Idé & Analys om Armenien
Canbäck: Komplicerad framtid för Armenien efter regeringens valseger
Armeniens premiärminister Pasjinjan säkrade en ny mandatperiod, men med ett svagare mandat än han hade hoppats på. Blankspots reporter Rasmus Canbäck analyserar nattens valresultat och dess konsekvenser.
Av Rasmus Canbäck 8 juni, 2026
Sent in på småtimmarna utropade Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan segern i valet. Då hade bara tio procent av rösterna räknats.
Han försvarade det tidiga tillkännagivandet med att alla analyser och tillkomna fakta pekade åt ett och samma håll: att hans parti Civil Contract vunnit.
Men kanske är ivern symtomatisk med valrörelsen. Den började i praktiken redan i maj ifjol då regeringen höjde insatserna mot den armeniska apostoliska kyrkan. Det är knappast en hemlighet att kyrkans ledning varit oppositionell. Lika lite är det överraskande att regeringen betraktat dem som en del av det ryska oligarkstyret, som Pasjinjan sagt sig utkämpa en strid mot.
Däremot är det tillvägagångssättet som fått många att höja på ögonbrynen.
När den rysk-armeniska oligarken Samvel Karapetyan, med en förmögenhet stor som halva Armeniens BNP, ställde sig på kyrkans sida, greps han. Formellt för anklagelser om att ha kallat till statskupp. Anklagelserna är möjligen sanna. Men tidpunkten och tillvägagångssättet fick många att undra hur oberoende rättsväsendet egentligen är?
Inifrån häktet förkunnade Karapetyan att han startar ett nytt parti. I brist på annan tillförlitlig opposition växte det proryska Strong Armenia till huvudalternativet i den armeniska valrörelsen.
Problemet är just att den varit prorysk. Väljare som trots att de är skeptiska till utvecklingen under Nikol Pasjinjan har inte funnit någon hemvist i ett annat alternativ med blicken åt väst. Opinionsundersökningar innan valet visade att mellan 30 och 40 procent av väljarna bestämde sig för vad de röstade på i allra sista stund.
Just ställer sig många undrande när Nikol Pasjinjan med stort självförtroende utropade segern långt innan rösterna var färdigräknade. Vilket mandat har han egentligen?
Blankspots reporter Rasmus Canbäck är på plats i Armenien.
Preliminära siffror visar att Civil Contract minskar sina platser i parlamentet från 71 till 58 av 105 möjliga. Det ger en majoritet, men inte den konstitutionella majoritet som Pasjinjan önskat.
En direkt konsekvens av det är att vägen till att kalla till en folkomröstning om en förändrad konstitution blir betydligt besvärligare. Formellt handlar det om att Civil Contract på relativt goda grunder vill ändra regeringsordningen.
Frågan som dominerar är dock en annan.
Azerbajdzjan, som Armenien har en djup konflikt med, har krävt att Armenien ska ändra en skrivning i en bilaga till konstitutionen. Den menar Azerbajdzjan har territoriella anspråk på landet, genom att hänvisa till att den förra utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach står under deras beskydd.
Oppositionen kan enkelt hävda att en folkomröstning om en förändrad konstitution är att tillmötesgå ärkerivalen. Dilemmat är att den azerbajdzjanska diktatorn Ilham Alijevs lynne snabbt kan skifta. Det som sedan i augusti, med USA:s hjälp, varit relativt konstruktiva närmanden till Armenien kan enkelt bli en kniv mot strupen igen.
Med det faller den transatlantiska och europeiska drömmen om att inkludera Armenien till att bli ett transitland från väst till öst, och inte bara från Ryssland till Iran.
Inrikespolitiskt på agendan står den fortsatta kampen mot oligarkin, meddelade Nikol Pasjinjan. I praktiken innebär det en fortsatt ibland rättsosäker kamp mot oppositionella röster, vilka Civil Contract pekar ut står oligarkerna nära.
Det legitimeras med att metoderna som Ryssland använder i Armenien behöver bekämpas med samma medel.
Frågan är hur långt Nikol Pasjinjan kan och vill dra konflikten. Ryssland har trupper stationerade i Armenien sedan början på 1990-talet. Armeniens energiförsörjning är så gott som helt beroende av Ryssland och nära hälften av Armeniens export går dit.
Dessutom är flera gruvbolag, Armeniens kanske viktigaste intäktskälla, kopplade till ryska ägare. Grävande journalister har tidigare avslöjat att Pasjinjan dessutom varit väl medveten om det ryska inflytandet i industrin. Politiker nära honom har gynnats finansiellt.
Att porträttera Nikol Pasjinjan som enkom en västlig kandidat är med andra ord en förenkling, som mest verkar vara önsketänkande för europeiska politiker.
Det här är armeniska väljare väl medvetna om. De förstår att en utpekad väg mot EU-medlemskap är lång, om den ens är möjlig utan geopolitiska skiften och utan ett Georgien som vill detsamma. Många armenier är – förmodligen med rätta – cyniska till att EU mest verkar behandla landet som ett slagfält i kampen mot Ryssland.
Och även om en majoritet av armenierna vill att landet ska ha en EU-vänlig utrikespolitik, så har Bryssel en uppgift att bygga förtroende bland folket och inte bara den politiska eliten.
Den kommande mandatperioden kommer att ställa alla denna komplexitet på sin spets. Min gissning är att allt fler svenskar, med en ökad närvaro, får upp ögonen för landet. Ha då i åtanke att armenier inte vill bli behandlade som pjäser på ett schackbräde.
Toppbild: En valaffisch med Nikol Pasjinjan. Foto Rasmus Canbäck
Vill du tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se. Följ gärna hans löpande bevakning inför det armeniska valet den 7 juni på WhatsApp. Han åker dit för att bevaka det.
Canbäck har skrivit om Sydkaukasien för Blankspot sedan 2020. Hans bok Varje dag dör jag långsamt handlar om konflikten i Nagorno-Karabach mellan åren 2020 och 2023.
