När bomberna faller över städerna i östra Ukraina hotas förutom människor även kulturarvet av förstörelse. – Om vi ska försöka förklara Rysslands, eller snarare Putins, agerande behöver vi begripa Ukrainas historia, säger kulurarvsexperten Per-Arne Bodin.
Av Rasmus Canbäck 25 januari, 2023
– Det är lustigt det där. Både Ukrainas och Rysslands ledare bär sina förnamn efter Vladimir den store, mannen som kristnade Kievriket år 988.
Per-Arne Bodin poängterar halvt på skämt det besynnerliga i att de stridande ländernas ledare bär ett så symboliskt viktigt namn som Vladimir.
Visserligen är den ukrainska ledarens namn Volodomyr Zeleneskyj den ukrainska formen av Vladimir. Han är trots det från en ryskspråkig familj i Ukraina där namnet skrivs ut som just Vladimir.
Författaren och professorn i slaviska språk och litteratur, Per-Arne Bodin, tar emot Blankspot på sitt kontor på Södermalm i Stockholm för att prata om ländernas gemensamma och icke-gemensamma kulturarv.
Hur fungerar kulturarv för att ena eller att söndra? Vilken roll har språken? Vad betyder Ukrainas kulturarv för identitetsskapande?
Per-Arne har bara ett par månader tidigare släppt sin senaste bok ”Rysk kultur i 1 000 år”. Han har studerat språk sedan sent 1960-tal, bott i Moskva och hållit i tusentals föreläsningar om en kultur som han studerat som få andra i Sverige.
– Ryssland invaderar ett brödrafolk, säger han och skakar på huvudet. De har så mycket gemensamt och ändå sker det här. Det är som om Sverige skulle invadera Norge, eller ännu värre. Det finns inget som kan legitimera det här.
I slutet på maj hölls den sista gudstjänsten i grottklostret i Svjatogorsk*, eller Svjatohirsk som staden heter på ukrainska. Det blåa grottklostret ligger vackert bland lummig grönska där Donetsfloden kröker sig genom Donetskregionens begynnande högland.
Gudstjänsten denna dag var annorlunda.
Munkarna samlades under pågående artillerield för att ingjuta hopp hos lokalbefolkningen som tog skydd.
På ryska höll prästen i mässan och sedvanligt läste han böneföljden. Den som alltid ska läsas högt. Åhörarna som hört versen hundratals gånger tidigare nickade till denna dag. Det var ett namn som inte var med.
Kirill av Moskva saknades. Den ukrainska ortodoxa kyrkan tillhörde fram till 27 maj i år Moskvapatriarkatet, liksom ungefär hälften av alla kyrkor i Ukraina har gjort.
I Kiev bestämde man att det fick vara nog. Patriark Kirill hade en gång för mycket tagit Vladimir Putins ställning i kriget mot Ukraina. Trots att man till skillnad från det andra stora trossamfund i Ukraina valt att stanna kvar i Moskvapatriarkatet efter 2019 när den ortodoxa kyrkan i Ukraina bröt sig loss, var detta droppen som fick bägaren att rinna över.
Här gäller det att hålla tungan rätt i mun.
”Den ukrainska ortodoxa kyrkan” och ”Den ortodoxa kyrkan i Ukraina” är två olika samfund som fram till i dag var lätta att skilja på genom vilken patriark de erkände.
Den ukrainska ortodoxa kyrkan valde, att inte bryta med patriarken i Moskva. Den ortodoxa kyrkan i Ukraina erkänner å sin sida en egen kyrkoledare i Kiev. Den 5 januari 2019 erkände även patriarken i Konstantinopel (Istanbul) Kievpatriarken som en suverän enhet inom den ortodoxa kyrkan. Något som flera andra östligt ortodoxa kyrkor inte har gjort.
Sedan den sista gudstjänsten vid grottklostret i Svjatogorsk har Den ortodoxa kyrkan i Ukraina brutit med Kirill – vilket ses som ett stort nederlag för Vladimir Putin. Dels för att Moskvapatriarkatet hade politiskt inflytande i Ukraina, dels för att Putins regering inte längre kan hävda att delar av kyrkan i Ukraina står på Rysslands sida.
Ett par dagar senare, i början på juni, intog ryska trupper Svjatogorsk och grottklostret.
*I denna text används det ryska namnet Svjatogorsk då det är vad grottklostret använder själva.
Förstörelsen av grottklostret i Svjatogorsk är visserligen bara ett av många krigsbrott som sker mot kulturarv, vilka formellt skyddas av Haagkonventionen mot kulturarvsförstörelse från 1954, och flera efterföljande konventioner genom UNESCO. Däremot ringar händelsen in flera viktiga beröringspunkter vad gäller språk, religion, kollektiv identitet och historia – hur dessa tolkas i respektive land för att legitimera ageranden under kriget.
Per-Arne Bodin resonerar att olika delar av dagens Ukraina tidigare i historien tillhört olika statsbildningar. Man kan tala om fem olika områden. Dessa har olika historik och skiljer sig därmed åt språkligt och kulturellt.
– Om vi ska försöka förklara Rysslands, eller snarare Putins, agerande behöver vi begripa Ukrainas historia, säger Per-Arne Bodin. Ukraina var tidigare uppdelat i fem olika områden där olika yttre makter haft inflytande. Förenklat kan man säga att Ukraina består av en västlig, en östlig och en sydlig del, samt Galizien och Krim.
Svaret är på frågan hur Vladimir Putin ser på Ukraina, och speglar inte Per-Arnes egen syn på saken.
– När Putin resonerar om det ”nya Ryssland”, alltså de områden som han gör territoriellt anspråk på, så är det framför allt de östra och sydliga delarna tillsammans med Krim som han refererar till. De sydliga delarna skrevs formellt över till Ukraina först av Lenin på 1920-talet, och därefter skrevs Krim över 1954 av Chrusjtjov. Med det sagt använder Putin uppdelningen som jag redogör för som argument till att Ukraina inte har existerat som ett eget land. Det är en sorts revisionism där man förnekar ett annat lands identitetsbyggande.
En viktig aspekt av identitetsbyggandet är det ukrainska språket som fram till mitten av 1800-talet saknade ett skriftspråk. I byråkratin, under det ryska imperiet fram till 1917, användes formellt ryskan.
– Även här förväxlar Putin och hans gelikar språkets existens med bildandet av ett skriftspråk, resonerar Per-Arne. Givetvis talades ukrainskan även om skriftspråket inte fanns. När skriftspråket väl skapades skedde det i kontrast till ryskan. Det är så skriftspråk uppstår: genom att betona olikheter. Man väljer den stavning som står längst ifrån det andra språket för att betona särarten.
Han fortsätter.
– Under 1800-talet kom de första böckerna och dikterna på ukrainska. Men de tillkom i relation till ryskan. Ett tydligt exempel är den ukrainska nationalpoeten Taras Sjevtjenko som skrev sin poesi på ukrainska, men prosa på ryska. Mycket av den ukrainska litteraturen var till och med på tyska som en del av Galizien, och rentav jiddisch och ungerska. Allt det här är en del av det ukrainska kulturarvet, men det kan också vara en del av de andra folkens kulturarv.
Grottklostret i Svjatogorsk ligger i den delen av Ukraina som Lenin tillskrev den ukrainska socialistrepubliken på 1920-talet. Här talar man ryska, tillhörde fram till nyligen Moskvapatriarkatet och i klostrets sociala medier betonas att man är ukrainare.
Särskilt efter invasionen av Krim 2014 har Ukraina gjort reformer för att göra upp med det ryska arvet, vilket stundom har kritiserats av omvärlden.
Bland annat genomförde den förra presidenten Petro Porosjenko 2019, kort innan han avsades makten, en uppmärksammad språkreform. Den förbjöd att andra språk än ukrainska får undervisas i skolorna förrän femteklass. Det är trots att nästan 30 % av landets befolkning tidigare identifierade sig med ryska som modersmål (siffran har kraftigt minskat), och att nästan 5 % talar andra minoritetsspråk så som ungerska. Många av dem som haft ryska som modersmål har dock gått över till att delvis eller helt använda ukrainskan istället, vilket gör siffran diffus.
Reformen kritiserades kraftigt av Europarådet, och när Zelenskyj tog över presidentskapet gav han löften till bland annat Nato om att se över språkreformen. Det var ett av kraven i en deklaration som band Ukraina närmre den västerländska försvarsalliansen.
Litet gjordes dock åt saken och i januari i år snarare skärptes språkkraven än att lindra dem. Human Rights Watch kritiserade då nya lagar för att inskränka på pressfriheten. Den nya lagen från i år kräver att alla medier som publiceras på annat språk än ukrainska även behöver en ukrainsk version av publiceringen.
Vladimir Putin har använt språkkraven som en förevändning att skydda den ryska befolkningen, vars rättigheter kränks.
Europarådet har dock svarat att bristande minoritetsrättigheter på intet sätt kan legitimera en invasion av Ukraina.
En av de andra reformerna som trädde i kraft 2014 var att göra sig kvitt med det sovjetiska arvet i Ukraina. Däribland att demontera Leninstatyerna över hela landet i det som kallas ”Leninopad”. ”Pad” betyder ”fall” på ukrainska.
När ryska trupper gick in i staden Cherson i mars i södra Ukraina var ett av de första tilltagen att återupprätta stadens Leninstaty.
Det skedde hundra år efter att Lenin formellt godkänt de södra delarna av Ukraina som en del av den ukrainska sovjetrepubliken. Något som Putin ofta refererar till som ett svek mot Ryssland.
Per-Arne Bodin menar att det är motsägelsefullt hur symboliken kring Lenin har förändrats i den ryska propagandan.
– Putin anser å ena sidan att Lenin är skälet till att ”det nya Ryssland” inte tillhör Ryssland, och å andra sidan är resningen av statyn symbolisk för Sovjetunionens imperialism – ”ett starkt Ryssland”. Det är Putins ord, inte mina. Det är svårt att begripa motsägelsen, men kanske är det så att det anti-ukrainska är viktigare för Putin än Lenins betydelse.
Likaså är kontrasten till det i Ukraina ett motsatsförhållande. Leninstatyer representerar slutet på en kortare självständighetsperiod efter första världskriget.
– Även här finns en ambivalens, säger Per-Arne. Under ryska imperiet, innan första världskriget, var rätten till sitt eget språk begränsad. I Lenins Sovjetunionen införde man ganska snart ”frihetsreformer” som tvärtom uppmuntrade minoriteter till att använda sina språk. Lenin trodde på ”befrielsen ur folkens fängelse” där ett folks rätt till sitt språk var en sådan befrielse.
Vidare resonerar han att relationen till Sovjetunionen är komplex i båda länder.
– För många ukrainare betyder Sovjetunionen, särskilt under Stalin, den stora svälten när man hungrade ihjäl miljontals ukrainare trots att landet är bland de bördigaste i världen. Om man är pro-europeisk kallar man andra världskriget för just det, om man är pro-rysk kallar man kriget för ”det stora fosterländska kriget”, vilket refererar till perioden 1941-1945 när Sovjetunionen anfölls av Tyskland.
Det som är säkert är att när grottklostret i Svjatogorsk höll sin sista gudstjänst i maj så innebar det ett uppbrott med det ryska arvet – trots att man höll den på kyrkoslaviska, precis som i Ryssland.
Det vackra klostret vid Donetsflodens klipphällar var redan halvt förstört av ryskt artilleri, och efter övertagandet av staden är det nu istället Ukraina som beskjuter dalen. Trots att konventionerna mot kulturarv är tydliga: de stridande parterna ska göra allt för att beskydda kulturarvet.
**
Efter reportaget skrevs har den ryska armén lämnat Cherson. De tog med sig Leninstatyn från staden. Läs fler reportage från Rasmus Canbäcks reportageresa till Ukraina. Ytterligare reportage går att läsa här.
Läs våra köpvillkor vid beställning.
