Georgien gungar. I Tbilisis vallokaler byts röster mot öl och lojaliteter mot fruktan. Samma kväll som regeringspartiet säkrar total makt bryter nya protester ut på Rustaveliavenyn. Landet som en gång kallades demokratins hopp i Sydkaukasien står nu på randen till ett auktoritärt sammanbrott.
Av Rasmus Canbäck 12 oktober, 2025
Hör när Rasmus Canbäck berättar om reportageresan till Georgien.
Han tittar upp på oss, noterar namnen runt den blå ackrediteringen som hänger runt våra halsar. Färgen betyder media. Hans egen färg är röd vilket betyder parti. Trots att den döljer sig under dunvästen syns texten: ”Georgisk dröm.”
Mannen säger något till tre andra med likadana röda brickor runt halsen. Därefter går han ut ur vallokalen, för att snart återvända. Denna gång med en kvinna bakom sig. Hon registrerar sig pliktskyldigt hos funktionärerna. Mannen nickar mot henne och visar hur hon ska ställa sig bakom det gröna röstbåset.
Kvinnan sneglar mot röda brickan, gör som hon blir tillsagd och går mot valurnan. ”Brickan” tar tag i hennes röstsedel. En av de ordinarie funktionärerna, som hjälper till med att föra in sedeln i det digitala systemet makar på sig, och han för in röstsedeln åt henne.
Tillsammans går de ut igen. ”Brickan” blänger på oss.
En kvinna med vinröd ackreditering står bredvid. Den färgen innebär att hon ska vara en “oberoende observatör”, men det visar sig att hon är från en organisation som står Georgisk dröm nära.
– Det här är ett fritt Georgien. Vi står upp för varandra och ser till att allt går rätt till. Här är det inga problem. Inga alls, svarar hon på frågan om hon sett något att något gått fel till.
Strax därefter återvänder mannen med den röda brickan med ytterligare en något tilltagen man. Det plingar till i telefonen. En kollega, som står utanför vallokalen i Gldani i nordöstra Tbilisi, skickar ett meddelande: ”Han köpte en öl. En öl mot en röst”.
Mannen i dunväst lägger här i röstsedeln åt en kvinna som han hämtat in i vallokalen. Foto: Rasmus Canbäck.
Georgisk dröm har ställt upp kameror i alla vallokaler. Det går inte emot reglerna. Men tillsammans med uppemot fem observatörer i varje vallokal har de god kontroll över vilka som kommer och röstar. Foto: Rasmus Canbäck.
Det är den 4 oktober och det är lokalval i Georgien. Om allt det som precis skedde hade skett för ett år sedan, när det var parlamentsval, hade det blivit stor uppståndelse. Nyheten hade nått så väl lokala som internationella medier och braskande rubriker hade talat om valmanipulation.
Men det var då. När allt stod och vägde. I år rycker de allra flesta på axlarna. Halva oppositionen har stått fast vid sitt löfte om att bojkotta lokalvalet. Andra hälften ställer upp – men medger att de begriper att valet knappast kommer att vara rättvist. Deras huvudkandidat i Tbilisi, Giorgi Sharashidze, har ett par timmar tidigare gett en presskonferens.
– Vi vet att det inte kommer vara ett rättvist val. Vi har redan sett exempel under morgonen på felaktigheter…
En av Giorgi Sharashidzes kollegor har i ett enskilt möte förklarat att syftet med att ställa upp i valet är visa för väljarna att “de existerar” snarare än att de hoppas på att vinna.
Giorgi Sharashidze visar upp en bild på något som han påstår har med valfusk att göra. Foto: Rasmus Canbäck.
Men mot bakgrund av den oppositionella bojkotten tror de inte att tillräckligt många kommer att bege sig till valurnorna.
– Det här handlar om att vi inte vill placeras i samma kategori som övriga oppositionen, förklarar även Ana Buchukri från partiet Gakharia’s For Georgia.
Deras partiledare, Giorgi Gacharia, befinner sig i exil i Tyskland sedan början på sommaren. En kritiserad utredning mot honom om felaktigheter under tiden som premiärminister 2019 till 2021 har inletts. Han anser att de är politiskt motiverade, medan den georgiska ser dem som nödvändiga.
Fram till lokalvalet har oppositionen i Georgien i huvudsak haft en gemensam linje. De har bojkottat det parlamentariska arbetet efter fjolårets parlamentsval och verkat för att omvärlden inte ska erkänna den sittande regeringen.
Strategin har fått ett visst genomslag. En majoritet av EU-länderna har använt piska snarare än morötter mot den georgiska regeringen i takt med att repressiva lagar införts. Men på senare tid har västvärldens stöd till oppositionen börjat vackla. Till exempel lades ett omfattande amerikanskt sanktionspaket på hatthyllan – trots att det var republikaner nära Donald Trump som legat bakom det.
På väggen bakom Ana Buchkuri hänger en bild på när Giorgi Gacharia lämnade sin position som premiärminister Georgisk dröm 2021. Bilden är en av de mest virala i Georgiens historia. Foto: Rasmus Canbäck.
Vid lokalvalet har en majoritet av oppositionsledarna från de EU-vänliga partigrupperna Coalition 4 Change och den förra ledaren Michail Saakasjvilis parti Enade nationella rörelsen (UNM) häktats.
I kontrast till detta går Tbilisis borgmästare Kacha Kaladze starkt fram i valet. När rösterna räknas på kvällen står det klart att han vunnit med stor majoritet. Ute i landet tog Georgisk dröm hem segern i samtliga 64 distrikt.
Med det har nu regeringspartiet majoritet i parlamentet, kontroll över presidentämbetet och fullständig regional makt.
Medan Kacha Kaladze förbereder sitt segertal inne på hans kampanjpalats samlas allt fler demonstranter på Rustaveliavenyn. Det är bakom lykta dörrar som Georgisk dröms ledare samlats för att fira den förre fotbollsspelarens tredje mandatperiod. Han spelade nästan 200 matcher i AC Milan och hans fester omgärdas ofta av extravagans. Inte sällan kommer stjärnor som Ronaldinho eller Kaka på besök.
Kacha Kaladze syns på plakatet bakom demonstranten. Foto: Rasmus Canbäck.
Denna gång är festen exklusiv för partiet. Senast Kacha Kaladze kallade till offentligt tal lyckades demonstranter stoppa det. Den gången skulle oppositionens president Salomé Zurabisjvili bytas ut mot Kaladzes vän Micheil Kavelasjvili – en lagkamrat från det georgiska fotbollslandslaget.
I dag, på kvällen för lokalvalet, samlas demonstranter för 311:e dagen i följd. De startade i november i fjol efter att regeringen formellt meddelat att man pausar EU-integrationsprocessen. Knappt ett år tidigare, i december 2023, hade EU tilldelat landet kandidatstatus. Den hade visserligen snabbt frysts under den påföljande sommaren, när regeringen förde igenom den hårt kritiserade agentlagen.
EU-ledare, så som Litauens dåvarande utrikesminister Gabriel Landsbergis, höll tal på Rustaveliavenyn inför tiotusentals åskådare. Det retade upp regeringen som eskalerade sin retorik mot demonstranterna. Nu var de inte bara ”radikala”, utan även tydligt påhejade av externa krafter.
Arrangörerna till kvällens protester är en liten grupp aktivister utan partitillhörighet, förutom en av dem som har viss koppling till Saakasjvilis parti. De har kallat till en fredlig revolution. Det är första gången som arrangörer vågat använda ordet revolution i offentliga sammanhang och många är förväntansfulla inför vad som ska hända.
Hela Rustaveliavaneyn är fylld med demonstranter. Foto: Rasmus Canbäck.
Lokalvalet var det första sedan det kraftigt ifrågasatta valet i fjol, som fick EU att pausa landets kandidatur till unionen. Foto: Rasmus Canbäck.
Vissa uppskattar att det har kommit över 120 000 människor till demonstrationen. Regeringen säger att det är 7 000. Verkligheten ligger någonstans däremellan.
– Människor räknar med att dagens protest ska förändra situationen. Det är jobbigt att komma hit, dag ut och dag in, särskilt för oss som har familjer, jobb och annat som händer i livet. Men nu är vi alla här, säger Nelly som inte vill att hennes fullständiga namn publiceras och täcker ansiktet.
Hon berättar att hon inte gjorde det för ett år sedan men sedan slutet på förra året har regeringen infört lagar som försvårar deltagandet vid demonstrationerna. Den som ”blockerar” vägen kan genom kameror med ansiktsigenkänning få höga böter. Därav täcker många ansiktet, ofta på kreativa vis, med brudslöjor eller medicinska munskydd.
– Vi kan få 5 000 lari, ungefär 1 500 euro, i böter om de skickar böterna till oss. Ingen här i Georgien har 5 000 lari som bara ligger där. Åtminstone inte om du är en vanlig medborgare och inte tillhör eliten.
Hon rullar ut ett plakat.
”Jag kräver ett svar från Georgisk dröm för brutna ben, stulna miljoner, för barn och äldre barn som svälter i dagens Georgien”.
– Det är ett långt meddelande, medger hon. Jag brukar ta med mig något sådant här vart jag än går så att alla kan se budskapen.
Någon har hängt en liten Putin-figur med en snara runt halsen på sin väska. Foto: Rasmus Canbäck.
Nelly visar upp sitt plakat. Hon är en av de tiotusentals som fortsätter återvända till Rustaveliavaneyn. Foto: Rasmus Canbäck.
Plötsligt börjar människor vissla och hög musik sätts i gång. Nelly tystnar mitt i meningen.
– De uppmanade precis alla män att inta presidentpalatset, säger hon.
Runtomkring börjar gasmaskprydda demonstranter rusa mot palatset. Hon tvekar om hon ska följa med eller inte. En vän försöker nå henne på telefonen och hon avbryter intervjun.
De enas om att stanna kvar på Rustaveliavenyn, som de allra flesta.
Arrangörerna till demonstrationen har brutit ett stigma som funnits. Alla initiativ till att bruka våld har hittills kommit från polisen. Denna gång är det annorlunda. Samtidigt som ett par hundra män rusar mot presidentpalatset håller Kacha Kaladze segertal. Han understryker att Georgisk dröm är fredliga. Den förre presidenten Salomé Zurabisjvili är snabb med att fördöma stormningen.
Kravallpolis blockerar vägen fram till presidentpalatset efter att de återtagit det. Foto: Rasmus Canbäck.
En smäll hörs på avstånd. Det är den första tårgasgranaten som avlossats. Den fräna stanken sprider sig snabbt med vinden. En till smäll hörs och flera poliser rusar fram.
Demonstranterna omgrupperar. Från ett närliggande café drar de med sig alla utemöbler och slänger dem i en stor hög mitt på marken. De får också tag på stora parasoller som de lägger på marken. En av aktivisterna häller tändvätska på möblerna och med en smäll tänder han på medan andra blåser i visselpipor medan elden snabbt tar sig.
– Vi har försökt med fredliga metoder under lång tid. Men den här ryska regeringen har stulit vårt land, säger en 21-årig aktivist som rullar ner sin balaklava.
Hans vänner kommer fram. Säger att de inte vill bli fotograferade. De kan få uppemot åtta år i fängelse om de blir igenkända.
– Det är lugnt. Det är lugnt, intygar han inför dem. Den här snubben kommer inte ta bilder på våra ansikten. Vi måste låta världen förstå vad vi går igenom.
Aktivisterna är klädda för att möta polisen. Foto: Rasmus Canbäck.
En grupp demonstranter har krossat gatusten för att använda mot polisen. Foto: Rasmus Canbäck.
En annan kille kommer fram. Hans andedräkt luktar starkt av sprit. Han skriker att det är ”nu eller aldrig som regimen måste falla”.
En smäll hörs en bit bort. En mjuk kvinnlig stämma ljuder från polisens högtalare. ”Skingra er”. Femton sekunder senare börjar vattenkanonen spruta. Det går fort för den att släcka elden. Parasollen skjuts åt sidan. Men demonstranterna står pall.
Tårgasen lägger sig som ett lock över hela Rustaveliavenyn och smärtan i ögonen gör att många börjar gå hem. En familj med barnvagn gör allt i sin makt för att skydda sina små barns ansikten och rusar in på en sidogata.
Tårgasen dryper i journalistens ögon. Foto: Rasmus Canbäck.
Demonstranter hjälper varandra att tvätta ögonen från tårgas. Foto: Rasmus Canbäck.
En kyrkklocka hörs på håll kalla till gudstjänst och bara fåtal caféer har öppnat dörrarna. Lugnet har lagt sig över Tbilisis gator på söndagsmorgonen.
En städbil sprutar vatten över gatan. Kolet från gårdagens brand har missfärgat den annars rena vägen mot presidentpalatset. En lastbil har körts fram till caféet bredvid och män är i färd med att forsla undan den brända bråten.
Många vet att gårdagens sammanstötningar kan få förödande konsekvenser för den redan ansträngda demokratin. Nu är det bara att invänta regeringens reaktioner. EU-vänliga organisationer och rörelser lär – som vanligt – vara de första som drabbas.
Lugnet efter stormen. De förstörda cafémöblerna håller på att forslas iväg. Foto: Rasmus Canbäck.
De senaste månaderna har flera medier, människorättsorganisationer och tankesmedjor tvingats stänga efter att deras finansiering från utlandet gjorts olaglig. Fortfarande finns det kryphål som gör att de kan vara registrerade i utlandet. Baltikum, Polen, Armenien och Rumänien har blivit några av platserna där flera organisationer startat upp för att kunna ta emot EU-medel.
De flesta är dock överens om att det endast är en tillfällig lösning och många mäktar inte med administrationen.
En diplomat från en EU-ambassad berättar att nästan inga deltagare kommer till möten om samarbeten längre. Det gäller alla branscher, till och med klimatorganisationer som inte nödvändigtvis arbetar för ett EU-närmande.
De reformstarka åren 2014 till 2017 är som bortblåsta. En avhoppad parlamentariker från Georgisk dröm berättar under löfte om anonymitet att han på den tiden stod Irakli Kobachidze nära. Kobachidze är numera premiärminister och är ansiktet utåt för regeringens linje.
– Vi hade en helt gemensam agenda och gjorde allt i vår makt för att genomföra liberala lagförslag. Men efter 2018 när Salomé Zurabisjvili blev president förändrades allt. Det var som att Bidzina Ivanisjvili förstod att hans makt på allvar utmanades.
Ivanisjvili är mannen bakom Georgisk dröm. Han är en rysk-georgisk oligark som stundtals haft en förmögenhet stor som Georgiens bruttonationalprodukt. Zurabisjvili lyckades på den tiden bli Georgisk dröms kandidat i presidentvalet.
– Just nu är partiet i en transaktionsfas. Om partiet tidigare haft en horisontell struktur där Ivanisjvili jämställt ledarna under honom är den nu på väg att bli vertikal. Det liknar modellen i Belarus eller Azerbajdzjan med en stark envåldshärskare som alla får rätta sig under.
Analysen är han inte ensam om. I många oppositionella kretsar jämförs Ivanisjvilis ambition framför allt med Belarus ledare Lukasjenko. Än är det långt kvar dit. De oberoende medierna är fortfarande många i landet och det finns en pluralism inom de politiska alternativen, även om regeringen återkommande lovat att förhindra delar av oppositionen från att verka. De menar att de gör det för att skydda den georgiska demokratin, inte tvärtom.
Bilder och filmer från stormningen av presidentpalatset börjar spridas under morgonen i de georgiska medierna.
Sjalva Papuasjvili, talman för parlamentet, anklagar EU-diplomater för att ligga bakom våldet. I en video hävdar han hur en blandad skara av EU-parlamentariker och före detta diplomater kommenterat händelseförloppet på X. Enligt honom utgjorde det bevis för deras inblandning.
Konspirationen om den ”djupa staten” blir allt vanligare i retoriken. En konspiration om utländskt inflytande som regeringsföreträdare kallar ”globala krigspartiet”. I grund och botten är det en idé om en samlad västvärld som spär på krig i regionen. Organisationer som är finansierade av EU anses vara del av detta. Georgisk dröm säger sig stå upp för fred. Det ska ske genom att inte provocera Ryssland.
Stormningen av presidentpalatset blir nu ett utmärkt verktyg för att eskalera jakten på den som är del av denna sfär – ofta bestående av EU-vänliga och regeringskritiska personer.
En bit bort nerför gatan står vattenkanonerna kvar utanför presidentpalatset. Järngrindarna har fallit och det ligger rester från gårdagens sammanstötningar överallt.
Gatustenar som krossats, tomma vattenflaskor och öppnade tårgascylindrar.
Det blev inte den “fredliga revolution” som demonstranterna utlovat. Redan på natten grips arrangörerna och de närmsta dagarna sker ytterligare 35 gripanden av personer som anklagas för inblandning.
På TV lovar Irakli Kobachidze att oppositionen kommer att förbjudas och att jakten på förövarna ska inledas. De närmsta dagarna grips över 35 personer. Flera av dem verkar inte ha något med stormningen av presidentpalatset att göra alls. De anses av oppositionella som politiska fångar. Nu är de över 100 till antalet.
Framme vid caféet vars uteservering plundrades står en kvinna i 35-årsåldern med svullna ögon. Hon berättar att hon är ägare till caféet. Hon betraktar männen som städar upp på gatan och som lyfter upp sin brända uteservering i lastbilen.
Demonstranterna lyckades välta staketet utanför presidentpalatset innan de motades bort. Foto: Rasmus Canbäck.
Som tur var, säger hon, hade hon gått hem för dagen. De hade stängt caféet tidigt i och med den stora demonstrationen på Rustaveliavenyn.
– Det var en vacker uteservering. Jag kunde bara följa förödelsen från livesändningar och låg vaken hela natten. Åtminstone skadade de inget inne i själva caféet, säger hon.
Hon är kluven inför demonstrationerna. Å ena sidan kan hon förstå deras frustration. Å andra sidan har hennes uteservering förstörts.
– Var är landet på väg? undrar hon.
Rasmus Canbäck har sedan 2020 bevakat utvecklingen i Georgien för Blankspot. Sedan proteströrelsen eskalerade våren 2024 har han besökt landet fem gånger. Han hade ackreditering för att bevaka lokalvalet och försökte under flera veckor erbjuda Georgisk dröm en intervju. I slutänden fick vi inga besked.
Toppbild: En demonstrant vajar med den georgiska flaggan vid Frihetstorget. Foto Rasmus Canbäck
Vill du dela med dig av dina erfarenheter på ämnet eller tipsa reportern? Mejla till rasmus@blankspot.se
Följ Blankspot genom att prenumerera på vårt nyhetsbrev här. Du kan också få uppdateringar i realtid genom att gå med i skribentens WhatsApp-grupp.
