Dagarna efter skolskjutningen i Örebro präglas av sorg och sökande efter svar. På Sergels torg hedras offren i ljusets sken, samtidigt som en teaterpjäs inne på Kulturhuset ställer frågan om hur vi bäst förebygger extremism? Experterna på scen är eniga – det krävs långsiktighet, relationer och ett alternativ till hatet.
Av Martin Schibbye 8 februari, 2025
Inne på Kulturhusets scen Kilen sätter sig den helt vitklädda skådespelaren Ludvig Deltin ner på en svart stol i ett avskalat scenrum. Framför honom står en videokamera på ett stativ och den röda lampan blinkar.
Kan man humanisera en människa man avskyr, var en fråga som han ställde sig tidigt. Redan innan massakern i Örebro.
– Jag behöver inte hålla med honom politiskt, men jag måste förstå hans känslor för att kunna gestalta honom trovärdigt.
Teater Fryshusets pjäs ”Rov” handlar om en ung man som begår ett våldsdåd på en skola. I tisdags, efter skolskjutningen i Örebro, skakade gränserna till mellan konsten och verkligen och pjäsen fick en ny innebörd.
Inget har ändrats i innehåll efter skolskjutningen i Örebro. Förutom att regissören, utöver samtalet efter pjäsen, även lagt till ett kort snack innan pjäsen börjar.
– Det finns delar i föreställningen som kan uppfattas som stötande och obehagliga. Om man inte är redo är det okej att lämna salongen, få pengarna tillbaka eller en biljett till en föreställning längre fram, säger Ulf Stenberg som tillsammans med Emil Rosén Adsten regisserat föreställningen
Någon halvtimme tidigare, utanför scenrummet, badar Sergelstorg i ljus. Dels från de kulörta glödlamporna, spända som ett tak över plattan. Dels från gravljusens flämtande lågor under balustraden. Runtomkring har ett 100-tal personer samlats för att hedra offren för skolskjutningen och hålla en tyst minut.
Plötsligt bryts tystnaden av att en stor grupp från den återkommande veckomarschen för Palestina ansluter och skanderar att statsminister Kristersson ”har blod på sina händer”.
Som två floder möts de två demonstrationerna och efter ett par virvlande turer är alla samlade, sida vid sida, framför trappan. Stämningen är mer upprörd än sorgesam. Framför allt är de församlade upprörda för att attentatet inte kallats för en terrorattack.
– Vi får inte tro att detta handlar om en enskild gärningsman. Det handlar om ett samhälle där avhumanisering har fått fäste. Där politiska ledare använder ord som pekar ut och stigmatiserar vissa grupper, vilket formar attityder och skapar en grogrund för våld, inleder den första talaren från talarstolen.
Talet tar fasta på att det vi nu sett är konsekvenserna av rivna broar, där ett farligt ”vi och dem”-tänkande spridit sig.
– Människor som flytt sina hem för att bygga en framtid, möter samma våld som de en gång försökte undkomma. Vi får aldrig låta avhumanisering bli normalt. Vi får aldrig låta hatet ta över det offentliga rummet, våra torg, vår trygghet, vår värdighet.
Det faktum att morden skedde på en SFI-skola och att den senaste tiden har präglats av politiska utspel som pekar ut vissa grupper, gör att slutsatsen enligt de församlade är entydlig.
– Vi kräver ansvar – av myndigheter, av journalister, av politiker, avslutar den första av många talare medan applåderna klingar av.
Inne i Kulturhuset är det ingen som reser sig för att gå innan föreställningen börjar.
Klädd i kriminalvårdens tofflor inleds en vindlande monolog som tar publiken från iskalla bad med mobbarna hånflinande från strandbankarna via en psykolog vid mönstringen som sätter stopp för drömmen om att bli soldat över till socialt svåra år på Universitetet.
Räddningen blir gemenskapen online och väl där går självradikaliseringen fort. Karaktärens känslor står i fokus och människan bakom handlingarna växer sakta fram under timmen som pjäsen pågår.
Medan de stående ovationerna klingar ut kommer både skådespelaren, regissörerna och för kvällen inkallade experter in för att fånga upp publikens reaktioner.
– När någon väl har radikaliserats till en nivå där de är beredda att agera är det en otrolig apparat att vända, förklarar Maria Öhman, tf biträdande chef på Center mot våldsbejakande extremism, CVE där hon gör sin tredje vecka på jobbet.
Innan dess arbetade hon länge inom Redex, ett nationellt underrättelsesamarbete mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen med syfte att minska våldsbejakande extremism och förhindra grova våldsbrott utförda av ensamagerande individer.
Myndigheten har koll på denna kategori och Maria Öhman berättar att de flesta ensamagerande stoppas eftersom de ofta berättar om sina planer för någon, eller för att de på andra sätt hamnar på polisernas radar. Nyckeln för att identifiera och förebygga våldsdåd, särskilt från ensamagerande gärningspersoner är signaler från lärare, föräldrar och socialtjänst.
– Vi brukar prata om risk- och skyddsfaktorer. Utanförskap, psykisk ohälsa och social isolering är vanliga riskfaktorer, medan stabila sociala relationer, utbildning och fritidsaktiviteter kan fungera som skydd, fortsatte Maria Öhman.
På scenen står också Björn Berglund, verksamhetsansvarig för avhopparverksamheten Exit på Fryshuset. Något han arbetat med sedan 1990-talet.
– Skolskjutarna är samma typ av individer som vi jobbat med i 40 års tid. Då samlades de på helikopterplattan i Gamla Stan. Där hittade de sin gemenskap. Idag hittar de den på nätet, inleder han.
Även han ser samma behov för att få människor att bryta med extremiströrelser.
– Behoven är desamma idag som förr – det handlar om gemenskap, identitet och mening.
Även han ser samma mönster, de som planerar skolattacker eller andra våldsdåd har ofta haft en lång process av marginalisering bakom sig. Men att ”ta debatten” om ideologin var det ingen av experterna som trodde på.
– Det går inte att vinna. Då stärker man bara motparten som tror att den är en duktig debattör, förklarar Björn och berättar om en mamma som till slut, i ren desperation, visade ett bildspel från Förintelsen på vardagsrumsväggen för att få sonen att förstå.
Björn säger sig förstå frustrationen och hjälplösheten när ens barn radikaliseras men han tror inte det i grunden handlar om att argumentera emot deras åsikter, utan om att ge dem ett alternativ.
– Det vi ser är att när vi når fram till någon är det ofta för att vi skapar en relation och erbjuder något bättre än vad den extrema rörelsen ger.
CVE:s Maria Öhman menar att det kan bli enklare att se på frågan om man jämför med hur samhället arbetar mot självmord. Både radikaliserade individer och personer som överväger självmord upplever ofta en total avsaknad av framtidstro och en brist på stöd från omgivningen.
– Vi måste förstå att många av de här individerna inte ser någon annan utväg. Det handlar ofta om en känsla av hopplöshet och desperation, precis som vid självmord. Därför är det så viktigt att vi har vuxna och yrkesverksamma som kan fånga upp dessa individer innan det är för sent.
I pjäsen som är den 13:e i en lång rad dokumentära gestaltningar av teatern vid Fryshuset har de båda manusförfattarna arbetat med verkliga fall. Både genomförda och avstyrda. En i publiken undrar om det är så att ”en som hatar PK-samhället” också är den mest troliga gärningsmannen?
Alla på scenen nickar direkt. Utan tvekan är detta profilen. Baserat på deras gemensamma praktiska erfarenhet så är ”hatet mot det politisk korrekta” en gemensam nämnare.
– Medialt lever kanske en bild kvar efter Drottninggatan, men den typen av bakgrund när det gäller skolskjutningar är ovanlig, säger Maria Öhman.
På en annan publikfråga om just motivet i Örebro försvarar hon sina kollegor genom att förtydliga är att de ”i nuläget” inte ser någon koppling till ideologi. Att gå igenom hårddiskar och telefoner tar lång tid och med tiden kan bilden förändras.
Både Fryshusets EXIT-verksamhet och CVE menar också att det ofta inte är enskild händelse som är startpunkten utan en långvarig process under många år som skapar hål i själen.
Det kan vara en kurator som inte återkopplar, en fritidsledare som plockas bort. Mobbning eller en känsla av att världen är orättvis.
– Hålen formas under lång tid. Sedan rinner radikaliseringen in, förklarar Fryshusets Björn Berglund. Alla dessa barn och unga som radikaliseras är egentligen bara vilsna och trasiga individer som sträcker ut en hand – frågan är vem som tar den? Om vi inte gör det, så gör någon annan det.
Utanför på Sergelstorg är demonstrationen sedan länge över, men gravljusen brinner fortfarande.
Skriv upp dig för Blankspots nyhetsbrev för att få fler perspektiv på världen.
Blankspot är läsarfinansierade – stöd oss så kan vi fortsätta att rapportera om Sveriges och världens vita fläckar.
Vill du följa arbetet bakom kulisserna med artiklar och reportage så gå med i WhatsApp-gruppen för Martin Schibbyes journalistik (en annan grupp än Lundin-gruppen som endast bevakar rättegången).
