Analys om Azerbajdzjan, Georgien
Analys: OSSE-ordförandens resa blottade dubbla måttstockar i Kaukasien
Från Tbilisi till Baku reste Finlands utrikesminister med budskapet om europeiska värderingar. Men när applåderna tystnade i Georgien och handslagen i Azerbajdzjan tog vid, blev det tydligt vad västvärlden väljer att se – och vad väst undviker.
Av Rasmus Canbäck 24 oktober, 2025
När det finska ordförandeskap i OSSE lider mot sitt slut krönte den finska utrikesministern Elina Valtonen det med en resa till Sydkaukasien.
Den avslutades visserligen den 16 oktober, men som en eftersläntrare arrangerades ett möte med ”civilsamhället” i Azerbajdzjan. Hon kallade det för en nödvändighet för att uthärda demokratiskt. Problemet var bara att ingen representant från oberoende organisationer verkade vara inbjudna.
De tre dagarna i Armenien, Georgien och Azerbajdzjan blottade framför allt EU:s syn på regionen. Som del av den moderata paneuropeiska politiska gruppen EPP och utrikesminister i det nordisk-baltiska NB8-samarbetet var det lite som skulle sticka ut. Utrikespolitiken är redan förhandlad på förhand och en OSSE-ordförande har ingen skyldighet att anpassa sin politiska agenda efter organisationens vilja.
Trots det väckte resan viss uppståndelse – åtminstone på plats i Kaukasien. Det minst komplicerade besöket till Armenien, där det visat sig lätt att navigera sig diplomatiskt, höjde inga ögonbryn. Men det var när Valtonen kom till Georgien som något hände.
Efter att Valtonen besökt Rustaveliavenyn och uttryckt stöd för de pågående protesterna utbröt en diplomatisk kris länderna emellan. Valtonen och Georgiens premiärminister Irakli Kobachidze blev oeniga över vem som ställt in mötet först. Valtonen menade att en schemaändring i Azerbajdzjan gjorde att hon fick ställa in mötet, medan Kobachidze prompt stod på sig att det gjordes efter att hon visat demonstranter stöd. Även om Valtonens trovärdighet får lov att väga tyngre i sammanhanget är det kanske inte så väsentligt: ingen av parterna sökte ett möte.
Utrikeskommentatorer i finsk media enades i att det konfrontativa agerandet från Georgien visade hur snabbt den demokratiska nedbrytningen gått i landet. Det blev inte bättre av att en demonstrant som talat med Valtonen greps två dagar efter hennes besök. Georgiska regeringen visade en klippt film på hur demonstranten ser ut att vara en organisatör bakom stormningen av presidentpalatset 4 oktober. En bevisning som utan en helhetsbild ska tas med en nypa salt. Dessutom fick Valtonen cirka 18 000 kronor i böter för att ha närvarat vid protesterna.
Hyllningarna blev många från den georgiska oppositionen. Utrikesministrarna från NB8, däribland Sverige, ställde sig bakom Valtonen när hon något kaxigt skrev att hon visst fått en schemaändring.
Ilham Alijev och Elina Valtonen skakar hand i Azerbajdzjan den 16 oktober. Foto: Finska utrikesministeriet genom Valtonens X
Men dagen därpå blev det klurigare för Valtonen. Hon reste till Azerbajdzjan. Ett land som av Freedom House anses vara mer auktoritärt än både Iran och Ryssland. Där gratulerade hon landets ledare Ilham Alijev till att fredsförhandlingarna med Armenien går framåt.
Det är möjligen positivt. Men det skedde också på bekostnad av OSSE, just den organisation som hon var där för att representera. Med den politiska överenskommelsen mellan Armenien och Azerbajdzjan har parterna kommit överens om att överge den regelbaserade förhandlingen i formatet OSSE Minskgruppen. Den har sin utgångspunkt i Helsingforskonferensen från 1975.
Man ska ha i åtanke att anledningen till att Finland innehar ordförandeskapet i OSSE just i år är för att Helsingforsslutakten firar 50 år. Nu var visserligen förhandlingsformatet dysfunktionellt och det behövde säkerligen uppdateras för att framgångar skulle komma. Visserligen har inte Valtonen någon skyldighet att anpassa sin politik efter OSSE-hatten, men faktum är att hon förmodligen aldrig åkt till Sydkaukasien om det inte vore för det uppdraget.
Dagen innan Valtonens digitala möte med det azerbajdzjanska ”civilsamhället” som förmedlade den politiska fången Bahruz Samadov, genom sin 81-åriga mormor, att han vill ta livet av sig. Repressionen i fängelset är för stort. Han är dömd till 15 år på politiska grunder. Utöver honom finns omkring 350 andra politiska fångar.
Ganska snabbt efter Valtonens möte möttes det av kritik från de som står den fängslade delen av civilsamhället nära. En liberal oppositionspolitiker i exil undrade var hennes inbjudan var. En journalist som precis lämnat Azerbajdzjan frågade detsamma. Ingen av dessa oberoende röster kände någon som blivit inbjuden. Vilka var egentligen ”civilsamhället” som skulle komma?
När det läckte namn från Valtonens möte var det som befarat: någon kom från regimnära organisationer, andra anses så pass harmlösa att regimen kan godkänna dem. Av de som står det fängslade civilsamhället nära kallas de för ”co-ops” – ”medlöpare”. Det är precis sådana som den svenska ambassaden i Baku för övrigt samarbetat med också – vilket det kan finnas vissa skäl till.
Kritiken hade förmodligen varit mildare om Valtonen bemött frågan om de politiska fångarna och repressionen. I stället framstod det som att hon ansåg att det finns ett levande civilsamhälle i landet, något som azerbajdzjansk statsmedia återpublicerade.
En ledartext från Georgienbaserade OC Media ställde frågan hur det kommer sig att Valtonen å ena sidan ställer sig på de svagas sida i Georgien, och å andra sidan frivilligt ödslar tid på att bistå den azerbajdzjanska regimen.
Förklaringen till de två helt olika synsätten på Georgien och Azerbajdzjan finns i geopolitiken.
Under nästan två decennier hade EU ett konstruktivt samarbete med Georgien med siktet på integrering. Fram till runt 2019 verkade Georgien inte ha några större problem med att EU-länder pumpade in pengar i deras civilsamhälle – tvärtom byggde det demokratiska institutioner, lockade investerare och gav en internationell flärd till Tbilisi. Likaså var regeringen lyhörd till EU:s krav på förstärkta mänskliga rättigheter och företagsfrämjande kultur.
När den georgiska regeringen vände kappan fanns det med andra ord en hel generation EU-vänlig akademisk medelklass med starka band västerut. Det är dessa som utgör kärnan i protesterna och, om man ska vara lite krass, dem som EU-etablissemanget känner starkare samhörighet med än dagens isolationistiska regering. EPP-gruppen, som Valtonen kommer från, har samarbeten i oppositionen.
Azerbajdzjan omfattas inte av samma scenario, utan landet har ständigt försökt att hålla EU utanför dörrarna – eller åtminstone så länge det inte handlar om handel. Gas, olja och transportvägar mot Kina har varit Azerbajdzjans starka kort. Med ett Ryssland i norr och ett Iran i söder kan Azerbajdzjan närmast betraktas som en svängdörr. Lika mycket som EU vill nyttja Azerbajdzjans position vill Ryssland detsamma.
Men Azerbajdzjan reagerar starkt när omvärlden har synpunkter på deras inrikespolitik. När kritiken stundtals blir för stor har de gömt repressionen bakom konflikten i Nagorno-Karabach och den med Armenien. För EU har uppenbart prioriteringen om Azerbajdzjans närhet till Ryssland stått över så väl rättigheter för de politiska fångarna som krig med Armenien. Men det vill nog inte politikerna känna vid sig.
Det har setts som positivt att landet är allierat med Turkiet och Israel. Till följd av det har Azerbajdzjans närmanden mot Ryssland särskilt de senaste åren ignorerats.
Utrikespolitiskt har Azerbajdzjan inte varit dummare än att förstå att ett vakuum som består av en geopolitisk utveckling kan användas till deras fördel. Under detta års första hälft öppnades därför en möjlighet till närmanden till väst när Azerbajdzjan hamnade i ordbråk med Ryssland. Att relationen återgick till det normala i oktober verkar inte ha förändrat åtminstone Valtonens syn på Azerbajdzjan.
Den här utvecklingen har synts i åratal. Azerbajdzjan har närmast cykliskt ömsom närmat sig Ryssland, ömsom närmat sig EU. Däremellan har den interna repressionen ökat i landet.
Valtonens besök i Sydkaukasien visade en upprepning på allt det här igen. Hur tondöv hon än var i sitt hanterande av Azerbajdzjan lär hon ändå få ryggdunkningar från sina moderata EPP-kamrater för sin hantering i Georgien.
Toppbild: Elina Valtonen är OSSE-ordförande för 2025. Foto: Pressbild från OSSE
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se. Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
