnar för att SPLA kan komma att attackera oljeinstallationer. I sitt längre mejl skriver Bildt att situationen ”deteriorating at the moment” och att regeringen sannolikt kommer reagera på SPLA:s framgångar med ”increasingly unacceptable ways”. Han lyfter också risken för ”information warfare” mot bolaget i Sverige, USA och Europa.

Men, menar Bildt, man måste också förstå att SPLA var slutkört – och detsamma gällde armén – och att detta var en offensiv i slutskedet av fredsförhandlingarna.

Åklagaren frågar därefter om Bildts farhågor infriades, med tanke på att han beskrev bolaget som ”the real target”. Bildt svarar att han inte vet det med säkerhet, men att det skedde ett inflöde av flyktingar i blocket under denna tid.

Åklagaren läser därefter upp Ken Barkers rapport från den 5 augusti, två månader efter Bildts varning. Då sker en attack i grannblocket Heglig, utförd av SPLA. Rapporten beskriver en stor arméoffensiv för att ”rensa upp” området. Hundratals soldater har flugits in och fem attackhelikoptrar opererar nu i delstaten.

Barker som var bolagets lokalansvarige antyder i sin rapport att operationen sker i strid med humanitära principer och skriver att det ”utan rimligt tvivel” pågår fördrivningar och ”cleansing” i området.

I en konfidentiell riskbedömning för Sudan Block 5A, upprättad av Ken Barker efter attacken mot oljefälten i Heglig den 5 augusti 2001 beskriver han efterföljande militära ”upprensningsoperationer” med truppförflyttningar och tvångsfördrivning av civila.

– Detta block ligger en bra bit bort. Det ärliga svaret är att jag inte kommer ihåg detta. Men jag läser rapporten med intresse. Heglig var ju föremål för flera attacker och det var en propagandaseger för SPLA. Där producerades också olja, och gränsen mellan nord och syd var inte fastställd, men låg mer i norra Sudan, så situationen där var mer komplicerad, säger Bildt.

– Men när du ser detta, och att Barker gör den här bedömningen – är det något du minns att ni diskuterade? frågar åklagaren.

– Nej. Men när man opererar i komplicerade områden finns det alltid en planering för ”worst case”. Man funderar på vad som kan gå fel, och jag utgår från att detta är en del av den planeringen. Det innebär inte att något nödvändigtvis kommer att hända.

– Men han skriver om pågående ”cleansing” och ”displacement”. Är detta något ni får kännedom om vid tiden?

– Nej. Det handlade om Heglig, och det ligger en bit bort, svarar Bildt.

Utöver styrelsemötena gör Bildt också ett antal resor i regionen tillsammans med bolagets CSR-ansvariga Christine Batruch. I ett dokument från ett av mötena med en av regimens fredsförhandlare finns ett uttalande där Bildt säger att ”flygbombningar är värdelösa”.

För att förklara detta säger Bildt att han försökte förmedla att ”flygbombningarna är militärt meningslösa”.

– Hur kunde civila uppfatta detta?

– Det är väl uppenbart: det är inte bra att bli bombad. Men dessutom, ur ett militärt perspektiv, är de värdelösa. Det är inte heller något sensationellt uttalande. Det är noll träffsäkerhet – det handlar om transportflygplan där man mer eller mindre släpper bomber för hand. Vill man träffa ett militärt mål är sannolikheten slumpmässig.

– Minns du om du hade några diskussioner med ledningen om det som framkom på de här mötena?

– Ja, självklart. Jag informerade ledningen, och det som för mig var uppenbart var att oljan var en faktor för fred. Man hade fått en betydande finansiell förbättring i Khartoum, och mycket handlade om att stabilisera relationen med omvärlden. Då var en fortsatt oljeproduktion nödvändig, säger Bildt.

Åklagaren går därefter vidare till vägbyggen genom ”omtvistade områden” i block 5A. Bildt säger att möjligheten att bygga vägar i områden som regimen inte kontrollerade ”måste ha varit begränsad”.

– Känner du inte till att vägen drogs genom osäkra, omtvistade områden som regimen inte kontrollerade?

– Hade området varit omstritt hade det inte gått att bygga vägen, säger Bildt och menar att den dominerande faktorn var Riek Machar och hans stridskrafter, som kontrollerade området i allians med armén.

Från åklagarens sakframställning. MOK-området är centralt får åklagarna. Men enligt försvaret påbörjades aldrig någon verksamhet i området.

Åklagare Korpi återvänder därefter till Nhialdiu/MOK-området och frågar vad Bildt känner till om striderna där?

– Det finns en detaljerad FN-rapport från 2013 om situationen i Nhialdiu, då var det betydligt värre. Då var 750 000 människor berörda – en helt annan dimension av konflikten. FN beskriver detta som en ”elite power struggle” som utvecklats till ett ”multifaceted war” med ”inter-ethnic fighting” mellan milisgrupper.

Bildt säger sig känna igen de snabbt skiftande lojaliteterna hos lokala krigsherrar, varav en hade sin bas inom området.

Korpi frågar om Bildt känner till namnet ”MOK”, ett verksamhetsområde. Svaret är nej.

Åklagaren går vidare till planerna på ett vägbygge till Nhialdiu och visar en säkerhetsrapport från Ken Barker (D14:2, sidan 32), där det står att ”armén begär en väg till Nhialdiu” innan de kan garantera säkerheten.

Enligt åklagaren ska de åtalade Ian Lundin och Alexandre Schneiter ha fattat beslutet om vägen till MOK ”med uppsåt om att avtalet innebar att den sudanesiska militären tillsammans med regimallierad milis inför vägbygget skulle behöva genomföra offensiva militära operationer.” 

Men Bildt minns inte denna väg.

I D15, sidorna 50–52, finns ytterligare en rapport från Nhialdiu. I en ”special report” med fokus på området skriver två anställda vid basen i Rubkona, under rubriken ”Future vision”, om hur man ska uppnå fred under 2002. En väg till Nhialdiu beskrivs som central att få klar innan hösten.

Bildt läser dock även in annat i rapporten – att parterna måste sluta fred och att vägar kan bidra positivt till detta.

Åklagarens sista fråga före lunch rör förlängningen av en annan väg, allvädersvägen till Leer.

– Jag har möjligen ett minne av att Machar ville ha en väg dit eftersom det var hans hemby och han var avundsjuk på att andra områden fick vägar, men inte hans. Det låg ju rätt långt bort.

Åklagaren upplyser om att andra dokument visar att kravet på att upphöra med detta vägbygge var en del av fredssamtalen. Detta framgår av ett avtal mellan regimen och SPLM.

Bildt påpekar att detta skedde efter bolagets tid i blocket, när Lundin redan sålt.

Efter lunch inleds förhandlingarna med att målsägandebiträdet Thomas Bodström frågar om Carl Bildt upplevde att Ian Lundin och Alex Schneiter tog rapporter om mänskliga rättigheter på allvar och faktiskt läste dem?

– Ja, svarar Bildt. Uppförandekoden var en del av styrelsens arbete.

Därefter är det advokat Anders Sjögrens tur att förhöra Bildt. Han lyfter fram ett mejl från Bildt till Egbert Wesselink (I5), som arbetade för organisationen PAX. I mejlet skriver Bildt att Egbert har rätt i att oljan är en drivande faktor i konflikten.

Detta står i kontrast till vad Bildt senare hävdat under dagen.

Bildt läser sitt eget mejl och säger spontant att ”det är välformulerat”, men tillägger att han i dag även skulle ha nämnt vatten och betesmarker som viktiga faktorer.

– Medvetenheten om att det fanns olja skapade förhoppningar. Det var ju självklart så att regimen i Khartoum hade ett intresse av fortsatt oljeproduktion. Ingen bad oss lämna – bara att suspendera verksamheten, säger Bildt.

– Men du skriver ”exasperating the conflict in Sudan”.

– Det är klart att detta var en dimension som påverkade förutsättningarna för fred, men det förändrade också konfliktens karaktär, svarar Bildt.

När det därefter blir dags för motförhör går ordet till advokat Torgny Wetterberg, Ian Lundins försvarare. Han ber Bildt berätta om vad han såg när han flög över området?

– Jag såg detta väldiga översvämmade område, säger Bildt och beskriver en vägbank som höll vattnet borta från vägen.

Wetterberg frågar om man, mot bakgrund av regnperioden, reflekterade över uppgifterna om anfall i Christian Aids rapport vid denna tid.

Bildt svarar allmänt att det kan ha varit så.

Bildt beskriver också den uppförandekod – ”code of conduct” – som bolaget tog fram. En del av denna handlade om att alla inom bolaget skulle rapportera till styrelsen om de såg något som stred mot företagets etiska principer.

Wetterberg visar därefter upp ett dokument daterat den 24 juli, med en rapport från Batruch som sammanfattar alla möten hon och Bildt haft i Nairobi och Sudan under en ”fact-finding mission”. I listan framgår att de träffade SPLA-anknutna biståndsorganisationer, amerikaner, president al-Bashir och många andra aktörer.

På frågan om vad de fick ut av dessa möten svarar Bildt att de fick kunskap om konflikten och att ”de anklagelser som förekom i rapporterna inte återkom i samtalen”.

– Västerländska öron och ögon i området var stabiliserande. Ingen sa att vi skulle lämna, och det togs steg framåt mot någon form av fred, säger Bildt.

I ett PM som sammanfattar Bildts resa står att hans slutsats var att ”ingen armé vill utkämpa ett krig de inte kan vinna”. Det framgår också att intäkterna från oljan inte var så stora som många trodde vid tiden.

I punkt tre konstateras att ”båda sidor” vet att kriget inte kan vinnas militärt och att förutsättningarna för fred därmed var goda. Diplomatiska förbindelser håller på att upprättas.

I punkt fyra framgår att ingen av dem Bildt talade med ville att bolaget skulle lämna. Företrädare från syd ville att verksamheten skulle suspenderas. Bildt noterar också att lokalbefolkningen önskade insatser från oljebolagen – både civila satsningar och ökat tryck på regimen att släppa in humanitära aktörer.

Efter genomgången av dokumentet och Bildts kommentarer är försvarssidan nöjd.

Åklagarna begär återförhör. Henrik Attorps ställer då en fråga om Bildt var involverad i diskussioner inom ledningen om vilka områden i block 5A bolaget kunde verka i.

Bildt svarar att han inte vet, men förklarar att det är ett långt steg från att olja hittas till att produktion kan inledas. Han säger också att han inte var involverad i beslut om var seismik utfördes.

Attorps frågar på nytt vad Bildt kände till om förlängningen av vägen till Leer. Bildt återkommer – efter att ha konstaterat att ”upprepning är pedagogikens moder” – till att Leer var Machars hemby, vilket kan ha varit skälet. Om Lundin deltog i finansieringen av vägen vet han inte.

– Känner du till stridigheter kopplade till detta vägbygge under 2002?

– Jag minns en helikopter som råkade ut för viss beskjutning, svarar Bildt.

Attorps visar därefter en säkerhetsrapport (D3.6, sidan 936) i ett dokument som rör ”resumption of operations”, där konflikten diskuteras i ett bredare perspektiv. Säkerhetsläget beskrivs som extremt, och Barker talar om en ”current clearing process”, men drar slutsatsen att området kan kontrolleras.

Detta minns inte Bildt, men han menar att hela dynamiken förändras 2002 när Riek Machars styrkor byter sida.

– Att regeringsstyrkorna skulle kunna återta området var osannolikt. Det politiska skiftet gjorde att de förlorade övertaget, säger Bildt.

Åklagarens sista fråga rör Christian Aid-rapporten och Bildts påstående om att senare rapporter var ”copy-paste”. Han får frågan vilka dessa var.

– Ingen efterföljande rapport gjorde anspråk på att handla om vårt block, säger Bildt, varpå Attorps kontrar med en rapport byggde på att bland andra det tidigare vittnet John Ryle besöker Nimne.

– Var låg detta?

– Öster om allvädersvägen.

– Öster? Där fanns i praktiken ingenting. Det var öde ner mot Nilen, säger Bildt.

Attorps tar därefter upp rapporten Hiding Between the Streams som bygger på en fältresa till Chotchar i block 5A.

Bildt menar att detta möjligen låg inom blocket, men ”inte i Lundinområdet” i blocket.

– När du talar om ert område menar du då bara vägen, Thar Yath och Rubkona?

– Ja, bra påpekande. Vi använder ”Lundinområdet” i olika bemärkelser. Med ”Lundinområdet” menar jag där vi faktiskt var och där vi kunde se vad som hände – inte block 5A i sin helhet, svarar Bildt.

Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete dag för dag med att bevaka den nästan tre år långa rättegången.

Av Martin Schibbye