Donald Boström följer den ryska invasionen i spåren och försöker förstå vansinnet. Känslan av seger är stor utanför Kiev men för att vinna behövs mer. Mycket mer.
Av Donald Boström 4 juni, 2022
De ryska pansarfordonen står utslagna efter vägkanten och formar en sorgsam kyrkogård vid Dmytrivka på vägen mellan Kiev och Butja. Vardagstrafiken flyter på mellan de rostande krigsredskapen som om ingenting hänt. Ingen behöver längre vika undan för stridsvagnarna som släpats åt sidan.
Varför beslöt pansarkolonnen att ta den här smala landsvägen omgärdad av skog på båda sidor? Redan vid en första anblick förstår man att den ryska kolonnen skulle bli ett enkelt offer för de ukrainska styrkorna som låg gömda i skydd av skogen.
– Det är så betydande taktiska misstag av den ryska armén att det är svårt att förstå, rent självmord, säger Tymur, en av de ukrainare som anslutit sig till de frivilliga försvaret.
Jag fortsatte en bit in i skogen för att föreställa mig scenen. Oredan av knäckta träd och massakrerad skog påminde om Afrika där elefanter banat sin väg och inte heller olikt de scener jag fotograferat efter tyfonernas framfart på Filippinerna.
Men här och nu orsakad av människor och stridsvagnseld.
Jag föreställde mig hur stridsvagnarna kom rullande på den smala vägen, hur de ukrainska styrkorna gjorde sig redo för attack mot de unga ryska soldaterna, hur de laddade de pansarbrytande granaterna, inväntade order för anfall, när jag hörde rop och några som viftade med armarna från vägen.
”Akta dig”, det är minerat!
Jag frös till is, såg mig omkring bland bråten innan jag vågade röra mig och tog mig trevande tillbaka till vägen. Jag borde ha lärt mig. Jag har fortfarande mardrömmar från ett annat krig när jag satte ner foten centimetrar från en landmina medan jag filmade. Även den gången räddad av en person som ropade och viftade för att påkalla min uppmärksamhet.
– Den ryska mineringen är ett av de största problemen just nu säger Ukrainas vice inrikesminister, Mery Akopyan. Ryssarna minerar allt, städer, byar, åkrar, vägar, allt. Booby traps (Försåtminering) appliceras i barnleksaker, tvättmaskiner och annat i de hem de invaderar. Många har dött och tusentals oskyldiga har skadats, säger Mery Akopyan.
Ukraina räknar med att ett område motsvarande Österrikes storlek är minerad, 70 procent mer omfattande än mineringen av Bosnien.
– Vi förhandlar med Japan, Australien, Sverige och många andra länder om hjälp med minröjningen säger hon.
Mery Akopyan beskriver den enorma utmaningen att röja minorna, vilket kräver utrustning och utbildning.
– Just nu arbetar 600 soldater och 400 personer från det internationella samfundet med att röja minor. Hela kustlinjen är minerad. Det kan ta 2-3 år innan vi är klara, utan hjälpen utifrån kommer det att ta tio år säger Ukrainas vice inrikesminister, Mery Akopyan.
Vice inrikesministern ställer sig upp, kläderna påminner om den svenska insatspolisens uniformer, och hon bär kraftiga kängor, på hennes högra höft hänger pistolen.
– Jag är vice minister men jag gör allt. Jag förhandlar, är chaufför, handlar nödvändigheter etc. Vi har 100 000 ryssar i landet och är i behov av allt, från mat, bensin, mediciner, tak av huvudet, hur mycket vapen som helst, vi behöver ge civilbefolkningen maskingevär och bilar, just nu behöver vi ytterligare 100 ambulanser säger Mery Akopyan.
I den krigssituation som råder slits material cirka hundra gånger fortare än under normala förhållanden.
Att brandmännens kläder bara håller en vecka under de ryska bombningarna ger en bild av situationen menar Mery Akopyan.
– Vi hade underrättelser om att ryssarna förberedde en invasion, det var alltså något vi kunde förutse säger Ukrainas vice försvarsminister, Oleksandr Polischuk, flankerad av två bistra sekreterare som påminde om en åldrad sovjetisk estetik. Det var en viktig skillnad från 2014 då vi inte var mentalt förberedda att slåss mot Ryssland. Sedan dess har vi tränat med i huvudsak USA och Kanada.
På frågan om varför han tror att så många ryska generaler på gammeldags manér syns vid fronterna och blir dödade, svarar han att de frustrerade ryska generalerna tagit sig till fronten för att styra upp katastrofen, och där naturligtvis blivit eftertraktade måltavlor för de ukrainska styrkorna.
– Det här är en väldigt enkel konflikt, säger Anders Österberg, den första svenska riksdagsmannen som besökt kriget i Ukraina. Det handlar om en aggressiv stormakt som inte respekterar en annat stats suveränitet. Det kommer inte att bli en snabb ukrainsk seger, det kommer att ta tid, därför kommer Ukraina också att behöva ett långsiktigt stöd. Solidariteten får inte vika på grund av andra händelser som sker i världen,
I början av kriget strömmade det in folk från Sverige och olika länder som vill slåss för Ukraina.
– De ville, men de dög inte, det blev sämre än vi trodde. Av de första 300 vi tränade stack 60 stycken så fort det började smälla i Lviv berättar vice försvarsminister, Oleksandr Polischuk.
De egna soldaterna hade erfarenheter av krig från Luhansk och Donetsk sedan 2014, de var beredda på aggression och invasion.
– Men vi var inte beredda på att ryssarna skulle bomba lekskolor och skjuta civila människor som sträcker händerna i luften, säger samordningsminister, Oleh Nemchinov, vid sitt väl tilltagna skrivbord i ett kolossalt rum med soffgrupper och sammanträdesbord inramat av en lång rad vackra fönster ut mot centrala Kiev.
Oleh Nemchinov beskriver Mariupol som en blomstrande stad där han själv gjorde sin militärtjänst, en stad som vill leva och inte dö.
– Vi har inte information hur läget är i alla städer, men vi vet att verkligheten är värre än de siffror vi får. En del städer är helt utraderade vilket är fallet med byarna utanför Tjernobyl.
Mariupol hade en halv miljon invånare före kriget, idag är 93-95 procent av staden helt förstörd. Den ryska armén dödar nu den rysktalande befolkningen i Mariupol som är landet största rysktalande stad. Vi behöver att Sverige och andra länder tar hand om en vänskapsstad för att hjälpa dem med återuppbyggnaden hoppas samordningsminister Oleh Nemchinov.
– Om varje EU land kan ta hand om en liten bit land av det ryssarnas ödelagt är det möjligt att återuppbygga vårt land inom en rimlig tid, säger vice utrikesminister, Mery Akopyan.
Alla tre ministrar markerar, som alla andra, behovet av vapen, vapen och vapen.
Vice försvarsministerns, Oleksandr Polischuk, första kommentar när vi slagit oss ned runt bordet var att han just talat med chefen för SAAB som har många vapensystem som står på Ukrainas önskelista. Överst på den listan står de svenska stridsflygplanen JAS 39 Gripen.
– Stöd vår EU-ansökan. Det är också lika viktigt som vapen menar de.
Ukrainas BNP har fallit 35 procent på grund av kriget, så förutom vapen, är återstart av industri och ekonomin av högsta vikt för landets överlevnad.
Även soldaterna i skyttegravarna vid fronten uppger att de behöver mer vapen på frågan om vad som behövs. Det går åt stora mängder varje dag. Friheten är allt säger de, vi vill aldrig leva under det ryska förtrycket igen.
Ändå råder spöklikt lugn vi norra frontens skyttegravar. Vi ser ut över fälten framför den ringlade ormen av skyttevärn, med soldater utposterade med jämna mellanrum. Det är tyst och stilla över fälten. Den ryska anstormningen har slagits tillbaka. Befälhavaren som ledde striderna berättar att det fortfarande finns ryska soldater kvar i området.
– Nyss kom ryssarna stormande säger han, och vi räknar med att de försöker igen.
De soldater jag träffar i skyttegravarna tackar särskilt för de svenska vapnen som bidrog till att slå ut mycket stora mängder ryska stridsvagnar som ledde till att den ryska armén fick retirera.
I de utslagna stridsfordonen fann de tillhörigheter som de ryska soldaterna plundrat i de privata hemmen. Än fler berättelser om tortyr och våldtäkter.
Befälhavaren vid fronten beskriver hur ryska styrkor placerade kvinnor och barn på stridsvagnarna som mänskliga sköldar, och så satte upp vita flaggor för att signalera kapitulation, men när ukrainska soldater närmade sig så blev de nedskjutna.
– Vi hade en möjlighet under Ukrainas förra president att införskaffa JAS Gripen, men av någon anledning hände det aldrig säger samordningsminister, Oleh Nemchinov. Om vi kunde välja nu skulle det förmodligen JAS 39 Gripen bli vårt första val. Särskilt den nya uppgraderade versionen.
De vill också prata om alla de JAS-plan, som står parkerade i svenska bergrum och inte används.
– Inte mindre än 60 stycken enligt Wikipedia, säger Oleh Nemchinov med ett förhoppningsfullt leende.
Det är uppenbart att de tänker slåss till slutet. På alla kontor finns vapen och skyddsutrustning. På väg från regeringsbyggnaderna efter intervjuer med ministrarna i centrala Kiev kryssar jag mellan stridsvagnshinder och sandsäckar.
En stad i krig, en stad beredd på attack. Bara en halvtimma från parlamentet var det nyss ett helvete när den ryska armén gjorde sina försök att inta huvudstaden.
När jag passerar Majdan-torget ringlar långa köer, men inte till de förnödenheter jag trodde, utan till postkontoret som börjat sälja ett nytt frimärke.
Motivet på frimärket är det nyligen sänkta ryska flaggskeppet RFS Moskva.
Detta är den sjätte delen i en serie artiklar av Donald Boström från Ukraina (Läs också: Ukrainas folkrörelser – en cocktail av Molotov och motstånd, Miss Universum evakuerar barn till Sverige från krigets Ukraina, Ukraina: ”Så vann vi det digitala kriget”, Dagen då ryssarna tog över Krim, Ukrainsk politiker: Tyskland och Frankrike finansierar den ryska krigsmaskinen samt Krönika: Rapport från en tågkupé i krigets Ukraina).
