Efter nästan 300 dagar av lågmäld rättsprocess mot Lundinbolaget trängdes reportrarna i korridorerna – lockade av ett enda namn: Carl Bildt. Därpå följde en uppvisning i politiskt simultanschack, där frågorna studsade – och svaren gled undan.
Av Martin Schibbye 19 januari, 2026
Efter 297 dagar av tingsrättsförhandlingar, där jag oftast som ensam journalist bevakat processen mot Lundinbolaget, var det plötsligt lapp på luckan utanför sal 34. Nu, för en dag, var rättegången både ”historisk”, ”Sveriges längsta” och ”unik”.
På måndag kommer den vara bortglömd igen. Detta är en ”no-go zone” för landets alla krimreportrar.
Förklaringen till uppståndelsen var så klart dagens vittne: Carl Bildt.
När jag under den första rasten satt på min vanliga bänk utanför salen och lyssnade var det som att se ett slags politiskt simultanschack mellan Bildt och huvudstadens alla reportrar.
Världsmästaren i grenen, Ehsan Maghami, spelade 2011 på en stadion i Iran samtidigt mot 604 motståndare. Han vann 580 partier, spelade oavgjort i endast 16 och förlorade åtta.
Carl Bildt försökte sig under torsdagen på en liknande uppvisning. På den första frågan från Expressen – hur det kändes att sitta där inne – svarade han genom att i stället fråga klungan av journalister om de kände sig ”inträngda längst bak”.
Samma mönster upprepades när journalisterna pressade honom om oljeverksamhetens påverkan på civila. Bildt framhöll befolkningsökningen – det vill säga de tusentals flyktingar som sökte skydd – som den enda ”objektiva” indikatorn.
På frågan om bolaget anlitat militären svarade han att han inte ”sett något sådant”.
Genom att aldrig acceptera frågornas premisser kom reportrarna inte vidare. Även när de tog upp att vittnen utsatts för våld krävde Bildt namn, ifrågasatte källor och konstaterade att han ”inte har någon kunskap om detta”.
Bildt blockerade möjligheten att diskutera frågorna ur ett moraliskt eller politiskt perspektiv och hänvisade allt till att eventuella utredningar får tala för sig själva.
När journalisterna till sist lyfte frågan om riskerna med att bedriva oljeverksamhet i konfliktområden gjorde Bildt ytterligare en taktisk förflyttning: han lyfte diskussionen till ett globalt plan, drog historiska paralleller till Irak, Baku och Saudiarabien och förklarade att komplicerade förhållanden är en integrerad del av oljeindustrins natur, eftersom ”vår herre” tenderar att placera dessa tillgångar i denna typ av komplicerade länder.
Bildt parerade varje fråga med motfrågor, avledningar och globala perspektiv, och det blev tydligt varför han kallades in till Lundins styrelse när skiten träffade fläkten för tjugofem år sedan.
Det var lite som om tiden stått stilla.
Journalistikens Groundhog Day.
Måndag hela veckan.
Medier skulle kunna träffa Bildt varje torsdag, på den andra våningen, och utfallet skulle bli detsamma.
Allt var exakt som det var för 25 år sedan, då debatten rasade.
Men det finns en viktig skillnad. Samtalet skedde utanför en sal i Stockholms tingsrätt, och innanför de tunga ekdörrarna väger retorik fjäderlätt jämfört med skriftlig bevisning upphittad under en husrannsakan på oljebolagets kontor.
Utanför rättssalen kunde Bildt styra rytmen, men inne i salen projicerade åklagarna bolagets egna säkerhetsrapporter, mejl och protokoll på de fyra enorma nedrullade skärmarna: en attack mot bolagets rigg med flera döda säkerhetsvakter, en bomb som föll med granater bredvid oljeriggen, en attack mot en lastbilskonvoj från Heglig där 13 personer dödades, och militära operationer som enligt bolagets lokalanställda syftade till att ”burn the rebels out”.
Bildt tycker det ser ut som ”få säkerhetsincidenter” jämfört med andra konfliktområden.
Även när Bildts egna mejl från juni 2001 läses upp – där han varnar styrelsen för att kriget ”går åt fel håll”, att regimen bombar urskillningslöst och att oljeinstallationerna är rebellernas ”real targets” – var det enligt Bildt inget att reagera över.
Förklaringen var det amerikanska presidentvalet, fick vi veta, och att Bush nu tillträtt och engagerat USA på nytt i en fredsprocess.
– Alla ville flytta fram sina positioner inför fredsavtalet, förklarade Bildt de återupptagna bombningarna.
Vid upprepade tillfällen tillbakavisade Bildt påståendet att oljan var ”konfliktens kärna”. Men rättegången handlar inte om huruvida oljan varit ”positiv eller negativ” för Sudan, eller om den ”varit en välsignelse eller en förbannelse”.
Rättegången handlar om att bolaget, enligt åklagarna, letade efter olja i områden som låg bortom regimens kontroll, och om de vägar som armén ville skulle byggas för att kunna garantera säkerheten för bolaget i dessa områden.
För åklagarna var Bildt heller ingen misstänkt de skulle sätta dit; han var ett vittne som skulle visa rätten att de inom styrelsen ”kände till krigsbrotten”.
Det starkaste intrycket under förhöret var när åklagarna projicerade ett av styrelsedokumenten på skärmarna, där Bildt säger att ”flygbombningar är värdelösa”, och han i salen sedan förklarade att det han försökt förmedla var att ”flygbombningarna var militärt meningslösa”.
– Hur kunde civila då uppfatta dem? frågar åklagaren.
– Ja, det är väl uppenbart, det är inte bra att bli bombad, men ur ett militärt perspektiv är de värdelösa. Men det är inte något sensationellt uttalande, det är noll träffsäkerhet, förklarade Bildt.
En mer träffsäker beskrivning av regimens olagliga stridsmetod, där civila ”urskillningslöst” drabbas, var svår för åklagarna att önska sig.
När väl förhöret var över fortsatte de politiska schackpartierna utanför salen.
Bildt vann alla partier. Då som nu.
Men inne i sal 34 var det inte simultanschack utan bevisvärdering som gällde.
Det som hände har hänt – och kungen kan inte längre, som på ett schackbräde, flyttas till en plats där den är utom fara.
Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete dag för dag med att bevaka den nästan tre år långa rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
