Nyheter om Argentina, Bulgarien, Demokrati, Nicaragua

Snabbguide till de tre nästkommande valen i världen

Var i världen hålls nästa val? Och vad står på spel? Blankspot guidar bland kommande folkomröstningar och parlamentsval.

Av Linnea Bergqvist 7 november, 2021

Under 2020 påverkades över 70 inplanerade val runt om i världen av pandemin vilket Blankspot rapporterat om tidigare. Många av de inställda valen har under slutet på föregående år kunnat genomföras trots den speciella situationen och nu genomförs allt fler val.

Här är de tre nästkommande valen i världen:

7 november: President- och parlamentsval i Nicaragua

Den 7 november hålls president- och parlamentsval i Nicaragua, centralamerikas största land.

Landet är en republik där presidenten är statsöverhuvud, regeringschef och överbefälhavare medan parlamentet, som heter nationalförsamlingen, har den lagstiftande makten.

Både presidenten och de 92 ledamöterna i parlamentet väljs samtidigt vart femte år i allmänna val.

Mandaten i parlamentet fördelas så att 70 stycken väljs ut på länsnivå, medan 20 väljs ut på en nationell nivå. De två resterande mandaten går till tvåan i presidentvalet, samt till den avgående presidenten eller till den senaste vicepresidenten.

Sedan år 2007 är det Daniel Ortega och hans socialistiska parti “Sandinistiska fronten för nationell befrielse” (FSLN) som dominerar den politiska scenen i Nicaragua.

FSLN startade som en gerillarörelse på 1960-talet och partiet hade många väljare bland fattiga, fackligt aktiva, studenter men även medelklassen. Partiet var med och störtade Somozaregimen i en revolution år 1979, och styrde därefter landet ett årtionde efter det. Mellan år 1999 till 2006 hade partiet ett samarbete med det liberalkonservativa “Konstitutionalistiska liberala partiet” (PLC) som har rötter tillbaka till 1830-talet.

Från början var FSLN och PLC politiska motståndare men slöt år 1999 en pakt för att stärka sin egen makt, och i och med det kunna stänga ute mindre partier. Genom åren enades parterna om tt flertal grundlagsändringar, däribland att partier måste få minst 4 procent av rösterna i valen för att få behålla sin partiregistrering.  

Mellan år 1997 till 2007 hade PLC regeringsställningen i landet inledningsvis med José Arnoldo Alemán Lacayo som president, och sedan Enrique José Bolaños Geyer innan denne valde att bilda “Alliansen för republiken” (Apre) som är en liberal­konservativ valallians. 

När Daniel Ortega vann i presidentvalet år 2006 fick hans parti fortsätta att förlita sig på stödet från PLC, men efter valet år 2011 förlorade pakten betydelse då FSLN gick starkt framåt och fick två tredjedelars majoritet i parlamentet.

Sedan år 2005 har splittringar skett inom PLC, vilket ledde till att en ny allians bildades som heter “Nicaraguanska liberala alliansen” (ALN).

Inför valet år 2011 anslöt sig partierna inom ALN till en ny allians som leds av “Oberoende liberala partiet” (PLI). Inom den här alliansen ingick även “Sandinistiska förnyelserörelsen” (MRS), en liten grupp reformvänliga sandinister som hade lämnat FSLN. 

I januari år 2021 bytte MRS namn till “Demokratiska förnyelseunionen” (Unamos).

Inom Nicaraguansk politik har PLI ansetts vara det ledande oppositionspartiet men alliansen har länge varit splittrat, och under 2016 bojkottade medparter av partiet valet. Det här ledde till att Daniel Ortega och hans FSLN återigen kunde vinna, i både president- och parlamentsvalet. Han vann med 72 procent av rösterna i ett val som ansågs avsakna demokratisk legitimitet och valde sin hustru, Rosario Murillo, till vicepresidentkandidat.

Ortegas auktoritära styrelsesätt blev snart allt mer kritiserat, och han anklagades bland annat för att fängsla och utvisa stora delar av oppositionen samt förhindrade dem från att delta i valen.

Det växande missnöjet ledde tillslut att protester bröt ut år 2018, efter att presidenten hade tillkännagivit förändringar i landets socialförsäkringssystemet.

Demonstrationerna möttes av kraftigt övervåld av bland annat polisen och regeringsvänliga grupper, och mellan den 18 till 25 april skadades 435 personer och 26 människor dog, däribland en journalist.

Nicaraguanska tidningar och lokala rättighetsgrupper rapporterade även att de utsattes för censur och våldsbrott, och ett flertal medier blev även nedstängda. Lokala journalister blev även trakasserade och hotade när de rapporterade om protesterna.

Den 22 april gjorde Argentina, Brasilien, Colombia, Chile, Paraguay och Peru ett gemensamt uttalande som uppmanade den nicaraguanska regeringen att “undvika överdriven användning av våld” och uttryckte sin solidaritet med offren.

Efter en månad inleddes en dialog mellan Ortega och demonstranterna, under medling av katolska kyrkan. Det pågående samtalet havererade snart och protesterna, inklusive de våldsamma sammandrabbningar, fortsatte. Enligt Ortega var det på grund av att kriminella gängmedlemmar hade infiltrerat protesterna medan demonstranterna anklagade statsmakten för övervåld mot civila. 

Framåt sommaren slog regimen till hårdare mot protesterna och sammanlagt ska över 300 människor ha dött under årets våldsamma sammandrabbningarna. Uppemot 100 000 ska även ha flytt landet, de flesta till Costa Rica.

I september år 2018 förbjöds alla demonstrationer i Nicaragua och i början av 2019 gjordes nya ansatser att inleda samtal mellan parterna. Det ledde till att en lag om amnesti inrättades för alla som på något sätt hade deltagit i oroligheterna. 

Däremot kritiserade oppositionen lagen då den gjorde att landets säkerhetsstyrkor, som hade utfört våld mot demonstranterna, slapp stå till svars för sina handlingar.

Till följd av de senaste årens händelser har en rad oppositionspartier bildat alliansen “Nationella koalitionen” inför det kommande valet i november, som bland annat inkluderar två partier som bildades under protesterna: “Medborgaralliansen för rättvisa och demokrati” (ACJD) och “Nationell enighet blå och vit” (Unab).

Ytterligare en oppositionell allians är det högerorienterade “Medborgaralliansen för frihet” (CXL) som tidigare hade Carmela Rogers som ledare.

Rogers tillhör en av landets mest inflytelserika familjer och hennes mor var bland annat president mellan år 1990 till 1997 (i valet år 1990 besegrade hon bland annat Ortega).

När Rogers gav besked om att hon skulle ställa upp i det kommande valet dröjde det knapp 24 timmar innan hon greps hon och sattes i husarrest, anklagad för penningtvätt. 

Två månader senare lämnade hon landet, och sökte slutligen tillflykt i Costa Rica efter att ha gömt sig i fyra dagar. Dessförinnan hade hon fråntagits sitt ID-kort och pass, och hennes parti hade stängts av från delta i valet i november. 

I dagsläget har sammanlagt 39 oppositionella personer blivit gripna det här året, däribland sju presidentkandidater. Anklagelserna mot dem varierar från hot mot landets suveränitet till förräderi, något som har kritiserats starkt av det internationella samfundet.

Det har lett till att bland annat EU har infört sanktioner mot åtta nicaraguaner, däribland vicepresident Rosario Murillo för ”allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna”.

Även USA har påbörjat arbetet för att utföra sanktioner mot Nicaragua och enligt amerikanska tjänstemän har Washington fördömt det kommande valet och kallar det “en bluff organiserad av president Daniel Ortega”.

Inför valet har parlamentet även utsett sju ledamöter till valmyndigheten CSE, alla regimtrogna.

Ortega har även blivit kritiserad för sin hantering av coronapandemin då han kallade viruset ”en liten influensa” och gjorde inga betydande åtgärder för att hindra spridningen. Det här har resulterat i att antalet smittade samt döda anses vara betydligt fler än vad de officiella siffrorna visar.

14 november: Parlamentsval i Argentina

Den 14 november är det parlamentsval i Argentina, det näst största landet i latinamerika.

Landet är en förbundsrepublik där presidenten har stor makt och är formellt både stats- och regeringschef. Hen väljs vart fjärde år och har rätt att ställa upp för omval ytterligare en gång. 

Sedan år 2019 är det Alberto Fernández som är landets president.

Landets 23 provinser har egna lagar, en lagstiftande församling och en regering som leds av en guvernör som ofta har ett stort inflytande över landets politik.

Argentinas lagstiftande makt ligger hos kongressen som består av två kammare: senaten och deputeradekammaren.

Senaten består av 72 ledamöter som väljs vart sjätte år. Från varje provins väljs tre senatorer och vartannat år är väljs ungefär en tredjedel av platserna om. 

De 257 ledamöter som sitter i deputeradekammare väljs istället vart fjärde år, där ungefär hälften av platserna väljs om vartannat år.

I det kommande valet är det 127 platser i deputeradekammaren som ska väljas och 24 i senaten. 

Partierna i Argentina har länge centrerats kring starka ledare som generellt har en ideologi som går i linje med en av de följande politiska riktningarna: radikalismen eller peronismen.

Radikalismen fick sitt genombrott i landet redan år 1890 när partiet “Radikal Civic Union“ (UCR) bildades. Det var ett reformvänligt liberalt parti med stöd i Argentinas medelklass, som under 1980-talet närmade sig den europeiska socialdemokratin.

Partiet har suttit vid makten sju gånger men under 2000-talet tappade UCR ett stort antal av sina anhängare och år 2015 anslöt sig partiet till alliansen “Juntos por el Cambio/Cambiemos”. Sedan år 2017 är UCR:s partiledare Alfredo Cornejo.

Alliansen består även av den förre presidenten Mauricio Macri parti “Republikanskt förslag” (PRO) och “Medborgarkoalitionen-ARI”.

Peronismen å andra sidan bygger på nationalism, social rättvisa och en stark centralmakt. Ideologin har sedan tidigare även kopplats ihop med fascismen. Beroende på vem som lett partiet har politiken under årens lopp skiftat från statssocialism till nyliberalism.

Peronismen har präglat Argentinas politik ända sedan 1940-talet, och är uppbyggd kring den dåvarande presidenten Juan Perón och hans hustru Eva (”Evita”) Perón. 

Juan Perón blev landets president år 1946 efter att ha skapat sig ett namn bland landets fackföreningsrörelser. Även hans fru blev en av de främsta ledare inom peronismen och hade ett enormt stöd bland arbetarklassen. Efter sin död år 1952 blev ”Evita” i det närmaste helgonförklarad av rörelsens anhängare.

Perón behöll presidentskapet tre år efter sin hustrus död tills han störtades i en militärkupp. Han gick i exil i Spanien fram till år 1973, och när han återvände till Argentina valdes han åter till president men avled året därpå. 

Han nya fru, Isabel, tog över men hon störtades också under en militärkupp vilket ledde till att Peróns parti, “Rättvisepartiet” (PJ) förbjöds. När demokratin återuppstod i landet år 1983 fick partiet återigen delta i valen. 

Samtidigt framträdde en förnyad peronism som började bli mer vänsterinriktad under 2000-talet. Det ledande partiet var “Segerfront” (FpV) som styrdes under paret Kirchners ledning (Néstor Kirchner var president år 2003 till 2007 och Cristina Fernández de Kirchner styrde landet år 2007 till 2015).

År 2017 bildade Cristina Fernández de Kirchner ett helt nytt parti, “Medborgerlig enhet” (UC), och tillsammans med ett flertal peronistfraktioner anslöt sig UC år 2019 till alliansen “Frente de Todos”. Alliansens presidentkandidat Alberto Fernández vann presidentvalet samma år medan Kirchner blev vald till vice president.

Frente de Todos innehar idag flest platser i deputeradekammaren och senaten men har inte en majoritet, och i primärvalet som hölls i september vann Juntos por el Cambio/Cambiemos 41 procent av rösterna medan Frente de todos fick 30 procent. 

I samband med att primärvalets resultat blev offentliga publicerade Kirchener ett brev där hon anklagade Fernandez för att ha fört en “felaktig” finanspolitik under covid-19-pandemin som har förvärrat Argentinas ekonomiska kris. I brevet ska även Kirchener framfört att hon vill se en förändring i regeringen. 

I samband med det valde presidenten att byta ut flera poster, och lät även ett flertal allierade avgå såsom hans talesman. Ekonomiministern, Martin Guzmán, som var en av måltavlorna för Kirchners kritik, blev dock kvar.

Kirchner själv står anklagad i ett flertal åtal gällande korruption och penningtvätt. Hon har även varit involverad i ett ärende som handlar om hur landets regering ska ha konspirerat med Iran, för att omintetgöra en utredning av en attack år 1994 på ett judiskt center i Buenos Aires. I oktober i år avvisade dock en domstol hennes påstådda involvering i händelsen.

Årets valkampanj har fokuserat på ekonomin då i dagsläget omkring 42 procent av argentinarna lever under fattigdomsgränsen, medan landets inflation har klättrat över 50 procent. 

En anledning bakom Argentinas svaga ekonomi är de stora lån som landet har tagit från bland annat Parisklubben och den Internationella Valutafonden (IMF) sedan ekonomin kraschade under slutet av 1990-talet.

Det senaste lånet från IMF var det största i organisationens historia och gjordes under den förra presidenten Mauricio Macri mandattid. Lånet var på 44 miljarder dollar och skulle användas för att få landet på fötterna igen. 

Ett av huvudkraven från IMF var att de ville se en återbetalning inom tre år, något som Alberto Fernández var snabb att kritisera när han intog sitt ämbete. Sedan dess har en långvarig diskussion mellan landets regering och organisationen fortsatt då Fernández vill få skuldlättnad på det enorma lånet. 

Landets dalande ekonomi samt effekterna av coronapandemin ledde till att protester bröt ut den 10 november år 2020 i samband med att IMF:s förhandlare kom till landet. Befolkningen har sedan länge en djup misstro mot IMF sedan krisen kring millennieskiftet, då många argentinare menar att organisationens krav vid tidpunkten förvärrade läget. 

Denna gång däremot riktades kritiken inte bara mot IMF utan även mot regeringen som en enligt demonstranterna hade infört alltför hårda restriktioner för att bekämpa coronapandemin, vilket slog hårt mot den redan dåliga ekonomin. 

Inför det kommande valet har även ett flertal politiker lyft kritik mot regeringen, däribland Alfredo Cornejo. Under en sammankomst som hölls för att fira 38 år av demokrati i Argentina lyfte han det återkommande problemet med landets ekonomi, och sa att regeringen har drivit tillbaka landet till fattigdom men inte gjort något för att ändra tillbaka det.

Under början av år 2021 uppdagades det även att regeringsanställda och deras släktingar och vänner hade fått förtur till Covid-19 vaccinet, en skandal som fick bland annat Patricia Bullrich, partiledaren för PRO, att reagera. Hon kallade bland annat regeringen för “partiska” och ska, enligt vissa källor, ha påbörjat ett samarbete med olika aktörer för att se över vaccineringsprocessen inom regeringens inre krets.

Även landets president har hamnar i blåsväder i år efter att uppgifter om att han brutit mot corona-restriktionerna blev offentliga. Bland annat ska han ha varit delaktig i en stor fest under sin frus födelsedag och haft besökare i presidentpalatset, som inte var där för att hantera politiska frågor. Kritiken ledde till att en åklagare inledde en utredning mot presidenten i augusti som ännu pågår.

Sedan årsskiftet har Argentina betalat 950 miljoner dollar i ränta på lånet från IMF, och ska betala ytterligare 1,9 miljarder dollar plus en ränta på 400 miljoner dollar innan året är slut.

14 november: President- och parlamentsval i Bulgarien

Den 14 november hålls presidentvalet i Bulgarien, ett land som ligger på östra Balkanhalvön. Samma dag kommer ett nyval för parlamentet att gå av stapeln, det tredje för i år.

Bulgarien är en parlamentarisk republik med flerpartisystem och landets regering har den verkställande makten medan presidenten har en begränsad, men betydande, roll som statschef och överbefälhavare.

Landets lagstiftande parlament heter nationalförsamlingen (narodno sobranie) och består av 240 ledamöter som väljs vart fjärde år.

Sedan år 2009 väljs 31 av representanterna genom majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket innebär att en valkrets motsvarar ett mandat. De resterande 209 ledamöterna utses istället proportionellt från partilistor vilket i sin tur innebär att väljarna får lägga två röster.

Ett parti eller partiallians måste få minst fyra procent av rösterna för att få plats i nationalförsamlingen, och för att erhålla en majoritet i parlamentet krävs det tre fjärdedelar av rösterna. 

Förutom att stifta lagar godkänner nationalförsamlingen statsbudgeten, fastställer tidpunkten för val av president, väljer och kan avskeda premiärministrar, godkänner internationella avtal samt förklara krig eller ingå fred.

Om större författningsändringar ska diskuteras utökas nationalförsamlingen med ytterligare 160 folkvalda ledamöter. 

Landets president väljs direkt av folket vart femte år, och kan väljas om för ytterligare en mandatperiod. För att kunna utses till president måste denne få hälften av rösterna, annars utlyses en andra valomgång mellan de två kandidaterna som har erhållit flest röster. 

Presidenten har ingen rätt till att ta initiativ till nya lagar, men har möjlighet att genom ett särskilt veto fördröja lagförslag. Hen har även rätt till att styra genom dekret vid undantagstillstånd.

En av presidentens främsta uppgifter är att utse viktiga poster i rättsväsende och säkerhetstjänst, och har som uppgift att vid behov utse en övergångsregering. 

Sedan år 2016 är det Rumen Radev som är Bulgariens president.

Landets regering kallas ministerrådet och leds av premiärministern. Ledaren för det största partiet i nationalförsamlingen utses formellt av presidenten till premiärminister, och hen har sedan i uppgift att bilda sitt ministerråd. I dagsläget har landet inte haft en premiärminister sedan maj i år.

De politiska partierna är generellt instabila i Bulgarien och omgrupperingar är vanliga, särskilt bland borgerliga partier.

En av de största partierna under 2000-talet har varit center-högerpartiet “Medborgare för europeisk utveckling i Bulgarien” (GERB). Partiet grundades år 2005 och hade som mål att sänka skatterna, bekämpa korruption och brottslighet samt föra en politik som främjade familjen. 

I valet år 2009 fick partiet nästan 40 procent av rösterna, vilket gjorde det till det största i parlamentet. Grundaren var borgmästaren Bojko Borisov som i och med partiets vinst blev utsedd till premiärminister.

Partiet har i princip sedan sin första vinst suttit kvar vid makten, men under åren har GERB blivit allt mer förknippat med korruption och valfusk. Borisov själv har vid flera tillfällen även blivit ifrågasatt för sitt hotfulla beteende och involvering i bland annat penningtvätt.

År 2013 hölls nationella protester mot Borisov och hans regering som pågick i över två veckor. Demonstranterna protesterade bland annat mot de höga elpriserna och de dåliga levnadsvillkoren i landet samt den stora korruptionen.

Slutligen valde Borisov att avgå och i och med det upplöstes regeringen. Istället bildades en regering under ledning av den förre finansministern Plamen Oresjarski som bestod av det populära “Bulgariska socialistpartiet” (BSP) och det liberala “Rörelsen för rättigheter och friheter” (DPS). Den nya regeringen fick även stöd av det ultranationalistiska och främlingsfientliga partiet “Attack”. 

Bara några veckor senare bröt nya protester ut efter att en korruptionsmisstänkt mediemogul, Deljan Peevski, hade blivit tillsatt som ny chef för säkerhetstjänsten Dans. Peevski drog sig genast ur men kritiken avtog inte och efter ett svårt bakslag i EU-valet år 2014 drog DPS tillbaka sitt stöd. Inom kort avgick även Oresjarski och regeringen upplöstes.

I nyval som hölls i oktober samma år blev GERB åter det största partiet och i och med det kunde Borisov bilda en minoritetsregering med högeralliansen “Reformistblocket” och mitten-vänsteralliansen “ABV”. Den nya regeringen stöddes även av nationalistalliansen “Förenade patrioter” där “Attack” nu ingick.

När den förre flygplanschefen Rumen Radev blev vald till president i november år 2016 valde Borisov att lämna in sin avskedsansökan. Bakgrunden var att Radev ansågs stå nära Moskva, och hade öppet förespråkat att EU skulle avbryta sanktionerna mot Ryssland.

Borisov hade redan i förväg sagt att han inte kunde samarbeta med en president som ville stärka förbindelserna med Ryssland då han ansåg att bandet till Ryssland tillhörde bulgariens “mörka förflutna”.

Hans avgång innebar att ett nytt parlamentsval hölls i mars år 2017, vilket blev det tredje nyvalet på fyra år.

I nyvalet det året blev GERB största parti och trots den tidigare kritiken mot Radev bildade Borisov på nytt regering, den här gången med “Förenade patrioter”. I och med det nya samarbetet ändrades politiken, och regeringen införde bland annat förslag om obligatorisk värnplikt, och att statliga bidrag och andra förmåner inte skulle omfatta minoriteter. 

Landets politiska förändring ledde också till en allt mer invandrar- och muslimfientlig opinion, vilket blev kritiserat av omvärlden. Bland annat byggdes ett staket längs gränsen när strömmen av flyktingar ökade till Bulgarien, och armén sattes in för att stoppa människor från att ta sig in i landet. 

Under sommaren år 2020 hölls en serie av protester igen, både i Bulgarien men också i andra länder, för att lyfta problemet med korruptionen i landet. Demonstranterna kritiserade även faktumet att Borisov hade suttit som premiärminister sedan år 2009.

I parlamentsvalet i april år 2021 gick GERB bakåt men förblev största parti. På andra plats kom det nybildade partiet “Det finns en sådan nation” (ITN) som leds av TV-presentatören Slavi Trifonov.

Två anti-etablissemangspartier, som hade bildats efter massprotesterna under sommaren år 2020, kom också in i parlamentet: högeralliansen “Demokratiska partiet” och vänsterkoalitionen “Stå upp! Ut med maffian!”. GERBS koalitionspartner “Förenade patrioter” hamnade däremot utanför. 

Efter valet meddelade Borisov att han inte ämnade försöka bli premiärminister igen och förde istället fram Daniel Mitov. Däremot misslyckades Mitov att bilda någon regering, vilket de två näst största partierna också gjorde. Det här föranledde president Radev att utlysa nyval till den 11 juli 2021. Vinnaren blev “Det finns en sådan nation 65” men precis som i det föregående valet lyckades inte partierna välja en regering, och presidenten fick återigen utlysa ett nyval som nu kommer att ske på samma dag som presidentvalet.

I presidentvalet är det 23 kandidater som har blivit godkända att ställa upp, däribland den nuvarande presidenten Rumen Radev (som har stöd från BPS), professorn Anastas Gerdzhikov (som har stöd av GERB-koalitionen), och Lozan Panov (som har stöd av alliansen “Demokratiska Bulgarien”).

En av de viktigaste frågorna under valkampanjen har varit diskussionen kring landets nya vaccin pass som kallas det “gröna passet”.

För att få tillgång till passet måste man vara fullvaccinerad. I sin tur kommer passet behövas om man vill besöka biografer, teatrar, museer, nattklubbar, fitnesscenter samt för att äta inomhus på kaféer och restauranger, bo på hotell eller delta i sportevenemang.

Beslutet att införa passet utfärdades av hälsominister Stoycho Katsarov, men reaktionerna var överlag negativa. En av de största problemen är att nyheten om passet offentliggjordes endast några dagar innan det skulle träda i kraft. 

I dagsläget är det runt 20-25 % av den vuxna befolkningen i Bulgarien som är fullvaccinerade, men för för de som ännu inte har påbörjat sin vaccinering kommer det att ta minst 21 dagar innan de har fått båda sprutorna (28 dagar för de som får moderna-vaccinet) och i sin tur ytterligare någon vecka innan de kan hämta ut passet. 

Det här ledde till stora protester från bland annat catering- och turismsektorerna som menar på att de kan förlora uppemot 80 % av sin omsättning när passet går i kraft.

Även GERB och det socialistiska parti var kritiska till beslutet men president Radev stod fast bakom hälsoministerns beslut. Huruvida det här kommer att påverka hans väljarstöd i valet återstå att se.

Ytterligare frågor som har lyfts i valkampanjen är frågor kring landets ekonomi och korruption, något som har varit återkommande under hela året. I dagsläget är Bulgarien det fattigaste medlemslandet i EU, och anses som en av de mest korrupta länderna i Europa.

Toppbild: Nicaraguas, Bulgariens och Argentinas flaggor.

Vill du läsa mer om några val som redan har gått av stapeln under 2021? Klicka på Snabbguide 1, Snabbguide 2, Snabbguide 3, Snabbguide 4 , Snabbguide 5, Snabbguide 6, Snabbguide 7, Snabbguide 8 och Snabbguide 9 för att läsa mer.

Av Linnea Bergqvist