Efter nära 300 rättegångsdagar går Lundinmålet in i sitt slutskede. När slutpläderingarna nu inletts ska år av vittnesmål, rapporter och bevisning knytas ihop – i en rättegång som för första gången prövar det som kallats ett av världens mest bortglömda krig.
Av Martin Schibbye 21 mars, 2026
Efter över 300 rättegångsdagar under nästan tre år har slutpläderingarna i det historiska Lundinmålet nu inletts och rättegången går in i sin sista fas.
– En lång rättegång närmar sig sitt slut och på många sätt har det varit en unik rättegång, inledde Henrik Attorps åklagarsidans plädering.
Det andra inbördeskriget i Sudan, som brukar beskrivas som ett av världens mest bortglömda, har krävt miljontals civila liv. Darfur kom senare att stå i centrum för internationell uppmärksamhet och rättslig prövning i Haag, medan våldet i södra Sudan aldrig tidigare har prövats på detta sätt, framhöll Attorps.
Det var också så åklagarsidan ville att rätten skulle förstå målet: inte bara som en svensk rättegång om ett oljeprojekt, utan som en sen rättslig prövning av ett krig som länge stått i skuggan av andra konflikter.
Under sin inledning återkom Henrik Attorps flera gånger till det som gjorde målet unikt: att en svensk domstol nu granskade de ekonomiska drivkrafterna bakom krigsbrott och våld.
Han beskrev hur oljan hade blivit en faktor i konflikten mellan den sudanesiska regimen och SPLA, och hur ett svenskt bolag ville tjäna pengar på oljeutvinning i ett område där kriget redan pågick.
– Då fick man samarbeta med de som i omvärlden betraktades som en förskräcklig regim, men det var inget problem för Lundin, bolaget trivdes i maximal oro, och detta sågs som en fördel eftersom det skrämde bort konkurrenterna, fortsatte Attorps.
Enligt åklagarsidan ligger målets kärna i samspelet mellan krig, resurser och affärsintressen. Attorps hänvisade till äldre rättsfall, från Nürnbergrättegångarna till senare mål i Nederländerna och Frankrike, för att visa att frågan om företagsledares ansvar i krigssituationer inte var ny.
Han återkom också till att rätten måste se till helheten.
– Det är viktigt att inte missa skogen för alla träden, sade han.
Åklagarsidan hade valt att inleda slutpläderingarna brett. Den första dagen ägnades åt att bygga ramen kring målet: externa rapporter, FN-organ, människorättsorganisationer, säkerhetsrapporter, journalistiska vittnesmål, satellitbilder och bolagets egen dokumentation.
Enligt åklagarna pekade rapport efter rapport mot samma slutsats: attacker mot civila, tvångsförflyttningar och en tydlig koppling mellan militära operationer och oljeverksamheten i block 5A.
Henrik Attorps använde också inledningen till att bemöta försvarets linje. Under processen har försvaret återkommande hävdat att uppgifter är osäkra, att rapporter byggde på andrahandsinformation och att händelserna låg så långt tillbaka i tiden att de var svåra att bedöma i dag.
Åklagarsidans svar var det motsatta: att det gick att utreda även gamla brott, och att det redan har gjorts i andra svenska mål om internationella brott. Det är inte så komplext som försvaret gör gällande.
– Detta är inga nyheter för svenska domstolar, det går alldeles utmärkt, sade Attorps.
När Attorps gick igenom rapportering från FN:s särskilda rapportörer, Human Rights Watch, Amnesty, Christian Aid, läkare och journalister var poängen inte bara att övergreppen hade dokumenterats.
Han ville också visa att informationen hade funnits tillgänglig redan då – och att ett oljebolags verksamhet i området hade egna möjligheter att få ta del av den.
Efter lunch tog åklagare Annika Wennerström över och på powerpointbilderna syntes kartor och personblad. De 34 målsägandenas berättelser sorterades nu geografiskt: Rubkona, Nimne, Nhialdiu, Jikany, Koch och Leer. Åklagarnas grepp var att placera in deras minnen i ett större mönster av anfall, flykt och fördrivning inne i block 5A.
Expertvittnet på minnespsykologi Torun Lindholms forskning användes för att förklara hur traumatiska händelser kunde minnas tydligt även efter många år, samtidigt som detaljer i tidslinjer kunde glida. Åklagarsidan menade också att gemensamma kollektiva minnen i en muntligt berättande kultur inte i sig gjorde uppgifterna mindre trovärdiga.
Samtidigt uppstod under den andra dagen en tydlig diskussion om avvikelserna i målsägandenas berättelser och hur de fick användas i slutpläderingen.
När åklagarna i sin sammanfattning förde fram att en målsägandes uppgifter varit ”samstämmiga med polisförhöret” reagerade både försvaret och rättens ordförande.
Invändningen var att polisförhören inte på det sättet utgjorde processmaterial som rätten kunde kontrollera inom ramen för pläderingen. Åklagarna menade att de försökte förklara varför vissa bevisuppgifter hade justerats och hur de såg på berättelsernas utveckling, medan domstolen markerade att sådana hänvisningar var principiellt fel. Formuleringen ströks till slut, men diskussionen synliggjorde en central konflikt i slutskedet av målet: hur rätten skulle bedöma skillnader mellan tidiga polisförhör och de uppgifter som senare lämnats i rättssalen. De så kallade ”avvikelserna” har varit många under förhören.
Vid ett par andra tillfällen avbröt rättens ordförande och ville veta vad bevistemat egentligen var: hur detta kopplades till gärningsbeskrivningen, och om det handlade om uppsåt, insikt eller något annat.
Åklagarsidan svarade att samarbetet var centralt att visa på för att förstå sammanhanget – och därmed också frågan om straffbar medverkan.
Mot slutet av den första dagens plädering ägnade åklagarna också utrymme åt uppgifter om hot och påverkan mot vittnena. Flera personer skulle, enligt åklagarsidan, ha kontaktats och i ett fall erbjudits pengar för att inte vittna. Uppgifterna kopplades till det externa utredningsarbete som bolagsanknutna personer hade bedrivit.
Samtidigt försvarades PAX, ECOS och andra organisationer som hållit kontakt med drabbade och arbetat för kompensation.
– Vår slutsats var att det inte fanns någon klandervärd inblandning från någon stödorganisation som påverkat målsägandenas uppgifter, sade Ewa Korpi.
Åklagarsidan försvarade tydligt frivilligorganisationers och hjälporganisationers roll i att dokumentera övergrepp och kontakta vittnen.
– Utan dessa drivna intresseorganisationer hade det varit betydligt svårare – för att inte säga omöjligt – att lagföra och driva dessa processer.
Ännu återstår flera dagar av åklagarsidans plädering, därefter kommer försvarets slutanföranden att följa. Men något har förändrats i sal 34.
Efter år av utredningar, hundratals förhandlingsdagar och genomgångar av ett krig som länge stått utanför världens blickfång närmar sig nu en av de mest omfattande svenska rättegångarna sitt slut.
Den sista förhandlingsdagen är i slutet av maj och dom kommer sannolikt meddelas framåt hösten.
Vill du hålla koll på allt om Lundinrättegången? I Whatsapp-gruppen Lundin Oil rättegången får du en unik chans att följa Martin Schibbyes arbete dag för dag under rättegången.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Lundin!
Blankspot rapporterar löpande om Lundinrättegången från Tingsrätten i Stockholm. Stöd oss så vi uthålligt och långsiktigt kan bevaka.
