Reportage om ,

Så räddades Ukrainas konstskatter undan ryska armén

Hundratals kulturarvsobjekt har skadats eller förstörts av kriget i Ukraina. Men mycket har också skyddats av kulturarvsförsvararna. Möt människorna som kämpar mot Putins kulturkrig.

Reportagearbetet är gjort tillsammans med ukrainska Anna Martin som översatt och ordnat med kontakter på plats. Bilder av Rasmus Canbäck

Det är tidig morgon och ett grått dis ligger tungt över den sömniga småstaden Ivankiv. Mest känd för att vara en av de sista orterna innan man når till Pripjat där Tjernobyl ligger.

Stadens kulturchef Nadija Birjuk ligger fortfarande i sin säng och sover när hon plötsligt hör en öronbedövande explosion. En till, och så en till. Flyglarmet börjar tjuta och hon kastar sig upp från sängen.

Man har väntat på det här länge. Det har varit tal om att Ryssland ska anfalla i flera veckor. I flera månader. Nu händer det. Händer det verkligen här?

1986 var förra gången olyckan kom till Ivankiv. Bara ett par kilometer norr om staden ligger gränsen till det avspärrade Tjernobylområdet. Men de senaste trettio åren har det varit lugnt och ro. Livet har långsamt blivit bättre i takt med att Ukraina har utvecklats.

Mobiltelefonen ringer. Anatolijs namn syns på skärmen.

– Jag förstod då vad som hade hänt, berättar Nadija Birjuk.

Hon sitter på sitt kontor i det gamla sovjetiska stadshuset i Ivankiv. Hon har egentligen börjat med att säga att han hon ”medverkat i så himla många intervjuer” den senaste tiden att hon inte orkar med ännu en. När det väl kommer till kritan så visar det sig att hon är pratglad.

Vi har åkt hit för att besöka kulturhuset och konstmuseet som den där tidiga morgonen den 25 februari, dagen efter att Vladimir Putin beordrat invasionen av Ukraina, bombades.

Berättelsen om museet där stora delar av konsten räddades från har berättats tillräckligt många gånger i nationella och internationella medier för att nästan bli uttjatad.

Det håller Nadija med om.

– Till och med Angelina Jolie har varit här, säger hon och skrattar. Vad mer finns det att säga om det här egentligen?

Till en början är Nadija Birjuk inte pratsugen, men efter en stund blir stämningen uppslupen. Hon visar bilder från när hon plockar svamp i skogen och lägger skämtsamt till ”ryssen kan ju komma närsomhelst, men svamp måste vi ha”.

Anatolij som ringde Nadija bor bredvid museet. Dagarna innan hade personalen beslutat sig för att åtminstone plocka bort den viktigaste konsten av Ivankivs stora namn, Marija Prymatjenko. En av Ukrainas största konstnärer som var verksam under hela Sovjetunionens existens.

Nu sade Anatolij att museet var bombat. Han arbetade som vaktmästare vid museet och gjorde allt han kunde för att rädda ännu mer konst ur lågorna som uppstod. Han visste vilket fönster som var lättast att bryta upp och gjorde en hjälteinsats för att dra ut så mycket som möjligt.

Historien kablades ut världen över när den lite mer än en månad senare blev känd. Det var efter att Ryssland under krigets första månad, i mars, ockuperat Ivankiv. Nästan alla medier meddelade att all konst räddades ur branden, vilket Nadija tillbakavisar. Merparten av vad som kunde räddas var redan bortplockat.

Nadija Birjuk, Anatolij och några fler ur personalen hade innan ryssarna slutligen kommit dit spridit ut Prymatjenkos konstverk till flera privatpersoner.

Ingen ryss skulle få komma över detta ovärderliga kulturarv.

Den sovjetiska mosaiken på stadshuset är designad av Marija Prymatjenko.

Nadija som först inte ville prata slappnar av. Hon tar fram sin mobiltelefon och visar alla de dokumentärer som har gjorts om henne. BBC har varit på plats, Los Angeles Times har gjort ett reportage och Le Monde skriver om saken.

– Däremot har ingen av dem fått se konstverken som fortfarande är gömda någonstans i byn, säger hon.

Nadija ser lurig ut när hon berättar att de inte riktigt litar på någon.

– Konstverken tillhör byn. Det är vår egendom och det är vi som vet hur man tar bäst hand om dem, säger hon. Till och med myndigheterna, de stora museerna i Kiev, vill att vi ska ge konstverken till dem – som om vi skulle?

Hon skrattar tillsammans med en av kollegorna som sitter och lyssnar.

– Vi lyckades gömma undan konstverken, och till och med mig, från ryssarna. Varför skulle vi släppa dem nu bara för att berättelsen om allt det här är häftig? Vi har gjort jobbet för att beskydda dem och Marija (konstnären), som jag kände, hade velat att de skulle vara kvar i Ivankiv.

Vad hände under den ryska ockupationen?

– Ryska arméns primära mål är militära. Därefter siktar man in sig på kulturarvsföremålen. De var jäkligt pricksäkra när de körde roboten mot museet med all konst. Man kan säga att jag, som är chef här, tillhör den yrkeskategori som står på tur efter soldater.

Hon berättar att hennes pensionerade man gömde henne i källaren.

– Jag var kvar i Ivankiv hela tiden och funderade på hur jag skulle komma härifrån. Min man fick ljuga om var jag befann mig när ryssarna kom och knackade på.

Var gömde ni konsten?

– Om jag inte har sagt det till myndigheterna och andra tidningar så kommer jag inte säga det till dig heller, säger hon skämtsamt. Men den är i tryggt förvar.

Kulturhuset i Ivankiv träffades i februari av ryska robotar och förstördes till grunden.

Redan 1954, ett knappt decennium efter Andra världskriget, ratificerade FN:s världsarvsorgan UNESCO en konvention om skydd av kulturarv i krig.

Resolutionen förbjuder stridande parter från att förstöra kulturarv med mening. Det innebär ett strikt förbud mot att medvetet och utan synnerliga skäl bombardera museer, monument och kulturminnesmärken.

Förutom den direkta fysiska förstörelsen finns även lagar och regler om människors rätt till sin egen kultur och att få delta i sina egna kultursammankomster.

Vladimir Putin har återkommande anklagats för att omformulera kriget till ett krig om rysk kultur. Flera analytiker tolkar invasionen av Ukraina lika mycket som ett krig mot den ukrainska staten som ett krig för den ryska kulturen – för att ”korrigera historien”.

Områden i södra Ukraina har kallats för det historiska ”Nya Ryssland” och kulturarvet i Ukraina menar ryska nationalistiska analytiker egentligen är ryskt.

Europeiska unionen har anklagat Rysslands intentioner för att vara revisionistiska på ett idéhistoriskt plan, och för att angripa den ukrainska kulturen på ett fysiskt plan.

Lika mycket som man raderar det ukrainska kulturarvet ur historieböckerna så angrips museerna i Ukraina fysiskt.

Elektriciteten kommer och går på Ihors kontor. Men dagen till ära har de en extragenerator för att kunna husera den nya konstutställningen.

Chefen för Kievs Majdanmuseum, Ihor Posjyvajlo, är en av de ledande kulturhistorikerna i Ukraina. Det har blivit mörkt ute när han tar emot oss på sitt kontor i centrala Kiev. Det är mörkt lika mycket för att vintern börjat komma som att elektriciteten ligger nere.

Även inomhus bär alla ytterkläder och det varma teet som en i personalen ställt fram värmer handflatorna.

Om bara en timme är det premiär för en ny utställning med en konstnär som befann sig vid revolutionen 2014. Det är den första nya stora utställningen, i hela Ukraina, sedan Ryssland inledde invasionen i februari.

– När vi hade Majdanrevolutionen 2014 trodde jag aldrig att det skulle bli så här stort, berättar Ihor. Innan kriget fick vi finansiering från flera ställen i väst för att bygga ett nytt museum här i stan som handlar om demokratirörelsen och ett Ukraina i förändring. Det har ju avbrutits med den nuvarande invasionen givetvis.

Han betonar ”nuvarande” för att indikera att kriget egentligen började 2014 när Ryssland intog och annekterade Krimhalvön, samt tillsatte separatistregeringar i Luhansk och Donetsk.

– Efter revolutionen 2014 började man om på nytt kan man säga. Den första ganska hårda lärdomen vi tog med oss var att det inte fanns några rutiner alls, ingenting, vad gällde att beskydda kulturarv från krig. Väldigt mycket blev stulet och mina kollegor i Donetsk, som separatister tog kontroll över, berättade att mycket försvann.

Med andra ord har Ihor och hans kolleger från grunden byggt upp Ukrainas kapacitet att både bevara kulturarv och dokumentera förstörelse av kulturarv.

– Det allra viktigaste är att ha dokumentationen på plats. Inventarielistor, lätta instruktioner och rutiner för hur man ska agera vid krig och kris. Vi försöker ha trygga lager över hela landet för att beskydda kulturen.

Museet i Ivankiv kommer på tal. Det framkommer en annan sida av berättelsen.

– Man behöver vara försiktig med den historien, säger Ihor och ler försynt. Man kan väl säga att vi är oense om hur man ska agera.

Han vidareutvecklar att det fanns väldigt lite information om konsten i Ivankiv och vad som hände med den. I början på kriget sade man att allt var förstört. Senare har det framkommit att det är ungefär 80 procent som förstördes, men de enda som säkert vet är personalen i Ivankiv och chefen Nadija Birjuk.

Han återgår till arbetet som han och hans kollegor gör och berättar att de arbetar mycket ute i fält, även under kriget.

– Vi har ett kulturarvsteam som vi sätter in i konfliktzoner. Oftast agerar de själva. Det kan dock vara besvärligt att få korrekt eskort och tillstånd för att komma till de mest utsatta platserna. Därför har vi insisterat på att få utbilda människor inom den ukrainska armén i att inte bara följa konventionen från 1954, utan även arbeta med aktiv bevarelse av kulturarv – få det att prioriteras.

”Vi har den största samlingen av litteratur om Majdanrevolutionen i världen”, säger Ihor Posjyvajlo
Efter intervjun är det invigning av den nya konstutställningen. Konstnären Oleksej Beljusenko berättar om sin vision.

Arbetet som gruppen genomfört visar att förstörelsen av kulturarv hänger tätt ihop med hur man använder kulturarvsbyggnader. Lika mycket som det enligt krigets lagar är förbjudet att beskjuta kyrkor, skolor eller samhällsviktiga institutioner, lika förbjudet är det att använda dem som lagringsutrymme för vapen eller krigsmateriel. Vid användning av militära syften begränsas dock skyddet, enligt i Genèvekonventionerna.

Distinktionen i hur militären får agera är en del av det som Ihors team lär ut.

Den huvudsakliga funktionen i arbetet är dock att dokumentera krigsbrott. Sedan invasionen inleddes den 24 februari har de dokumenterat skador av 204 historiska byggnader, 170 religiösa platser (mestadels kristna kyrkor), 34 museer, 50 monument och 71 kulturbyggnader, så som teatrar och bibliotek.

Kriget har totalt drabbat 529 kulturarvsobjekt i 13 regioner.

Deras siffror är något högre än FN som rapporterat att det är 199 objekt i 12 regioner som drabbats. FN:s siffra släpar dock efter och bygger till viss del på den ukrainska statistiken. De har även en något annorlunda definition.

Därtill visar deras genomgång att tusentals människor som arbetar inom sektorn har blivit försatta på flykt. Många av dem har lämnat landet, medan vissa finns kvar. Med tanke på den bristande inventeringen på landets museer är det mycket av den lokala kunskapen som besitts hos just dessa personer.

Vid intagandet av Cherson i november stod kulturarvsteamet för att ta sig in så snabbt som möjligt. De dokumenterade snart att det saknades uppemot 15 000 föremål i Chersonregionen, som man antar har blivit antingen stulna under ockupationen eller medtagna när den ryska armén lämnade.

Det finns lite dokumenterat om det, men enligt Ihor Posjyvajlo har åtminstone ett par objekt från Ukraina hittats på auktioner i Ryssland. Han efterlyser att hans ryska kollegor är vaksamma för att det sker.

Det tar inte lång tid för personalen att leta fram två av Marija Prymatjenkos tavlor. Snart ska de tillsammans med berättelsen ut på världsturné.

Efter att ha kommit tillbaka från en visit vid museet som ligger ett par hundra meter från stadshuset i Ivankiv är stämningen uppslupen.

Nadija tar fram ett par kopior som någon har gjort av Prymatjenkos tavlor. De lyckades rädda samtliga av hennes verk, berättar Nadija. Kopiorna har hon mest för att visa journalister och besökande som är på besök.

Hon lägger till att ryssarna visserligen sökte efter henne under ockupationen, men att de inte ”ens känt till Mona Lisa” om de sett den tavlan. ”Det var inte de klipskaste grabbarna som de skickade hit”.

Går det inte att få se originalen trots allt?

Nadija tvekar en stund. Tittar på sin kollega som satt sig på en stol i kontorets andra ände, och rycker på axlarna.

– Ja… ja… okej då. Varför inte. Ni kan få se dem.

Det visar sig att de inte är så långt bort från hennes kontor trots allt. Ett par minuter senare kommer en man in med två av Marija Prymatjenkos tavlor som hängde på museet.

– Det är väldigt få förunnat, säger Nadija och lägger till ”väldigt väldigt få”.

Toppbild: Kulturhuset i Ivankiv var relativt nybyggt när det bombades.