Sedan snart ett år tillbaka har den armeniska regeringens jakt på kyrkans företrädare eskalerat. Teologen och Armenienkännaren Svante Lundgren förklarar varför det sker.
Av svanteelundgren 20 februari, 2026
Det politiska klimatet i Armenien är ytterst polariserat och under det senaste året har ytterligare en dimension lagts till: regeringens kampanj mot den armenisk-apostoliska kyrkan. Landet torde nu ha rekord i världen vad gäller antalet dömda eller åtalade biskopar.
Armenier är stolta över att vara världens första kristna land. Enligt den etablerade berättelsen blev kristendomen statsreligion i landet redan år 301, tidigare än i något annat land. I bristen på självständighet och statliga institutioner har kyrkan varit den aktör som i århundranden upprätthållit språket, traditionerna och identiteten. Kyrkan har varit armeniernas ryggrad.
Det är därför inte överraskande att kyrkan, tillsammans med armén, är den institution som armenierna har störst förtroende för. Nu har den dock hamnat på kollisionskurs med regeringen.
Ända sedan det förödande nederlaget i kriget om Nagorno-Karabach hösten 2020 har kritiken mot Armeniens regering i allmänhet och premiärminister Nikol Pasjinjan i synnerhet varit hård. Efter kriget och efter att de sista Karabacharmenierna fördrevs hösten 2023 har Pasjinjan med starkt stöd från EU och USA gått in för att få till stånd ett slutligt fredsavtal med ärkefienden Azerbajdzjan. Kritikerna menar att denna strävan har lett till förödmjukande och för landets framtid farliga eftergifter.
En stridsfråga gäller de mer än 100 000 flyktingarna från Nagorno-Karabach. De hoppas på att kunna återvända med något slags internationella säkerhetsgarantier medan regeringen betraktar det som önsketänkande. Flyktingarnas framtid finns, enligt regeringen, i Armenien.
Denna splittring är vad som ligger till huvudsaklig grund för kollisionen. Det var vad som fick den armenisk-apostoliska kyrkans ledning att efter kriget 2020 att uttrycka ett krav om Pasjinjans avgång. Hans parti vann dock parlamentsvalet 2021. Efter att regeringen såg sig tvungen att gå med på olika eftergifter i förhållande till Azerbajdzjan och efter vad många ser som sveket mot Karabachflyktingarna ökade kyrkans kritik.
Våren och sommaren 2024 uppstod en oppositionsrörelse ledd av den karismatiske ärkebiskopen Bagrat Galstanjan. Han försökte leda sina anhängare till en upprepning av sammetsrevolutionen 2018, det vill säga att mobilisera sådana folkmassor att huvudstaden Jerevan paralyseras och regeringen tvingas avgå. Man lyckades dock aldrig samla tillräckligt stora skaror och rörelsen tappade momentum.
Av någon anledning ansåg Pasjinjan trots detta att kyrkan bör sättas på plats. Ifjol gick han ut i hårda anklagelser mot kyrkans överhuvud, katholikos Karekin II, och krävde dennes avgång. Snart arresterades flera ledande kyrkliga företrädare, däribland ärkebiskop Bagrat. Efter den misslyckade proteströrelsen anklagades han nu för att ha planerat en statskupp. I mitten på februari 2026 kom sedan besked om att katholikos Karekin utreds för brott och har belagts med utreseförbud.
Vi befinner oss i den märkliga situationen att regeringen i vad man stolt kallar världens första kristna land nu har ett betydande antal kyrkoledare som dömts till fängelse eller sitter fängslade i väntan på rättegång. Hur kunde det gå så här?
För utomstående är det svårt att förstå vad regeringen kan tänkas vinna på denna kampanj mot kyrkan. Trots en utbredd skepsis mot många kyrkoledare – vissa är kända för att vara korrupta – respekterar armenierna sin kyrka. Borde inte regeringen fokusera på landets utveckling och på att föra den omtalade fredsprocessen till fulländning, det vill säga ett undertecknat fredsavtal, i stället för att starta ett kulturkrig med kyrkan?
Kanske tror Pasjinjan att han kan reformera kyrkan och få på plats en ny bättre ledning vilket skulle kunna öka hans popularitet. Ett fåtal biskopar, både i Armenien och i diasporan, har ställt sig på Pasjinjans sida och krävt Karekins avgång. De allra flesta har dock slutit upp bakom sin ledare.
Kampanjen mot kyrkan har ytterligare försvagat diasporaarmeniernas och oppositionellas förtroende för den armeniska regeringen. Armeniska diasporaorganisationer har länge varit kritiska mot Pasjinjan och hans angrepp på kyrkan har lett till ännu mer fördömanden. I Armenien kommer Pasjinjans jakt på kyrkan sannolikt leda till ytterligare polarisering och anklagelser om maktmissbruk. Det gäller även bland skeptiker till att kyrkan tagit en oppositionell roll.
Också organisationer som arbetar för religionsfrihet och för förföljda kristna har starkt kritiserat den armeniska regeringens åtgärder. Regeringens försvar har i regel varit att den inte åtalar eller dömer någon utan det gör oberoende åklagare och domstolar. Men det är få som tror att de juridiska processerna inte skulle vara orkestrerade av regeringen.
Det är inte för att de kritiserat regeringen som biskopar dömts utan för att de ”uppviglat till störtande av landets regering”. Frågan är dock var gränsen går mellan att framföra den fullt legitima åsikten att landet behöver en annan regering och det olagliga i att uppvigla till störtande av regeringen.
Eller som en representant för Christian Solidarity International sagt om den tvååriga fängelsedomen mot biskop Michail Ajapahjan: hade det varit någon annan än en biskop som gjort det han dömdes för skulle domen ha varit böter.
Den sjunde juni är det parlamentsval i ett extremt polariserat Armenien. Västvärlden vill ha ett västvänligt Armenien som ingår ett fredsavtal med Azerbajdzjan och stöder därför öppet Pasjinjan.
Det kan vara anledningen till att officiella representanter för EU och USA varit helt tysta om Armeniens fängslade biskopar.
Toppbild: Armeniska kyrkans överhuvud katholikos Karekin II. Foto: Pressbild från armeniska kyrkan
