Efter två år i Sal 34 börjar alla rättsaktörer nu se slutet. Förhör fram till februari, sedan pläderingar fram till slutet av maj. Tåget rullar vidare och efter sommaruppehållet har både målsäganden och experter gett nya pusselbitar i Sveriges genom tiderna längsta rättegång.
Av Martin Schibbye 27 augusti, 2025
Det är första dagen efter sommaren i sal 34. Men det är inte elever som återvänder till skolbänkarna, utan advokater, åklagare och domare. När rättens aktörer samlas efter veckor av uppehåll är det som om en ny fas har inletts. Symboliskt har en av juristdomarna fått ryggproblem och står upp med datorn på podiet.
Efter två års förhandlingar ser alla ljuset i slutet av tunneln. Förhör fram till februari, sedan pläderingar under våren.
Domen kan sedan komma sent, nästa höst.
Artigheterna är snabbt avklarade. Ian Lundin syns på skärmarna från Genève, med träpanelen i bakgrunden. Hans målkamrat Alexandre Schneiter sitter i salen, flankerad av sina advokater.
Två av åklagarna Ewa Korpi och Martina Winslow tar plats längst fram, målsägandebiträdena sätter sig bredvid nuertolkarna. Längst bak på åhörarbänkarna Civil Rights Defenders, forskare från Uppsala universitet och Blankspot.
Det är en del journalister inne i domstolen, men de bevakar processen mot Bianca Ingrossos stalker en våning ner.
Med det sagt är frågorna om krigsbrott och bevisning kanske mer aktuella än någonsin. I morse rapporterade Ekot att den svenska krigsbrottskommissionen inlett en förundersökning kring det som sker i Gaza. Efter processerna kring Rwanda, Iran och nu Sydsudan finns nu även möjligheten att Stockholms tingsrätt blir en plats där de filmer som vi tar del av via sociala medier kommer att utgöra bevisning i nya mål.
Men nu handlar det om historien och en tid före smarta telefoner och sociala medier – då vittnesmålen stannade kvar hos de berörda tills de var i säkerhet. Eller bars över gränser av flyktingarna till de mötte journalister i flyktinglägren.
Dagens målsägande, en av de 32, är Chong Koth. Han är född 1987 i Bentiu och inleder med att han är tacksam över möjligheten att få berätta.
Bakom honom syns en vit vägg, en dörr av trä och en vit sänggavel. Själv bär han en vit t-shirt och stora svarta hörlurar.
De första tio minuterna går åt till att reda ut exakt var hans mamma födde honom – om det var i staden Bentiu eller utanför, i ett område som ligger nära Nhialdiu. Därefter kretsar frågorna kring hans barndom och första minnen från den by han växte upp i, samt de kringliggande byarna.
1997 drabbas byn av vad som först beskrivs som ”händelser”. Fram till dess hade de boskap, odlingsbar mark, och han minns det som en ”bra tid för ett barn” innan ”händelserna”.
– Varsågod då att berätta, vad är det för ”händelser” som gör att ni flyr? Berätta, säger åklagaren.
Chong Koth får nu en annan ton i rösten och pratar snabbt och högt, medan rättens ordförande vrider på nacken från vänster till höger och tillbaka, som för att stretcha ut det sista av sommaren.
– Jag fick veta att allt började när man byggde byn i Rubnigay, säger vittnet, och ingen förstår riktigt vad han syftar på.
Målsäganden upprepar flera gånger att allt började i Rubnigay. Själv var han liten och ”minns ingenting”, men han fick berättat för sig att den sudanesiska armén kom med marktrupper, vilket fick alla att fly. Själv hamnade han med familjen i en ny by, som även den senare attackerades.
– Vi tog med oss det vi kunde bära av egendom. Vi hade inga bilar, utan bar allting.
Men även i den hya byn Dorkan kom regeringen med marktrupper och fördrev målsäganden och hans familj under 1998 och 1999, då kriget intensifierades.
– Kriget var intensivt och de kom med trupp, i luften och även via floden.
Målsäganden berättar vidare att när de satt på kvällen och ”gjorde sina vanliga rutiner” hörde de ljudet.
– Det typiska Nuer-varningsljudet, säger målsäganden och upprepar signalen, en skarp ton som kommer stötvis.
Högtalarna i sal 34 skakar till och målsäganden berättar att han redan som barn visste att ljudet betydde att det var dags att fly.
Tillsammans med sin mamma och systrar flydde han mot floden.
– Det var blött, mörkt, det var på kvällen, minns målsäganden, och genom att ta tag i svansen på en ko kom han över floden.
Men på andra stranden förstod han att en syster tillfångatagits och att hans mamma inte längre var med honom.
– De använder starka flickor och pojkar för att bära ammunition och mat. Flickorna utnyttjar de också.
På andra sidan stranden får han av släktingar veta att hans mamma dödats och att släktingarna ska ta hand om honom.
En tid senare får han veta att flera av hans syskon dödats. Han hör också att det byggts en bro över floden så att det går att resa från Bentiu till Nhialdiu.
– Under byggperioden förflyttade och dödade man många i byarna, säger målsäganden.
Målsäganden berättar att det var ”så de levde” och ständigt var jagade. Han säger också att de som byggde en ”pipeline” var baserade i Heglig (det vill säga inte i block 5A – Heglig ligger norr om Unity State, strax över dagens gräns i nuvarande Sudan).
– De fortsatte med sina vägar och tvingade bort befolkningen från områden, varpå de etablerade militära läger och satte dit sin personal. Därefter byggde de och använde flyg för att driva bort befolkningen.
På åklagarens fråga om han har några egna minnesbilder från dessa strider, eller om allt är sådant han fått berättat för sig av äldre, svarar han att han minns årtalen men inte datumen. Han säger sig också minnas ”bomberna”.
– Vad var det ni blev bombade av? undrar åklagare Winslow.
– Det var ett stort vapen som når långt bort, säger målsäganden, och det låter som om han talar om någon typ av granater eller artilleri.
Nästa fråga gäller hur han vet att det var Sudans regering och inte rebeller som attackerade byarna.
– Vi vet vem som attackerar vem. De som attackerar berättar också för oss varför, säger målsäganden och ger som exempel att regeringstrupper uppmanade dem att fly.
När åklagarna vill precisera platsen för det anfall han själv var med om och minns, svarar målsäganden att han vill veta årtalet och platsen för att kunna prata om det.
– Jag menar årtalet 1999, det du var med om. Vilken plats ägde det rum på? Var är du då?
– Bra, då var det strider i Durkan, nära Nhialdiu och i Nhialdiu. När de attackerade kom de tidigt på morgonen, klockan 09.00, och jag vet det eftersom vi, när vi sov ute, var tvungna att ta bort allt vi sov på under natten och gömma det tidigt på morgonen. Sedan kom helikoptrarna igen på kvällen.
Åklagare Winslow undrar om skillnaden mellan Antonov och stridshelikoptrarna, de så kallade gunships, och om han kan förklara det.
– Jag var väldigt liten i början, så då visste jag inte skillnaden, men Antonov släppte tunnor från hög höjd medan gunships flög nära marken, lärde jag mig sedan.
Han minns också att han gömde sig i en grop under ett träd under ett av anfallen.
– Jag minns detta mycket tydligt. Jag tog skydd under trädet med min syster och såg den flyga tillbaka. Jag och min syster gladde oss, det kan jag säga, jag ska inte ljuga – även om flera var skadade var vi glada att vi var oskadda.
Åklagare Martina Winslow frågar därefter om incidenten då han tog tag i svansen på en ko för att ta sig över en flod, och vill veta exakt hur många systrar han hade och hur gamla de var.
Målsäganden lutar sig tillbaka och säger att han inte minns hur gamla alla var.
– Jag minns en lillasyster född 1986, men de äldre vet jag inte hur gamla de var. Men de var äldre, säger han, och namnger alla tre.
Frågan är nu hur många systrar som står på strandbanken när han kommer över. Tidigare har han sagt att det var två och att en syster var kvar på andra sidan floden, vilket han menar stämmer. Han berättar om dem som flytt från armén och sagt att systern tillfångatagits.
– Senare, 2005, fick jag se min syster och att hon hade ett barn som hon fått efter flera våldtäkter i fångenskapen, säger åklagaren.
När åklagaren frågar om han ”sett döda människor” skrattar han till.
– Jag hade bara tur, annars skulle jag också dö. De vuxna ville inte att vi skulle se men vi såg döda människor. När det bombades så såg jag döda, men jag och min syster klarade oss och vi tackar Gud – till denna dagen.
Målsäganden säger att de vuxna sa ”att de gått till himlen” så han visste inte riktigt vad det betydde då.
– Det fanns också splitter efter bomberna som skadade, kapade och dödade.
Under tidigare förhör med målsäganden så har försvaret ofta riktat in sig på motsägelser i berättelserna: antalet syskon, årtalen för anfall och vad som personerna fått berättat för sig eller upplevt själva. Ibland finns det flera förhör i förundersökningen och versionerna kan skilja sig åt. Dessa så kallade avvikelser har blivit ett tema och frågan är hur rätten kommer att se på dem. Spelar det roll om åldern på syskon ändras, eller om döden inträffar på nya sätt och på nya platser – eller tas hänsyn till den långa tid som gått?
De avslutande frågorna handlar därför målsägandens ”skolgång och utbildning”.
– Vi kunde inte lära oss så mycket när vi flydde från plats till plats, jag fick gå i skola senare i vuxen ålder. Men jag minns att mina systrar läste bibeln och lärde sig ABC och D. Men det var krig hela tiden, det fanns ingen möjlighet att gå i en skola, men det satt barn under träd och där fick de viss utbildning.
– Jag förstår, men hur många år har du gått i skolan. Även som vuxen?
– Jag läste till och med klass åtta på arabiska och därefter studerade jag på engelska i Bentio, men det fanns ingen möjlighet att studera mera.
Åklagaren ställer frågan eftersom det tidigare förhöret från 2016 hölls på engelska, visserligen med tolk till nuer. Eventuella avvikelser skulle med den logiken kunna förklaras av språkförbistring.
Det sista som sker är att rättens ordförande ber målsäganden bokstavera namnet på byn som hans mamma befann sig vid när hon dog.
– Det är en by som heter Kacile, säger han och bokstaverar KAZILE. Det ligger på vänstra sidan av Rubknigay och med Nhialdo på höger sida.
Trots att klockan är långt efter 18.00 då förhöret skulle tagit slut lutar sig alla i salen över kartor och letar med fingrarna efter ”floden som araberna byggt en bro över”.
Målsäganden avslutade med att återigen tacka alla för att de ”lyssnat så tålmodigt” och för möjligheten att berätta om vad han upplevde som barn i dagens Sydsudan.
Dagen efter, strax efter klockan 15.00 sitter återigen alla ner i sal 34, förutom en av juristdomarna vars onda rygg gör att hon får stå upp bakom podiet – som en domare i tennis höjd över oss alla.
Sveriges längsta rättegång kommer med ett pris.
På skärmarna ser alla återigen målsäganden, den 32-åriga Chong Koth, som hördes igår – sitta i en vit skjorta. Efter förhöret igår justerade åklagarna i bevistemat och bytte namn på byn där hans mamma dog.
I det tidigare förhöret var det ett annat namn än det han sa igår (Kacile), Men åklagarna vidhåller att det är samma plats – om än med olika stavning.
Innan det är dags för motförhöret så ställer målsägandebiträdet Percy Bratt frågor om familjens hundratals kor och hur de förlorades. Under den skadeståndsprocess som tingsrätten avförde för två år sedan så handlade mycket om värdet av kor som förlorats.
– Även korna bombades och dödades och de som blev kvar togs av regeringen. Vi förlorade alla kor när vi flydde.
Därefter går Percy Bratt igenom när och var hans far dog och vem som var med honom då. Ambitionen att reda ut detta leder till en beskrivning av ett nytt angrepp där en halvsyster och morbror dödades.
– Jag berättade inte om detta för polisen i mitt förhör eftersom jag inte var där själv. De sa till mig att jag bara skulle berätta det jag själv upplevt.
Därmed är det dags för motförhör och det är Ian Lundins försvarare Thomas Tendorf, som håller i det. Motförhöret inleds med ett antal kontrollfrågor som målsäganden uppmanas bara svara ja eller nej på.
– Du berättade igår om en händelse under 1999 där din ena syster blev tillfångatagen och våldtagen och din mamma dödad när ni flydde över en flod till Kacile.
– Ja, det stämmer.
– Sedan flydde du med dina kvarvarande systrar, till olika platser i Kalcileområdet, under 1999. Är detta korrekt uppfattat?
– Du har sagt att jag bara får svara ”ja” eller ”nej”, men jag vill svara så här: vi flydde hela tiden men inte bara inom Kalcile, vi var även i kringliggande byar, som Nhialdo, men för det mesta var vi inom Kalcile.
– Sedan berättade du att du och dina kvarvarande systrar var på andra sidan en ”Dinka-gräns” där ni var i någon vecka.
– Stämmer.
– Därifrån berättade du att ni tog er till Nhialdo-området tillsammans med andra familjer och i detta området så berättade du att ni förflyttade er när det pågick strider åren 2000 till 2002.
– Stämmer.
Efter denna utredning övergår Tendorf till att konstatera att han till polisen sagt något annat och att han bodde i Bentio från år 2000 till 2005 och där i skolan studerat arabiska – och alltså inte flytt i Nhialdoområdet.
På tingsrättens skärmar visas ett utdrag ur polisförhöret med chefsåklagare Christer Pettersson med Choung Kot där man ser att han säger att ”they” flyttar tillbaka till Bentio år 2000, och på en annan plats att han själv flyttar dit år 2000.
– Så min fråga till dig: det stämmer inte med vad du igår berättade om din flykt med dig och dina systrar. Att ni ska ha upplevt strider under 2000 och 2002 och att du ska ha sett pipelines och vägprojekt.
– När polisen förhörde mig 2016 så blev det fel, jag var i området och vet precis vad som hänt så jag accepterar inte att ändra något av det jag sa igår. Polisen frågade mig och jag sa att vi kom till Bentio i slutet av 2003 och 2004 då kom vi till Bentio. Svensk polis skrev fel det finns andra fel också.
– Vi kommer dit också, lugnar Tendorf och går tillbaka till berättelsen då mamman dödas och systern tillfångatas.
– Du korsade floden på natten, men återvände sedan på morgonen för att leta efter din mamma och syster.
– Det stämmer. Jag gick tillbaka.
– Då fick du berättat för dig av andra personer att mamman dött och systern ser du inte förrän 2005.
– Ja, stämmer.
– När du då hördes av svensk polis i Kenya 2016, så sa du något helt annorlunda. Då sa du att systern – blev tillfångatagen på en plats i mars 1999 och att din mamma dödades i oktober 1999 – på en helt annan plats. Det framgår också av förhöret att när din mamma dödades så var det marktrupper och inget flyg.
Choung Kot vill svara direkt men blir ombedd av vänta tills hela avsnittet lästs upp.
Rättens tolkar läser upp att målsäganden berättar att angreppet kom på kvällen klockan elva i form av marktrupper i mars 1999, då systern våldtogs, och att mamman sedan dödades i oktober 1999.
Men åklagaren menar att försvaret går för långt och att det i förhöret om systern rör sig om samma plats – med en annan stavning.
Samma ort.
– På vilket sätt avviker det? frågar Winslow. Jag förstår inte. Om jag inte förstår, hur ska målsäganden förstå?
– När man läser detta får man det bestämda intrycket att systerns bortrövande och mammans död sker vid två olika tillfällen, svarar Tendorf.
Åklagaren Winslow menar att målsäganden inte har hela förhöret framför sig och att det måste vara tydligt vad han frågas ut om – vilket leder till en längre diskussion innan allt översätts till nuer.
Choung Kot svarar att mamman inte dödades av flygplan, men att det var flygplan som cirkulerade och tog kort innan anfallet. De som sedan anföll var marktrupper. Han poängterar också att ortsnamnen är i samma område.
– När jag berättade för polisen sa jag att hela familjen var på samma plats, men sedan skildes vi åt på grund av attacken. När vi flydde till Kacile förde de bort henne och min mamma blev sedan dödad, säger Choung Kot.
Tendorf fortsätter därefter till händelserna 1997 kring Rubnigay och frågar om vilka grupper det var som ”drabbade samman” under de strider han då beskrev.
– Jag var väldigt liten, men det som sades var att det var regeringen som drabbade samman och delade på sig. En del anslöt sig till Sudans regering, andra gjorde det inte.
– Var det den här typen av strider, mellan olika grupper, som fick er att fly även senare?
– Det här var början av kriget, men det var de som anslöt sig till regeringen som senare attackerade byarna.
– Ja, tack, jag har inga fler frågor, säger Thomas Tendorf.
Efter en kort paus är det dags för Alex Schneiters advokat Per E Samuelsson att ställa sina frågor.
Den första handlar om huruvida strider bröt ut 1997?
Choung Kot svarar som innan – att striderna bröt ut en bit från honom och att grupper flydde mot Jazira, och att han då flydde mot Dhorkan för att inte hamna i korselden.
Därefter fortsätter Samuelsson med att fråga om Nhialdo var ett bra ställe att gömma sig på.
– Jag vill att du ska förstå vad jag menar med Nhialdo. Det omfattar ett stort område och inom detta område finns det många, många byar.
– Min fråga var om detta var ett bra ställe att gömma sig på?
– Det har jag sagt, att i omkringliggande byar gömde vi oss.
– Min fråga är om det var ett bra ställe att gömma sig på?
– Det finns inga platser som är helt säkra.
– Är det riktigt uppfattat att ni var i Nhialdo för att SPLA befann sig där?
– Är det så att din far dog en naturlig död?
– Han blev attackerad och dog.
– Har du sagt till den svenska polisen att din syster försvann vid ett annat tillfälle än när din mor blev dödad?
– Det stämmer inte.
– Stämmer det eller stämmer det inte?
– Det stämmer inte – vi var tillsammans.
– Så du har inte sagt till svensk polis att hon försvann och blev våldtagen vid ett annat tillfälle än när din mor blev dödad?
– Jag var liten under tiden, så jag har inte koll på månaderna. Men vi var tillsammans.
– Men frågan är om du sagt eller inte sagt till polisen att detta var vid två olika tillfällen?
– Jag har berättat att tolken hade problem att tolka rätt och att han blev senare utbytt. Jag har inte sagt olika tidpunkter. Han som tolkade kunde nuer bra, men var inte så bra på engelska.
Även Samuelsson frågar om uppgifterna om att han flyttade till Bentio år 2000, och målsäganden säger återigen att det var först efter freden 2003 som de flyttade dit.
Sedan kommer plötsligt en ny typ av frågor:
– Använde araberna kemiska vapen som förgiftade folk?
– Det finns inga vapen som inte har använts.
Per E Samuelson frågar om det stämmer att han sagt till svensk polis att ”araberna” använde kemiska vapen vilket gjorde människor blinda och tvingade fram många aborter, vilket målsäganden säger stämmer.
– Fanns det en ”pipeline” i Nhialdo?
– Anledningen till att de fördrev och dödade människor är för att bygga en sådan. De byggde vägar till oljeställen och det var en stor organisation som byggde vägar, pipelines och för att göra allt detta som de fördrev befolkningen.
– Fanns det en pipeline i Nhialdo?
– Jag har svarat många gånger, att det var på grund av bygget av en pipeline som de dödade människor, den kom från Unity State och de höll på att bygga detta.
– Tack jag har inga fler frågor, säger Schneiters advokat Per E Samuelsson.
Rätten vet från både åklagharnas och försvarets sakframställan att vid tiden fanns det ingen pipeline i området. Lundinbolaget producerar inte en enda droppe olja under tiden i block 5A och det första området för en pipeline byggdes i grannblocket av andra bolag.
Åklagare Martina Winslow begär därför direkt återförhör och påpekar att Choung Kot flera gånger pratat om problem med tolkningen, att tolkar byttes ut och att mycket blev fel. Hon frågar också om hans svar kring att det fanns planer på att bygga pipelines i Nhialdo.
– Vad menar du med en pipeline? Hur ser den ut?
– När de hittade olja i Heglig, så var det där det började, sedan i en by som heter Rubkona, där sattes första basen upp och än idag det är där de tar upp olja. Sedan byggde de vägar in mot Bentio…
– Vänta lite nu… du sa att de sattes upp i Heglig för att utvinna olja, men vad användes de till?
– Det var så att de först bygger vägar fram till byar och senare när de etablerat sina baser så bygger de pipelines, men först bygger de vägar dit.
Med det svaret är alla nöjda, förhöret kopplas ner och dagen avslutas.
Dagen efter är det fullt med journalister på tingsrättens bottenvåning, där rättegången mot Bianca Ingrossos stalker fortsätter. I dag ska Pernilla Wahlgren vittna.
Två trappor upp, i sal 34, är det glesare.
Med på länk från en domstol i London är Mark Curtis, som under de aktuella åren var språkrör för Christian Aid, med säte i London. Curtis sitter klädd i en grön pikétröja, lutad mot ett skrivbord. Även i den brittiska domstolen består väggarna av träpanel.
Söker man på namnet Mark Curtis i mediearkiven ser man att när debatten om Sudan var som hetast var han aktiv och hävdade i svenska medier att det inte går att uppnå ett fredsavtal så länge Lundin Oil och andra oljebolag fortsatte med sin verksamhet i södra Sudan.
Han menade då att Lundin Oil och andra oljebolag var ansvariga för ”tvångsförflyttningarna av människor, brända och avfolkade byar – allt för att oljebolagen ska kunna bygga sina oljevägar”.
Innan rättens ordförande Zander hinner läsa upp den svenska versionen av vittneseden läser Curtis den brittiska utantill.
Han får sedan, leende, göra om allt med den svenska versionen som skiljer sig något och vittnar nu under straffrättsligt ansvar.
Svensk ed är kort, sekulär och bygger på ”heder och samvete”. Brittisk ed är längre, religiös, och betonar ”truth, the whole truth and nothing but the truth”.
Åklagare Winslow kastar sig sedan direkt till mars 2001 och frågar vilken roll han hade när rapporten Scorched Earth kom ut.
Rapporten blev ett opinionsmässigt genombrott för kritikerna och satte fokus på kopplingen mellan olja och krig i Sudan. I rättegången symboliserar den mötespunkten mellan civilsamhällets varningar och bolagets ansvar. Samtidigt är den ett exempel på svårigheten i sådana här mål: ska en NGO-rapport, framtagen för att bygga opinion, kunna vägas in som bevis i en domstol som prövar ansvar för folkrättsbrott?
Mark Curtis berättar att när han började jobba för Christian Aid var rapporten redan så gott som klar och att han bara hade en del kommentarer på de utkast som då fanns. Studierna i Sudan var redan genomförda och fältarbetet var klart när han anställdes.
– När rapporten kom ut så jobbade jag med organisationens Afrikagrupp samt mediegruppen för att lansera den och sedan, genom påverkansarbete, sprida den.
Rapporten byggde på fältarbete i dåvarande södra Sudan, genomfört av bland annat. frilansjournalisten Julie Flint och den beskrev hur oljeutvinningen i block 5A och 4 följdes av brända byar, massflykt och civila övergrepp. Huvudtesen var att oljebolagens närvaro inte bara sammanföll med övergreppen utan bidrog till dem – genom att vägar, läger och oljerelaterad infrastruktur möjliggjorde offensiva militära operationer. Titeln ”Scorched Earth” syftar på den ”brända jordens taktik” som regeringsarmén och milis anklagades för att använda.
Christian Aid bestod vid tiden av ett fyrtiotal kristna församlingar och organisationer och hade då verkat i Sudan i 30 år. Rapporten har under de två år som gått tröskats på längden och bredden i tingsrätten och frågorna från åklagarna kretsar kring vem som var ”ansvarig” för rapporten, om det fanns en ”ansvarig utgivare” eller liknande och vem som gav grönt ljus för publicering.
Curtis menar att det skulle ha varit organisationens direktör. Den som huvudsakligen samlade in material minns han var frilansjournalisten Julie Flint.
– Vad var syftet med att ta fram rapporten? frågar åklagare Winslow.
– Syftet var att avslöja vad som pågick i denna del av Sudan och oljebolagens delaktighet i detta, för att höja medvetandet hos allmänheten och bidra till en förändring som skulle vara till gagn för människorna, säger Mark Curtis.
Curtis förklarar att de inom organisationen förstod att detta var en ”känslig” rapport och att de jobbade mycket internt tills alla kände sig fullt tillfreds med rapporten och dess slutsatser.
– Hur arbetade ni med att säkerställa att uppgifterna ni publicerade var korrekta?
– Det skedde genom att utkasten gicks igenom av alla, de granskades genom att kolla och dubbelkolla uppgifterna.
Curtis säger att han ”inte läst rapporten på flera år” och att han därför inte kan säga om den i dag stämmer, med hänsyn till utvecklingen på marken i Sudan.
– Men där och då, vid tiden för rapportens publicering, kände jag mig nöjd när det gäller tillförlitligheten och slutsatserna som uttrycks. Hade jag inte känt så, hade rapporten inte publicerats.
Mottagandet minns han som massivt – framför allt i Sverige – och han minns en resa till Sverige tillsammans med ansvariga för Afrikagruppen för att ge intervjuer i samband med publiceringen.
För att åklagarna ska kunna bevisa att bolaget är medskyldig till krigsbrott i Sudan måste de visa att bolaget kände till dem. Under åklagarens sakframställning togs ett styrelsemöte inom Lundinbolaget upp, där Mark Curtis bjöds in via telefon för att berätta om rapporten.
– Kan du berätta om det här mötet?
– Det jag minns är att Dan Silver och jag satt i ett rum och där läste upp ett uttalande som vi förberett inför Lundins styrelse, som lyssnade. De hade bjudit in oss.
– Minns du skälet till att ni inte träffades personligen?
– Nej, det kan jag inte säga någonting om.
– Hur såg du och kollegan på mötesformen? Ville ni ses på plats?
– Jag minns att det kändes underligt, udda, att läsa högt ur det som var publicerat för en styrelse som redan hade läst rapporten och kände till det som uttryckts. Men vi var också ”reasonable happy” för att styrelsen var beredda på att lyssna.
– Minns du om det var så att ni begärde att det skulle ske i samma rum?
– Förlåt, men detta minns jag inte. Jag vet inte om vi gjorde en sådan begäran.
Åklagare Winslow tar då fram förhöret som svensk polis höll med Curtis 2013. Där framgår att Curtis berättade att organisationen begärde att ses ansikte mot ansikte, men att de hänvisades till ett telefonmöte: ”De vägrade att ha kontakt med oss”, säger han i det förhöret.
Uppgiften om att de ville vara på plats är inget som Curtis minns i dag.
– Om jag sa så då, så var det väl så då, tolv år senare. Men i dag, ytterligare 12 år senare, minns jag inte detaljerna kring detta eller vad vi bad Lundin att göra.
Curtis minns inte om det ställdes några frågor efter att de läst upp uttalandet, men han minns att det skickades några uppföljande mejl efter mötet.
När åklagarna är färdiga så frågar målsägandebiträdet Percy Bratt om det Curtis sagt om att syftet med rapporten var att ”förbättra situationen för befolkningen”, och han vill veta vad han menar med det?
– Rapporten lyfte oljebolagens medverkan och delaktighet i övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, så syftet var att avslöja det och skapa tryck för att förändra det – tryck på bolagen, regeringar och internationella organisationer. Det var syftet med att producera rapporten.
– Hur ville ni mer specifikt att oljebolagen skulle agera? frågar målsägandebiträdet Percy Bratt.
– Jag minns inte i dag de exakta rekommendationerna, men det står i rapporten och där finns svaret på frågan.
I rapporten står det att de rekommenderade att oljebolag skulle avbryta sin verksamhet i Sudan tills en rättvis fred uppnåtts, och man uppmanade regeringar (bl.a. Storbritannien och Sverige) att sätta press på bolagen. Men det är inget som vittnet minns.
Därmed går ordet över till den åtalade Alexander Schneiters försvararbänk för motförhör.
Advokat Per E Samuelsson inleder motförhöret med att fråga om han minns om det fanns några skäl till att mötet hölls via telefon.
Det gör han inte men hans minns att de skickades e-post och advokat Samuelsson visar därefter upp ett av de mejl som skickades vid tiden mellan bolaget och Christian Aids Mark Curtis.
På tingsrättens skärmar ser man ett mejl som inte finns i förundersökningen där Curtis frågar om tiden för ett ”emergency board meeting” och får ett svar av Christine Batruch, bolagets CSR-ansvarige, där hon skriver att orsaken till att det ska vara en telefonkonferens är på grund av styrelsens internationella samansättning, som medför att de inte alla kan ses på en och samma plats.
– Så här har du svaret på frågan: skälet till att ni var med på telefon är att hela styrelsemötet var via telefon. Minns du detta nu?
– Jag minns inte detta, men ja jag har ju skickat detta mail och fått detta svar, men jag minns inte detta.
– Det är fullt förståeligt, säger Per E Samuelsson och tar sedan fram själva uttalandet från styrelsemötet (aktibilaga 659) som Curtis lämnade över till polisen under förhöret 2013.
Tingsrättens tolkar läser sedan upp uttalandet där Curtis säger att oljevägen lett till brända byar längs med vägen, det står också att bybor dödats och tvingats att fly. Det innehåller också frågor till bolaget om hur de inte kan se övergreppen andra sett genom att flyga över området – samt att uppgifterna kommer från en Michael Chian.
– Är det rätt uppfattat att du själv inte varit i Sudan och själv inte sett vägen du pratar om?
– Det stämmer.
– Vem är det som har skrivit brödtexten i rapporten?
– Den har skrivits av de som står i rapporten som författare, jag minns inte i dag exakt vilka de var som tilldelades författarskap.
– Men dessa grundläggande påstående om vem som flugit över oljevägen, hur den såg ut och vem Michael Chian var – var kommer de ifrån?
På den frågan så upprepar Curtis vad han sagt innan att ”författarna är de som är författare” samt att sanningshalten bekräftats.
– Jag pratar inte om när ni sitter i London och filar på en text, jag frågar varifrån kommer påståendena om oljevägen?
– Jag kan inte minnas det.
– Vem var i Sudan och gjorde de grundläggande undersökningarna i fält?
– Min bild är att det var frilansjournalisten Julie Flint som engagerades av Christian Aid, om flera var inblandade så vet jag inte det.
– Var hon då huvudansvarig för brödtexten i rapporten?
– Ja, som jag minns det, skrev hon det första utkastet och hon var ansvarig för att samla in uppgifter i fält.
– Har Julie Flint sett oljevägen?
– Jag vet inte.
– Har du sett hennes film ”Dying for oil”?
– Nej.
– Vet du vem Peter Gadet är?
– Nej, det vet jag inte.
– Vet du vem John Sudan är?
– Nej.
– Har du sett de fotografier som Paul Savage tagit under resorna med Julie Flint?
– Om de är med i rapporten har jag sett dem. Men annars har jag inget minne av dem.
– Har du sett fotografier från SPLA:s militära högkvarter?
– Jag minns inte.
– Namnet Michael Chian minns du vilken militär position han hade vid tiden för uttalandena.
– Jag kan inte minnas det.
– Har du läst Lundin Oils motrapport från maj 2001?
– Jag minns inte om jag läst den, men det är möjligt att jag läste den vid den tiden.
Motförhöret kommer sedan in på Mark Curtis resa till Sverige efter att rapporten publicerats och vilka han då träffade. I polisförhöret säger han att han träffade svenska UD men det minns han inte idag om så var fallet, men de borde då ha presenterat rapporten.
– Vet du om det blev några reaktioner från UD efter mötet?
– Nej.
Med den frågan avslutas förhöret. Rätten i sin tur vet att UD inte vidtog några åtgärder efter att ha tagit del av rapporten.
Det är ett märkbart nöjt försvarsteam som nästa dag, torsdagen den 14:e augusti, slår sig ner för att ta del av nästa vittne Eloi Dolivos utsagor.
De ställer sig frågande till de vittnen som åklagaren kallat efter sommaren och menar att de snarare agerat som vittnen för försvarssidan.
Forskarna som följer rättegången pekar på att det sannolikt är åklagarens objektivitetsplikt som lyser igenom. Åklagaren måste vara objektiv även när åtal väckts och även om åklagarna argumenterar för de anklagades skuld, så skulle förklaringen till att de inte stoppat vittnen vara att de vill presentera hela bilden.
Termometern visar denna torsdag på 26 grader och i säkerhetssalen pågår samtidigt rättegången mot Jonas Falk om narkotikabrott på öppet hav.
Men uppe i sal 34 håller stenväggarna värmen ute. Framför rätten sitter geologen Eloi Dolivo med vitt skägg och vitt hår.
Han är kallad av både åklagarna och av Alex Schneiter. Åklagarna vill förhöra honom om framtagande av arbetsprogram och seismik under 2002, medan försvaret vill höra honom om hans arbete för Sudan Limited.
Hans namn har förekommit som ”Exploration Director” för seismik under rättegången.
– Jag hoppas rätten tar i beaktande att detta hände för 22 år sedan, säger Eloi Dolivo, och rättens ordförande bekräftar det och påpekar att är han osäker eller inte minns, så är det bara att säga det.
Förhöret hålls av åklagare Karolina Wieslander, och redan på den första frågan om han ”varit anställd av Lundinbolaget” hugger advokat Samuelsson och påpekar att han ”aldrig varit anställd”.
Själv formulerar han det som att han ”jobbade som exploration director” mellan juni 2001 och mars 2002.
– När du började ditt arbete sommaren 2001, vad kände du då till om landet Sudan och verksamheten?
– Väldigt lite.
– Fick du någon information i Genève när du började jobba?
– Ja, jag fick teknisk information avseende berggrunden av kollegorna, geologerna och geofysikerna, säger Eloi Dolivo och beskriver att hans chef under tiden i Genève var Alex Schneiter.
Uppdraget beskriver han som att ”övervaka och guida verksamheten inom ramen för budgeten som fanns tilldelad för projektet och ansvara för en liten grupp geologer”.
Att lyssna på geologerna i rättssalen är ungefär som att lyssna på idrottare som sommarpratar.
Det är tekniskt och med fokus på siffror och annat under jordytan.
– Lundin var ett företag med en platt företagsstruktur. Det som också slog mig var fokuset på social hållbarhet. Det var första gången som jag hörde om detta koncept (CSR) och jag hade intressanta diskussioner med de som arbetade med de här frågorna, minns han.
På tingsrättens skärmar ser man Ian Lundin som deltar via länk från kontoret i Genève. Orsaken till att Schneiter är på plats är troligtvis att han jobbat med dagens vittne och att hans försvarsteam kallat den före detta kollegan.
Den 8 september 2001 började Eloi Dolivo jobba i Khartoum. Att han minns datumet beror på händelserna den 11 september samma år. Jobbet beskriver han som ett ansvar för prospektering – ”ett tekniskt jobb”.
Vid tiden fanns ett utkast till arbetsprogram och en budget, diskuterad med partners, vilket tagits upp på ett TCM-möte i augusti. Han tror sig minnas att det sedan spikades senare under hösten.
Åklagarens fokus på denna tid, hösten 2001, handlar om att det enligt gärningsbeskrivningen var under ett JMC-möte den 25 oktober 2001 som Ian Lundin och Alexandre Schneiter lade fram en plan som innebar att ”Sudan skulle skapa förutsättningar för bolagets verksamhet i Nhialdiuområdet/verksamhetsområde MOK, som inte kontrollerades av den sudanesiska militären eller regimallierad milis”.
Planen följdes sedan enligt åtalet av offensiva militära operationer i MOK-området och frågorna handlar om vilken typ av teknisk information vittnet skickade vidare till det tekniska kontoret i Genève.
Dolivo beskriver det som att huvudkontoret behövde veta hur arbetet framskred – antal kilometer per dag och om problem uppstått – eftersom det var de som finansierade projektet.
– Vi kom aldrig fram till en fas där bolaget bearbetade informationen, utan vi var i en fas där vi samlade in seismik fram tills att allt arbete avbröts av force majeure.
Förhöret är som väntat extremt tekniskt kring de olika mötesrutinerna och rapporteringsvägarna inom bolaget. Försvaret har visat att beslut togs lokalt i Sudan och inte på huvudkontoret, medan åklagarna försökt visa att ledningen var involverad i arbetet.
Denna dragkamp kan sägas utgöra kärnan i förhöret.
Åklagarna visar upp ett fax till Ken Barker från Ian Lundin daterat den andra augusti 2001. I faxet framgår att det ska finnas en direktkontakt mellan ledningen i Genève och Khartoum. Det står också, avseende rapporteringslinjerna, att Dolivo även ska rapportera till Schneiter vad gäller ”functional reporting”.
– Det stämmer, men verkligheten var betydligt mindre formell. Det handlade om att rapportera data till Genève, men också att utbyta idéer och lyssna på mer erfarna personer. Så det var ett pågående, informellt tekniskt utbyte av information.
Åklagarna frågar om hur relationen såg ut mellan Khartoumkontoret och Genève när det gäller att ta fram arbetsprogrammet, och Dolivo beskriver sitt jobb som mer ”tekniskt” – att se till att arbetsprogrammet motsvarade de medel som fanns till förfogande.
Åklagare Karolina Wieslander frågar därefter om hur arbetsprogrammet togs fram.
– Ett arbetsprogram om var och i vilka områden man ska utföra seismiskt arbete – hur gick det arbetet till när det handlar om att dra upp linjerna på pappret? Hur gick det arbetet till?
– Ja, alltså, prospektering utförs på ett standardiserat sätt. Man börjar med gammal data och sedan ritar man upp linjer mellan de som finns för att kartlägga prospektet och i slutändan ska det visa var man vill borra. Så man bygger upp en prospekteringskarta.
– Var görs det arbete – att dra upp linjerna? Gjorde du det?
– Till att börja med, initialt, görs det i Genève och sedan blev det finjusterat i Khartoum utifrån förhållandena i terrängen. Som jag minns det låg delar av blocket i träskmark, delar var översvämmade, andra var torra, så de måste översättas till att motsvara förhållandena på marken. Men verksamheten hade ju skötts från Genève. Jag var den första ”exploration manager” som var på plats i Khartoum och hade projektet fortsatt hade jag säkert haft mer att säga till om vad gällde seismik.
När det gäller TCM-mötet i oktober beskriver han sin roll som en av företrädarna för Lundin på mötet, men när det gäller JMC så var det mer på en ”bolagsledningsnivå”. Vittnet kallar JMC-möten för MC-möten både idag och under sitt förhör.
– Dessa möten, TC och OCM, är i linje med internationell standard. På dessa läggs det fram rekommendationer, men beslut tas inte på denna nivå. De tas på ”management committee”-nivå. Ett beslut som att borra en brunn tas på (J)MC-mötet tillsammans med utvecklingsprogram och arbetsprogram – detta är en klassisk process.
Åklagare Karolina Wieslander frågar igen om hur ”arbetsprogrammet” tas fram och om det godkänns av operatören innan det presenteras för partners på ett OCM-möte.
– Ja, men det är fortsatt rekommendationer.
– Har du någon uppfattning om hur det godkännandet går till eller på vilken nivå det ligger?
– Inom Lundin hade det krävts grönt ljus av Alexander Schneiter, men rekommendationer är ett utbyte och sedan skriver jag på dem, lämnar till Schneiter och han får sedan ge kommentarer till dem vid TCM. För OCM är jag inte riktigt säker, men där är det de tekniska rekommendationerna presenteras som en sammanfattning.
Åklagaren håller sig kvar vid mötena TCM, OCM och JMC och frågar om de handlingar som lämnas ut på mötena ”har någon betydelse”.
– Ja, självklart, eftersom de innehåller information till delägarna. Men det är rekommendationer och ska bidra till beslut som ska fattas – men det är rekommendationer.
– Om bilderna följer med till JMC är det där som beslut fattas baserat på dessa rekommendationer.
– Förhoppningsvis. Om de inte tar beslut utifrån våra rekommendationer skulle de ju sakna betydelse.
Åklagaren frågar sedan om det rent tekniska underlag som presenterades och delades ut på de olika mötena – var togs detta underlag fram?
– Khartoumkontoret tog fram de flesta slides, jag tror alla i slutändan. Jag övervakade arbetet och sedan kopplade jag in Genève genom Schneiter och ett par, tre andra, säger vittnet. Han beskriver processen som gemensam, där de hade samsyn.
När det gäller tekniska bedömningar beskriver Dolivo att det finns gemensamma fakta och inte så mycket starka åsikter – man uppmärksammade olika saker men var överens.
Efter den första pausen tar åklagare Henrik Attorps över förhöret och inleder med att visa upp protokollet från JMC-mötet från den 25 oktober 2001 där Schneiter deltar som konsortiets representant och han själv är med som observatör.
Kan du förklara Schneiters roll på mötet?
Som tekniker har jag inte så mycket att tillägga, med detta är ett klassiskt upplägg där den aktuella staten leder mötet, de äger ju resurserna och operatören är vice-ordförande i kommittén, det är samma upplägg i liknande projekt över hela världen.
Vad är då skillnaden på att vara representant och observatör?
Representanter kan rösta och observatörer ge stöd och inkomma med information vid behov.
Förhöret fokuserar sedan på arbetsprogrammet som planerades inför 2002 och Dolivo får frågan om hur det togs fram. Enligt åklagaren innehåller programmet planer på sesimik i områden som regimen inte kontrollerar och det är ett centralt dokument för åtalet.
Dolivos svar är kort och fokuserar på att det första utkastet togs fram i augusti i Genevé, men att det sedan ändrades en del – fram tills oktober.
I faxet från Ian Lundin till Ken Barker så står det att budget och arbetsprogram för 2002 ska förberedas av Genevé. Därefter ska det ske i Khartoum.
– Detta är 22 år sedan, men jag minns att jag hade ett mer betydande inflytande över planerna, inte över budgeten, det gjordes i Genevé, men dock så minns jag att jag författade flera av bitarna i Khartoum utifrån vad jag lärde mig i Khartoum, säger Dolivo och konstaterar att han hade ett större inflytande från Khartoum än vad de hade från Genevé.
– Vad var det då som du bidrog med i den delen? Jag förstår att det var länge sedan.
– Troligtvis så hade det inverkan på den geologiska modellen och hur oljan och gasen kunde migrera, så det var mest i det avseendet.
Attorps frågar sedan vad han minns vad gäller den planerade seismiken för 2002 och dragningen av linjerna.
– Jag försöker minnas, men det handlade om antalet kilometer och budgeten då detta var kostsamt, jag minns vädret, terrängen, regnet. Jag minns att jag sett en karta, en seismisk karta med linjer dragna och de som vi önskade genomföra. Men jag minns inte om jag redan i augusti hade så mycket synpunkter på dessa. Kanske snarare i oktober. Om man jämför TCM i augusti med oktober så finns svaret där. Jag hade befogenheter att ändra var linjerna skulle gå – avseende terrängen och vädret. Jag behövde inte vända mig till någon annan för att få ett godkännande. Jag hade de klassiska befogenheterna som en ”exploration manager”
På frågan om han gjorde detta – ändrade linjer – så svarar Dolivo att det inte fanns något behov av att ändra programmet, då det inte rörde sig om ett så stort antal kilometer seismik.
Åklagare Henrik Attorps visar därefter upp ett antal dokument med hänvisning till seismiken under perioden. Det första är ett fax från Schneiter till Lundin där Schneiter enligt Attorps ber om ett ”internt godkännande” för programmet. I dokumentet så beskrivs att det kommer vara fokus på 2D-seismik och förvandla ”leads” till ”prospects”.
När Dolivo får se namnen så minns han en källa som ”de borde borrat” men som Petronas borrade efter 2003 men annars beskriver han att det var med ”infill seismik”.
Nästa dokument är från TCM-mötet den 10 juli och från det mötet minns han inte vilka siffror som diskuterades, men att behovet av seismik var viktigt för att bedöma volymen, men även gällande risken att borra.
– Prospektering handlar inte bara om att hitta volymer utan också om att bedöma riskerna för att borra [torrt].
Under rubriken ”any other business” på TCM-mötet i underlaget inför mötet så finns den berömda gravitationskartan över seismiken med MOK-trenden med. En bild som visats flera gånger under rättegången. De röda, blå och gula områdena visar på vilket djup oljan tros finnas.
– Vad betyder detta dokument, frågar Attorps.
– Det är en bild över var bolaget rekommenderar att man ska utföra borrning.
Attorps påpekar att det på denna karta inte finns några förslag på dragna linjer på denna karta och undrar över processen kring att rita in dem.
Dolivo svarar att han vid detta tillfälle jobbat en månad för Lundin och att han minns en informell diskussion med de i Genevé inklusive Schneiter, om var man skulle dra nya linjer – resultaten av de diskussionerna utkristalliseras sedan fram i oktober.
Försvaret har tidigare pekat på att denna karta visar att MOK-området vore den sämsta platsen att försöka leta olja i eftersom bassängen där är som djupast. Åklagarna menar att det ändå finns med i planerna.
Detta är alltså det område där åklagaren sedan menar drabbas av offensiva militära operationer.
– Schneiter hade ingen beslutsfattande makt, han övervakade arbetet och gav klartecken, men vi lade fram rekommendationerna som ett team.
I nästa fax som visas upp står det att kartor ska ges till Tim för att han ska ta med dem till Khartoum. Samt att säkerhetschefen behöver kartorna för att kunna ta fram en säkerhetsplan för seismiken. Samt att kopior av kartorna ska ges till den kinesiska entreprenören BGP (L649 Weekly Report).
Enligt åtalet så leder dessa kartor i den sudanesiska arméns händer till en offensiv i området.
– Här i början av augusti så verkar Schneiter ha skickat seismiska kartor till Doug Maclean, kan det då stämma att vid denna tid så är linjerna dragna.
– Ja, det är det som antyds i faxet.
– Du får inga minnesbilder?
– Jag minns inga kartor, de borde varit en del av TCM.
– Men så jag förstår, under din tid i Genevé kan du beskriva dragningen av de seismiska linjerna som man vill göra.
– Jag minns diskussioner om linjerna, men jag minns inte ha sett den slutgiltiga kartan, nej det gör jag inte.
I faxet står det också att MOK-området, senast de var där var vattendränkt och att det måste tas med i planeringen.
Åklagare Attorps tar sedan fram underlaget till TCM-mötet den 24 oktober 2001 och som har rubriken ”seismik program” och där ser man på kartan att det finns lila linjer i det gulmarkerade MOK-området.
– Det jag undrar är dragningen av linjerna: har du varit involverad i att bestämma linjerna?
– Jag var nog involverad i diskussionerna, jag minns dem från min tid i Genevé, men inte när jag var i Khartoum när det gäller dessa linjer.
– Vad gick diskussionerna ut på?
– Jag minns MOK-området som ett område med potential, men också förenat med stora risker. Det skulle vara ett område där 3D-seismik borde användas. MOK är ett område som om man borrar torrt på fel plats skulle hela strukturen kollapsa, då det var en gastung fyndighet.
I handen har vittnet en handling som förklarar MOK-projektet men han får inte visa upp dem – bara berätta om den.
Det åklagare Attorps är intresserad av är ”dragningen av linjerna” och Dolivo säger att han minns informella tekniska diskussioner om dem. Han menar också att äldre information ”hänger kvar” i kartan som förevisades i oktober, såsom ett annat område där det planerades för 2D seismic som inte blev av.
Åklagaren visar sedan upp protokollet från TCM-mötet den 24 oktober på skärmarna. Vittnet vill istället ta tid och berätta om ett dokument i TCM-mötet och medan klockan tickar och åklagaren bara har tio minuter kvar – så ber åklagarna försvaret att fråga vittnet om detta under deras tid istället.
I dokumentet med rubriken om kommande 2d-seismik så finns kartan med som visar prioritet 1 infill och MOK-området (V35 sidan 1967).
– Dragningen av linjerna och prioriteringen av dem, var inom bolaget kom det förslaget?
– Mest sannolikt var det ett gemensamt arbete av avdelningen i Geneve och Khartoum.
– Vem hade då det slutliga godkännandet inom bolaget?
– Jag hade troligtvis skickat det till Schneiter för grönt ljus. Men mycket var en produkt av ett lagarbete, säger Dolivo och avslutar med att Schneiter skulle ha haft sista ordet om dragningen av linjerna.
Förhöret med Dolivo fortsätter på samma tekniska sätt där åklagaren vill visa att de anfall som målsägandena berättar om är ett resultat av dessa linjer på bolagets kartor, medan bolaget tillbakavisar den kopplingen och menar att åklagarna inte förstår sig på oljeutvinning.
Efter åklagarens förhör ville vittnet ge ett uttalande inför rätten:
– If Alex Schneiter is declared guilty, I should be declared guilty too…it was a teamwork, men avbröts direkt av rättens ordförande Zander som inte vill att vittnena håller tal.
Onsdagen den 20 augusti. På skärmarna vid entrén kan man läsa sig till att under dagen har Stockholms tingsrätt hunnit med en brokig palett av mål: allt från bedrägerier, grova hemfridsbrott och misshandel till skattebrott, bokföringsbrott och narkotikafall. I salarna har det också handlat om fordringar som överlämnats från Kronofogden och ett åtal om försök till mord.
När dessa ärenden nu avslutats och klockan slagit 16.00 återstår nu bara den process som dominerat rättens kalender i snart två år – Sveriges längsta rättegång om krigsbrott.
I sal 34 fortsätter åtalet mot Ian Lundin och Schneiter, där Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet driver målet om medhjälp till grova folkrättsbrott.
En av försvarsadvokaterna liknar processen vid ett tåg som rullar längs en räls, stationer vid ett antal stationer för att nå sitt mål 2026. Men, menar han ingen verkar styra tåget. Så här långt är de inte heller imponerade av åklagarnas bevisning. Det saknas, menar de, bevis för krigsbrott i block 5A.
– Finns det en enda bild av en bombkrater. Finns det en enda bild på en död civilperson? frågar han sig retoriskt.
De åtalade förnekar inte bara medhjälp till krigsbrott utan även att ett krigsbrott ens ägt rum.
Inne i salen ser rätten Christopher Chiangjal Bol på alla fyra skärmarna. Webbkameran på målsägandens dator sitter lågt. Enligt det så kallade bevistemat är åklagarens syfte med att höra Christopher att rätten ska få veta hur civila drabbats under anfallen i bland annat Rubnigay.
Christopher är klädd i en varm grågrön hoodie och har vita AirPods i öronen. Eftersom han bor på den amerikanska västkusten har förhöret schemalagts på kvällstid.
– Vilka representerar Lundin? undrar Christopher nyfiket, och säger att han aldrig sett dem, bara hört talas om dem och nu vill han se dem.
Rättens ordförande Tomas Zander förklarar att när de åtalades försvarsadvokater har frågor kommer de att presentera sig, men det blir ingen rundvisning.
Som små frimärken kan man se de båda åtalade via länk från Genève, där Lundinbolaget har ett av sina huvudkontor.
– I dag är en bra dag. I dag är dagen då sanningen ska komma fram, fortsätter Christopher.
På tingsrättens skärmar visar därefter åklagaren Annika Wennerström upp ett antal bilder från polisförhöret 2016, som finns i protokoll M7. På den första bilden syns en läkt sårskada på vänster ben. Åklagaren zoomar in på byxbenets kant och scrollar ner till foten. Den andra bilden visar liknande skador.
Målsägandebiträdet, advokat Percy Bratt, fortsätter med att berätta att Christopher föddes i Duar i augusti 1989. Längre hinner han inte innan Christopher, rakt ut i salen, säger att det stämmer. Han får dock förklarat för sig att han snart ska få berätta själv – nu är det målsägandebiträdets tur.
– Christopher och hans familj fördrevs 1999 i ett anfall av sudanesisk militär och regimallierade milis. Därefter utsattes han för flera anfall under år 2000 i Nhialdo-området, och under ett av dem blev han beskjuten och skadad i vänster ben.
När det blir åklagare Annika Wennerströms tur inleder hon med att uttrycka glädje över att förhöret nu äntligen äger rum.
Efter ytterligare formalia beskriver målsäganden livet i byn som ett ”simple life”, där byborna levde av kor, odling och fiske.
– Det var ett enkelt liv, inget komplicerat. Vi var lyckliga, jag och mina sju syskon – fyra bröder och tre systrar.
Christopher berättar att han i byn inte kände till några händelser, det var sådant han fick höra om senare. Åklagaren frågar då hur det kom sig att de inte bodde kvar i byn.
– Det var inga problem tills araberna kom och började dödandet. De dödade civila och då flydde vi och lämnade området.
– Vad kan du berätta om den situationen? Vad minns du själv från det?
– De mördade mina syskon. Alla blev rädda, det var hemskt när dödandet började.
– Kan du beskriva i detalj vad du såg och upplevde?
26 år efter händelserna 1999, då Christopher var tio år, berättar han:
– När dödandet skedde var det inte så att de stannade upp och tittade på. Vi flydde, hela byn drabbades. Även om vi var små så vet vi vad som hände, men vi kunde inte stå still och se på när de dödade. Jag krigade inte mot araberna eller oljan som min pappa – jag var ett barn. Jag blev drabbad.
– Jag vill veta hur du drabbades. Du sa att det kom araber, marktrupper och du pratar om bombningar – jag vill veta hur du drabbades.
– Min mamma tog med mig och flydde. Det var hon som berättade vad som hänt. Jag minns hur de vuxna grät.
– Kunde du själv se dem som angrep? frågar åklagare Annika Wennerström.
Christopher svarar återigen att han bara var ett barn. Han minns hur de vuxna grät och att de flydde.
– Jag kan inte säga att jag såg det själv, men som barn blev vi vana vid att fly. Jag minns att de vuxna grät.
Inom Nuerkulturen skyddas barnen från att se döden.
– Hörde du någonting av anfallet?
– Jag hörde ljudet av stor ammunition som de bombade med. Ja, det har jag hört.
– När du säger ”stor ammunition”, vad är det för vapen som kan ha använts?
– Jag var barn, jag kunde inte namnen på olika vapen eller vad bomberna hette. Om du hörde ett ljud – skulle du veta namnet på vapnet som avfyrade det, och namnet på ammunitionen? Jag visste inte det här. Men min mamma sa: Spring, göm er. Vilken typ av vapen vet jag inte.
På frågan om han själv sett en stridshelikopter svarar han att det har han gjort, i samma by, lite längre bort.
Han berättar också om båtar som kom längs floden och attackerade.
– Nu berättar du om båtar – kan du utveckla det? frågar åklagaren. Vad var det för båtar?
– Båten användes för att bomba. Från den kom soldaterna i land. Men jag kan inte förklara vilken typ av båt mer än att det var en militärbåt.
När det gäller hans egen familj minns han att en farbror dödades. Han säger att han vet vilka som dödade honom – inte som individer, men att det var ”araber från norr”. Hans föräldrar sa att barnen skulle veta det, idag och imorgon.
– Vi kommer aldrig förlåta dem. Aldrig, aldrig, aldrig.
I attacken förlorade familjen både kor och getter, och efter att han lämnat området fortsatte anfallen. Från dessa minns han ljudet av Antonov-flygplanen.
– De flyger högt upp i himlen och ibland hör man dem bara. Ibland ser man dem. Så fort folk hör dem flyr människor och gömmer sig.
Åklagaren vill fråga mer om denna typ av anfall och ber honom beskriva vad en Antonov är och hur de användes. Christopher berättar allmänt om flygplan och bokstaverar NHIALDIU som den plats där han upplevde bombningar vid flera tillfällen.
Nhialdiu är en ort som ofta återkommit under rättegången. Enligt gärningsbeskrivningen är det ett område där bolaget ville leta efter olja under 2002 och som utsattes för anfall som ett led i dessa önskemål.
Att koppla berättelser till denna plats har varit en central strategi för åklagarna, både under rättegången och under den tio år långa förundersökningen.
Försvaret har i sin tur tillbakavisat att de hade planer på att leta olja där eller att det skulle ha skett krigsbrott i området.
Christopher beskriver Nhialdiu som en plats dit familjen flydde och bodde ett år, men som senare attackerades av regeringsstyrkor och miliser.
Nu paus.
Efter pausen frågar åklagaren om ett av svaren från Christopher, där han beskrev att Gadet var ”en av de som försvarade hans hemby”.
– När vi var barn fick vi höra från de vuxna att Gadet var den som skyddade vårt område från araberna, eftersom det fanns olja där.
Christopher fortsätter sedan att berätta om varför de tvingades fly från Nhialdiu, och beskriver en strid där vad som låter som SPLA inte kunde stå emot regeringsarmén på grund av ammunitionsbrist, vilka sedan tog över Nhialdiu.
– Det var ett stort krig där många dödades, jag sårades och min farbror bar mig ändå till Bull-området (Ett annat område dominerat av Bullnuer).
Åklagaren uppmanar honom att berätta mer i detalj och Christopher beskriver hur han skjuts i foten och upprepar sedan det tidigare svaret.
– Kan du berätta vad som händer när du skjuts i foten?
– Det här kriget kom när folk inte var beredda och de började kriga mitt bland de civila och vi kunde höra skotten och jag blev träffad, ramlade, som tur var bar min farbror bort mig. Alla skrek och sprang i olika riktningar, ingen kunde ta med sig någonting.
– Vad orsakade din skada? Vilket vapen?
Christopher beskriver hur de skar ut kulan med en kniv och använde olika träbitar för att benet som verkade brutet skulle hålla ihop. Han minns smärtan och byn dit han fördes för att skadan skulle läka.
– Många svalt, det fanns fisk men det var många som fiskade, säger Christopher och drar ner dragkedjan på hoodien. Under bär han ett rött basketlinne.
På frågorna om var hans pappa och syskon var säger han att pappan inte var med dem. En av hans systrar och en bror ska också ha dödats.
– Min mamma berättade att när vi flydde så förlorade hon två barn, en bror och en syster. Men jag vet inte exakt datum för när de dog.
I förhöret från 2016 så nämner han inte dessa syskons död. Något som de åtalades advokaterna lär ta upp under motförhöret som en så kallad motsägelse.
På frågorna om det fanns några som kunde försvara Nhialdiu så säger han att det fanns soldater där, som var väl förberedda, men att de blev besegrade på grund av ammonutionsbrist.
Ett krig mellan regeringsarmén och SPLA är bara brottsligt om stridsmetoden urskillningslöst drabbar civila i strid med proportionalitetsprincipen, så det är just skadorna på de civila som åklagarna vill få honom att berätta om. Försvaret har många gånger pekat på att åklagarna borde precisera ett anfall i tid och rum istället för att prata allmänt om en ”stridsmetod” som drabbar området under tid.
Christopher fortsätter att berätta om nya attacker mot Nhialdiu under 2002 och 2003 som skedde nattetid. Han minns att de vaknade till ljudet av skottlossning och sprang. Vid en av dem så kommer han bort från sin familj.
– De som brukade attackera oss var araberna, det fanns ingen annan.
– Fanns det någon som kunde försvara Nhialdiu?
– Ingen kunde stå emot dem. Därför var de civila tvungna att fly.
Annika Wennerström säger att hon förstår att frågorna kan framstå som konstiga – men ber honom berätta om vad det är för ljud han hör på natten och från vilka vapen ljuden kom?
– Vi hör den stora ammunitionen och vi har ljud från små vapen.
– Hörde du ljud från Antonovplan och stridshelikoptrar?
– När det exploderar ovanför oss så blir det ett starkt ljus som lyser upp området och då börjar de skjuta.
– Ok, vet du varför man anföll Nhialdiu vid det här tidpunkten?
– Det är på grund av olja, de vill ta över oljeområdena, om de får kontroll över oljeområdena så kommer de att få resurser.
– Hur kan du veta detta om orsakerna?
– Mina föräldrar berättade detta för oss.
– Har du sett några vägbyggen under de här åren.
– Jag själv har inte sett något vägbygge, men de äldre brukade berätta att så fort de kontrollerar ett område så följer ett vägbygge.
Christopher förs till Lokichogio i nordvädsta Kenya för att så småningom hamna i Kakuma där han fick hjälp av Röda Korset.
– De hade ett papper med min bild som de visade upp för folk och mina föräldrar kände igen mig, på det sättet fick vi kontakt.
Christopher säger på frågan från åklagaren om hon missat något att samma sak han i dag berättat i domstolen kommer han berätta för sina barn som kommer att berätta för barnbarnen.
På frågan om något försökt påverka honom så svarar han att hela samhället drabbats av detta och att de alltid pratat om det.
– Vi har de som jobbade för företaget och andra som drabbats. Vi vet allting som hänt och vilka som står bakom det. Vi vet.
– Men upplever du att någon försökt påverka dig att inte nämna något, eller att berätta om vissa saker.
– Jag är här för att berätta sanningen, jag kommer alltid stå för mitt ord, jag är inte rädd för någonting. Jag kommer att stå på rätt sida: idag, imorgon och i framtiden.
Avslutningsvis så frågar åklagaren om hur han kände inför att förhöras på engelska av polisen 2016.
– Om du vill berätta något från hjärtat är det bättre att formulera sig på sitt eget språk, säger Christopher.
Med det är förhöret över och eftersom Schneiters försvarare inte har några frågor och Ian Lundins bara en fråga – så ser det ut som om förhöret kan avslutas idag.
Innan dess återstår det bara för Percy Bratt att ställa sina frågor som målsägandebiträde för Christopher Chiangjal Bols.
– Hur många anfall har du utsatts för från att du flydde din hemby, fram tills att du hamnade i Kenya.
– Det har skett fler än tio gånger, men jag kan inte ange ett exakt antal.
– Kan du när det gäller korna, kan du säga hur många kor du blivit av med?
– Våra kor, de var 34 stycken.
Därefter frågar Percy Bratt återigen om det är någon som kontaktat honom för att försöka påverka honom.
– Menar du en person som kommer till mig och säger att jag inte ska ställa upp och berätta min historia under det här förhöret? Är det vad du menar?
– Ja det är vad jag menar.
– Nej, jag kommer alltid stå för min berättelse, för min pappas berättelse, och för alla som dött. Jag kommer alltid berätta.
Med det så återstår bara en fråga från Ian Lundins försvarare.
– Jag undrar vilken nuerstam som du tillhör? Är du Leeknuer?
– Jag är från Leer och är en nuer från Rubkona och ett barn från Bentio.
– Tack då har jag ingen ytterligare fråga, säger försvarsadvokaten.
Efter ett år av långa motförhör där de vridit och vänt på allt väljer de nu att låta allt passera. De kunde frågat om årtal, syskon och platser. Men denna tioårings minnesbilder är inget de tror kommer sätta deras klienter i fängelse. Istället väljer de en fråga som pekar på att denna målsägande, precis som de andra, är från samma Nuergrupp. Stammar istället för geopolitiska konflikter. Etniska konflikter istället för krig om oljan.
Med det är förhöret avslutat och rättens ordförande Zander tackar målsäganden för att ha svarat på alla frågor.
Christopher säger att han hoppas att det finns någon här i världen som skipar rättvisa då han och många har drabbats av detta.
– Ja, fint. Tack för det, säger rättens ordförande Zander och så var ännu en vecka av Sveriges längst rättegång avklarad.
Fyra förhör, fyra olika perspektiv. Barnens minnen. NGO-rapportortens chef. Geologens tekniska detaljer.
Ibland gnisslar det i maskineriet. Tolkproblem. Motsägelser. Minnesluckor. Advokater som pekar på felaktiga årtal. Åklagare som insisterar på att det handlar om stavningar av samma ort.
Men bit för bit läggs pusslet.
Sal 34 är ett tåg som fortsätter på sin räls. Vem som styr tåget, vem som bestämmer när det ska stanna, är fortfarande oklart.
Men slutstationen börjar närma sig.
Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete dag för dag under rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
