Nyheter om , , , ,

Snabbguide till de fyra nästkommande valen i världen

Var i världen hålls nästa val? Och vad står på spel? Blankspot guidar bland folkomröstningar och parlamentsval i pandemins skugga.

Under 2020 påverkades över 70 inplanerade val runt om i världen av pandemin vilket Blankspot rapporterat om tidigare. Många av de inställda valen har under slutet på föregående år kunnat genomföras trots den speciella situationen och nu genomförs allt fler val.

Här är de fyra nästkommande valen i världen:

18 april: Parlamentsval i Kap Verde

Parlamentsvalet i Kap Verde, en ögrupp som ligger 50 mil utanför Afrikas västkust kommer att hållas den 18 april.

Kap Verde är en republik och en av regionens mest utvecklade länder som består av 15 öar varav endast nio är befolkade. 

Parlamentet som består av 72 ledamöter utses i allmänna val vart femte år, varav sex av ledamöterna väljs av kapverdier som bor utomlands. Den verkställande makten innehas av premiärministern som väljs av parlamentet och hen är ansvarig inför det. Samtliga ministrar som ingår i regeringen måste sitta i parlamentet.

På lokal nivå styrs Kap Verde av 22 fullmäktigeförsamlingar, vars ledamöter också utses vart femte år.

Ögruppen blev självständig 1975 och var fram till 1990 en enpartistat som leddes av det socialistiska partiet “Kap Verdes afrikanska självständighetsparti” (PAICV).

Efter år av ökad kritik mot enpartisystemet gav slutligen PAICV upp sitt politiska monopol 1990. Året därpå hölls därför det första valet med fler partier. Det liberala partiet “Rörelsen för demokrati” (MPD) vann och behöll makten till 2001. Efter det återtog PAICV makten som de sedan behöll fram till 2016 när MPD återigen vann valet. 

PAICV har sitt ursprung i kampen mot den portugisiska kolonialmakten, och stod från början långt till vänster men omformades under 1990-talet till ett socialdemokratiskt parti.

MPD som grundades 1990 är däremot ett borgerligt parti.

I dagsläget är de två partierna de absolut största i landet och trots att andra partier har försökt att inta scenen, såsom “Kap Verdes demokratiska och oberoende union” (Ucid) och “Rörelsen för civil handling”, har de inte kunnat få tillräckligt med stöd för att utmana de ledande partierna.

I det kommande parlamentsvalet är det återigen MPD och PAICV som kommer att tävla om majoriteten. Om PAICV vinner är det partiledaren Janira Hopffer Almada som kommer att bli premiärminister, vilket skulle göra henne till landets första kvinna på den positionen.

Om “Kap Verdes afrikanska självständighetsparti” (PAICV)” vinner parlamentsvalet
kommer Janira Hopffer Almada att bli Kap Verdes första kvinnliga premiärminster.
Källa: Wikimedia Commons

Valcykeln för parlamentsvalet påbörjades redan i oktober 2020 med lokalval i landet. PAICV vann i flera städer och gjorde stora framgångar i bland annat huvudstaden Praia men MPD behöll kontrollen över de flesta kommunerna.

I dagsläget har representanter från partierna, bland annat Carlos Veiga som tidigare var partiledare för MPD och premiärminister, offentliggjort sitt deltagande i det kommande presidentvalet. Däremot har PAICV och MPD sagt att de ska se över kandidaterna efter att parlamentsvalet är avklarat.

I dagsläget har MPD 40 platser i parlamentet, PAICV har 29 och Ucid har 3 platser

Innan MPD återfick makten 2016 var landet i en unik politisk situation då presidenten inte tillhörde det ledande partiet i parlamentet. Anledningen var att den dåvarande presidenten Pedro Pires från PAICV inte kunde kandidera under presidentvalet 2011 eftersom han hade suttit i två mandatperioder, vilket är maxgränsen för presidentskapet.

Istället blev Manuel Inocencio Sousa representant för PAICV. Hans motståndare var den omtyckta MPD-kandidaten Carlos Fonseca. När resultat offentliggjordes stod det klar att Fonseca hade vunnit vilket innebar att Kap Verde nu hade en president som representerade det parti som var i opposition med majoriteten i parlamentet.

Det fanns vissa som var oroliga för att detta skulle leda till att det politiska läget skulle bli instabilt, främst då presidentens huvudsakliga uppgift är en ceremoniell roll med begränsat politiskt inflytande. Däremot gjorde både PAICV och Fonseca det klart att de förväntade sig ett gott samarbete vilket också blev fallet.

Vad som slutligen ledde till att MPD återfick makten tar sitt avstamp i landets ekonomiska nedgång under 2014. Det skedde bland annat på grund av en kris inom jordbruket samt en avtagande turistström till följd av ebola-epidemin som vid tidpunkten spred sig i Västafrika. 

Den kritiska situationen förvärrades efter att ett förslag i parlamentet om lönehöjningar för presidenten, premiärministern och talmannen gick igenom 2015. Detta möttes av kraftiga protester, främst av den nybildade folkliga proteströrelsen MAC#114 som leds av sociologen Rony Moreira. 

Protesterna avtog i samband med att president Fonseca lade in sitt veto mot beslutet men ledde till att PAICV stöd minskade. När resultatet från parlamentsvalet 2016 offentliggjordes hade MPD vunnit med över hälften av rösterna.

Efter den svidande förlusten beslöt PAICV därför att inte ställa upp med några kandidater i presidentvalet samma år. Det här ledde till att Fonseca fick möta två oberoende kandidater och vann med hela 74 procent av rösterna. Däremot var valdeltagandet väldigt lågt, bara 34 procent. 

Resultatet i valen ledde till att MPD återigen hade ett parlament och president från samma parti.

I över 20 år har landets val varit transparenta och rättvisa, och överlag har kapverdierna en hög levnadsstandard som har möjliggjorts tack vare utländskt bistånd samt inkomster från turism och fiske. Däremot bor många av landets invånare utomlands vilket är följd av en lång historia av utvandring, främst på grund av torka och svält.

Ett av Kap Verdes främsta problem är underbemanning inom polisen och överbefolkning i landets fängelser. Det här har lett till långa häktningstider och uteblivna rättegångar. Även uppgifter om övervåld mot brottsmisstänkta som har utförts av poliskåren har förekommit.

25 april: Parlamentsval i Albanien

Den 25 april hålls parlamentsval i Albanien, en republik på västra Balkanhalvön i sydöstra Europa.

Före 1990 var landet en hård kommunistisk och ateistisk diktatur med diktatorn Enver Hoxha och hans kommunistparti i spetsen. I samband med hans död 1985 påbörjades en reformpolitik och efter år av ökade krav på demokrati beslöt tillslut regimen 1990 att införa ett flerpartisystem, vilket möjliggjorde fria val 1991.

Idag ligger den verkställande makten hos regeringen medan den lagstiftande ligger hos parlamentet som heter Kuvendi Popullor på albanska. Landet har även en president men dennes främsta roll är ceremoniell.

Parlamentet består av 140 ledamöter som väljs var fjärde år. Tidigare utsågs 100 av ledamöterna i enmanvalskrestar men från 2009 utses samtliga i proportionella val. För att få en plats i parlamentet måste ett enskilt parti få tre procent av rösterna, medan en partiallians måste få fem. För att inneha majoritet måste ett parti få 71 av platserna i parlamentet.

Sedan landet införde flerpartisystemet har två partier dominerat den politiska scenen, de konservativa “Demokratiska partiet (PD) och “Socialistpartiet” (PS) som från början bestod av medlemmar från det tidigare styrande kommunistpartiet.

De båda partierna har sedan många år tillbaka anklagat varandra för valfusk och korruption, och bojkotter inom parlamentet är ett återkommande problem. Ett av de främsta målen för de båda partierna är att få Albanien att bli ett medlemsland i EU.

Efter flera avslag blev Albanien I juni 2014 godkänt som kandidatland för ett EU-medlemskap. Däremot krävde EU att en rad reformer skulle genomföras innan förhandlingarna kunde påbörjas, främst inom förvaltning och rättsväsende samt ytterligare insatser mot korruption och kriminalitet. Inte förrän i mars 2020 fick landet klartecken från unionen att inleda medlemskapsförhandlingar och i juli presenterades ett utkast inför förhandlingarna till EU:s medlemsstater.

Sedan 2017 har PS haft majoriteten i parlamentet och landets premiärminister Edi Rama har haft sin position sedan 2013. Dessförinnan var det Sali Berisha från PD som var landets premiärminister mellan 2005 till 2013. Han var även landets president 1992 till 1997 och den första icke-kommunistiska presidenten. Efter förlust i parlamentsvalet 2013 valde han att avgå som partiledare för PD och ersattes av Lulzim Basha.

Premiärministern Edi Rama hoppas att “Socialistpartiet” (PS) kommer att vinna
valet i år igen vilket skulle innebära en tredje mandatperiod för honom.
Källa: Wikimedia Commons

Inför det kommande valet är det sammanlagt 13 partier som deltar, varav ett flertal ingår i koalitioner. Bland annat har PD ingått en nygammal allians med det mindre vänsterpartiet “Socialiströrelsen för integration” (LSI) med förhoppningar om att kunna utmana det regerande PS.

Trots att landet har infört förbud mot stora samlingar på grund av den pågående pandemin har båda partierna utfört kampanjer med hundratals deltagare.

Landet har en lång historia av att de olika parterna har använt en aggressiv retorik gentemot varandra. Det ledde till att politiska motståndare från alla sidor bad EU inför valet att utfärdat en varning om att de bör upprätthålla ömsesidig respekt och dialog i valkampanjerna.

Trots detta har det skett ett antal incidenter som har varit den raka motsatsen.

Bland annat blev Edi Rama mött med buanden under en sammankomst av oppositionsdeltagare som stödjer Basha. När Rama uttalade sig om händelsen sa han att det var en vulgär syn som påvisar hur oppositionen har utvecklats till det sämre. Basha däremot försvarade demonstranterna och sa att deras agerande var ett direkt gensvar på premiärministerns dåliga politik under sin mandatperiod.

Rama har sedan tidigare blivit kritiserad av oppositionen, bland annat 2019 när flera demonstrationer genomfördes för att försöka få honom avsatt. De leddes av PD och många slutade i våld mellan demonstranter och polis. Rama har även blivit en central figur i två brottsutredningar under 2013 som gällde maktmissbruk och misshandel.

Även inför valet 2017 skedde incidenter som vittnar om relationen mellan partierna när PD valde att bojkotta sitt arbete i parlamentet. Anledningen var att de inte trodde att ett rättvist val kunde genomföras om PS hade makten och krävde därför att en tillfällig regering skulle sättas in. Efter att EU hade medlat avbröts tillslut bojkotten och PD fick rätten att tillsätta flera ministrar samt fick en dominans över valkommissionen. 

Valet kunde därefter genomfördes under lugna former och resulterade i att PS vann med sådant pass stor marginal att de kunde bilda regering utan några stödpartier Det här var också första gången som Albanien fick en regering med lika många kvinnliga som manliga ministrar.

Inför det kommande valet den 25 april har ett flertal incidentet lett till liknande oroligheter som under 2017. Bland annat bröt våldsamma protester ut i december 2020 i staden Tirana till följd av att en man skjutits till döds av polisen efter att han brutit mot utegångsförbudet.

Demonstranterna angrep polisen med flaskor och fyrverkeripjäser och krävde att inrikesminister Sandër Lleshajs skulle avgå, vilket polisen svarade på med att använda tårgas och vattenkanoner. Sammandrabbningarna pågick i två dagar och flera människor, både poliser och demonstranter, skadades. Efter de kraftiga protesterna meddelade Sandër Lleshaj att han skulle lämna sin post med omedelbar verkan.

Även utomstående aktörer har skapat oroligheter inför det kommande valet. Bland annat har Vetevendosje-partiet i Kosovo öppet visat stöd för vissa oberoende kandidater i valet i Albanien. Ett antal tjänstemän, inklusive parlamentsledamöter och en regeringsminister har setts delta i sammankomster i Albanien där de har stöttat tre kandidater, som officiellt är oberoende, men som tillhör en icke-statlig organisation som är en filial av Vetevendosje-partiet.

Det här har lett till att oppositionen i Kosovo har riktat kritik mot Vetevendosje och sagt att de bryr sig mer om vad som pågår i Albanien än i Kosovo.

23 maj: Val för nationalförsamligen i Vietnam

Den 23 maj hålls valet för nationalförsamlingen i Vietnamn, en kommunistisk enpartistat i Sydostasien.

Sedan 1992 har det Vietnamesiska kommunistpartiet, Dang Cong San Viet Nam, styrt staten och samhället enligt en författningsändring. Partiet är det enda tillåtna i landet men det betonas i författningen att det trots detta är underställt lagen.

Partiet styrs av en centralkommitté och en politbyrå där generalsekreteraren är den som innehar mest makt. Inom politbyrån finns ett mindre verkställande utskott med åtta ledamöter.

Partiet ingår även i en stor organisation vid namn “Fosterländska fronten” som omfattar Nationella befrielsefronten (FNL), kvinno- och ungdomsförbunden, landsorganisationen samt de officiella buddistiska och katolska rörelserna. 

Fronten ska fungera som en bro mellan partiet och befolkningen och är även en rekryteringsbas för partiet. 

I det senaste valet till nationalförsamlingen gick 475 mandat till politiker från kommunistpartiet medan 21 gick till oberoende kandidater som godkänts av partiet. De sista fyra platserna tillsattes inte då på grund av att inga andra kandidater hade uppnått kvoten på 50 procent som krävs för att få ta plats i församlingen.

Nationalförsamlingen väljer landets president, som även är statschef och överbefälhavare. Presidenten utnämner därefter premiärministern och övriga ministrar som kan avskedas på nationalförsamlingen begäran.

I praktiken är makten därför samlad hos tre ledare: kommunistpartiets generalsekreterare, presidenten och premiärministern. De utses vid kommunistpartiets kongresser som sker vart femte år varav ett skedde i januari i år.

I samband med det återvaldes Nguyen Phu Trong till partiets generalsekreterare för tredje gången i följd. Enligt partiets regler är generalsekreterarens tid begränsad till två mandat men ett undantag gjordes i samband med beslutet om att åter välja Trong för rollen. Enligt regelverket så ska även en person som är över 65 gå i pension men här gjordes ytterligare ett undantag då Trong är 77 år.

Nguyen Phu Trong blev nyligen omvald till generalsekreterare för Vietnamsn kommunistparti.
Vanligtvis får en person bara inneha positionen i två mandatsperioder men det här blir Trongs tredje.
Källa: Wikimedia Commons

I samband med hans omval blev han gratulerad av bland annat Kinas president Xi Jinping och av Rysslands president Vladimir Putin.

Kongressen valde också under sin sammankomst den tidigare premiärministern Nguyen Xuan Phuc som landets nya president. Phuc har blivit hyllad, både i hemlandet och i omvärlden, för Vietnams sätt att hantera coronaviruset och den ekonomiska utvecklingen som skedde under hans mandattid.

Den nya premiärminister blev Pham Minh Chinh som tidigare har varit biträdande minister med fokus på säkerhetsfrågor.

I samband med kongressen samlades skedde en andra våg av covid-19 vilket ledde till att sammankomsten avslutades en dag tidigare än tänkt.

Under lång tid saknade nationalförsamlingen någon verkligen makt men sedan slutet av 1990-talet har dess inflytande stegvis ökat. Idag tar församlingen initiativ till lagändringar, och förändringar inom politiken. En författningsändring kan antas om förslaget har två tredjedelars majoritet i församlingen.

Församlingen genomför även regelbundna utfrågningar av regeringsmedlemmar och har upprepade gånger kritiserat ministrar. Under 2010-talet har en rad högt uppsatta personer dömts till långa fängelsestraff eller till döden för ekonomisk brottslighet. Trots det är det politiska landskapet fortfarande väldigt korrupt.

Bland annat har två oberoende kandidater arresterats inför det kommande valet efter att de enligt myndigheterna ska ”skapa, lagra och/eller sprida information, material eller föremål i syfte att motsätta sig staten”. Vid dom kan fängelsestraff på uppemot 20 år utdelas.

Även frågor gällande ekonomisk tillväxt är ytterst viktig inom den vietnamesiska politiken och landets styre har i flera år försökt lösa problemet med stigande inflation, kapitalflykt, ekonomisk vanskötsel och avslöjanden om enorma skulder i statligt ägda företag.

Eftersom inga andra partiet är tillåtna i Vietnam, samt att alla kandidater måste godkännas av kommunistpartiet, så är de oppositionella styrkor samlade i exilgrupper utomlands. De innefattar bland annat journalister samt underjordiska organisationer som förespråkar demokrati, till exempel “Vietnams reformparti” som regeringen har terroriststämplat. 

I led med korruptionen i landet har även myndigheter under de senaste åren skärpt åtgärderna mot regeringskritiker. Allt fler har gripits och dömts för olika former av brott mot säkerheten eller omstörtande verksamhet, bland annat journalister, politiska och religiösa aktivister samt förkämpar för mänskliga och sociala rättigheter.

Det förekommer också protester bland det vanliga folket som ofta rör sig om markrättigheter, eller brister i rättssystemet och regelverk. På landsbygden protesterar bönder mot skattekrav från myndigheterna samtidigt som grundläggande rättigheter uteblir.

30 maj: Parlamentsval i Cypern

Den 30 maj hålls parlamentsval på Cypern, den tredje största ön i Medelhavet.

Ledamöterna i parlamentet utses i allmänna val vart femte år och tre religiösa församlingar, de maronitiska, romersk-katolska och armeniska har varsin observatör i parlamentet.

Formellt är Cypern en enad stat men sedan 1974 har landet varit splittrat i samband med att Turkiet invaderade den norra tredjedelen. Till följd av detta utropade turkcyprioterna en egen stat 1983 som bara har erkänts av Turkiet. Därmed är det grekcyprioternas administration som är internationellt erkänd och som företräder Cypern.

Splittringen har även lett till att ön har två presidenter, två regeringar och två parlament och i slutet av maj är det alltså valet på den grekiska delen av ön som ska gå av stapeln. Sedan 1996 har den här delen av staten använt ett proportionerligt valsystem och det finns ingen fastställd spärr mot småpartier, vilket har uppmuntrat fler att kandidera.

Presidenten i landets södra del är förutom statschef och överbefälhavare även regeringschef och utser sin egen regering.

Innan landet splittrades hade parlamentet 50 platser som var fördelade på 35 för grekcyprioterna och 15 för turkcyprioterna, men efter att oroligheterna ökade valde turkcyprioterna att lämna sina platser. 

När landets parlament utvidgades till 80 platser under 1980-talet så behöll turkcyprioterna sin procentuella del av parlamentet – trots att det inte placerade några ledamöter i det. Det här innebär att 30 procent av parlamentet fortfarande står tomt, medan de resterande 56 platserna är består av grekcyprioter.

Sedan 2016 består parlamentet av åtta partier, varav partiet “Demokratisk samling” (Disy) och kommunistpartiet “Arbetarnas framstegsparti” (Akel) är störst.

Inför det kommande valet är det oklart om de två partierna kommer att behålla sina andelar i parlamentet. De har blivit ifrågasatta för att inte föra en mer djupgående offentlig debatt inför valet. Enligt kritikerna har de istället engagerat sig mer för att sprida sina budskap via PR-kampanjer.

Under det senaste året har det styrande partiet Disy även fått motta kritik på grund av landets hårda restriktioner som ledde till att hundratals demonstranter samlades i landets huvudstad Nicosia i februari för att protestera. De möttes av kraftigt våld av polisen och många blev skadade.

Under protesterna lyftes kritik mot det kontroversiella systemet med de så kallade ”gyllene passen” som har möjliggjort det för investerare i landet att erhålla medborgarskap trots att de inte är landsmän. Även om systemet avskaffades förra året har det blivit en symbol för korruptionen inom statsapparaten som länge har varit ett problem i landet.

Även händelser kring landets president, Nicos Anastasiades, kan påverka utfallet i valet då han tidigare var partiledare för Disy. Han har blivit kritiserad av bland annat Nicolas Papadopoulos, som är partiledare för “Demokratiska partiet” (Diko), som har sagt att presidenten har utfört politiskt bedrägeri. 

Nicos Anastasiades var innan sitt presidentskap partiledare för Disy
och har bland annat blivit anklagad för politiskt bedrägeri.
Källa: Wikimedia Commons

Anklagelserna syftar på att presidenten inte har presenterat några tydliga planer inför ett FN-toppmöte som ska hållas i slutet av april i Genève där landets långvariga splittring ska diskuteras.

Det här har lett till att många har fått känslan av att presidenten kommer att lägga fram en tvåstatslösning, vilket skulle gå emot det arbete som tidigare har gjorts av regeringen.

Anklagelserna har blivit bemötta av landets utrikesminister Nikos Christodoulides som hävdar att tvåstatslösningen inte ens var uppe till diskussion.

Disy har sedan 1985 dominerat den politiska scenen men har under de senaste åren fått konkurrens av kommunistpartiet “Arbetarnas framstegsparti” (Akel) som var det största partiet fram till 80-talet.

Akel grundades 1926 och är det äldsta nuvarande partiet vars kommunistiska ideologi har tonats ner, framförallt i samband med Sovjetunionens upplösning 1991. 

Partiet stödde länge tanken på enosis, vilket betyder att Cypern skulle ingå en union med Grekland, men har under de senare åren blivit allt mer positiva till att återförena ön. Däremot valde partiet i en folkomröstning som hölls i april 2004 om Cyperns enande att ansluta sig till nej-sidan, trots att beslutet inte stöddes av alla medlemmar. Akel har även ett systerparti på norra Cypern.

Disy däremot har sedan sitt grundande velat möjliggöra rörelsefrihet för alla cyprioter över hela ön. I folkomröstningen 2004 valde partiet att ansluta sig till ja-sidan, vilket orsakade en viss splittring inom Disy, varav en av anledningarna var relationen med Diko som de under flera år har samarbetat med. Diko valde i omröstningen att rösta nej till Cyperns återförening. 

I valen 2011 och 2016 kom Diko på tredje plats efter Disy och Akel.

Den långvariga diskussionen om återförening mellan landets delar har pågått i flera år, och efter att Nikos Anastasiadis vann presidentvalet 2013 blev samtalet återigen aktuellt.

I samband med sin vinst bildade han en regeringskoalition med Disy och Diko vars mål var att förbättra landets dåliga ekonomi. Det här innebar uppgörelser med långivarna, EU och Internationella valutafonden (IMF).

Anastasiadis ville även förbättra relationen med turkcyprioterna. Det här möjliggjordes genom att den oberoende vänsterpolitikern Mustafa Akıncı valdes till president för turkcyprioterna i april 2015. Både han och Anastasiadis uttalade sig om möjligheterna till en återförening av ön och förhandlingar kom snabbt igång.

Det här började dock förändras efter att regeringen i norr ombildades där de konservativa UBP bildade en koalition med det vänsterinriktade CTP.

Den nya koalitionen lyfte problematiken med förslaget, och vilka konsekvenserna det skulle få på landets norra del. Bland annat skulle Turkiets 30 000 soldater behöva förflyttas från landets norra del, och Turkiet planer på att leda olja och naturgaser skulle inte gå att genomföras. Även oron över hur den turkiska befolkningen skulle bemötas efter en uppgörelse var ett orosmoment.

Efter att förhandlingarna hade fortgått en tid valde Diko att hoppa av koalitionen i söder då de ansåg att eftergifter till turkcyprioterna skulle bli för stora.

Att regeringen hade gjort hårda åtstramningar för att blidka EU och IMF gjorde även många upprörda och i det grekcypriotiska parlamentsvalet i maj 2016 förlorade både Disy och Akel väljare till nya små partier. Även ett nytt högerextremt parti, Elam, tog sig in i parlamentet vilket berodde på ett motstånd mot samarbetet med turkcyprioterna.

Vad som till slut ledde till att förhandlingarna inte fick något resultat var att de största frågorna, som handlade främst om hur mycket mark som skulle byta ägare och hur många grekcyprioter som skulle kunna flytta tillbaka till den norra delen av ön, inte gick att lösa. Turkiets vägran att ta hem sina soldater ledde till slut till att  FN-medlaren Espen Barth Eide lämnade sitt uppdrag och överlät det till öns regeringar att lösa problemet själva.

Toppbild: Kap Verde, Albanien, Cypern och Vietnams flaggor.

Vill du läsa mer om några val som redan har gått av stapeln under 2021? Klicka på Snabbguide 1Snabbguide 2 och Snabbguide 3 för att läsa mer.

Hjälp oss skriva mer om Demokrati!

Blankspot sätter ljuset på olika demokratirörelser runt om i världen.

Vad finns det att lära av demokratiaktivisters arbete i Etiopien, Ungern, Bolivia eller andra platser i världen? Är det WhatsApp eller dörrknackning som är det viktigaste verktyget – och hur tänker unga människor om sin framtid.

Stöd oss så kan vi bredda bevakningen med fler artiklar, reportage och filmer om detta. Du kan skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller prenumerera.