Nyheter om Demokrati, Haiti, Kap Verde, Uzbekistan

Snabbguide till de tre nästkommande valen i världen

Var i världen hålls nästa val? Och vad står på spel? Blankspot guidar bland kommande folkomröstningar och parlamentsval.

Av Linnea Bergqvist 17 oktober, 2021

Under 2020 påverkades över 70 inplanerade val runt om i världen av pandemin vilket Blankspot rapporterat om tidigare. Många av de inställda valen har under slutet på föregående år kunnat genomföras trots den speciella situationen och nu genomförs allt fler val.

Här är de tre nästkommande valen i världen:

17 oktober: Presidentval i Kap Verde

Den 17 oktober är det presidentval i republiken Kap Verde, en ögrupp som ligger 50 mil utanför Afrikas västkust.

Landet blev självständigt från Portugal år 1975, och under 1990-talet genomfördes en snabb liberalisering som ledde till att landets författning skrevs. Enligt den är ögruppen en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem där den verkställande makten i hög grad ligger hos premiärministern, medan landets president är statschef. 

Presidenten utses i allmänna val vart femte år och kan väljas om en gång. För att en kandidat ska vinna måste hen få två tredjedelar av rösterna, och om det inte sker hålls en andra valomgång mellan de två kandidaterna med flest röster.

Endast personer med kapverdiskt medborgarskap, som är över 35 år och har bott i landet i minst tre år kan kandidera för presidentskapet.

Presidenten utser landets regering, på inrådan av premiärministern, och har även rätt att upplösa det lagstiftande parlamentet som heter nationalförsamlingen.

Landet har sedan sin självständighet haft fyra presidenter varav alla har tillhört någon av de två största partierna, “Kap Verdes afrikanska självständighetsparti” (PAICV) och det liberala partiet “Rörelsen för demokrati” (MPD). 

Sedan år 2011 är det Jorge Carlos Fonseca som är landets president. 

Han tillhör MPD, och var landets utrikesminister mellan 1991 till 1993. Han är även utbildad advokat och har sedan tidigare arbetat som professor vid Kap Verdes universitet.

Inför valet 2011 var det sammanlagt tre kandidater som rösterna delades mellan: Manuel Inocencio Sousa från PAICV, Aristides Lima (även han från PAICV men som ställde upp som oberoende) och slutligen Fonseca från MPD. 

Resultatet var att Lima och Sousa fick 29 respektive 32 procent av rösterna medan Fonseca fick 38 procent, och i den andra valomgången vann Fonseca med 55 procent av rösterna. 

Vid hans tillträde som president hade PAICV haft majoriteten i landets parlament i 10 år. 

I och med det var det flera som var oroliga att det politiska läget skulle bli instabilt, då Kap Verde nu hade en president som representerade det parti som var i opposition med majoriteten i parlamentet.

Dock dementerade PAICV och Fonseca det här fort och arbetade i fem år fram till år 2016. I parlamentsvalet det året vann MPD, och senare Fonseca i presidentvalet. 

MPD behöll majoriteten i parlamentsvalet som gick av stapeln den 18 april i år men för Fonseca kommer det inte bli en till mandatperiod då han nu har suttit den maximala tiden som president. 

Istället kommer valet stå mellan sju olika kandidater som landets författningsdomstol godkände i slutet av augusti.

PAICV:s representant inför presidentvalet är José Maria Pereira Neves som var landets premiärminister mellan åren 2001 till 2016. MPD:s kandidat är Carlos Alberto Wahnon de Carvalho Veig, också han en tidigare premiärminister. 

Veig har även ställt upp i presidentvalet vid två tidigare tillfällen men förlorat i båda.

I sina valkampanjer har Neves och Veig lagt stor fokus på COVID-19-krisen, och båda har lovat att skapa stabilitet och konsensus för att möta effekterna av pandemin, såsom den minskade turismen.

De politiska diskussionerna har även fokuserat på en rad andra frågor såsom våldet i städer, behovet av en opartisk offentlig sektor och diversifiering av ekonomin. Hög arbetslöshet och utbredd undersysselsättning tillhör Kap Verdes största ekonomiska utmaningar när vart sjätte kapverdier i arbetsför ålder går utan jobb idag.

Överlag är korruptionen låg i Kap Verde, och press- och yttrandefriheten garanteras. Däremot har några händelser under de senaste åren lett till att makthavarna har blivit kritiserade för hur de involverat sig i olika händelser.

Det mest kända är gripandet och kvarhållandet av den vezueliska affärsmannen och diplomaten Alex Saab. Han greps i Kap verde förra året på begäran av USA då han stod åtalad för korruption och penningtvätt i samband med ett socialt bostadsprojekt.

Efteråt överklagade han sitt utlämning till USA, något som domstolen i Kap Verde inte godkände. 

Domstolen för “Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap” (ECOWAS) dömde emot Kap Verdes beslut om Saabs utlämning då han hade häktats innan en så kallad “Interpol Red Notice” var utfärdad, vilket i praktiken betyder en internationell arresteringsorder. 

Men ECOWAS har inte befogenhet att verkställa domar i sina medlemsländer, däribland Kap Verde. 

Även FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har bett Kap Verde att avbryta utlämningen, och bett om tid att analysera Saabs ärende. Det här avslogs av domstolen i Kap Verde som sa att det inte fanns övertygande skäl som motiverade kommitténs krav.

Enligt kritiker så bryter landet mot internationell lag, mänskliga rättigheter och även sin egna nationella lagstiftning genom att kvarhålla diplomaten, varav vissa menar beror på en utlovad investering på 400 miljoner dollar från USA. Pengarna skulle användas för att bygga en ny ambassad i huvudstaden Praia, precis bredvid presidentpalatset.

Under lördagen den 16 oktober fördes Saab ut ur landet och sattes på ett plan till USA, och det amerikanska justitiedepartementet konfirmerar att han förväntas dyka upp i domstol i Florida under måndagen.

I samband med det offentliggjorde Venezuelas regering att de inte skulle delta i ett planerat samtal med landets amerikanskstödda opposition som skulle ske under söndagen. Samtalet skulle bland annat handla om att avsluta landets politiska och ekonomiska kris samt utveckla friare och mer rättvisa val.

Talesmannen för landets kongress, Jorge Rodriguez, sa att beslutet är ett uttryck för deras protest mot hanteringen av Saab.

I samband med att regeringen offentliggjorde sitt beslut kallade de även förflyttande av Saab för en “ren kidnappning” och fortsatte att lyfta kritik mot Kap Verdes hantering av Saab.

Saab har sedan tidigare stått nära Venezuelas president Nicolás Maduro, och är även en av flera venezuelanska tjänstemän som har åtalats av den amerikanska regeringen under de senaste åren.

24 oktober: Presidentval i Uzbekistan

Den 24 oktober är det presidentval i Uzbekistan, en republik i centralasien.

Landet blev självständigt efter att sovjetunionen upplöstes 1991, och året därpå intog Islam Karimov positionen som landets första president.

Presidenten är landets överbefälhavare som utser regeringen, kontrollerar säkerhetstjänsten och har omfattande befogenheter att styra genom dekret. Landets parlament har två kammare och är enligt författningen statens högsta organ, men har i praktiken en begränsad politisk roll. 

Enligt landets författning ska en president tillsättas i allmänna val vart femte år, och kan endast väljas om en gång. Det här har däremot inte utförts i praktiken då Karimov kvarhöll sin position som president fram till sin död år 2016.

År 1991 ombildade Karimov sitt kommunistparti till “Folkets demokratiska parti”, och under presidentvalet i december samma år tilläts bara en motkandidat ställa upp mot Karimov. Resultatet blev att Karimov vann med över 86 procent av rösterna.

År 1995 förlängdes hans presidentperiod till 2000, och senare ytterligare till 2007.

Vid tidpunkten var det internationella samfundet i stort sett överens om att de val som hade lett till att Karimov intog, och kvarhöll, sitt ämbetet inte har varit rättvisa eller fria.

Under sitt presidentskap ökade Karimovs maktbefogenheter, och all form av opposition blev förbjuden. Han blev anklagad för att ha kvävt politiskt motstånd och sanktionerat omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. 

Trots kritiken blev han en allierad till USA efter attackerna den 11 september 2001, och beviljade bas-rättigheter till amerikanska styrkor i utbyte mot militärt och ekonomiskt bistånd. 

Vid tidpunkten hade talibanerna och terroristledaren Usama bin Ladins nätverk al-Qaida visat stöd för gerillagruppen “Uzbekistans islamiska rörelse” (IMU). 

IMU bildades av medlemmar från inhemska islamistiska rörelser i Uzbekistan som under 1990-talet flydde över till Afghanistan efter att ha blivit förföljda av Karimovregim. Gerillagruppen deltog bland annat i inbördeskriget i Tadzjikistan, och genomförde ett flertal räder in i Uzbekistan och Kirgizistan för att störta makthavarna i länderna.

Sedan slutet av 1990-talet hade även läget i Ferganadalen, ett området som delas mellan Uzbekistan, Tadzjikistan och Kirgizistan, blivit allt mer spänt. Många aktiviteter hade gripits och fängslats och en utbrytargrupp från IMU, “Unionen islamistiska jihad” hade utfört ett flertal sprängattentat och skottlossningar runt om i Uzbekistan. 

Situationen kulminerade slutligen i maj 2005 när militären öppnade eld mot flera tusen demonstranter i staden Andizjan som ledde till att uppemot 500 människor dog. 

Samma år dömdes 15 män till fängelse för delaktighet i protesterna, men rättegångarna betecknades som ett skådespel och det restes krav på att en internationell utredning borde genomföras. Vid slutet på året hade minst 150 människor dömts, i delvis hemliga rättegångar, men inga militärer eller säkerhetspoliser fanns bland de dömda.

Två år senare omvaldes presidenten en tredje gång. I det nästkommande parlamentsvalet avsåg regimen utnyttja systemet för att öka sin makt, samtidigt som de ville ge sken av att det rådde flerpartidemokrati i landet.

Familjen Karimov hade vid det här laget utvecklats till en politisk dynasti och presidentens dotter, Gulnara Karimova, troddes länge vara en möjlig efterträdare till fadern.  

Det här ändrades dock efter att hon blev huvudaktören i en stor korruptionsskandal, som ledde till åtal och en fängelsedom som senare blev ändrad till husarrest.

När dottern inte längre ansågs som en passande kandidat nominerades, återigen, Karimova år 2015 som presidentkandidat. Den här gången blev han nominerad av “Liberaldemokratiska partiet”, som gradvis tagit över funktionen sedan år 2009 som statsbärande parti från folkets demokratiska parti. Som väntat vann han överlägset.

Året därpå, den 29 augusti 2016, meddelade en av Karimovs döttrar via sociala medier att hennes far hade varit inlagd på sjukhus för en hjärnblödning och några dagar senare, den 2 september meddelade regeringen att Karimov hade dött. 

Senatens talesman, Nigmatulla Yuldashev, blev tillförordnad president i enlighet med konstitutionen. Men den 8 september, när parlamentet sammankallades för att bekräfta Yuldashevs tillfälliga ställning, sa Yuldashev att premiärministern Shavkat Mirziyoyev skulle ta över då han var mer känd bland den uzbekistanska befolkningen.

Mirzijojev valdes senare om till ordinarie president i december 2016 under samma former som vid tidigare presidentval då några få lojala motkandidater fick ställa upp för syns skull.

Trots det fanns förhoppningarna om politiska reformer i samband med att Mirzijojevs blev president, och under hans första år släppte han bland annat ett flertal politiska fångar som hade blivit fängslade under Karimovs ämbete. Han godkände även för uzbekerna att kunna resa utomlands utan särskilt tillstånd, och försökte att avskaffa det utbredda tvångsarbetet på bomullsfälten.

Trots det så är det politiska klimatet fortfarande väldigt likt hur det var under den föregående regim. Tusentals människor sitter fortfarande fängslade av politiska orsaker och oppositionen får fortfarande inte delta i val, vilket gör det svårt att mäta hur stort folkligt stöd regimen egentligen har och hur stor oppositionen är. Hela maktapparaten och samhället genomsyras därför fortfarande av korruption. 

I det senaste parlamentsvalet i december 2019/ januari 2020 fick samma fem partier plats i församlingen, samtliga regeringstrogna. Störst blev liberaldemokratiska partiet och valobservatörer kritiserade avsaknaden av oppositionella partier.

Det kommande presidentvalet ser ut att få ett liknande resultat. Bland annat har två oppositionskandidater från partierna “Erk Democratic Party” och “Truth and Development Party,” hindrats från att delta, trots att de redan i början av året offentligt gick ut med att de ville delta. Flera partier vittnar även om trakasserier och hårt motstånd när de skulle ansöka om att ställa upp som presidentkandidater. På grund av detta väntas Shavkat Mirziyoyev, med stor säkerhet, få behålla positionen som president.

Under det senaste åren har även kontrollen över medier hårdnat. Enligt författningen råder press- och yttrandefrihet i landet men i praktiken har den uzbekiska regimen full kontroll över massmedierna, och håller uppsikt över vilken information invånarna får. 

Många oberoende journalister riskerar hot och trakasserier, och en del har gripits eller tvingats tills landsflykt. Även för utländska medier och journalister är det svårt att rappotera ifrån Uzbekistan.

7 november: President- och parlamentsval i Haiti (Uppskjutet på obestämd tid)

Den 7 november skulle president och parlamentsval hållas i Haiti, ett republik som ligger i Karibien och utgör en tredjedel av ön Hispaniola.

Landet har ett halv presidentiellt styre, vilket är en blandning av presidentstyre och parlamentarism. Haitis presidenten är statschef och delar den verkställande makten med premiärministern som väljs ur det största partiet i parlamentet. 

Generellt är de politiska partierna svaga och kortlivade, och används istället som redskap för starka individer.

Direkta val till presidentposten hålls vart femte år. En president kan inte väljas om direkt men kan söka ytterligare en ny mandatperiod efter ett uppehåll på en mandat. Enligt författningen ska presidentmakten balanseras på regional nivå av folkvalda styrande råd, men i praktiken fungerar det inte. Premiärministern utses av statschefen, och ska godkännas av nationalförsamlingen.

Nationalförsamlingen är landets parlament och består av två direktvalda kamrar vars ledamöter utses i majoritetsval där minst hälften av rösterna krävs i en första valomgång, annars hålls en avgörande omgång.

Det undre huset heter deputeradekammaren som består av 119 ledamöter som väljs vart fjärde år. Det övre huset heter senaten och har 30 ledamöter, tre från varje administrativt departement (län). Senatorerna väljs vart sjätte år och en tredjedel av platserna tillsätt vartannat år.

Landet har en lång och svår historia av ekonomiskt vanstyre och politiskt förtryck. Det började under familjens Duvaliers nästan 30-åriga diktatur när landet försattes i svår fattigdom. Under 90- och 2000-talet har den negativa utvecklingen fortsatt mer korruptions, militärkupper och politiskt kaos om vartannat.

Haiti drabbades dessutom år 2010 av en av världens svåraste jordbävningar i modern tid, något som försatte det redan utsatta landet i en ännu svårare position.

Sedan 1960-talet har även tusentals haitier flytt landet av rädsla för de sittande makten och det ökande politiska våldet.

Ett exempel på landets komplexa politiska klimat var invalet och ämbetstiden av Jovenel Moïse, landets president mellan 2017 till 2021.

Moïse var en affärsman utan tidigare politisk erfarenhet och i presidentvalet 2015 ställde han upp som kandidat för “Parti Haïtien Tèt Kale” (PHTK), ett parti som grundades 2012 av den dåvarande presidenten Michel Martelly.

PHTK var också största parti i parlamentet och hade från början en majoritet i båda kamrar tillsammans med en rad stödpartier. 

Valsegern ogiltigförklarades sedan valkommissionen upptäckte valfusk men det senare omvalet fick skjutas upp till i slutet av 2016 på grund av orkanen Matthew. Även om rykten om valfusk även cirkulerade kring det här valet godkändes slutligen Moïse som landets nya president. 

Den nya regeringen stod inför utmaningar, främst efter den smittsamma koleraepidemin som bröt ut efter jordbävningen år 2010. Den ska har krävt runt 10 000 liv och smittat närmare en miljon haitier.

Det var FN-soldater från Nepal som förde smittan till landet och idag har FN erkänt att världsorganisationen har ett ansvar för utbrottet. Däremot vägrar organisationen ta något juridiskt ansvar och har istället vädjat till medlemsländerna om bidrag till en fond för att bekämpa smittan. I augusti i 2016 fastställde en amerikansk domstol att FN har diplomatisk immunitet, efter att tusentals offer för koleraepidemin inlett en process mot organisationen. 

Ett år efter att den nya presidenten hade blivit vald skakades landet av upplopp då det hade växt kritik mot regeringen efter avslöjanden om förskingring av utvecklingsstödet. Protesterna fortsatte in i det nya året och i mars 2019 fällde parlamentet regeringen i en misstroendeomröstning.

Bara några månader senare växte kraven på även presidenten avgång då han hade anklagats av en domstol att ha haft en central roll i en förskingringsskandal. Den pågående krisen förvärrades när internationella biståndsgivare höll inne medel på grund av det politiska och ekonomiska dödläget. Ingen statsbudget antogs och inflationen översteg 20 procent.

Parlamentsvalet i oktober 2019 blev framflyttat på grund av den pågående krisen och oenighet i parlamentet om valkommissionens sammansättning.  Eftersom mandatperioden tog slut och inga nya representanter hade valt upplöstes ⅔ av parlamentet i början av år 2020.

I samband med det fortgick protesterna och under våren 2021 avgick regeringen och premiärministern vilket ledde till att Moïses nu styrde genom dekret.

Samtidigt menade oppositionen att presidentens mandat hade gått ut och att även han borde avgå. Anledningen var att den förre presidenten Michel Martellys mandat gick ut i februari 2016 och då skulle en ny president ha svurits in, vilket innebär att Moïse mandatperiod borde ha tagit slut i februari 2021. Däremot blev valet uppskjutet och slutfördes inte förrän i november 2016, vilket ledde till att Moïse inte kunde tillträda förrän i februari 2017. 

Av den anledningen hävdar han att hans mandat borde löpa ut först 2022. 

Under februari 2021 fylldes huvudstaden Port-au-Prince med demonstranter i samband med krav på Moïses avgång, och situationen eskalerade ytterligare när ett flertal kidnappningar genomförde i april som inkluderade bland annat sju katolska präster och nunnor. 

Det kritiska läget nådde sin kulmen i juli när 28 legosoldater, varav de flesta kom från Colombia, tog sin in i Moïse hem och sköt ihjäl honom. Vid tidpunkten var det oklart vem som låg bakom dådet men senare har ett flertal misstänkta gripits eller blivit dödade.

I samband med attentatet utlyste den då sittande premiäminitern Claude Joseph ett nationellt undantagstillstånd och förklarade att det nu var han som styrde landet. 

Däremot hade Ariel Henry utnämnts till ny regeringschef av Moïse bara ett par dagar före mordet, men ännu inte svurits in. Det såg därför ut som att det skulle bli en maktkamp mellan de två männen men efter påtryckningar från bland annat USA och FN valde Joseph att backa “för landets bästa” och  meddelade att han tänkte avgå. 

Den 21 juli hölls en ceremoni där Ariel Henry officiellt tog över premiärministerposten och en månad senare meddelade han att ett presidentval och parlamentsval skulle hållas den 7 november 2021. Det här ändrades däremot när han valde att avskeda rådet som organiserar val och i samband med det offentliggjorde att det kommande valet var uppskjutet på obestämd tid.

I dagsläget har landet inga representanter i underhuset, och endast ett fåtal senatorer i överhuset.

Henry har även avskedat Bed-Ford Claude, Haitis riksåklagare, då Claude ville åtala premiärministern för inblandning i mordet på president Jovenel Moïse.

Bakgrunden är att Henry anklagas för att ha talat i telefon med en av de huvudmisstänkta för mordet några timmar efter händelsen, något som han själv avvisar.

Toppbild: Kap Verdes, Uzbekistans och Haitis flaggor.

Vill du läsa mer om några val som redan har gått av stapeln under 2021? Klicka på Snabbguide 1, Snabbguide 2, Snabbguide 3, Snabbguide 4 , Snabbguide 5, Snabbguide 6, Snabbguide 7 och Snabbguide 8 för att läsa mer.

Av Linnea Bergqvist