Reportage om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Fri efter 1 891 dagar i azerbajdzjanskt fängelse
När kriget i Nagorno-Karabach tog slut greps Vicken Euljekjian av azerbajdzjanska soldater. I en intervju med Blankspot berättar han nu om 1 891 dagar i fångenskap, åren i isoleringscell och den frihet han till slut fick tillbaka.
Av Rasmus Canbäck 14 juni, 2026
Det var sent på kvällen den 9 november 2020 när beskedet kom: kriget i Nagorno-Karabach var över.
Vicken Euljekjian, en armenisk-libanesisk medborgare som emigrerat till utbrytarregionen, befann sig då i Armeniens huvudstad Jerevan.
Hans hem utanför staden Sjusji – eller Sjusja som den heter på azerbajdzjanska – skulle snart hamna under azerbajdzjansk kontroll. Han trodde att han hade fram till den första december på sig att tömma huset.
Det visade sig att tidsfristen inte omfattade byn där han bodde.
I ett försök att rädda så många tillhörigheter som möjligt reste han tillbaka tillsammans med vännen Maral. Det blev ett ödesdigert misstag. Azerbajdzjanska soldater grep dem och separerade dem kort därefter.
Dagen därpå började misshandeln.
– Först slog de mig mot höger öra. Sedan i nacken. Så hårt att det började tjuta i öronen, berättar han.
Först senare förstod han att han befann sig på ett häkte i Azerbajdzjans huvudstad Baku.
– Sedan dess har jag hörselproblem. Jag har förlorat mellan 40 och 50 procent av hörseln på båda öronen. Min ryggrad har skadats så mycket att jag behöver stöd runt nacken för att kunna bära upp huvudet.
Vi träffas på ett café i Jerevan. Med sig har han två barndomsvänner från Libanon som rest dit för att stötta honom. Han lutar sig så långt fram som nackstödet tillåter för att höra frågorna. Upprepar dem för att se om han har uppfattat dem rätt. Den sista tiden i fängelse fick han sitta rullstol. Den slipper han nu åtminstone, men han har svårt att röra sig snabbt.
Den 46-årige Vicken Euljekjian kom till Nagorno-Karabach 2018 för att starta eget företag. Foto Rasmus Canbäck
När Vicken Euljekjian återvände till Armenien den 14 januari i år hade han tillbringat 1 891 dagar i azerbajdzjanskt fängelse – fem år och två månader. I dag finansieras hans vård genom insamlingar, stöd från vänner och hjälp från ett politiskt oppositionsparti. Vännen Maral släpptes efter bara några månader.
Det finns både mycket och lite att säga om tiden i Azerbajdzjan, berättar Vicken Euljekjian. Att sitta i fängelse är monotont. Varje dag är den andra lik. Mössen som springer över golven började han att känna igen. Han blev aldrig vän med dem, även om de jämte kackerlackor var det enda levande han hade att betrakta.
Mest finns det att säga om de första sju månaderna, när rättegången ägde rum, då han satt på säkerhetspolisens häkte i Baku.
– Under ungefär 20 dagar lyckades Internationella rödakorskommittén ordna så att jag fick dela cell med en annan armenisk fånge. Det var den enda gången under alla dessa år som jag inte satt ensam. Jag hallucinerade. Jag såg min mamma i drömmarna. Men det varade inte länge.
Anledningen till åtalet, berättar han, var att de azerbajdzjanska utredarna hade börjat se honom som en libanesisk terrorist.
En libanesisk terrorist?
– Ja. När de grep mig gav jag dem mitt armeniska pass. På något sätt tog de reda på att jag kom från Libanon och jag bekräftade det. Då sa de att de skulle åtala mig som libanesisk legosoldat.
Han försökte förklara att hans familj tillhörde de armenier som överlevde folkmordet 1915.
– Jag sa till dem att jag är armenier till blodet. Mina mor- och farföräldrar överlevde folkmordet.
I Azerbajdzjan finns i dag över 250 politiska fångar. De armeniska fångarna adderas sällan till dessa listor. I dag beräknas det vara 19 armenier kvar i azerbajdzjanska fängelser.
Enligt Vicken Euljekjian svarade förhörsledaren att han aldrig hade sett något armeniskt pass.
– Jag hade gett det till honom bara några minuter tidigare. Det låg på skrivbordet framför honom. Men han upprepade att han aldrig hade sett det och låste in det i ett kassaskåp. Det var som om passets existens raderades.
Kort därefter fick han veta att myndigheterna planerade att spela in en film där han skulle framställas som utländsk legosoldat. Eftersom han sedan tidigare förstår turkiska, som ligger nära azerbajdzjanskan, kunde han följa stora delar av samtalen.
– De anklagade mig för att få 2 500 dollar i månaden av den armeniska regeringen. Då gav jag upp. Jag sa åt dem att göra vad de ville. Jag förstod att de inte var intresserade av sanningen.
Trots det försökte han försvara sig under rättegången.
– Men känslan var att allt redan var avgjort. Det var en teater. Man kunde prata till gryningen och försöka försvara sig, men det spelade ingen roll.
Han dömdes till 20 års fängelse och flyttades till högsäkerhetsfängelset Gobustan, omkring fem mil sydväst om Baku. Bara ett par hundra meter bort ligger en av Azerbajdzjans mest kända turistattraktioner: grottmålningar som härleds till stentiden.
Det har gått fem månader sedan Vicken Euljekjian kom tillbaka från över fem år i fångenskap. Processen att återintegreras till samhället går långsamt, tycker han. Foto Rasmus Canbäck
Bakom murarna väntade nu en helt annan verklighet.
Fängelset har under decennier kritiserats internationellt för sina förhållanden. I den mest isolerade delen av anläggningen placerades Vicken Euljekjian i cell nummer 85 där han skulle tillbringa de kommande fyra åren.
På frågan om han fick lämna cellen ser han nästan förvånad ut.
– Lämna cellen? Nej.
Inte en enda gång?
– Nej. Aldrig.
Cellen var ungefär två och en halv gånger fyra meter stor. Ett litet fönster nära taket släppte in dagsljus.
– Du måste förstå hur illa det var. Luften stod stilla. På sommaren var värmen olidlig. Möss var överallt. Det var det värsta stället du kan tänka dig.
Till en början kom ensamheten snabbt inpå honom. Han föreställde att sprickor i väggarna vidgades till flykthål. Kanske kunde fuktskadorna göra fasaden mjuk. Han föreställde sig hur livet var utanför fängelset. Turisterna som tittade på grottmålningarna, hans familj som hade middagar utan honom.
Saknaden blev ännu större när de negativa nyheterna avlöste varandra. En efter en verkade dö utan att han kunde närvara vid deras begravningar.
Först var det hans pappa som gick bort. Sedan var det broderns tur. När även hans mamma dog, och Vicken Euljekjian inte kunnat säga adjö till henne, var det som att väggarna föll samman. Han försökte minnas vad de sista orden var till dem. Föreställde sig att det var något positivt.
Frun Linda kämpade med att hålla ihop familjen. Broderns barn fick flytta in hos henne. Hennes och Vickens egna barn var tvungna att hoppa av studierna för att hjälpa sin mamma att få in pengar för att överleva.
– En stor del av tiden i fängelset gick åt att fantisera över hur jag hjälpte familjen, såg till att de fick mat på bordet. Det var en väldigt svår situation för min fru. Alla räkningar som skulle betalas.
För honom blev fantasin en rutin för att överleva.
Varje liten detalj som han fick reda på från utsidan placerade han i en tankevärld, som han kunde vara del av. När han slöt ögonen lät han konversationer mellan familjemedlemmar flöda. Han funderade på vad han skulle ha sagt vid talen vid begravningar – skapade scenerna i huvudet.
Samtalet med Vicken Euljekjian översattes med hjälp av en tolk. Foto Rasmus Canbäck
Kunde du prata med andra fångar?
– Jag måste upprepa det. Det var det värsta stället. Jag kunde inte prata med någon. Andra fångar hade tillgång till en rastgård där de kunde promenera. Vi med livstidsstraff hade ingenting sådant.
För första gången under intervjun flackar blicken. Han tystnar.
– Vattnet var grönt, berättar han. Maten knappt ätbar. Oftast fick vi någon blandning av makaroner, bovete och mjöl som man hällt kokande vatten över. Brödet var det enda jag kunde äta.
När Internationella rödakorskommittén kom på besök brukade han be om samma sak.
– Rent vatten. Det var allt jag ville ha.
Besökarna var internationell personal från organisationens delegation i Azerbajdzjan.
Hur ofta kom de?
– Enligt reglerna ungefär en gång i månaden. I praktiken var det var fyrtionde eller fyrtiofemte dag. Kanske nio gånger per år.
Vid besöken fick han tala med familjen i två minuter.
– Efter fyra år förändrades även det. Då kunde vi inte längre kommunicera genom Röda Korsets kanaler utan fick använda en regeringstelefon.
Var det den enda mänskliga kontakt du hade?
– Ja. De fick bara komma in i min cell. Jag fick aldrig lämna den.
De hade oftast med sig tomater och gurkor. Ibland en tub mjukost.
– Jag bad om fler tuber så att jag kunde ha något på brödet, men det var inte tillåtet. En gång fick jag ett kålhuvud. Det lade jag i saltvatten för att få det att hålla längre.
Han försökte få Röda Korset att ta med korv eller annan proteinrik mat.
– Fängelsechefen hävdade att den kunde bli dålig. Jag lovade att äta den direkt. Det spelade ingen roll.
Till slut sa han till Röda Korsets personal att det inte längre fanns någon mening med besöken.
– Tre tomater och två gurkor var inte värt det.
Ändå fortsatte de att komma.
– De lyssnade inte på mig, så jag fortsatte att äta deras tomater, säger han med ett svagt leende.
Som utlänning upplevde han att han saknade någon som kunde stå upp för hans rättigheter. Han fick kämpa själv – ofta utan resultat.
– När jag klagade hos Röda Korset hänvisade de mig till fängelseledningen. När jag klagade hos fängelseledningen hänvisades jag tillbaka till Röda Korset.
Enligt Vicken Euljekjian hade de azerbajdzjanska fångarna betydligt bättre villkor. Familjer kunde komma på besök oftare och i vissa celler fanns kylskåp.
Vad var det som höll dig vid liv?
– Det fanns bara en sak. Tanken på att jag en dag skulle komma ut.
Och en bibel.
– Det var den enda bok jag hade. Jag hade haft den med mig från början. Det fanns några ryska böcker i fängelset, men jag kan inte ryska.
Mot slutet av 2025 började han ana att något höll på att förändras.
Vid ett besök på juldagen från Röda Korset fick han veta att samtal fördes om hans hälsa. Skadorna från misshandeln de första dagarna i fångenskap hade förvärrats. Han behövde nu rullstol eftersom han hade svårt att gå.
– Jag fick nästan ingen vård alls.
Tidigt på morgonen den 14 januari 2026 väcktes han plötsligt av vakter.
– De sa åt mig att packa mina saker. Jag bad dem vänta tills solen gått upp så att jag kunde se vad jag packade.
Vakterna vägrade och insisterade att han skulle skynda sig.
– Jag ville veta sanningen. Om jag skulle flyttas till ett annat fängelse behövde jag fundera över vad som var viktigt att ta med mig. Om jag skulle hem behövde jag ingenting.
Till slut berättade fängelseledningen att han skulle friges.
– Då sa jag att jag inte behövde packa någonting alls.
Han skrattar till.
– Men de tyckte att jag åtminstone skulle ta på mig skorna.
Kort därefter fördes han till Latjinkorridoren, vägen som mellan 2020 och 2023 utgjorde den enda förbindelsen mellan Armenien och Nagorno-Karabach.
Korridoren blev internationellt uppmärksammad efter att ha blockerats under nio månader före Azerbajdzjans offensiv i september 2023. Offensiven ledde till att över 100 000 armenier flydde regionen.
Tillsammans med tre andra armeniska fångar – Gevorg Sujyan, Davit Davtyan och Vagif Khachatryan – överlämnades han till armeniska myndigheter.
De andra hade familj i Armenien. Vicken Euljekjian, som tillbringat större delen av sitt liv i Libanon, fördes direkt till sjukhus.
Sedan dess har han fått stöd från oppositionspartiet Armeniska revolutionära federationen, Dasjnaktsutyun, berättar han. Partiets libanesiska gren hjälpte också till att finansiera flygbiljetter för hans fru Linda. Hon hade under alla dessa år kämpat hårt för att väcka uppmärksamhet kring hans fall.
I dag bor Vicken Euljekjian tillsammans med sin dotter i en lägenhet i en av Jerevans förorter. Frun Linda är kvar i Libanon, där hon arbetar. Foto Rasmus Canbäck
Hur var det att träffa familjen igen?
– Det hade gått nästan sex år sedan jag såg min dotter senast.
Han gör en paus.
– Att få träffa henne igen var det bästa som hänt mig. Hon var tonåring när jag tillfångatogs. Nu är hon 24 år.
Hur har åren i fängelse påverkat dig?
Vicken Euljekjian funderar några sekunder innan han svarar.
– Jag skulle aldrig låta det förändra mig. Jag är fortfarande samma person som tidigare.
I dag bor han tillsammans med sin dotter i Jerevan. Genom insamlingskampanjer har han kunnat få vård för sina skador och hyra en lägenhet.
Men kroppen bär fortfarande spår av åren i fångenskap. Hörseln är nedsatt. Nacken måste stöttas. Att gå längre sträckor är svårt.
Det han väntat på under nästan sex år har han däremot fått tillbaka: Friheten.
Toppbild: Under ett fåtal tillfällen under intervjun stannar Vicken Euljekjian upp. Det sker särskilt när han berättar om hur det var i azerbajdzjanskt fängelse. Foto Rasmus Canbäck
Vill du tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se. Följ gärna hans löpande bevakning om det armeniska valet den 7 juni på WhatsApp.
Canbäck har skrivit om Sydkaukasien för Blankspot sedan 2020. Hans bok Varje dag dör jag långsamt handlar om konflikten i Nagorno-Karabach mellan åren 2020 och 2023.
