Reportage om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Freden som ingen tror på: “Vem kan glömma alla som dött”
Efter fem år av krig, massflykt och ständig oro talar både Trump och ländernas ledare om att freden mellan Armenien och Azerbajdzjan är här. Men på plats i Armenien är verkligheten en annan. Det är få som tror på en fred framtvingad med kniven mot strupen.
Av Rasmus Canbäck 9 november, 2025
Hade det här varit ett reportage om ett krig skulle den första meningen berätta om våldet. Nu ska det istället handla om något svårare. Både att skriva om och att förstå. Om tiden efteråt.
Så vi börjar med kaffet.
Varsamt häller Natel Harutyunyan upp det armeniska kaffet i två små koppar. Först halvvägs, sedan hela vägen upp till kanten, med en van hand som hindrar dropparna från att rinna över.
– Jag vet inte… jag har inte mycket hopp om freden, säger hon och slår sig ner på stolen.
Rösten är tunn men ekar ändå i det tomma, nybyggda huset. Hennes make gick bort för en tid sedan, och sonen arbetar i en avlägsen stad, långt från den lilla byn Shurnukh.
Om det inte vore för dimman, den som så lätt lägger sig över de armeniska bergen i oktober, hade man kunnat se de azerbajdzjanska flaggorna vaja, bara ett stenkast bort. Under färden hit var den så tät att bergsvägarna låg som öde och avstängda under oss. Inga andra bilar. Bara ett par fåraherdar som vallade sin boskap och som försvann in i dimman lika snabbt som vi såg dem.
Men nu är vi framme.
De senaste åren har Natel Harutyunyan levt i konstant kris.
Före krigen mot Azerbajdzjan, hösten 2020, var Shurnukh en enkel avstickare från huvudvägen. En nybyggd landsväg knöt ihop Armeniens sydspets med resten av landet och skar rakt genom byn. Det gjorde även gränsen, när kartan ritades om. De som råkade bo på ”fel” sida när de azerbajdzjanska trupperna rullade in fick order att lämna sina hem.
– Borgmästaren sa att allt skulle gå lugnt till. Men något måste ha gått fel. Någon misskommunikation. De förflyttade oss ändå. Med tvång… eller, inte med våld. Men de sa att vi måste lämna. Annars blir det krig.
Natel rycker på axlarna, trött.
Vad är egentligen skillnaden mellan att flytta frivilligt och att fly med kniven mot strupen?
Platserna som förekommer i reportaget. Grafik från Blankspot // Wikimedia Commons
Att rapportera om krig är tydligare än att skriva om fred. I ett krig händer allt hela tiden: frontlinjer flyttas, civila drabbas och politiker uttalar sig. Det är en brutal, men tydlig, verklighet.
En fredsprocess kräver något annat. Där räcker det inte att citera politiker. Man måste förstå den större väven av makt, historia och kompromisser. Och fred är sällan binär. Den är inte automatiskt detsamma som rättvisa. När en klausul i ett avtal gynnar den ena parten, riskerar den andra att stå tomhänt. Misstron ligger kvar och kan snabbt blossa upp igen.
Det är då det blir krig.
Att bryta detta återkommande mönster är svårt. De flesta medier missar konfliktens helhet, kanske för att en fredsprocess inte genererar samma rubriker som artillerield och flyktingströmmar.
Fredsprocessen mellan Armenien och Azerbajdzjan är ett tydligt exempel. När ledarna talar om fred hyllas de internationellt. ”Äntligen närmar sig regionen stabilitet”, lyder rubrikerna. Men för den som följt konflikten länge finns en rad ouppklarade frågor.
Den största – elefanten i rummet – är Nagorno-Karabach. Efter mer än 2 000 års armenisk närvaro i området fördrevs hela befolkningen på tre år. Under en vecka i slutet av september 2023, när jag själv befann mig i Armenien, flydde över 100 000 människor i panik undan vad som kunde hända när Azerbajdzjan gick in.
I det fredsavtal som nu väntar på undertecknande står att båda sidor ska dra tillbaka sina rättsliga anspråk mot varandra. För Armenien handlar detta i grunden om rättvisa: att egendomarna som flyktingarna lämnat ska skyddas, i väntan på en möjlig återvändo.
När det i december 2024 blev känt att denna klausul skrivits in i avtalet avgick Armeniens chefsförhandlare vid Internationella domstolen i Haag. Det sågs som en protest mot att en regelbaserad fred ersattes av ett politiskt avtal. Det skedde även om Armenien fortsatt driver sitt fall så länge avtalet inte är signerat.
Trots dessa eftergifter från Armeniens sida har Azerbajdzjan vägrat underteckna. De anser att Armenien har en skrivning i förordet till sin konstitution som inbegriper territoriella anspråk på dem. Utan att den tas bort kommer inte heller något avtal att undertecknas, heter det.
Fåraherdar trotsar den tjocka dimman och vallar sin boskap.
Det är tredje gången på lika många år som jag återvänder till de dimmiga vägarna kring Shurnukh.
Första gången var efter att azerbajdzjanska trupper stängt av vägen 2021. Enligt deras kartor passerade den stundtals genom deras territorium. Marginalen var på ett fåtal platser omkring tio till tjugo meter på “fel sida”. Då kunde jag fortfarande, under ryska gränsvakters översyn, köra på den gamla landsvägen. ”Välkommen till Azerbajdzjan” stod det på högra sidan av vägen. På vänstra sidan stod ”Armenien”. I mitten patrullerade ryska grön-vita jeepar med texten FSB på sidan.
Andra gången var jag här våren 2023 under blockaden av Nagorno-Karabach. Situationen var akut. En armenisk civilist som levererade mat till fronten hade kört vilse i dimman. Längs hela gränsen ringde männen till varandra: ”Har du hört vad som hänt? Var är han?”
Dagen därpå släpptes han av azerbajdzjanska trupper, efter att ryssarna förhandlat loss honom. Det blev en sorts styrkedemonstration från rysk sida: ett sätt att visa Armenien att de nyanlända EU-observatörerna saknade handlingskraft och mandat från båda sidor.
Den här tredje gången är Shurnukh förändrat. De ryska styrkorna är borta. De nya husen där Natel bor är färdigställda. Och ett fredsavtal mellan Armenien och Azerbajdzjan sägs vara nära. Åtminstone om man går efter stämningen i rapporteringen. Delegationer från båda länderna reser numera öppet mellan huvudstäderna, och ledarnas retorik har delvis skiftat från krigshot till tal om att regionen ”går in i en tid av fred”.
I centrum av allt detta stod ett möte i Vita huset den 8 augusti. Där skakade Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan och Azerbajdzjans president Ilham Alijev hand, med Donald Trump som värd. De enades om att signera – men ännu inte underteckna – det fredsavtal som varit klart sedan i mars.
Men den verkliga knäckfrågan som löstes var handelsvägen mellan Azerbajdzjan och exklaven Nachitjevan. Den 44 kilometer smala armeniska remsan i Meghri har sedan Sovjets fall legat som en kil mellan territorierna. Lösningen blev att USA får rätten att administrera vägen i 99 år.
Trump tog omedelbart åt sig äran. Han kallade sig ”fredspresidenten” och handelsrutten döptes efter honom: Trump Route for International Peace and Prosperity. Eller kort: TRIPP.
På en höjd utanför Meghri kan man blicka ut över Arasdalen. På vänstra (södra) sidan ligger Iran, på den högra (norra) ligger Armenien.
Tre timmar körning söderut från Shurnukh, genom fler bergspass, når vi Meghri vid den iranska gränsen. Det är här Sovjetunionens sydligaste spets en gång låg. I dag är det många som anser att det är Europas utkant.
Med kyrilliska bokstäver står det Baku på en av de rostiga tågvagnarna. Det är snart 35 år sedan det sista tåget till Azerbajdzjans huvudstad lämnade Meghri.
En gång i tiden gick tågen till ”Baku”.
På andra sidan floden Aras ligger Iran. Lågt hängande moln fastnar mellan de spetsiga bergen och ramar in dalen. Bönder har kört fram gamla dieseldrivna lastbilar till fruktträdgårdarna. Kakifrukten har just blivit mogen nog för skörd. Snart följer fikon och granatäpplen, Meghris stolthet.
Precis här, där de övergivna vagnarna rostar, är den nya handelsvägen tänkt att löpa. Rälsen från sovjettiden är sedan länge borta. När krigen mellan Armenien och Azerbajdzjan bröt ut blev den snabbt obrukbar. Senare revs spåren för att hindra Azerbajdzjan från att ha någon som helst förbindelse med sin exklav Nachitjevan, på andra sidan Armenien.
Den gamla tågstationen i Meghri har inte använts på 35 år och förfaller nu.
Tågstationen står däremot kvar. Förr tog resan mellan Meghri och Armeniens huvudstad Jerevan tre–fyra timmar. I dag kräver den flera bergspass och uppemot åtta timmars körning. Nachitjevan har i sin tur blivit helt beroende av flyg, en smal landgräns mot Turkiet och trafik via Iran. Isoleringen, tillsammans med korruption och systematiska rättighetsbrott, har gjort att exklaven slarvigt kommit att kallas ”regionens Nordkorea”.
Att återuppta tågtrafiken skulle återförena Nachitjevan med Azerbajdzjan. Men också öppna för en ny regional handelsrutt, i samma anda som när Sidenvägen en gång passerade här. Men krigen och den politiska konflikten har gjort projektet omöjligt.
Azerbajdzjan har krävt fri passage genom Armenien för att alls överväga att underteckna fredsavtalet. Armenien har svarat med krav på suverän kontroll över tullar och säkerhet. Från armeniskt håll har man dessutom varit starkt kritisk till att Azerbajdzjan kallat förbindelsen en ”korridor” – ett ord som i regionen laddats med territoriella anspråk.
Det var denna knut som avtalet i Washington DC löste: både namnfrågan och hur rutten ska administreras. Däremot återstår frågan om tullarna. Armeniska företrädare beskriver den som en ”teknikalitet”, men någon källa till friktion tycks den fortsatt vara.
Handelsvägen genom Meghri var ett hinder som nu lösts. Men ett annat återstår: Azerbajdzjan kräver att Armenien ändrar sin konstitution, där förordet enligt dem uttrycker territoriella anspråk. Det kräver en folkomröstning.
Armenien har lovat att en sådan ska hållas, men först efter parlamentsvalet 2026. Då ska väljarna ta ställning till om den sittande regeringen ska få fortsatt förtroende. Trots historiskt låga opinionssiffror finns ingen trovärdig opposition som kan utmana den.
Längs delar av gränsen är det fortfarande ryska gränstrupper som har ansvaret. Det är efter ett avtal mellan Armenien och Ryssland från 1992. Här uppmanas civilbefolkningen att ringa till dem om det verkar finnas obehöriga. Utländska journalister är givetvis sådana.
De spetsiga bergen gör Meghri till en svårtillgänglig plats.
I grannstaden Agarak, där gränsövergången mot Iran går, sitter ett dussin män i ett litet rum längst ner i Agaraks kulturhus. Byggnaden är från sovjettiden, men är fortfarande en samlingspunkt där pensionärer ses. Här går det att koka te och låna spelbräden. Det får dagarna att gå i den annars sömniga gränsstaden.
Tärningar dunsar mot det nötta träbordet.
– Det är bra att USA kommer hit. Äntligen börjar väst få upp ögonen för oss, säger mannen till sina vänner, medan backgammonbrickorna skrapar fram och tillbaka över brädorna.
Det är ett ljud som hörs varje dag här. Rytmiskt, vant, nästan meditativt.
En av männen flyttar sina spelpjäser.
– Är du dum i huvudet? Vad säger du? Tror du verkligen att amerikanerna kommer lösa allt? ropar en av männen och slår sin krycka i golvet.
– Ja, vad tror du? Som om ryssarna har gjort det!
Kryckan faller omkull när han höjer rösten ytterligare.
– De ser oss bara som spelpjäser! Vi är en bricka på ett backgammonbord för de där asen i huvudstäderna långt bort!
Ljudet av skrapande brickor tystnar. Några av männen gestikulerar ivrigt. Mannen som försvarar USA får inget medhåll.
– Ni är naiva, säger han. Vi måste ha amerikanerna här om det ska bli fred. Har vi inte haft nog med krig?
– Jo, vi vill ha fred! Men du vet själv att det inte är möjligt så länge Alijev styr i Baku.
USA-vurmaren reser sig, skakar på huvudet och fäktar med handen i luften. Upprepar att de andra är naiva innan han motas bort av de mest högljudda.
– Han förstår ju ingenting, säger mannen med kryckan, som visar sig heta Tatul, när lugnet återvänder.
En av hans vänner räcker honom kryckan när han en stund senare reser sig för att gå ut i luften. Han har hunnit se att en utländsk journalist iakttagit allt.
– Du kan vara lugn. Jag kommer inte skrika på dig, säger Tatul och ler matt. Jag tror bara inte att fred är möjligt. USA kan vända kappan efter vinden vilken sekund som helst. De enda vi kan lita på är oss själva, och uppenbarligen har de i Jerevan inte begripit det efter alla dessa år.
Tatul lugnar ner sig efter bråket inne i spelrummet.
Klättringen över bergspassen börjar igen. Det är ett stopp kvar innan resan i södra Armenien når sitt slut.
Stundtals går det inte att se mer än tjugo meter framför sig. Bilens hjul slirar i den lervälling som påstås vara vägen till ett nybygge utanför Tatev, nära byn Svarents. Om dimman inte låg så tjock hade utsikten varit storslagen. Åtminstone enligt projektledarna vid Tufenkian Foundation i Jerevan.
Här byggs ett tiotal hus. Det är nästan tyst, förutom ett avlägset bankande. Hammarslag mot plåt. Det rytmiska ljudet från en vinkelsåg. Än så länge har inga flyktingar från Nagorno-Karabach flyttat in. Men det dröjer inte länge innan husen står klara.
– Vi byggde tio likadana efter kriget i Artsach 2020. Då var det för flyktingar från Hadrut, säger en av byggarbetarna.
Han säger Artsach, det armeniska namnet på Nagorno-Karabach. Hadrut var en av de städer som föll redan under höstoffensiven 2020. För exakt fem år sedan, den 9 november 2020, undertecknades det trilaterala avtalet mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland. Vapenvilan skulle gälla i fem år. Azerbajdzjan bröt den gång på gång, och i september 2023 fördrevs den återstående armeniska befolkningen.
– Vi vet att det här blir bra hus. Vi har byggt dem förr. De försökte ta in en ingenjör från Dubai för att lära upp oss, men det slutade med att vi lärde upp honom.
Männen skrattar. Och tempot är högt när de reser innerväggarna. De vet exakt vad de gör, varje moment sitter i kroppen.
– Vi förstår hur bråttom det är. Många flyktingar lämnar redan landet eller flyttar runt hela tiden. Vi vill att de som stannar ska ha ett hem de kan åldras i.
Debatten om flyktingarnas situation har varit intensiv. De flesta har spridits över landet. Grannarna de tidigare haft nära, bor nu kanske mil bort. Många familjer har slitits isär när männen har rest till Ryssland i jakt på arbete. Samtidigt har en skuggmarknad vuxit fram. Fastighetsägare vet hur stora stöd bidragen är och har höjt hyrorna därefter. För att de kan.
– Vi ser hur de här familjerna lider. Det minsta vi kan göra är att bygga något som känns så likt Artsach som möjligt.
En av byggnadsarbetarna minns tillbaka på när de byggde husen i Nagorno-Karabach efter kriget 2020. Han undrar om Azerbajdzjan rivit dem eller låter dem stå kvar.
När projektet är klart kommer det att planteras fruktträd och göras i ordning mark för odling.
Vissa bedömare menar att processen är viktigare än själva fredsavtalet. Det är den som avgör om utvecklingen kan bli hållbar. Kanske är det därför västvärlden så snabbt hyllade handslaget i Vita huset.
Samtidigt sitter hundratals politiska fångar fängslade i Azerbajdzjan. Flera av dem är kända fredsaktivister som formellt anklagats för att ha samtalat med armenier. Två av dem dömdes till 15 respektive 16 års fängelse.
När Finlands utrikesminister Elina Valtonen besökte Azerbajdzjan i mitten av oktober, som OSSE:s ordförande, berörde hon inte den frågan. I stället gratulerade hon landets ledning till framstegen i fredsprocessen.
En pågående akademisk studie i Nederländerna visar att toppföreträdare för EU, Europarådet och OSSE aldrig uttalat sig om de politiska fångarna i Azerbajdzjan. En förklaring kan vara att landet effektivt gömt sig bakom fredsprocessen: att man balanserat fred genom krig, samtidigt som repressionen i landet ökat.
I Armenien har retoriken samtidigt förändrats. I fredsavtalet finns flera klausuler som förbjuder territoriella anspråk och att lägga sig i andra staters interna angelägenheter. Det kan vara en förklaring till att Armeniens regering helt slutat tala om Nagorno-Karabach. En annan, som det spekuleras i av kritiker, är att Nagorno-Karabachs politiska ledarskap ofta varit oppositionellt till sittande regering i Jerevan. De skulle kunna spela en roll i en framtida valrörelse för att ena en splittrad opposition.
På den azerbajdzjanska sidan görs dock få avvägningar kring känsligheten om territoriella anspråk på Armenien. En ny granskning, baserad på läckta dokument från presidentadministrationen, visar hur narrativet om ”Västra Azerbajdzjan” planerats av landets högsta ledning. Vid Sovjetunionens fall skedde folkutbyten mellan armenier och azerbajdzjaner. De senare, som bodde i dåtidens Armenien, använder ibland termen ”Västra Azerbajdzjan”.
Bara veckor innan Azerbajdzjan inledde den nio månader långa blockaden mot Nagorno-Karabach tillförde presidentadministrationen stora resurser till en organisation som förespråkar ett återvändande. Oberoende experter menar att syftet var att skapa ett politiskt motnarrativ till frågan om Nagorno-Karabach.
I början av november i år, efter att läckan blivit känd, höll Ilham Alijev ett tal där han hävdade att frågan fortfarande är levande och att Armenien måste förbereda sig på ett återvändande. Tidigare har han kallat Armenien en fasciststat som hindrar detta, och sagt att Azerbajdzjan kan tänka sig att angripa landet om ett återvändande inte sker.
Trots den plötsliga retoriska tillbakagången i den offentliga retoriken står länderna på randen till mer stabilitet. Azerbajdzjan har upphört med att blockera att handelsvaror passerar landets territorium på vägen till Armenien och ledarna kvarstår vid att länderna gått in i en tid av fred.
Kanske är den politiska överenskommelsen utan ansvarsutkrävning trots allt vägen till stabilitet.
De föränderliga vindarna har också spridit sig till Shurnukh. Lugnet har för första gången sedan krigen började år 2020 nått byn. Det beror inte bara på att det finns en nybyggd militäranläggning och asfalterade vägar med till synes onödiga övergångsställen, utan även på att hotet från andra sidan minskat.
Efter alla dessa år i kris har Natel Harutyunyan börjat slappna av något, även om hon är medveten om att försoning är långt borta.
– Det har dött så många på deras sida, och på vår. Vem glömmer det? Det kommer ta många år. Men lyssna… människor kan leva i fred tillsammans. Gränssoldaterna gör inget mot oss. De gör bara sitt jobb.
Hon klappar sin hund. Det är den som gör henne sällskap om dagarna.
– Det är klart… jag har ingen förhoppning om att någonsin kunna passera vägen över till andra sidan byn igen.
Rasmus Canbäck på plats i de armeniska bergen.
Toppbild: Gamla passagerarvagnar som står kvar i Agarak.
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se. Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
