I rätten mötte klippbordets logik protokollens – tv-journalisten Bengt Nilsson vittnade och hamnade först på de anklagades bänk för att nästa stund ge argument som understödde åtalet.
Av Martin Schibbye 10 september, 2025
Under början av hösten diskuterades inte bara vad Lundinbolaget gjorde i Sudan, utan också journalistiska arbetsmetoder. De tre journalisterna SVT:s Bengt Nilsson, DN:s Anna Koblanck och Aftonbladets Oisin Cantwell pressades kring sina reportage från området– var de oberoende observatörer eller ofrivilliga aktörer i propagandakriget?
Först ut var Bengt Nilsson och det var länge sedan sal 34 var så fullsatt. För alla som följt Lundinrättegången, eller debatten om bolaget överhuvudtaget är hans namn välbekant. Nilsson hade redan innan rättegången började hunnit skriva två böcker om Sudan, oljan och Lundinbolaget och ett oräkneligt antal artiklar: Ofta med udden riktade mot åtalet, andra journalister eller vad han anser vara allmän dumhet och okunskap. ”Läs min bok” avslutar han ofta sina inlägg i de sociala medierna.
Redan under rättegångens första dag i september 2023 stod han utanför sal 34 och stampade, ivrig över att få vittna, irriterad över att behöva vänta så länge. Nu ska år av väntan, frustration och ilska få sitt utlopp.
Hade de bara lyssnat på honom från början hade de inte behövt ha den här rättegången.
Han var nämligen där, till skillnad från de flesta allmänna tyckare.
– Jag reste till Sudan första gången 1976 som 25-åring. Jag åkte tåg genom Egypten, genom den nubiska öknen och träffade en sudanes som bjöd hem mig till hans familj i Khartoum, inleder Nilsson, klädd i vit linnekostym. Framför sig på bordet har han med sig både sina egna böcker och originaltexten i 1997 års Khartoum Peace Agreement (KPA), ett av de många fredsavtal som slutits – och sedan brutits.
Inledningen av hans vittnesmål känns igen från hans senaste bok. Han beskriver en period då Sudan var ett ”okänt land för omvärlden, orört”. Nilsson beskriver för åklagaren hur han blir fascinerad av den muslimska kulturen i landet.
– Jag fortsatte sedan min resa söderut och mitt mål var att resa så långt söderut jag kunde i Afrika.
Från Khartoum följde han den smalspåriga järnvägsrälsen till staden Wau – med ett ångloksdraget tåg. Under större delen av resan satt han på taket och lärde känna Dinka-resenärer på väg till Bahr el Ghazal.
Väl där fortsatte han mot Juba i en liten lastbil.
– Det här var en äventyrsresa också vill jag lova, och nu var jag inne i boskapsskötarkulturen som var tämligen intakt. En levande kultur med människor som levde sitt traditionella liv med gigantiska boskapshjordar som vandrade helnakna och spjutbeväpnade. Det här fascinerade mig något oerhört. Jag levde min dröm när jag fick uppleva det här: min barndoms äventyrsböcker av Stanley som utspelade sig framför mina ögon. Jag blev djupt förälskad i detta fantastiska land och det är därför jag med sådan sorg bevittnat hur det slitits sönder av detta eländiga krig och allt som fanns runtomkring det.
Väl i Juba hade gröna ap-sjukan (dåtida Ebola) brutit ut och han fick återvända till Khartoum.
Några år senare gjorde han om samma resa, fast tvärtom.
– Då passerade jag nära de områden som är aktuella i den här rättegången, Western Upper Nile, och fick då klart för mig att trots att fred rådde formellt så var det fortfarande ett väldigt oroligt område med mycket småkrig mellan olika stammar. Det handlade uteslutande om boskapsräder – och kvinnor – men allt detta var något jag betraktade som en åskådare.
I mitten av 1980-talet fick Nilsson jobb som journalist på SVT:s flaggskepp Aktuellt och
Han började planera för en dokumentärfilm som skulle handla om Sudan som nybliven oljenation. Han träffade SPLA-ledaren John Garang 1999 och frågade om han kunde öppna dörrar för att genomföra en resa.
Resan blev av och gick till Nuba-bergen. I samband med resan fick han nys om att det fanns ett svenskt oljebolag, Lundin Oil på plats längre söderut och han fick kontakt med dåvarande vd:n Magnus Nordin.
Efter resan klippte Nilsson ihop sin film ”Tro, hopp och olja” som inte väckte någon större uppmärksamhet.
Istället bröt en debatt ut om att Bildt satte sig i Lundins styrelse.
– Det som sedan hände var att en brittisk hjälporganisation, Christian Aid, publicerade den här rapporten ”Den brända jorden”. Där pekades Lundin ut som den stora skurken. Med den kunskap och erfarenhet jag hade kunde jag omedelbart se att det här var en propagandapamflett, argumenterar Nilsson.
Enligt honom var det ingen rapport som berättade sanningen.
– Jag blev förskräckt över att upptäcka att man kunde skriva om ett skeende och vrida till det så att orsak och verkan framstod på ett helt annat sätt än det egentligen var.
När debatten om bolaget är som mest intensiv blir Nilsson våren 2001 kontaktad av Ian Lundin som frågade om han ville följa med till södra Sudan.
– ”Du får stå för kostnaderna”, sa jag. Det accepterade Ian Lundin, och så kom vi iväg på den här resan.
Materialet från resan har visats av både åklagarsidan och försvaret. Dels de publicerade filmerna och dels allt råmaterial som fångade av kameran under dygnen i block 5A. För åklagarna innehåller filmerna bevis för att strider skedde innan vägen byggdes. Försvaret i sin tur har lyft fram att de intervjuade inte ser oljebolagen som något problem.
Nilsson för rätten att när han läste om sin resa ”i åklagarens material” så blev han förskräckt.
– Här står det i åklagarens stämningsansökan, sidan 83: att Ian Lundins och Bengt Nilssons besök genomfördes under Lundinbolaget i syfte att ”mota bort kritiken som framkommit i Christian Aids rapport”. Det är en ren ärekränkning, anser jag. Jag är – och var – fortfarande den svenska journalisten med mest erfarenhet och kunskap om Sudan, inbördeskriget och oljeverksamheten. Att då bli beskriven av åklagaren som en simpel PR-konsult för att putsa upp Lundins skamfilade rykte tycker jag kändes olämpligt.
Nilsson berättar att han efter resan ofta anklagats för att vara ”köpt av Lundin Oil” och att detta påverkat hans yrkesutövning. Men att höra det från en åklagare var en överraskning.
– Om nu åklagaren anser att jag reste dit för att ”mota bort kritiken” mot Lundin Oil, då borde väl reportaget visa det. Men i mitt reportage står ju Ian Lundin omgiven av barnsoldater – ska detta vara ett effektivt sätt att mota bort kritiken mot Lundin? Om nu detta är åklagarens uppfattning, att jag reste dit för att mota bort kritik, så kanske åklagaren tycker att jag sitter här i samma uppfattning. Så jag undrar – är jag misstänkt för mened?
Mened är ett brott med fängelse i straffskalan som innebär att man ljuger inför rätten. Det är med andra ord inget man slänger sig med retoriskt och rättens ordförande Thomas Zander bryter argt in och säger åt åklagaren att ”ta tag i förhöret och inte släppa Nilsson fritt.”
Mellan 1997 och 2003 prospekterade Lundin Oil efter olja i södra Sudan, där det pågick ett brutalt inbördeskrig. För att förhindra att kriget skulle störa verksamheten genomförde den sudanesiska regeringen – enligt åtalet – en militär offensiv för att rensa oljeområdena från civila.
Efter att salen lugnat ner sig, tar åklagare Ewa Korpi ett fastare tag i förhöret och ber Nilsson berätta om situationen i Sudan vid denna tid – hur såg det ut vad gäller politiken?
Nilsson berättar om Al-Bashirs kupp 1989 som genomfördes ”med en av vår tids främsta islamister” men blir avbruten av åklagaren som ber honom berätta om situationen kring millennieskiftet. Inte situationen 1989.
– Regeringen försökte utrusta miliser som man bussade ihop för att slåss mot varandra och mot SPLA-rebellerna. Så kortfattat var det SPLA-rebellerna som var den mest omfattande kraften i söder och mot dem hade man en mängd miliser som förde ett ”hit and run”-krig. De höll ett område, sedan släppte de det för att anfalla igen, berättar Nilsson.
På frågan om hur det såg ut i block 5A svarar Nilsson att SPLA i blocket representerades av en befälhavare vid namn Peter Gadet. Han beskriver också Gadets huvudfiende som Paulino Matip, en milisledare lojal med Khartoum.
– Säkerhetssituationen för alla inblandade var väldigt volatil. Det var ett farligt område att vistas i för man kunde aldrig veta om man var säker någonstans eftersom de olika milisgrupperna ständigt var i konflikt. Många hamnade i skottlinjen utan att ha något med detta att göra: det gällde Lundin Oil som blev bombade oavsiktligt, och läser man de här säkerhetsrapporterna så är det ju ideliga säkerhetsincidenter där folk blir dödade och skadade.
Åklagaren frågar sedan om Matip och Gadet i sin tur hade folk som stred på deras sida och Nilsson berättar att Matip hade Gadet vid sin sida.
– De kom dock på kant med varandra och Gadet betraktades inte som helt och hållet en del av SPLA:s ledarskap. Han var kommendant, nuer, och hade uppgiften att ”störa verksamheten”.
– När du säger ”verksamheten” vad är det för verksamhet?
– Ja, Khartoum var huvudfienden, men på grund av situationen med boskapsstölder så krigade också olika befälhavare och milisgrupper med varandra om boskap och om att skaffa sig en position där man kunde styra skeendet i området.
Nilsson berättar sedan om det han kallar för Peter-kriget mellan Peter Gadet och Peter Paar, vilket han beskriver som ett krig som gjorde att Lundin inte kunde genomföra sitt vägbygge som man hade tänkt sig.
– Kriget gjorde att vägbygget fick skjutas på framtiden.
Åklagaren frågar sedan om de i sin tur understöddes av SPLA och regeringen och Nilsson säger att Gadet fick vapen från SPLA, men att det var lite oklart var SSIM fick sina resurser ifrån.
– De kämpade för ett oberoende Sydsudan, vilket SPLA vid tiden inte ville se – de ville se ett sammanhållet Sudan.
Nilsson poängterar att konflikterna ”inte handlade om politik” utan om materiella ting som möjligheten att röva boskap, lägga under sig ett geografiskt område och utöva makt och styra exempelvis oljebolagens verksamhet.
– Alla ville på ett eller annat sätt åtnjuta de rikedomar som man trodde att oljebolagen skulle representera. Lundin Oil, Talisman och de andra representerade ju ett hopp om en stor förändring, inte minst ekonomiskt, och där ville de olika milisgrupperna vara med och sno åt sig av kakan.
Även om Nilsson i sina svar betonar de etniska konflikterna vilket går i linje med försvaret så lyfter han också oljan som en komponent i striderna om makten i blocket. Förhöret utvecklas lite som en dragkamp där Nilssons svar ibland drar dragkampsrepet mot försvarssidan för att sedan med ett ryck dra tillbaka det mot åklagararnas bänk.
– Regimen i Khartoum, deras policy gick ut på att ”söndra och härska”, divide and rule. Om de kunde utrusta en milisgrupp som formellt sett var deras fiende med vapen för att bekriga en annan grupp så gjorde de gärna det. Några fasta lojaliteter fanns aldrig överhuvudtaget – befälhavare bytte sida.
Nilsson beskriver hur boskapsstölderna blev en del av inbördeskriget och hur exempelvis White Army, som i grunden var boskapsskötarpojkar, med skjutvapen kunde utöva makt.
Vad gäller den sudanesiska arméns närvaro beskriver Nilsson att Khartoumregeringen hade personal på plats och en förläggning.
– Men så långt de kunde försökte de få folk från södern att ha ihjäl varandra. Det var ett samvetslöst och smutsigt krig i alla avseenden.
– Är det så att regimen förser grupper med vapen?
– Ja, absolut. De som var lojala med Khartoum fick vapen, och även de som inte var lojala med Khartoum fick vapen för att döda de andra.
Vad gäller situationen för civila i området säger Nilsson att när han i januari 2000 kom till Rubkona så var det en oansenlig by med ett Lundinläger och en landningsbana.
– När jag kom tillbaka ett år senare hade byn genomgått en enorm förvandling. Nu rörde det sig om 60 000 människor som tagit sin tillflykt hit till de här platserna. Jag tycker det är anmärkningsvärt att de inte flydde till SPLA-rebellerna utan till en plats där de armén hade en förläggning och där andra milisgrupper fanns närvarande.
Nilsson beskriver att människor var i desperat behov av försörjning.
– Därför blev de överlyckliga när oljebolag etablerade sig och det fanns ett hopp om att tjäna pengar. Nu blev det tyvärr inte så.
Orsaken till att flyktingar samlades kring Rubkona beskriver Nilsson som att människor försökte klara livhanken och flydde från Gadet och de fruktansvärda striderna. När det blev fred flyttade de tillbaka till byarna.
– Men du sa att de flytt dit – var har de flytt ifrån?
– Huvudsakligen öster eller sydost från Rubkona, från där Lundins koncession fanns. Sedan förflyttades striderna mera västerut och då kunde Lundin bygga färdigt sin väg.
På frågan om det förekom några luftattacker svarar Nilsson att han inte såg några men att de förekom. ”Det var inte tal om den saken”, säger han, och beskriver att han också filmade en ryskbyggd attackhelikopter på marken.
– De förekom, det var inte tal om den saken.
En annan milisledare, James De la Dieu, minns Nilsson var knuten till Matips grupp kring millennieskiftet.
– En av småpojkarna jag träffade med Ian Lundin har jag hört sägas var släkt med honom, eller son rentutav. Jag intervjuade en äldre man som hänvisade till De la Dieu 2001 och då var han definitivt aktiv där.
När Nilsson får frågan om fredsavtalet KPA svarar vittnet att han faktiskt har med sig en kopia av avtalet då han anade att frågan skulle komma.
– Den stora avgörande bristen med KPA var att ledaren Garang inte signerade det. Hade han gjort det hade saken varit annorlunda. Istället var det en annan SPLA-politruk, Bol. Han var illa sedd, en bråkstake, och hans underskrift på KPA gjorde ingenting för att lyfta det avtalet.
Tvärtom säger Nilsson, såg man med stor skepsis på att SPLA låtit en riktig skurk skriva under. Men, avtalet talar också om ett sammanhållet Sudan som ska präglas av religionsfrihet där södern ska ha en stor bestämmanderätt över naturresurserna som oljan, och Nilsson beskriver det som en ”intressant text”.
– Tror du att regimen hade en förhandlingsvilja?
– Ja, de hade en avsikt med detta. Men Bashir var en lurig person, och skulle han gå med på detta vore det motvilligt. Det fanns vid tiden en stark press på honom och hans regering, och detta blev ännu tydligare efter elfte september 2001. Då utsattes Sudan för en oerhörd press för att sluta fred med rebellerna. Bashir visste nog att han befann sig på ett sluttande plan och att kriget måste få ett slut. KPA var ett försök till en öppning, men jag träffade aldrig någon som tog detta avtal på allvar, eftersom John Garang inte var med.
I ett filmklipp från Bengt Nilssons dokumentär i förundersökningen ser man hur Lundin Oils styrelseordförande Ian Lundin möter en grupp barnsoldater i Sudan. Frilansjournalisten Bengt Nilsson konstaterade att de fanns på plats för att försvara bolaget. Något som Lundin kallade ”en generalisering”.
Efter den första rasten fortsätter förhöret med att åklagare Korpi ber Nilsson berätta om dokumentärerna som Nilsson gjorde. Nilsson berättar om hur han ”pitchade in idéen” till SVT:s dokumentärredaktion och även tog upp kontakten med bolagets Nordin som han flög med från Khartoum till Rubkona.
– Rubkona var platsen där Lundin hade sitt basläger och det var en stökig, skräpig by, där jag blev inkvarterad hos Lundin i deras camp där de hade containrar som var omgjorda till små hotellrum och där bodde jag komfortabelt, minns Nilsson.
Någon tid senare landade Ian Lundin för att vara med på den officiella invigningen av vägbygget och en stor folksamling tillsammans med milissoldater var samlade.
– Ian Lundin stod på ett podium och talade i megafon och sa att han såg fram emot att rycka upp ekonomin i byn.
På plats fanns också Paulino Matip och han och Ian Lundin ska ha samtalat, men Nilsson såg dem inte prata med varandra själv.
– Har du funderat över att en sådan milisledare finns där utifrån den position han har som regimlojal vid tiden?
– Det här var ett laglöst land. De regler som gällde var de som ställdes upp av den som härskade över ett visst område, berättar Nilsson och förklarar att det vore omöjligt för Lundin att få något gjort om de inte accepterats.
Nilsson jämför med att det är samma för honom som reporter, att han först måste presentera sig för byäldsten eller den som bestämmer och få dennes godkännande att röra sig i byn.
– Så att Lundin var angelägen om att stå på god fot med Paulino Matip är inget konstigt.
Efter sammankomsten minns Nilsson ett ”alkoholfritt cocktailparty” på Lundins bas och dagen efter flög de till riggen i Thar Yath.
– De hade hittat olja, men inte fått upp några kommersiella kvantiteter. Så jag filmade riggen och de som jobbade där, men det fanns inte så mycket att filma: några oljerallare, några kineser och en liten vaktstyrka med regeringssoldater och en liten APC, ett litet bepansrat transportfordon.
På platsen letade Nilsson efter människor som kunde berätta om vad som pågick i området, men det visade sig svårt då han kunde prata med folk endast med kameran avstängd. ”Jag vill inte göra mig ovän med någon milisledare och inte uttala mig om någonting”, var svaret han fick av en läkare.
På frågan om de barnsoldater Nilsson mötte svarar han att ”barnsoldater fanns överallt”.
– Vi svenskar kanske kan bli förvånade, men det var inga konstigheter. Vid brobygget fanns barnsoldater och under bilresan träffade vi dem. Jag träffade barnsoldater som var krigsfångar i Nuba-bergen, så de måste ses i sitt sammanhang. Man måste förstå fenomenet. En barnsoldat i sig betyder inte att något är fullständigt galet. De fanns hos rebellerna, miliserna och regimen.
Åklagare Ewa Korpi frågar sedan om den tur med helikopter som Nilsson gör. Han minns att de flög lågt och att vägen vid denna tid inte fanns. Ian Lundin hade ju invigt brobygget över floden och det som sedan skulle bli en väg.
– Vi flög över total ödemark, det fanns ingen väg, inga byar.
– Flög ni högre upp än vanligt?
– Jag har flugit helikopter en massa gånger och jag tror de flög på den höjd som var lämplig vid sammanhanget. Senare blev detta en fråga när en helikopter besköts, och då flög de på högre höjd. Men här i januari 2000 hade detta ännu inte inträffat.
Nilsson minns att hela området förvandlades till träskmark och att det var därför så angeläget för Lundin att bygga en väg, en allvädersväg.
– I detta område såg jag ingen mänsklig närvaro.
– Fick du någon uppfattning om vilken inställning SPLA hade till vägbygget?
– SPLA:s övergripande mål var att motarbeta Khartoumregeringen på alla möjliga sätt. Det låg i deras intresse att oljeutvinningen fick fortgå, så därför blev det ett strategiskt mål för SPLA att störa oljeutvinningen – inte att sabotera den helt. De insåg ju att i ett senare skede skulle oljan bli en oerhörd tillgång. Men de ville störa den medan kriget pågick, och det gjorde de genom att motsätta sig vägbygget.
Korpi ber sedan Nilsson att beskriva en av de intervjuer han gör med Ian Lundin, och åklagaren är intresserad av hur Ian Lundin vid tiden såg på riskerna.
– Min bild av Ian Lundin är att han inte tog situationen på allvar. Han pratade om olika stammar som krigade mot varandra, och då hade ju inbördeskriget pågått i 17 år. Visst var det frågan om ett riktigt krig, men det var svårbedömt. Jag uppfattade det som att Ian Lundin ville spela ner betydelsen av kriget.
Nilsson minns också att Ian Lundin inte ville ”lägga sig i landets angelägenheter” utan enbart var där för att hitta olja.
– Han beskrev konflikten lättvindigt som att det var en massa människor som ”sprang runt och slogs med varandra”. Min spekulation är att detta hade han fått berättat för sig av Khartoum när de ville locka till sig investerare. Då sa de: detta är inget att bry sig om, vi ska se till att ni kan sköta ert.
I dokumentären säger Nilsson också att ”detta är ett högriskprojekt och att Lundin står under beskydd av milisgrupper som använder barnsoldater”, och åklagaren frågar hur han ser på detta idag.
– Ja, detta är ett faktum. Milisgrupperna var ju – inte SPLA – men de som på ett eller annat sätt var lojala med Khartoum. De försökte på olika sätt förhålla sig vänskapligt till oljebolaget, det låg i deras intresse att göra det. De ville få del av oljeinkomsterna. Men det är klart att de använde barnsoldater. Alla använde barnsoldater.
En annan fråga om dokumentären är intervjun med en advokat som säger i filmen att ”oljefälten är det främsta målet för SPLA”. Nilsson poängterar att oljan också var viktig för SPLA, även om de skulle komma till makten.
– Du säger i dokumentären att ”kriget har trappats upp”, vad grundar du det på?
– Det trappades upp successivt. Från krigsutbrottet 1983 så trappas det upp på grund av inre och yttre händelser. 1991 kollapsade Sovjetunionen…
– Jag måste avbryta dig.
– Jag försöker bidra med min kunskap.
– Jag förstår, men vid denna tiden?
– Ja, det trappades upp hela tiden fram till 2005 då ett fredsavtal undertecknades. USA engagerade sig i Sudan på ett nytt sätt och det spädde på inflödet av vapen och motsättningar.
– Jag tänker på oljeinkomster som kommit in?
– Ja, Sudan blev en oljeexporterande nation 1997 och det skapade en enorm intäkt för landet i den norra delen, och det gav Khartoumregeringen en möjlighet att stärka sin militära styrka.
Den 3 maj år 2000 sänds Nilssons dokumentär och han intervjuas i två tidningsartiklar. Åklagaren har tagit fram artiklarna för att visa att Nilsson i dem är mer kritiska än den bild som rätten kan ha fått av själva dokumentären.
I Dagens Nyheter skriver Jesper Huor en artikel med rubriken ”Dokumentär avslöjar
oljeletare”. Artikeln i kulturdelen tar också upp att samma dag släpps en ny rapport från Amnesty. I artikeln säger Nilsson att ”det finns all anledning att tro att oljepengarna kommer att finansiera regimens krig mot SPLA”.
– Jag minns inte detta, men jag känner Huor och litar på att han citerat mig korrekt.
I artikeln beskrivs dokumentären som att Ian Lundin i den ”målar en alltför ljus bild”.
– Det stämmer. Han var oerhört skicklig inom sitt gebit, men hans omvärldskunskap var inte den bästa, säger Nilsson.
Åklagaren visar därefter ytterligare en artikel från Finanstidningen där Nilsson säger att den militära närvaron i blocket är mycket stor och att bolaget står under skydd av miliser där barnsoldater ingår.
– Ja, Lundin skulle inte kunna vara där om de inte hade ett godkännande och beskydd av Matips milis. Det var nödvändigt för dem. Det är ju det skyddet som sedan gestaltar sig i praktisk handling. Här kan det låta som om Ian Lundin gick runt med beväpnade vakter, men så var det inte. Skyddet bestod av att Paulino sagt: ni är välkomna här.
Den 4 maj år 2000 spelas delar av dokumentären upp i Rapport och i den säger Nilsson att bolaget ”inte har något inflytande över” milisgrupperna.
– Nuerbefolkningen i området hade sina egna regler för hur ett krig skulle bedrivas, och det var regler som ingen annan begrep. Ingen kunde styra dessa milisbefälhavare och de tog inte order av någon. Detta ligger i nuerfolkets DNA – att inte låta sig styras av andra.
I inslaget säger Nilsson också att det inte går att ”tjäna pengar utan att bli delaktig i konflikten”.
– Det står jag fast vid, och det gäller inte bara oljebolagen. Det gäller hjälporganisationer och privata företag, det gäller alla som spenderar pengar. Det blev en frestelse för milisgrupper att få del av kakan, och det är samma sak när hjälporganisationer kommer in.
Senare i inslaget svarar Nilsson att han gärna ser att Lundin skulle utveckla området men att han är tveksam till att bolaget kan lyckas med detta.
– Jag kände att han inte hade ambitionen att bidra till landets utveckling på det sätt som jag hade hoppats på. Jag, som är så våldsamt förälskad i Sudan, ville se kriget avslutat och såg oljebolaget som möjliga aktörer som skulle kunna erbjuda människor arbete. Men Ian Lundin tror jag inte delade min vision. Tyvärr, jag var ensam om att ha en sådan vision.
I mars 2001 reser sedan Nilsson på sina andra resa, efter att Christian Aid publicerat den berömda rapporten om den brända jorden.
Vad var anledningen till att det blev en till resa och vem finansierade den? undrar åklagaren.
– Ian Lundin ringde mig, han var orolig över anklagelserna och jag svarade ja om bolaget stod för kostnaderna.
Nilsson beskriver att han såg det som ett fantastiskt tillfälle att söka svar på frågor som hela Sverige pratade om vid tillfället.
– Det fanns ingen möjlighet att besvara de frågorna sittande i Sverige.
– Minns du vilka personer du träffade?
– Ja, dels träffade jag Susanna Garoud, hon har ju varit här. Henne fick jag en intressant intervju med. Sedan gjorde jag och Ian Lundin en bilresa och under den träffade jag en rad lokalbor och ett par kvinnor. Men det fanns inte så många att prata med, jag hade ingen riktig tolk, så jag fick försöka klara av översättningen med hjälp av Lundins lokalanställda. Men jag har dubbelkollat svaren två gånger av en Nuer i Rubkona och en i Stockholm, som båda gav samma översättning av vad som sades på bandet.
– Du träffade också representanter för regimen, minns du det? Det finns en säkerhetsrapport som säger att du och Ian Lundin träffar en lokal SSUM-kommendant.
– Ja, han var ställföreträdande för Matip och det var en rätt misslyckad tillställning. Ian Lundin höll ett litet anförande om peace and prosperity och befälhavarna nickade och förstod ingenting. Jag försökte intervjua honom, men tolken förstod inte heller engelska.
Åklagaren frågar om urvalet av personer som Nilsson träffade under resan och vem som gjorde det och hur det gjordes.
– Jag ville gärna ha representanter från – inte olika sidor det vore omöjligt här – men olika röster som skilde sig från varandra.
– Vem stod för kontrollen i området?
– Ja, det var Matip. Han var så lojal som man nu kan hoppas att någon av dessa skurkar är. Ingen var ju helt lojal mot någon.
Åklagare Korpi frågar sedan om filmen som Nilsson tar på en stridshelikopter och han beskriver att det var en Hind, ”vanligt förekommande i Afrika”, som stod parkerad på landningsbanan i Rubkona.
– Jag ville filma den, men jag visste ju att jag hade ögonen på mig och en människa med kamera skulle bli misstänkt för att vara spion. Så jag fick filma diskret. Jag satte mig i Lundins läger som var omgivet av en jordvall, och där kröp jag upp och kunde zooma in på helikoptern och filma en kort sekvens. Det var bara en helikopter, men jag tyckte det var värt att dokumentera att den stod där.
– Vilka har tillgång till den här typen av helikoptrar?
– Ja, det var Khartoumregimen givetvis. Detta är en avancerad teknisk utrustning.
Vad gäller vägbygget minns Nilsson att det fick skjutas upp tills striderna bedarrat och att när han och Ian kom dit i mars 2001 så fanns vägen där och de kunde köra på den i hela sin längd.
– Vem bestämmer sedan vad som ska finnas med i reportaget? Är det du eller Ian Lundin?
– Jag hoppas du inte har några dolda avsikter med den frågan, men när jag kom hem kontaktade jag Adaktusson på Aktuellt och han sa: klipp ihop åtta minuter och kom hit och visa det.
När Adaktusson fick se materialet ville han sända det så fort det gick.
Åklagaren tar sedan upp att Adaktusson ”påar reportaget” med påståendet att lokalbefolkningen inte ”drabbats så som presenterats”.
Nilsson förklarar att det är redaktionen som skriver ”den så kallade påannonsen” och att han inte har med det att göra.
– Det är ett sätt att dra uppmärksamhet för detta. Skulle de säga att ”nu ska ni få se mer av vad ni fått höra i all tid” hade det inte väckt samma intresse.
Vad gäller vägbygget beskriver Nilsson att alla vägar får effekten att fler flyttar dit, men att situationen i Rubkona ”inte var någon dans på rosor” och att de var beroende av välgörenhet.
Från bilresan längs med vägen minns Nilsson att Ian Lundin försökte förhöra sig om styrkeförhållanden i de olika milisgrupperna och att han då bandade samtalet.
Vad gäller intervjun med Susanna Garoud frågar åklagaren om hur han gjorde urvalet när det gäller vad som publicerades.
– Jag hade tre timmars material och det skulle kokas ner till åtta minuters reportage. Jag försöker då utifrån mina egna journalistiska kriterier göra en bra komposition: bra bilder, bra sound bites. På det viset tryckte jag ihop det och jag tycker själv det var ett bra, spännande och intressant inslag.
Vid tiden verkade SSUM:s De la Dieu, allierad med Paulino Matip, vara den som styrde i regionen. Om han också var lojal med Khartoum vill Nilsson inte gissa, då allianserna skiftade.
Vad gäller mötet med barnsoldaterna minns Nilsson att de stannade på en rak öppen väg och att han i kamerans sökare såg barnsoldater närma sig fordonen.
– Det var barnsoldater i stora uniformsskjortor, bärande på stora automatvapen. De andra i karavanen med bilar rufsade dem i håret som man gör med barn för att visa att man är ofarlig.
Nilsson minns att han intervjuade Ian Lundin två gånger – först med motorn igång och sedan efter att den stängts av – om vad Ian Lundin kände inför barnsoldaterna. Nilsson minns att han svarade att han var upprörd över det han såg.
Lundinrättegången är Sveriges största rättegång genom tiderna. Efter 10 år av förundersökning åtalades Ian Ludin och Alexandre Schneiter för medhjälp till grovt folkrättsbrott i nuvarande Sydsudan. De två företagsledarna misstänks för att ha medverkat till att den dåvarande sudanesiska regimen begick brott mot krigets lagar i syfte att säkra Lundin Oils oljeverksamhet i landet.
Efter lunch fortsätter förhöret med att åklagare Ewa Korpi går in på detaljer i Nilssons reportage från 2001 och undrar ”i vilken miljö de civila intervjuas” och hur det ser ut där han träffar dem.
– Det bestyckade fordonet, fanns det med när civila intervjuades?
– Jag minns inte var vi parkerade, men vi letade efter civila. Jag var angelägen om att höra vad de hade att säga om sin situation.
I intervjuerna säger de civila att den som förstört deras by är Peter Gadet och åklagaren frågar om han vid tiden var understödd av SPLA. Nilsson menar att det stämmer och att Gadets misslyckade palatskupp ledde till att han lierade sig med SPLA och eftersom han var Nuer fick han ansvaret för ”Nuerland”.
– De La Dieu ansågs sympatisera med Khartoumregimen, men det som vi ser som lojalitet i vanlig mening existerade inte. Av taktiska skäl tillhörde man den ena eller andra sidan.
Efter att reportaget spelats upp i Aktuellt hölls ett panelsamtal med Amnestys Carl Söderbergh och socialdemokraten Lars Stjernqvist. Nilsson minns en ordväxling med Söderbergh då de sågs dagen efter i Agenda.
– Det jag minns specifikt är ett samtal i studio med Söderbergh, där han sade sig vara oroad över att jag rest till södra Sudan under dessa villkor och låtit bolaget bekosta resan. Det tyckte han var oroväckande.
Åklagaren undrar om det faktum att bolaget betalade hans resa kunde påverka vad civila sa till honom på plats och hur han uppfattades – som en del av bolaget.
– Söderberghs jobb var ju bara att försvara Amnestys officiella linje. Han antydde och insinuerade att jag skulle vara ”köpt av Lundin Oil”. Jag kan bara säga, när det gäller honom, att han aldrig var där. Han satt i Sverige och dömde ut mig som varit där.
– Men min fråga är om det faktum att du gör resan med bolaget kan ha påverkat civilbefolkningen och hur de ser dig?
– Det tror jag inte. Jag tror inte civilbefolkningen hade några åsikter om vem jag var och i vems sällskap jag var där. Det där är en typ av konstruktioner som görs från svenskt håll.
Åklagare Korpi säger att när han får samma fråga i Agenda så svarar han att han på sin resa ”betraktas som en del av Lundin, som i sin tur betraktas som en del av diktaturen, och att detta är ett jätteproblem”.
– Om vi tar min bilresa så träffar jag en äldre och en yngre man och ett par kvinnor som är upptagna med att hantera livsmedel. Jag tror inte att någon av dem hade en klar politisk analys i huvudet och kunde bedöma mig. Den kommentar jag fäller i programmet är av mer övergripande art: det fanns ju så många intressenter. Hjälporganisationerna betraktar mig som en opålitlig individ som var där med hjälp av Lundin Oil. Det gamla vanliga ”guilt by association”.
Korpi frågar varför Nilsson utelämnat det Garoud säger om bombningar och gunships.
Nilsson svarar att han tyvärr måste utesluta material.
– Jag befann mig i en situation där jag skulle begripliggöra för svenska tv-tittare ett krig som pågått i 17 år. Men att den typen av krigshandlingar pågick var välkänt och jag hade inte tid att fördjupa mig i frågan om bombningar hade pågått eller inte. Jag prioriterade annat som jag tyckte var mer intressant.
Åklagaren säger att hon ju berättat om strider för ett år sedan där hon ger en bakgrund kring att striderna handlat om juli–augusti år 2000, då Gadet slogs mot SSIM och SSUM och att han i sin tur brutit sig loss från SPLA, samt att hon berättat om bombningarna.
– Är inte detta av intresse att det kommer med? Du nämner ”Petrarnas krig”, men inte detta?
– Ja, man kan alltid så här i efterhand säga: varför får vi inte också veta detta i reportaget? Det är en kommentar man ofta får: varför skrev du inte denna bok istället? Nu kom det inte med, men i denna hårda prioritering att klippa ner tre timmar till åtta minuter kan inte allt komma med. Det står jag fast vid.
Åklagare Korpi frågar sedan om bilfärden med Ramsey och de strider i Jikanyområdet som Ramsey nämner och som inte heller kom med i reportaget.
På det svarar Nilsson att Nuerfolket hade olika undergrupper, subtribes, och exakt vad som karaktäriserade Jikany vet han inte.
– Men han kör i detta område, vem stred mot vem här?
– Ja, de grupper som fanns här var SSIM, SSUM och SPLA. Sedan fanns det säkert andra inblandade som stred om makten i området, och i vilken mån detta var kopplat till nueretnisk identitet vågar jag inte svara på.
– Det som framkommer i sekvensen är att SSIM vid den här tidpunkten, som Ramsey berättar om, inte är lojal med regimen. Det är därför jag frågar dig om det är strider mellan SSIM, som var emot regimen, och militären.
– Förkortningen SSIM står för South Sudan Independent Movement, så i och med det stod de i motsatsförhållande till Khartoumregimen och var en separatistgrupp.
Korpi frågar om han minns när helikopterpiloten besköts och Nilsson tror sig minnas att det var från den andra resan, men inte exakt.
Hans första resa gjordes i slutet av januari år 2000, och Korpi påpekar att han i förhör uppgett att piloten sköts ”i anslutning till en av resorna”.
– Jag kan inte ta ed på detta, men det finns väl i era egna papper, säger Nilsson.
Korpi läser upp Nilssons svar där han berättar om flera incidenter där helikoptrar beskjutits och i en säkerhetsrapport omnämns hur en Gulf-helikopter beskjuts i januari år 2000. Men detta menar Nilsson är en ”annan händelse”. En annan helikopter.
– Har du någon uppfattning, att du hörde talas om den händelsen?
– Just den nej, men detta var en händelserik tid, det hände mycket där, säger Nilsson och skrattar till.
Men rättens ordförande vill reda ut vilken helikopter som skjutits och Nilsson berättar att när Lundin utökade vägen till staden Leer ska en händelse ha inträffat då en helikopter som tillhörde Lundin, och vid vilken någon typ av konstruktionsarbete pågick, blev beskjuten.
– Helikoptern hovrade lågt och piloten sköts med en kula nära hjärtat och togs sedan till Sydafrika där han fick medicinsk vård.
Åklagaren frågar därefter om Nilsson fick reda på att riggen vid Thar Yath bombats i januari 2000.
Åklagaren frågar därefter om händelsen som Lundins säkerhetschef Richard Ramsey pratar om i bilen – striderna i Jikanyområdet.
– Är det militären på ena sidan som slåss mot SSIM, som då är emot regeringen? frågar Korpi. Men advokat Per E Samuelsson avbryter och säger att vittnet sagt att han inte minns, varpå åklagaren vill spela upp klippet från bilen.
På skärmarna visas Nilssons egen film men bilden strular. När den väl drar igång beskriver Ramsey att när vägen började byggas skedde ett bakhåll, och trots det dåliga ljudet hör man enligt åklagarens tolkning Ramsey beskriva det som att SSIM och ”anti government forces kicked the army out”.
Under resan letar de också efter byn Nhialdo. Ian Lundin sa till Nilsson att just den byn påstods ha utsatts för intensiva angrepp i anslutning till vägbygget.
– Vi hittade den aldrig, i dag vet jag att den låg långt från vägbygget så det var inte konstigt att vi inte hittade den, säger Nilsson och förklarar att det han gjorde var av begränsad omfattning.
Nilsson beskriver att han försökte så gott han kunde ge sin bild av situationen under de två dygn han var där och fångade ett par röster och bilder.
– Men att detta skulle ge en fullödig bild av situationen, det har jag aldrig gjort något anspråk på, avslutar Nilsson.
Ian Lundins försvarare Torgny Wetterberg sa under hösten 2023 i rätten att rättegången var ett ”monumentalt slöseri med tid och pengar”, eftersom åklagaren inte har någon chans att nå en fällande dom. Bland annat förnekas att militär genomfört offensiver i området under den tidsperiod som åklagaren anger, att det ska ha skett tillsammans med allierade miliser och att det gjordes i syfte att möjliggöra Lundins verksamhet. Man bestrider även att den typ av krigsbrott som påstås ha begåtts ägde rum.
Motförhöret hålls av Torgny Wetterberg, som försvarar Ian Lundin, och han frågar om vilket Nilssons syfte var att resa ner till Sudan.
– Jag hade sedan 1976 följt utvecklingen i Sudan. Det var inte så många som brydde sig om Sudan. Sedan exploderade plötsligt intresset och tidningarna var fulla med rubriker om Lundin Oil, och då fick jag frågan av Ian Lundin att undersöka vad som låg bakom.
Nilsson beskriver att han ”inte tvekade en sekund” och är glad över resan.
– Reportaget i sig är inte så märkvärdigt, men det fick en stor betydelse. Att jag sitter här är ett tecken på det. Så att jag skulle ha tackat ja var det aldrig någon tvekan om. Jag ville ta reda på: vad händer i Rubkonatrakten.
Nilsson menar också att det är just anklagelserna kring allvädersvägen som då fångade hans intresse och Wetterberg frågar om vilken hans ”egen uppfattning var efter att ha rest hem”.
– Som jag förstod det kritiserades Lundin för att ha byggt vägen, eftersom det påstods att vägen gjorde det möjligt för militära enheter att ge sig ut på landsbygden och skapa oro – och det var sant. Det är klart att vägen användes för militära ändamål. Den användes för alla möjliga ändamål.
Men, menar Nilsson, slutsatserna från Christian Aid att vägen aldrig borde ha byggts var det han reagerade mot.
– Jag vet att den som bygger en väg i Afrika gör en god gärning, och det håller jag fast vid. Ett vägbygge attraherar människor, nya marknader uppstår, varor byter ägare och pengar börjar cirkulera. Det är så civilisationer uppstår. Titta på en världskarta och se på vägnätet, så ser man att det finns en direkt korrelation mellan välutvecklade vägnät och välutvecklade ekonomier.
Nilsson beskriver att han blir ”fruktansvärt irriterad” på rapporteringen och på Anna Koblanck som skrev ett reportage om vägen – Nilsson minns rubriken ”vägen kantas av misär och militär” och menar att detta är ”vilseledande uppgifter”.
– Var det vägens fel att de levde i misär? Gjorde inte vägen det möjligt att lyfta sig från misär?
På frågan om han såg några spår av övergrepp säger Nilsson att han absolut inte såg några spår av det och att av de få han pratade med så gav alla bilden att de gillade vägen.
– För första gången kan vi åka bil. En väg är ju en livsnerv i ett sånt här landskap.
– Om alla mördats när de byggde vägen så hade de kanske tyckt annorlunda.
– Ja, men människor blev mördade längs den eftersom den möjliggjorde militära transporter, men det innebär ju inte att den inte borde byggts.
Ian Lundins försvarare tar sedan fram bilderna på de tre personerna som Ian Lundin träffar längs med vägen och frågar vad Bengt Nilsson minns från intervjuerna.
– De här två männen var släkt så vitt jag vet, men den äldre mannen dödades i ett senare skede. Det har jag läst i en av säkerhetsrapporterna. Han dödades och det var antagligen regeringssoldater som sköt ihjäl honom, en av de förfärliga händelser som inträffade bland allt gott som inträffade.
Wetterberg frågar om Nilsson var ”nöjd med den bild han fick fram” och Nilsson svarar att han under åren utvecklat en förmåga att höra om folk pratade från hjärtat eller förställde sig.
– De här personerna verkade tala fritt ur hjärtat, det är det enda jag kan säga.
Wetterberg frågar sedan varför han avvisat Christian Aids rapport som en ”propagandapamflett” och Nilsson svarar att de ingick i en koalition med kyrkor i England men också med SPLA-anknutna kyrkliga organisationer.
– Jag kunde se att en del var extremt tendentiöst och annat felaktigt. Dessa kristna organisationer, vi kan kalla dem vänsterkristna, hade som gemensamt projekt att motarbeta Khartoumregeringens maktanspråk och att stärka SPLA-rebellerna, som hade ett närmast totalt stöd av hjälporganisationerna. Så den här skriften kunde jag inte ta på allvar.
Nilsson avfärdar sedan även en rad följande rapporter, bland andra av Läkare utan gränser, som han menar består av ”svepande påståenden omöjliga att verifiera”.
– En seriös redaktör skulle aldrig publicera det här.
Wetterberg frågar därefter vad han såg längs med vägen – i jämförelse med anklagelserna.
– Det framgår av Christian Aids Scorched Earth att hundratals byar skulle ha bränts ner, men det fanns ingenting som kunde bekräfta något sånt. De skrev att 48 byar bränts och 55 000 människor fördrivits, men av detta såg jag inte spår. Det enda jag kunde se var flyktingar i Rubkona, och de var 50 000 till 60 000. De hade flytt Peterkriget och inte från Lundin Oil.
Nästa fråga handlar om flygresan innan vägen var byggd. Innan bron. Nilsson beskriver återigen att ”det var inte mycket att se”. Anklagelserna om övergrepp kände han att ”detta kan inte stämma”.
På frågan om hur stämningen i Rubkona var beskriver Nilsson ”festyran” som rådde och han beskriver ett podium med Ian Lundin som ”utlovade guld och gröna skogar”.
– De som var där sa att de kommit från andra delar av trakten, de bodde inte i Rubkona. Men det var fattiga människor som hoppades på jobb, och folk satte stort hopp till Lundin.
Nilsson berättar också att det var alldeles självklart att alla välkomnade vägen. Om man blev sjuk i södra Sudan så fanns det ingen väg för ambulanserna att köra på.
– Den sjuka människan fick klafsa fram i malariainfekterade träsk i dagar tills en plats där de kanske fick vård. Men bara kanske. Lundin ville bygga en klinik men de fördrevs ju bort av hjälporganisationer. Det finns ett resonemang kring detta: att svarta fattiga människor inte ska ha rätt till vägar, det ska bara vita människor ha. Det ord jag söker börjar på R och slutar på M. Kritiken mot Lundin anser jag vara ren och skär rasism.
Därmed är motförhöret klart och åklagare Attorps begär ordet med två kompletterande frågor.
– Jag uppfattade det som att du reste ner för att du ville skapa dig en uppfattning om vägbygget, och vi såg hur Ramsey säger att det var stora strider under förra året, som startat med det här bakhållet.
– Men det sa inte Ramsey, flikar advokat Per E Samuelsson in.
– Då tittar vi på det igen, om advokat Samuelsson har dålig hörsel, reoplikerar Attorps.
Ordförande Zander lägger sig i och påpekar att inte heller han hört detta.
Protokollföraren visar Zander klippet, bolagets advokat går och hämtar vatten och åklagarna försöker koppla upp skärmen.
Sedan spelas klippet upp igen och man hör Ramsey säga att detta var en plats där det varit intensiva strider och där SSIM försökte ”keep the army out” och att allt startade när vägen började byggas.
Per E Samuelsson påpekar att Ramsey säger att ”det var SSIM som attackerade” och inte armén, att han svarar nej på frågan.
Det får åklagare Attorps att trycka på play där man hör Ramsey säga att ”last year there were anti government”.
– Det var stridigheter i Jikanyområdet som började med ett bakhåll där SSIM anföll militärens lastbil som skulle till en army camp, och att SSIM det här året är allierade med regeringen och förra året var emot regeringen.
Attorps frågar sedan: om Nilsson nu rest ner för att utreda frågan om vägen – vad gjorde han då för efterforskningar kring striderna mellan SSIM och militären?
– Ja du, det där är inte så lätt att få klarhet i. Kriget var inte så hierarkiskt, det var svårbedömt. Milisledare bytte uppdragsgivare hela tiden, så det är omöjligt att besvara din fråga.
– Jag vill inte ha ett svar, jag vill veta vad du gjorde för efterforskningar?
– Jag försökte läsa. Det lilla som publicerades i Sverige kring detta var ju väldigt tendentiösa artiklar som inte var värda att ta på allvar. I Nairobi fanns Reuters och AFP och de skickade reportrar för att försöka kartlägga striderna och hur de olika grupperna förhöll sig till varandra. Så här försökte jag se vilken roll Khartoumregeringen hade och vilken roll de olika grupperna spelade.
Nilsson lyfter fram att det var fler inbördes strider mellan grupper – än strider mot Khartoumregeringen.
– Detta är inte mitt sätt att skönmåla Khartoum. De var riktiga skurkar. De hade den övergripande strategin att få människor i södern att ta livet av varandra.
– Men min fråga är vilka efterforskningar gjorde du för att ta reda på vad som hänt?
– Jag var där i två dagar. Den viktigaste uppgiftslämnaren där var ju Susanne Garoud. Hon kände den här trakten bättre än någon annan och hon bjöd på en del intressant information. Sedan pratade jag med chefen för Läkare utan gränser, så det fick bli ett obandat samtal, där han bjöd på en del information om hur de olika grupperna förhöll sig till varandra.
Nilsson poängterar att han gjorde vad han kunde där på plats för att få ”en klar bild av hur situationen egentligen såg ut” och sedan kompletterade han det med att ta del av vad som rapporterades fortlöpande.
– The Guardian skrev en del, men tyvärr var det ofta författat av Julie Flint som jag inte hade något förtroende för. Det var svårt att orientera sig.
– Förlåt om jag avbryter, men vilka efterforskningar gjorde du kring uppgiften att militären varit involverad i strider i samband med att vägbygget skulle börja?
– Jag besökte en militärförläggning och frågade en officer i vilken mån regeringssoldater var inblandade, men hans svar var att ”vi gör så lite vi kan”. Men de vållade allvarlig skada för civilbefolkningen ändå. Jag vill inte på något sätt framställa dem i någon positiv dager. ”Låt de svarta ha ihjäl varandra”, var strategin. Men jag kunde inte gräva djupare i det där.
Toppbild: Bengt G Nilsson intervjuas av SVT. Skrämdump från förundersökningsprotokollet
Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete dag för dag under rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
