Nyheter om Bahamas, Demokrati, Marocko, Norge, Ryssland

Snabbguide till de fyra nästkommande valen i världen

Var i världen hålls nästa val? Och vad står på spel? Blankspot guidar bland folkomröstningar och parlamentsval i pandemins kölvatten.

Av Linnea Bergqvist 5 september, 2021

Under 2020 påverkades över 70 inplanerade val runt om i världen av pandemin vilket Blankspot rapporterat om tidigare. Många av de inställda valen har under slutet på föregående år kunnat genomföras trots den speciella situationen och nu genomförs allt fler val.

Här är de fyra nästkommande valen i världen:

8 september: Parlamentsval i Marocko

Den 8 september hålls parlamentsval i Marocko, ett land beläget på Afrikas nordvästra hörn. 

Landets parlament är uppdelat i två olika kammare: rådgivarkammaren och representanthuset.

Rådgivarkammaren är parlamentets övre kammare och består av mellan 90 till 120 ledamöter. De väljs ut av representanter från olika kommuner, handelskammare och fackföreningar vart sjätte år.

Det kommande valet är för parlamentets undre kammare, representanthuset. Kammaren består av 395 ledamöter som väljs proportionellt i allmänna val vart femte år. Sextio av platserna i representanthuset är reserverade för kvinnor och 30 stycken för män under 40 år. 

För att ett parti ska få representation i kammaren måste det få minst sex procent av de totala rösterna. Partier som bygger på religion, etnicitet eller språklig och regional förankring är förbjudna att delta.

Formellt är landet en konstitutionell monarki, men i praktiken kan parlamentet inte underkuva kungen som anses härstamma från profeten Muhammed.

Kungen utser bland annat många ministrar, statssekreterare, guvernörer, chefer för myndigheter och statliga företag samt domare. Han har även makten att avskeda dem.

Sedan 1999 är det Mohammed VI, som ibland omnämns som “M6”, som är kung av Marocko. Han tillhör den alawitiska ätten som har suttit vid makten sedan 1666.

I det senaste valet för representanthuset var det “Rättvise- och utvecklingspartiet” (PJD) som vann majoriteten med 125 ledamöter. Partiet är islamistiskt och accepterades inte av regeringen under sina första år. 

Till skillnad mot den största islamistiska oppositionsrörelsen som har namnet “Rättvisa och barmhärtighet” (al-Adl wal-Ihsan), är PJD:s huvudmål inte starkt sammankopplat med islamism längre, utan istället arbetar partiet inom ramen av vad som är tillåtet av den marockanska staten och dess konstitution.

Däremot står PJD ideologiskt nära den internationella rörelsen “Muslimska brödraskapet”, en sunnitisk organisation som startade under 1920-talet. Organisationens mål är att skapa en välfärdsstat och den har förgreningar i över 70 länder.

I samband med den arabiska våren som började under 2010 ökade trycket på demokratiska förändringar i Marocko. Det ledde till att en ny lag infördes som innebar att vissa befogenheter skulle överföras till premiärministern.

I enlighet med den nya lagen skulle också det största partiet få i uppdrag att bilda en ny regering.

När PJD vann valet 2011 bildade Abdelilah Benkirane, PJD:s partiledare, en koalitionsregering tillsammans med “Självständighetspartiet” (Istiqlal) och två andra partier. Samarbetet höll i två år tills Istiqlal valde att lämna 2013 på grund av missnöje med hur diskussionen kring landets ekonomi fördes.

Istiqlal har sina rötter i den nationalistiska rörelsen från 1940-talet och valde efter sitt uttågande från regeringen att gå över till oppositionen. 

Lösningen var ett nytt samarbete mellan PJD och ett palatsparti vid namn “De oberoendes nationella samling” (RNI). Just palatspartier är vanligt i Marocko och betyder att partiet har  skapats med stöd av monarkin och är lojalt mot kungahuset. 

När PJD återigen vann valet 2016 misslyckades Abdelilah Benkirane att bilda en regering och avgick. Ersättaren blev den förre premiärminister Saad Eddine El Othmani som tillsammans med fem andra partier, varav tre är palatspartier, bildade den nuvarande regeringen.

Inför det kommande valet antogs PJD kvarhålla sin starka representation i parlamentet, men efter att en ny vallag antogs i början av året kan utformningen av den nya regeringens skilja sig mot tidigare år.

Anledningen är att fördelningen av de förtroendevalda från och med i år kommer att vara baserat på röstlängden, istället för de som faktiskt röstar.

Med andra ord innebär det här att det kommer att bli svårare för ett parti att uppnå en majoritet och istället kommer fördelningen av mandat vara mer utspritt, vilket kan betyda att PJD kan mista uppemot 40 platser i parlamentet.

Bakgrunden till beslutet beror bland annat på det låga valdeltagande som landet har haft under de senaste åren.

PJD främsta kritik mot den nya lagen är att den har tillkommit för att minska deras inflytande, och att den kommer att kunna öka möjligheter för valfusk. Inför valet har representanter från andra partier hävdat att det förekommer just röstköp och mutor men några offentliga bevis om det har inte hittats.

Trots att reformer och lagändringar har gjorts kvarstår fortfarande problem kring yttrandefrihet och de mänskliga rättigheterna i landet. Aktivister, journalister och andra oppositionella personer blir fortfarande gripna och åtalade när de riktar kritik mot regim och styrelseskicket.

Bland annat åtalades 42 personer efter att ha deltagit i proteströrelsen “The Rif Movement” som började 2016. Bakgrunden till rörelsen var att en fiskförsäljare hade krossats till döds i en sopbil i samband med att han försökte hämta tillbaka fisk som polisen beslagtagit. Genast drogs paralleller till grönsaksförsäljaren i Tunisien, som 2010 tände eld på sig själv efter att ha fått sina varor fråntagna av polisen. 

Många av de som greps från “The Rif Movement” dömdes till långa fängelsestraff vilket i sin tur ledde till fler protester där rörelsen krävde att de skulle släppas.

Under augusti i år blossade ännu en gång protester upp i landet, den här gången i staden Sidi Bennour till följd av att en man vid namn Yassine Lekhmidi hade tänt eld på sig själv till följd av att polisen hade konfiskerats hans kärra. 

Han dog senare till följd av sina skador, och inom kort tågade hundratals demonstranter ut i staden för att kräva rättvisa för Lekhmidi och hans familj.

Några offentliga uttalanden om händelsen har inte getts av marockanska myndigheter.

13 september: Parlamentsval i Norge

Den 13 september kommer parlamentsvalet att hållas i Norge.

Landet är en konstitutionell monarki där regeringen har den verkställande makten och parlamentet, som heter stortinget, utgör den lagstiftande församlingen. 

Ordet ting går att datera tillbaka till 1000-talet i norden och betyder “samman­komst för lag­stiftning och rätt­skipning”. Även i Danmark och på Island använd ordet för i beskriva landets parlament.

Stortinget består av 169 ledamöter som väljs var fjärde år i proportionerliga allmänna val. 150 av mandaten fördelas nationellt medan 19 är så kallade utjämningsmandat, ett till varje fylke (län), som går till partier som fått minst fyra procent av rösterna i hela landet. 

Regeringen utses efter stortingsvalet och består av en statsminister och minst sju andra ministrar. Det är vanligt att landet har en minoritetsregering, vilket innebär att regeringen inte har majoritet i stortinget och därför behöver söka stöd bland andra partier.

Det parti som har flest mandat i stortinget idag är Arbeiderpartiet (AP).

AP är ett socialdemokratiskt parti som värnat om det offentliga välfärdssystemet. Däremot har partiet genomfört privatiseringar inom industrin och vården, vilket går emot deras traditionella välfärdspolitik om statligt ägandeskap.

Under en lång tid har partiet lyft frågan om ett möjligt EU-medlemskap, där partiledningens positiva linje hålls tillbaka av glesbygdsväljarnas motstånd till det.

Efter valvinst 2005 bildade AP den första majoritetsregeringen på två decennier tillsammans med partierna “Socialistisk Venstreparti” (SV) och “Senterpartiet” (SP). 

Den rödgröna regeringen vann även i valet 2009 men förlorade sin majoritet i valet 2013 till en borgerlig regering med Høyres partiledare, Erna Solberg, som statsminister. 

Høyre är ett konservativt parti som bildades i slutet av 1800-talet och hade en bred förankring inom näringslivet och medelklassen. Karakteristiskt för partiet har varit önskan om ett borgerligt samarbete inom regeringen.

I valet 2013 ökade Høyre popularitet och de bildade tillsammans med det liberalkonservativa och invandringskritiska partiet “Fremskrittspartiet” (FrP) en minoritetsregering.

Två andra partier, “Venstre” och “Kristelig Folkeparti” (KrF), valde att inte ingå i den nya regeringen på grund av det kontroversiella Fremskrittspartiet. Istället blev de stödpartier för regeringen.

FrP grundades 1973 med huvudfokus på att minska de höga skatterna och skapa en mer långtgående politisk styrning. Under 2010-talet har invandrings- och flyktingfrågor kommit att bli mer prominenta för parti och tros vara en grund för deras ökade popularitet.

Mellan 2005 och 2009 var FrP Norges näst största parti. 

I det senaste valet 2017 vann återigen de borgerliga, och Høyre möttes till regeringsförhandlingar med FrP, Venstre och KrF. Efter ett tag valde Kristelig folkeparti att hoppa av förhandlingarna med motiveringen att skillnaderna mellan dem och Fremskrittspartiet, främst inom invandringspolitiken, var för stora. Däremot valde Venstre att ingå i regeringen och KrF valde att vara stödparti.

Under 2018 sattes den nya regeringen och Solberg på prov efter att landets dåvarande justitieminister Sylvi Listhaug skrev ett facebookinlägg där hon sa att “Arbeiderpartiet anser att terroristernas rättigheter är viktigare än nationens säkerhet”.

I skenet av terrordådet som högerextremisten Anders Behring Breiviks utförde mot just Arbeiderpartiet i Oslo och på Utöya 2011, när sammanlagt 77 människor dödades och hundratals skadades, var det många ledamöter i stortinget som rasade över uttalandet. 

Snart blev det offentligt att en misstroendeomröstning mot Listhaug skulle genomföras men istället valde hon att avgå. Om hon hade blivit dömd i omröstningen hade hela regeringen tvingats avgå.

Breivik var själv medlem i Fremskrittspartiet mellan 1997 till 2006 men avgick då han tyckte att invandringspolitiken i partiet var för mjuk. Partiet har sedan händelsen vid upprepade tillfällen tryckt på att deras politik absolut inte främjar de högerextrema tankar som Breivik hade.

I slutet av 2018 hamnade regeringen återigen i en kris när KrF skulle ha en omröstning om att sluta vara stödparti för regeringen och istället stötta oppositionen (vilket hade inneburit maktskifte). Till slut gick inte förslaget igenom, detta efter att Solberg hade lovat partiet att diskutera en skärpt abortlagstiftning – en hjärtefråga inom KrF. 

Efter långa förhandlingar tillskrevs en ny lag som gjorde det olagligt att genomföra så kallad fosterreduktion, även kallad tvillingabort, vilket innebär abort på ett eller flera foster i en flerbördsgraviditet. 

Under 2020 valde FrP att hoppa av det sju år långa regeringssamarbetet med Høyre. Anledningen var att regeringen hösten dessförinnan hade valt att låta en en norsk-palestinsk IS-kvinna och hennes svårt sjuka barn återvända från Syrien, trots FrP:s starka motstånd.

Vid avgången lovade partiledaren Siv Jensen att partiet skulle fortsätta att stödja Solbergs regering i stortinget, vilket gjorde att de borgerliga kvarhöll majoriteten. Ett år senare avgick Jensen och istället valdes den kontroversiellaa Sylvi Listhaug till ny partiledare.

Inför det kommande valet pekar flera opinionsmätningar på ett maktskifte. Uppemot 51 procent av de tillfrågade vill se se AP:s partiledare, Jonas Gahr Støre, som statsminister medan 42 procent föredrar den nuvarande, Erna Solberg.

16 september: Parlamentsval på Bahamas

Den 16 september ska parlamentsvalet gå av stapeln i Bahamas, en självständig stat i västindien som tillhör samväldet.

Samväldet är en frivillig sammanslutning som består av 53 stater på sex kontinenter, huvudsakligen av före detta brittiska besittningar.

16 av staterna har erkänt den brittiska drottningen som statsöverhuvud (däribland Bahamas) men det finns även fem stater som är egna monarkier och inte har någon relation med Storbritannien.

Enligt en författning från 1973 utser den brittiska monarken en generalguvernör som företrädare, men i praktiken agerar guvernören aldrig utan regeringens samtycke.

På så vis är landet är en parlamentarisk demokrati med Storbritanniens monark som formell statschef. 

Parlamentet är uppdelat i två kammare: senaten, som är den lagstiftande församlingen, och representanthuset som har den verkställande makten.

Senaten består av 16 ledamöter som väljs med högst fem års mellanrum. Dessförinnan har guvernören valt ut en premiärminister och oppositionsledare som tillhör representanthuset och det är på deras förslag som senatens ledamöter väljs ut.

Det kommande valet är för representanthuset, vars ledamöter väljs i majoritetsval i enmansvalkretsar. Under åren har antalet ledamöter varierat men i det senaste valet 2017 valdes 39 representanter. 

I praktiken har Bahamas ett tvåpartisystem med två dominerande mittpartier, “Fria nationella rörelsen” (FNM) och “Progressiva liberala partiet” (PLP). 

Från landet blev självständigt 1973 dominerade PLP scenen i nästan 20 år men perioden överskuggades av problem med korruption och narkotikasmuggling.

När ekonomin började försämras under 90-talet ökade oppositionens stöd och 1992 vann FNM sitt första val. 

Under FNMs regeringstid försökte man bekämpa den växande kriminaliteten men år 2000 sattes Bahamas upp på listor över skatteparadis och länder med penningtvätt. 

Under början av 2010-talet ökade våldsbrottsligheten vilket ledde till att en ny polisstyrka bildades och en särskild domstol inrättades för att ta upp mål där eldvapen använts. Trots det har våldet fortsatt att öka, och landet brukar hamna mellan plats 10 till 15 bland världens länder i fråga om antalet mord per invånare.

I det senaste valet 2017 blev FNM den solklara segraren med 35 ledarmöten i representanthuset. En anledning tros vara de korruptionsrykten om PLP regeringen kopplat till byggnationen av turistkomplexet Baha Mar i Nassau. 

Landet har sedan tidigare en historia av att upplösa sitt parlament, vilket endast guvernören har makten att göra (men som görs på statsministerns uppmaning). Det här kan ske om parlamentet har tappat en stor del av sitt förtroende eller om det finns interna splittringar.

Det här var också det som skedde i augusti i år vilket ledde till att premiärminister Hubert Minnis offentliggjorde att valet, som egentligen skulle ske i maj 2022, istället kommer att ske i september 2021.

Beslutet togs dagar efter att ett öppet sammanträde, som senaten skulle hålla, ajournerades.

En av anledningarna tros vara att Minnis regering har präglats av antal kontroverser. Bland annat har landets hälsominister Renward Wells blivit anklagad för att behålla stora summor pengar som skulle gå till vårdpersonal, samt gett ut en viss del av det till sin sekreterare och chaufför. 

I relation till dessa händelser förväntades det därför att premiärministern skulle ställas till svars under mötet.

Bara dagar efter detta meddelande Minnis att parlamentet hade upplösts.

Nyheten kom som en chock för delar av befolkningen och innebar även att de som inte hade hunnit registrera sig för valet i maj inte kommer att kunna rösta i september.

Nyheten ledde även till en intern irritation i parlamentet. Bland annat sa talesmannen för representanthuset, Halson Moultrie, att Minnis val att ajounera mötet var en “ytterligare indikation på att den verkställande grenen av regeringen inkräktar på den lagstiftande maktens jurisdiktion.”

Moultrie var själv medlem i FNM fram till februari i år, och har länge förespråkat att parlamentets olika parter ska vara fristående från varandra. 

I dagsläget väljs medlemmarna i senaten ut av guvernören på förslag av premiärministern och oppositionsledaren i representanthuset. Det här menar Moultrie innebär att den “lagstiftande makten kontrolleras av den verkställande makten” vilket enligt honom omöjliggör det som står i landets konstitution om att den verkställande myndigheten är ansvarig inför  den lagstiftande.

Överlag är Bahamas en stark demokrati där politiska och medborgerliga rättigheter respekteras väl. Däremot förekommer det diskriminering mot främst migrerande haitier som ofta leder till att de tvingas tillbaka till hemlandet, utan att deras ansökningar om uppehållstillstånd har prövats.

Landet saknar även tydliga lagar som förbjuder diskriminering på grund av kön. När ett förslag om en grundlagsändringar rörande just jämställdhet togs upp 2016 röstades det ner, trots att det sittande partiet PLP var för det. I förslaget skulle bland annat kvinnor ges samma rättigheter som män i frågan om att överföra bahamanska medborgarskap till sina barn eller make.

Enligt konservativa grupper i landet skulle det leda till att samkönade äktenskap och rättigheter för hbtq-personer skulle stärkas, samt att landet skulle invaderas av utländska män som skulle gifta sig med bahamanska kvinnor och ta över landet.

Inför det kommande valet är det sammanlagt 186 kandidater som har anmält sig, både partimedlemmar och oberoende.

17-19 september: Parlamentsval i Ryssland

Mellan den 17 till 19 september hålls parlamentsvalet i världens största land, Ryssland.

Landets parlament består av ett överhus som kallas federationsrådet och ett underhus som heter duman. 

Federationsrådet består av 166 subjekt, två från varje federation, varav en utses av guvernören och den andra av den regionala församlingen. 

Rådets främsta uppgift är att godkänna utnämningar till höga ämbeten, besluta om undantagstillstånd och användning av militär samt bekräfta internationella avtal. Rådet måste även godkänna budgeten.

I det kommande valet är det de 450 ledamöterna i Duman som ska väljas ut. Representanterna väljs vart femte år och spärren för småpartier ligger på fem procent. Hälften av ledamöterna utses proportionellt genom partilistor medan andra hälften väljs i direktval i enmansvalkretsar.

Duman sköter främst behandlingen av lagförslag, men federationsrådet samt presidenten måste också anta dem för att de ska gå igenom.

Sedan författningen från 1993 ska tydliga gränser dras mellan president och regering, parlamentet och domstolsväsendet. I teori ska de balansera varandra men i praktiken är det presidenten som innehar den största politiska makten. 

Efter att duman har valts bildas regeringen genom att presidenten utser en premiärminister som sedan ska godkännas av underhuset. Efter det utser premiärministern tillsammans med presidenten övriga ministrar. 

Presidenten anger även riktlinjer för landets politik och utser höga ämbetsmän till de olika domstolarna samt riksbankschefen.

Han är även landets högste militäre befälhavare och har direkt ansvar över de ministerier som sysslar med landets såväl inre som yttre säkerhet. 

Sedan år 2012 är det Vladimir Putin som är landets president men han var även president mellan 2000 till 2008. Vid tidpunkten sa lagen att en president max kunde sitta i två fyra-års mandat men inför valet 2012 ändrades författningen till max två mandatperioder på sex år. 

Det här möjliggjorde det för Putin att ställa upp i valet igen och han vann, både 2012 och 2018. 

Under våren 2020 gjordes ytterligare ändringar som nollställde Putins mandatperioder vilket innebär att han kan ställa upp i nästkommande presidentval 2024.

Det ledande partiet inom rysk politik är “Enade Ryssland” (Jedinnaja Rossija) som idag innehar 343 mandat i duman. Partiet har inget tydligt politiskt program men företräder krafter i den politiska mitten, inte minst inom affärslivet, samt stödjer maktgruppen i Kreml.

Kreml är den befästade stadskärnan i Moskva som först användes som en synonym för den sovjetiska centralmakten, och idag som Rysslands maktcentrum.

Det näst största partiet är “Ryska kommunistpartiet” (KPRF) som är uppbyggt av spillrorna av det sovjetiska kommunistpartiet som förbjöds i början av 90-talet. Partiet präglas av en nationalistisk anda, där de kräver större statligt inflytande inom ekonomi och en jämnare fördelning av inkomst och förmögenhet. 

De två andra partierna som har platser i duman är “Ett rättvist Ryssland” (Spravedlivaja Rossija), ett icke-kommunistiskt vänsterparti och “Liberaldemokratiska partiet” (Liberaldemokratitjeskaja Partija Rossii) som är ett missnöjesparti med nationalistisk framtoning.

Inför det kommande valet har stödet för partiet “Enade Ryssland” minskat till följd av ekonomisk stagnation, hanteringen av den pågående pandemin samt miljökatastrofer.

I dagsläget erhåller partiet 27% av de nationella rösterna. Däremot brukar valdeltagandet vara lågt, och bland de trogna väljarna är det istället 42% som säger att de kommer rösta på partiet.

Även om partiet har minskat i popularitet tros den nya vallagen som Putin införde 2012 vara det som kommer att säkra majoriteten för partiet. Lagen innebär att hälften av ledamöterna numer väljs i direkta val i enmansvalkretsar. Däremot kommer dessa enskilda kandidater först att behövas godkännas innan de kan delta, och ett stort antal antas lockas över att stötta “Enade Ryssland”på grund av förmåner som presidentens administration kan erbjudas.

Samma system har tillämpats i Ukraina vilket ledde till att landets president-trogna parti vann, trots att opinionsundersökningarna hade påvisat annat.

Generellt är valfusk, korruption och nedtystning av motståndare vanligt under val i Ryssland, och i många fall förföljs och trakasseras framstående oppositionella politiker eller tillåts inte ställa upp.

En av landets största regimkritiker, Aleksej Navalnyj, har försökt att få sitt parti registrerat hos justitiedepartementet sedan 2012 utan framgång.

Han ställde även upp som kandidat i borgmästarvalet 2013 och fick näst flest röster efter den Putin-trogne Sergej Sobjanin. Han tilläts dock inte kandidera i presidentvalet 2018 på grund av att han hade två villkorliga fängelsedomar, vilket en kandidat inte får ha. Därefter har han dömts för förskingring, bedrägeri och penningtvätt; fall som har kritiserats hårt av omvärlden med rättegångar som av Europadomstolen beskrevs som orättvisa.

Han blev även förgiftad med nervgift under en flygtur 2020 och fördes till ett tyskt sjukhus där han hamnade i en koma. När han sedan återvände till Ryssland fem månader senare greps han, anklagad för att brutit mot en villkorlig dom.

Han placerades i straffkoloni och kort därefter slog de ryska myndigheterna fast vid att hans nätverk var en extremistisk organisation, varpå den upplöstes eftersom medlemmarna annars riskerade långa fängelsestraff.

Vem som är ansvarig för hans förgiftning har inte framkommit.

Även journalister och medier trakasseras, hotas och censureras. Ett flertal har även blivit mördade, men att det skulle varit beslut som har tagits av myndigheterna har inte gått att bevisa.

En av de mest kända fallen är mordet på den undersökande journalisten och starka Putin-kritikern Anna Politkovskaja som sköts ihjäl i hissen på väg upp till sin lägenhet år 2006.

Den påföljande rättegången slutade med att de anklagade, däribland en tidigare medlem av den ryska säkerhetstjänsten, friades på grund av bristande bevisning. Däremot kunde sex personer gripas under 2012 och 2014, varav flera som hade blivit friade i den tidigare rättegången, och dömdes för mordet. 

Toppbild: Marockos, Bahamas, Rysslands och Norges flaggor.

Vill du läsa mer om några val som redan har gått av stapeln under 2021? Klicka på Snabbguide 1, Snabbguide 2, Snabbguide 3, Snabbguide 4 och Snabbguide 5 för att läsa mer.

Av Linnea Bergqvist