Analys om Azerbajdzjan, Ryssland, Turkiet
Så kringgår Ryssland sanktionerna – med hjälp av Azerbajdzjan
Trots sanktioner och retorik om grön omställning fortsätter rysk olja att strömma in i EU – via en komplicerad infrastruktur där Azerbajdzjan står i centrum. Ett statsägt fartyg, ett raffinaderi i Turkiet och en rad diplomatiska piruetter visar hur Ryssland lyckats säkra sin fossilexport under annan flagg.
Av Rasmus Canbäck 10 juni, 2025
I maj utökade Storbritannien och EU-kommissionen listan över skepp som ingår i den ryska skuggflottan – fartyg som seglar under utländsk flagg och som anses bistå Ryssland med att kringgå sanktioner.
Bland de 189 nytillkomna fartygen stack ett ut: det azerbajdzjanska statsägda fartyget Zangazur. Enligt en granskning av OCCRP (av undertecknad) har Zangazur det senaste året rest mellan den ryska oljehamnen Primorsk och Nemrut i Turkiet elva gånger.
Vid Nemrut ligger ett av Turkiets största oljeraffinaderier, Star. Det är helägt av den azerbajdzjanska staten och dess oljebolag Socar med en kapacitet att producera 200 000 oljefat per dag.
Enligt miljöorganisationen Global Witness ökade raffinaderiets produktion med 40 procent mellan 2022 och 2024. Över 75 procent av exporten från Star sker med fartyg och majoriteten av den går till EU-länder. Samtidigt bedömer Global Witness att uppemot 90 procent av råoljan kommer från Ryssland.
Av allt att döma är Zangazur-fartyget djupt inblandat i transporterandet av olja från Ryssland till Turkiet.
Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har Azerbajdzjans export av fossila bränslen till EU varit en het fråga. Sommaren 2022 undertecknade EU och Azerbajdzjan ett nytt gasavtal, vilket medförde att Azerbajdzjan åtog sig att dubblera gasexporten till EU. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen kallade då Azerbajdzjan för en ”pålitlig partner” – en epitet som sedan dess levt kvar.
Avtalet med Azerbajdzjan har trots det varit kontroversiellt. Inte minst har Azerbajdzjan bedrivit flera anfallskrig mot Armenien och utbrytarregionen Nagorno-Karabach. Bara månader efter att gasavtalet undertecknades invaderade Azerbajdzjan sitt grannland under två dygn i september 2022. Ett år senare, i september 2023, genomförde Azerbajdzjan en slutoffensiv mot Nagorno-Karabach som resulterade i att över 100 000 armenier tvingades fly.
De militära aktionerna har skett utan att EU-kommissionen ruckat på sina avtal med Azerbajdzjan. Tvärtom har samarbetet fördjupats och avtalet som initialt handlade om att fördubbla importen har förstärkts med nya avtal. Enligt källor i EU är dock avtalet så pass löst skrivet att det lätt skulle gå att riva upp det.
En anledning, enligt dessa, är att tilliten till Azerbajdzjan, trots offentlig positiv retorik, är låg. I april 2025 reagerade Ilham Alijev med att kräva starkare garantier från EU:s håll. Formellt handlade det om att Alijev upplevde att EU har dubbla budskap: å ena sidan kräver kommissionen en grön omställning, å andra sidan vill den ha mer gas.
Ett skäl till den låga tilliten kan vara att Azerbajdzjan det första året efter att avtalet med EU tecknades till synes importerade rysk gas. Analytiker menade att Azerbajdzjan lovat mer än vad den inhemska produktionen kunde erbjuda.
Vid klimattoppmötet Cop29 som hölls i Azerbajdzjan i november 2024 tillbakavisade president Ilham Alijev anklagelserna. Vid öppningstalet kallade han västvärlden för hycklare som kritiserade Azerbajdzjan när det, som Alijev beskrev saken, var EU som i själva verket kommit till dem.
Det följdes av ett ordbråk mellan den globala tidningen Politico och Ilham Alijevs rådgivare i utrikesfrågor. Politico menade att det fanns bevis för att Azerbajdzjan fortsatt importerade rysk gas. Rådgivaren ägnade en beskärd del av sin offentliga retorik vid toppmötet åt att hävda att Politico ägnade sig åt en smutskastningskampanj.
Samtidigt finns det väldokumenterad evidens att Azerbajdzjan och Ryssland fördjupade samarbetet under 2024. En grundläggande anledning till det är att Ryssland bytte sida i konflikten med Armenien. En enad expertkår resonerar att slutoffensiven mot Nagorno-Karabach inte skett utan Rysslands godkännande – Ryssland hade 2 000 fredsbevarande trupper som flyttade sig åt sidan när de azerbajdzjanska stridvagnarna rullades in.
När konflikten med Armenien inte längre var en stoppkloss i relationen mellan Azerbajdzjan och Ryssland fördjupades energisamarbetet. I upprinnelsen till Cop29 besöktes Azerbajdzjan av en stor mängd ryska oljeoligarker och statstjänstemän. Dessa bäddade vägen för att Ryssland skulle skicka sin största delegation till ett Cop-möte någonsin. Under mötet tecknades flera ryska energiavtal mellan så väl Azerbajdzjan som andra deltagare.
Ett av de främsta avtalen kom dock några månader innan mötet. Det azerbajdzjanska raffinaderiet Star i Turkiet hade fortfarande kvar ett lån på över 1,3 miljarder dollar hos amerikanska banker. Över en natt löste Azerbajdzjan in hela beloppet och tecknade samtidigt ett lika stort lån hos ryska Lukoil.
Genom att ta över finanserna bakom raffinaderiet ökade Ryssland kontrollen över hela infrastrukturen från produktion till leverans. Med ett raffinaderi i Turkiet, ägt av EU:s ”pålitliga partner”, har Ryssland förvärvat de politiska komponenter som krävs för att upprätthålla exporten till EU. På pappret ser det i stället ut som en turkisk-azerbajdzjansk exportvara.
Även om Star inte är den enda exportvägen för ryska fossila bränslen till EU är raffinaderiet ett obekvämt föremål i relationen mellan EU och Azerbajdzjan. Det är bland de första konkreta, och hittills kanske det mest seriösa, beviset på att Azerbajdzjan är djupt indraget i Rysslands försök att kringgå sanktioner av fossila bränslen.
Hittills har det dock inte tagits upp på dokumenterad officiell nivå. Tvärtom besökte EU:s utrikeschef Kaja Kallas Azerbajdzjan den 25 april och upprepade värdet av relationen dem emellan. Ilham Alijevs utspel om att kräva fler garantier kan ha varit en positionering inför det mötet.
Vad gäller införandet av Zangazur på sanktionslistan över den ryska skuggflottan lär det inte ha någon större effekt på exporten från Star. Zangazurs primära funktion är trots allt att föra rysk gas till Star snarare än därifrån.
Toppbild: Oljesilon vid Star-raffinaderiet i Turkiet. Foto: Pressbild från Socar
Gå med i Rasmus Canbäcks WhatsApp-grupp för att följa hans löpande bevakning av Sydkaukasien. Vill du tipsa reportern eller dela med dig av dina egna erfarenheter? Mejla till rasmus@blankspot.se
