I Sal 34 möttes under oktober två verkligheter: lantmätarens och åklagarens. För David Johnson var vägarna genom träsket bara linjer på en karta – projekt att mäta, upphandla och bygga. För åklagarna är samma vägar i block 5A bevis på ett samarbete mellan Lundinbolaget och militärregimen.
Av Martin Schibbye 2 november, 2025
Strax efter millennieskiftet gick den unga britten, David Johnsson till fots genom träskmarkerna i södra Sudan. I ryggen hade han en gps-position som på kartorna fått namnet punkt A. Framför sig, 90 kilometer därifrån, låg punkt B.
Uppgiften? Att på ett enkelt sätt dra upp sträckningen för en allvädersväg. En väg som skulle vara farbar även under regnsäsongen och därför byggas som en upphöjd vall genom landskapet.
Johnsson gick själv längst fram i ledet, satte ut markeringar och såg hur maskinerna bakom honom förvandlade marken till hårdpackad vägbank. Sakta, sakta ritade bulldozrar, schaktare och lastbilar om landskapet i dagens Sydsudan.
– Jag gick först och maskinerna följde efter, berättar den idag 25 år äldre David Johnson för rättens ledamöter inne i Stockholms Tingsrätts sal 34.
Klädd i kavaj med en vitrosa skjorta berättar lantmätaren att hans uppdrag var att för Lundinbolaget planera, upphandla och övervaka byggandet av vägar i Block 5A, där oljebolaget vid tiden letade och borrade efter olja.
Hans specialitet låg inom upphandlingar och avtal med underleverantörer inom bygg- och vägbranschen. Han var 25 år, hade aldrig arbetat i ett krigsområde tidigare och förlitade sig helt på bolagets säkerhetsteam.
Idag 25 år senare försöker han minnas vad han såg och tänkte. Sveriges längsta rättegång har efter två års förhandlingar kommit in i en fas då tidigare Lundinanställda som var på plats i block 5A hörs: Ingenjörer, oljeborrare och säkerhetsexperter. Alla inställer de sig en efter en på Tingsrättens andra våning.
Vid den här tiden på året står solen lågt över Kungsholmen och bildar ständigt nya mönster på de bruna träväggarna.
Åklagaren Annika Wennerström, som håller i förhöret, försöker förstå hur Johnson till synes planlöst kan vandra runt i ett område ”där strider pågick” utan att reflektera över vad som hände runtomkring honom.
Johnsson själv minns inga strider – det enda han såg var en handfull militärer, som gick någon kilometer framför honom.
– Vad var anledningen till det? frågar åklagaren.
– Säkerhet. För att vi skulle vara säkra.
– Vad fanns det för risker? Från vilka skulle ni skyddas?
– Det var pågående stridigheter, hade jag fått veta, mellan olika miliser, så de var där för att ge beskydd åt oss och arbetslaget som arbetade med vägen.
Ian Lundin har under den tid han förhördes lyft fram att allvädersvägen byggdes för att kunna användas även under regnsäsongen och att när den drogs fram var man mån om att den inte skulle störa folk i området. Enligt åklagaren kunde vägen byggas klart först efter offensiva militära operationer i området.
För försvaret, som också kallat vägbyggaren som vittne är hans minnesbilder ett bevis på att striderna inte var så omfattande som åklagarna vill ge sken av. Det som åklagaren kallar offensiva militärer, beskriver de som en defensiv ”vaktstyrka” mot etniska konflikter och ”stamstrider”.
För åklagaren spelar det inte någon större roll att han inte minns. Kärnan i åtalet under Sveriges längsta rättegång är de skriftliga rapporterna och det som skrevs svart på vitt under denna tid, räknar åklagarna med kommer göra starkare intryck på rätten än minnen och anekdoter.
Åklagare Wennerström visar därför på Tingsrättens väggar upp ett utdrag ur en av bolagets egna säkerhetsrapporter från tiden, där det står att ”the army was pushing hard into the area to secure it for the operational stage”.
Citatet återfinns i en ”statusrapport” som enligt distributionslistan även gick till dagens vittne. I samma rapport står att en ”field trip” som skulle genomföras till Rubkona och Thar Yath ställts in på grund av säkerhetsproblem och att det är oklart när bolaget kan besöka området.
Men vittnet minns inte resan eller diskussionerna om den.
Förklaringen till att han fått rapporten skickad till sig tror han är att det i rapporten även finns ett avsnitt om ”kontrakt” – vilket var hans område. Kontraktet minns han gällde grus som skulle köpas in till – en helt annan väg – vid floden Bahr el Ghazal.
– Men att det fanns säkerhetsfrågor adresserade, att armén is ”pushing hard into the area” – var detta något du fick en bild av skulle beröra säkerheten för den egna personalen?
– Jag var inte på plats vid detta tillfälle och kände inte till vad som pågick. Detta är inget jag minns, säger vittnet och förklarar att han inte hade något med säkerhet att göra, utan att hans jobb var vägen..
Förra gången David Johnson hördes, under förundersökningen, skedde det vid Metropolitan Police i London den 23 oktober 2014. Han berättade även då att hans ansvar var planering och övervakning av vägbyggen i Block 5A, framför allt vägen till Thar Jath.
Han sa sig då inte känna igen andra begrepp i säkerhetsrapporterna såsom ”buffer zone” eller ”corridor sanitaire” och betonade att vägarna byggdes för att underlätta oljeprospektering – inte militära operationer.
Johnson kände då inte heller igen anklagelserna om folkrättsbrott och menade att de uppgifter som förekommit i olika rapporter – måste gälla andra delar av landet.
Samma svar ger han nu elva år senare och när åklagaren frågade vad han gjorde om det fanns bebyggelse där vägen skulle dras, svarade han att de alltid försökte undvika byar.
– Om man tittar på kartan ser man att vägsträckningen först går åt sidan, och sedan ner för att undvika Bentiu.
När Lundinbolaget kommer till block 5A saknas det en väg från Bentio ner till riggen där de borrat och hittat olja och att bygga en ses som prioriterat för verksamheten.
En central åtalspunkt är att bolaget, enligt åklagarna, åtog sig gentemot den sudanesiska regeringen att bygga vägar i områden som inte kontrollerades av militären eller regimallierad milis.
David Johnson berättar för rätten hur arbetet med vägen flöt på och att de tog sig 6-7 kilometer söderut, innan vägbygget utsätts för ett angrepp.
I bolagets loggbok, eller ”Diary of Significant Events”, som åklagarna flera gånger tidigare presenterat, finns två noteringar av denna händelse. Den 28 februari rapporteras det om ”clashes” mellan armén och rebeller söder om Rubkona. Två armésoldater dödades och en rebell, enligt bolagets noteringar.
Dagen efter, den 29 februari år 2000, beskrivs hur Hegligs personal blev anfallen tio kilometer söder om Rubkona och att 13 då ska ha dödats – från vad som rapporteras ska ha varit armén – och en från byggfirman Heglig. Sex ska ha skadats.
Försvaret har tidigare lyft att det enligt dem inte finns några krigsbrott i listan med ”Significant Events”, utan att det ofta, precis som vid detta tillfälle rör sig om rapporter om incidenter och försvar mot attacker. Flera av dem utförs också, menar försvaret, precis som denna, av SPLA och inte av regeringsarmén.
– Hur kände du inför att detta hände i ett område där du arbetade och vistades? Vad tänkte du om det?
– Jag var upprörd. Detta var människor som jag hade jobbat med, som nu var skadade och dödade. Men för min egen säkerhet var jag inte så orolig, berättar vägbyggaren och förklarar att han efter attacken evakuerades och skickades tillbaka till Khartoum.
Väl på plats i huvudstaden fick han istället i uppdrag att arbeta med kontrakt och upphandlingar för andra vägprojekt till MOK, Jarayan och Mala.
Diskussionen mellan honom och Lundinbolagets General Manager i Khartoum Ken Barker handlade också om huruvida kontraktet för bygget av allvädersvägen mellan Rubkona och Thar Yath skulle avbrytas, och de började räkna på kostnaderna för att ställa in allt.
På Tingsrättens skärmar visar åklagaren upp ett dokument från ett så kallat TCM-möte som hölls i juni år 2000 där det står att kontraktet för allvädersvägen han arbetade med nu var ”assigned to the government”.
Johnson mindes inte detaljerna, men sa att det kunde stämma.
– Jag tror att det sedan var Heglig Construction som färdigställde vägen tillsammans med regeringen.
Det han minns är att när han väl återvände senare samma år så var vägen färdig. Han genomförde en inspektion, reste med säkerhetspersonal och såg att vägbanan byggts enligt specifikationerna.
Själva inspektionen gick till så att han vid varje kilometer kollade vägens bredd, som skulle vara fyra meter, och vägbanans höjd över marken, sant att det även fanns platser, varannan kilometer, där bilar kunde mötas.
– Jag såg inga byar längs vägen, bara människor som gick fram och tillbaka.
Totalt tror han sig under åren ha kört hundratals gånger längs vägens fulla sträckning, och han minns det som ett flackt och platt område med en del akaciaträd och växtlighet i form av gräs.
Bilden han fick av situationen var generellt sett att han ”kunde han resa längs vägen” – vilket han menar är ett ”tecken på att det var säkert att göra så”.
Åklagaren undrade om han inte fått någon information om vad som hänt i området under de månader som gått mellan attacken och hans återkomst. Det vill säga innan vägen färdigställdes.
– Eftersom jag inte var där kan jag inte svara på det, svarade Johnson.
För åklagarna är det centralt att förklara för rätten att de inte anklagar de åtalade för verksamheten – efter att vägarna byggts, utan för vad som hände för att möjliggöra att de kunde byggas.
Enligt åklagarens sakframställan som hölls för nu över två år sedan skedde offensiva militära operationer för att möjliggöra vägbygget.
En annan central punkt i åtalet är den väg som något år senare planerades att gå till MOK-området. En väg som enligt åklagaren byggdes i ett område utanför regeringens kontroll.
När det gällde att svara på frågor om denna väg blev svaren kortare. Johnson mindes inte vem som byggde vägen, vem som satte ut markeringarna eller vem som betalade för arbetet.
Men när det gällde orsaken till behovet av en väg dit handlade om att ”det fanns en brunn där bolaget ville exploatera”.
Han kände inte heller igen dokumentet ”Comments on MOK All Weather Road”, där det står att kostnaderna skulle delas mellan Lundin och regeringen, men medgav att han kunde ha skrivit det även om han inte längre mindes själva dokumentet.
Block 5A är ett område i Sudan stort som Värmland. Allvädersvägen byggdes från Bentio och söderut mot Rubkona.
När det så blev de åtalades advokat Torgny Wetterbergs tur att ställa frågor ville försvaret först visa att Johnsons arbete varit civil ingenjörsverksamhet – långt ifrån krigets logik.
Istället för strider fick Johnson beskriva geografin: en platt, glesbefolkad terräng.
– Det påminde om New Forest i England – ett enormt, nästan orört område.
Vad gäller vaktstyrkan och militären som fanns på plats så upprepade vittnet att han inte kunde se dem, men att de fanns där för att skydda bygget från SPLA.
– Vet du det eller är det ett antagande?
– Det är ett antagande, svarar Johnson, varpå Wetterberg vill visa upp att vittnet under polisförhöret 2014 svarade annorlunda.
På Tingsrättens skärmar visas det därför upp ett svar på samma fråga där vittnet är betydligt mera vag vad gäller motivet till attacken” jag vet inte varför de angrep, om det hade med vägen att göra eller om det handlade om något annat”.
Konfronterad med detta svar så säger Johnson att det var vad han tänkte då och det han svarade nu idag, är vad han tänker om det idag.
När han väl kunde resa tillbaka efter attacken, när vägen byggts klart så såg han inga hyddor eller byar, men han såg människor som reste längs med vägen ”upp och ner”. Han såg heller inga rester av några äldre hyddor.
– Jag kände inte att det fanns några problem med säkerheten, berättar vittnet och minns lastbilarna av grus som körde längs vägen och att de även användes av civila för transporter när de körde tillbaka med tomma flak.
Advokat Wetterberg frågar om det fanns andra sätt för de civila att transportera sig och när vittnet inte pratar om att det fanns en buss – ber advokaten om att få läsa upp en del från det 11 år gamla förhöret där Johnson säger att det fanns en buss som gick mellan Rubkona och Thar Yath.
– Detta var länge sedan idag, men jag minns det inte nu. Detta var för länge sedan.
Advokat Wetterberg visar därefter upp bilder på en buss, framför borrriggen i Thar Yath. En vit buss omgiven av människor. Frågan är sedan om han minns bussarna nu när han får se bilder på dem.
– Nej.
– Har du några minnen av förstörda byar när du reste längs med vägen?
– Nej, det fanns inga.
– Var det någon som sa något om att byar hade förstörts? Att civila fördrivits.
– Nej.
– Såg du några tecken på att det skulle varit på det sättet?
– Nej!
På frågan vad han gjorde i området efter att Lundinbolaget lämnade berättar han att han då jobbade för oljebolaget Petronas.
– Jag hade ett team med lantmäteriarbetare och vi märkte ut rutter, flög över området och övervakade bygget av vägar, ett arbete som innebär att jag färdades över större delen av block 5A på vägar jag hade byggt.
Under den här tiden, med Petronas, hade han en mer omfattande kontakt med civilbefolkningen och en del ”lokala befälhavare” som han stämde av vägprojekten med.
– Var det någon som tyckte det var dåligt att ni byggde vägar?
– Nej.
– Var det någon som sa att det var dåligt när vägen till Leer byggdes.
– Nej!
– Var det någon som sa att man hade bränt byar för att bygga den här allvädersvägen från Rubkona till Leer.
– Nej.
– Har du någon gång hört någon ur civilbefolkningen anklaga Lundinbolaget för något ont.
– Nej.
– Har du hört talas om att helikoptrar ska ha rensat byar, alltså stridshelikoptrar?
– Nej, ingen ur lokalbefolkningen sa något sånt.
Rättegången avslutas i maj 2026. Efter de sista vittnena i januari kommer våren ägnas åt slutpläderingar från vardera sida. En dom väntas komma tidigast i slutet av år 2026.
När väl förhöret är över så dröjer sig David Johnsson kvar en stund utanför sal 34. Frågorna har väckt en hel del minnen från hans tid som ung lantmätare och han har gått in på Google Earth för att försäkra sig om att de vägar han byggde då finns kvar.
– De finns kvar än i dag. Men det är synd att de inte används mer – på grund av alla stamkonflikter.
På ett sätt blir vägbyggarens korta vittnesmål symbolisk för rättegången. För åklagarna visar hans arbete och rapporter hur vägarna byggdes i takt med militära framryckningar. För försvaret är vittnesmålet ännu ett bevis för att att vägarna var civil infrastruktur och inte ett led i några krigsbrott.
Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete dag för dag under rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
