Reportage om Demokrati, Sverige

På besök i SD:s starkaste fäste: “Varför stryker du omkring och fotograferar?”

I Oderljunga valdistrikt röstade 53 procent på SD. Thord Eriksson reste dit för att söka efter en förklaring till valsegern i Artur Lundkvist hemsocken.

Av Thord Eriksson 20 september, 2022

Landskapet ovanför Perstorp är vackert böljande och motsvarar inte bilden av det platta Skåne. Några kilometer upp längs länsväg 108 ligger Oderljunga med drygt 300 invånare. Samhället har gett namn åt en av kommunens fyra valdistrikt som sträcker sig upp mot gränsen till Örkelljunga. Av de 785 röstberättigade personer som bor här deltog 622 i riksdagsvalet.

De var få men de utmärkte sig desto mer.

Inget annat valdistrikt i hela landet visade Sverigedemokraterna ett lika starkt stöd. Fler än varannan, 53 procent, i Oderljunga valdistrikt röstade på partiet. 

Så vad är grejen med just den här platsen?

Köpcentrum, bibliotek, gågator, caféer, restauranger och torg brukar var bra utgångspunkter för journalister som vill träffa människor och försöka förstå en plats. Men banken, de två bensinstationerna, livsmedelsaffären, allt sådant är sedan länge borta i Oderljunga. Det som mest liknar en samlingspunkt är kyrkan som ligger vid vägen mitt i byn. 

Där är det tomt. 

– Man brukar säga att Oderljunga är byn som gud glömde, säger en man i blåställ.

Han går och plockar utanför sin fordonsverkstad några stenkast från kyrkan och svarar på min undran om det massiva stödet för Sverigedemokraterna.

Han är 77 år, har bott här sedan 1960-talet och hans verksamhet har för längesedan passerat sina glansdagar. De rostiga traktorerna, truckarna och lastbilarna på planen framför verkstaden är långt bortom räddning och när jag ber honom utveckla det han säger låter han förstå att det handlar om att kommunen haft synpunkter på hur det ser ut på hans gårdsplan.

Han vill inte säga vad han heter och vägrar att bli fotograferad.

– Du får nöja dig med att bevara bilden av mig på näthinnan!

När den första entusiasmen lagt sig över att ha någon som lyssnar på hans klagan på kommunen, verkar det sjunka in att det är en journalist han talar med.

– Hade jag hört det direkt så hade jag bett dig dra åt helvete!

Men ögonen är inte avvisande, där glimtar en fortsatt lust att prata.

– Människor är trötta på det gamla etablissemanget, säger han. Men om det blir bättre, det vet ju inte jag!

Jag frågar hur han själv röstade och han svarar tvärt att det blev SD i riksdag, region och kommun i år igen.

– Tidigare var jag moderat men när Reinfeldt nyss hade blivit vald och höll tal på en bögafestival i Stockholm, då gick jag ur.

Bögafestival?

– Ja, Pride heter det väl.

När jag fortsätter min promenad måste jag påminna mig om att den blåställsklädda mannen inte är representativ för sin bygd. 53 procent SD-väljare betyder att nästan lika många röstade på andra partier.

Gatan som börjar vid den förfallna verkstaden lär kantad av små prydliga villor med stora tomter. En kvinna i 40-årsåldern, även hon mån om att förbli anonym och att inte synas på bild, blir förvånad när hon hör om SD:s resultat i riksdagsvalet. Hon visste att stödet var starkt, men inte så starkt.

Hon säger att dieselpriser och dyr el nog är viktiga förklaringar. 

Men det stora stödet har inte vuxit fram i år, utan har funnits länge i Oderljunga valdistrikt. För fyra år sedan röstade mer än 47 procent på SD i riksdagsvalet och 2014 uppgick stödet till drygt 36 procent.

Att Rysslands krig mot Ukraina har lett till skenande energipriser kan inte vara hela förklaringen.

Kvinnan svarar med ett bestämt ”ja” när jag frågar om även hon själv lade sin röst på SD.

Varför? undrar jag.

– De har bra idéer. 

Hon kan inte ge något exempel på någon särskild idé men intygar att flera i alla fall är väldigt bra. 

Kvinnan är offentligt anställd och förklarar att politik inte är något hon pratar om på sin arbetsplats eftersom hennes ställningstagande inte skulle tas emot positivt.

– Det är rätt pk där.

Jag frågar om hon såg på Aktuellt ett par kvällar tidigare när Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism uttryckte sin och andra svenska judars oro över SD:s stora steg mot politiskt inflytande. Kan hon förstå det?

Kvinnan svarar att hon inte såg inslaget och därför inte kan uttala sig.

Men, envisas jag, kan du förstå att judar och andra känner oro över att ett politiskt parti med rötterna i nazismen har sådan framgång?

– Jag tänker inte så, det har ingen betydelse för mig, säger hon först.

Sedan blir hon arg och förbjuder mig att återge vårt samtal i skrift.

Längre ner på gatan är en man på väg från postlådan med en bunt kuvert i handen. Han säger att han inte röstade på Sverigedemokraterna men att han kan förstå varför så många andra har sökt sig till partiet.

– Det bor vanligt, hyggligt folk här som bara vill ha lugn och ro.

Det är inte lätt att förstå att denna självklara önskan leder vissa till att välja ett parti med ideologiska rötter i nazismen, säger jag.

Mannen hävdar att en sådan beskrivning av SD:s historia är felaktig. 

– Du ska inte mästra mig! 

Med samma eftertryck säger han att Oderljungas SD-sympatisörer inte är fientligt inställda till människor från andra länder och får medhåll av grannen Christer Åkesson. (Han påpekar att han inte är släkt med SD:s partiledare.) 

De berättar om en man från Staffanstorp utanför Lund som flyttade hit och gav uttryck för starkt främlingsfientliga åsikter. 

– Han pratade om att det var så skönt att det inte finns några invandrare. Men han blev utfryst och flyttade härifrån, för sådana är vi inte här, säger Christer Åkesson.

För ett par år sedan flyttade han till den röda tegelvillan på gatan men har bott i trakten i hela sitt liv. Intill huset ligger Oderljungas brandstation, även den nedlagd sedan länge, som han har köpt för att ha som garage för sin husbil.

Både han och grannen är överens om att Oderljunga präglas av ett rättvisepatos och att folk tar illa vid sig när andra partier inte vill ha med Sverigedemokraterna att göra.

– Skit röstar på skit, säger Christer Åkesson som själv lade sin röst på Moderaterna i riksdagsvalet. 

– Men man måste lyssna på dem.

Oderljunga är inte känt för mycket men om ortsnamnet väcker någon association kan det ha med Artur Lundkvist att göra. Författaren och akademiledamoten föddes, växte upp och fick sin enda formella utbildning här.

– Vi brukar säga att sex år i skolan i Oderljunga räcker för att komma in i akademien, säger Lars Göran Thulin. 

Han är ordförande i den stiftelse som på 1990-talet rustade upp den lilla gården där Lundkvist levde under sina första år. Initiativet kom från ett par kommunala chefer och en kyrkoherde vars entusiasm inte matchade de känslor som Oderljungaborna under decennierna haft för Artur Lundkvist. 

– I deras ögon var han ingen duktig person. På 20-talet var det hårt arbete på gården som gällde och att hans far lät honom sitta och läsa böcker var inget man kunde förstå, säger Lars Göran Thulin. 

Han tillägger att lite av den där bilden av en förläst odugling än idag präglar uppfattningen om Artur Lundkvist hos delar av lokalbefolkningen.

Lars Göran Thulin har förflutet inom socialdemokratin, har varit kommunstyrelsens ordförande i Perstorp och har inget entydigt svar på varför SD har sådan framgång just här.

– Fråga mig inte varför. Men Oderljunga är inte samma bygd som förr, det är inte alls samma människor idag som för 30 år sedan. Det är inte arvingar heller, utan nytt folk som har kommit dit.

Han lyfter fram den medieskugga som har lägrat sig över kommunen och andra mindre orter i norra Skåne. Många tidningar och redaktioner har försvunnit och medierna som invånarna tar del av speglar inte längre lokala förhållanden utan sådant som sker på annat håll.

– Det gör att rikstrenderna slår igenom i Perstorp, och då mest i Oderljunga, säger Lars Göran Thulin.

Det vilar en ironi över att SD-stöd och Artur Lundkvist är det som utmärker bygden. Den senare placerade sig politiskt till vänster och restes outtröttligt för att sedan komma hem och berätta om världen och introducera sydamerikanska och afrikanska författare i Sverige.

Det går att söka stipendium för att vistas i hans födelsegård, just nu är det en dansk illustratör som är där. 

– Åk dit, föreslår Lars Göran Thulin.

Gården ligger avsides i en skogsglänta. Dansken som öppnar dörren är i 65-årsåldern.

– Jag väntade mig inte besök, säger han och ber mig vänta på farstubron så att han kan få röja undan lite i huset.

Efter ett par minuter bjuder han mig att komma in. Jag sätter mig i en fåtölj i allrummet där Artur Lundkvist och hans hustru, poeten Maria Wine, blickar ned från porträtt på väggarna. 

Dansken heter Jan och har varit här flera gånger tidigare, och bor annars uppe i norra Sverige.

När jag säger att Sverige har tagit ett steg närmare den flyktingpolitiska hållningen i hans forna hemland Danmark, kommer det en analys som ligger långt från den jag hade väntat mig och som internationalisten Artur Lundkvist nog skulle ha invänt mot. 

Dansken svarar dröjande att det som går fel här faktiskt också går fel i Danmark. 

– Danmark har inte heller påbörjat återvandringen.

Den bohemiske stipendiaten beklagar sedan att Gustav Kasselstrand, som uteslöts ur Sverigedemokraterna och sedan var med och bildade Alternativ för Sverige, inte har något politiskt inflytande.

– Och Rasmus Paludan, honom behöver vi också!

Jag kör tillbaka till kyrkan där dagen började. Det regnar och har börjat bli mörkt när jag långsamt promenerar bort längs vägen. När solen bryter igenom tar jag några bilder på den dramatiska himlen. Det är fredagskväll, innanför fönstren flimrar tv-apparaterna, nu är nog inga Oderljunga-bor ute och rör på sig. Utanför ett hus står en röd Volvo V70 med ett klistermärke på bakluckan som har texten: ”My driving scares me too.”

Jag tänker promenera fram och tillbaka till skylten vid infarten till byn och har hunnit halvvägs när den röda Volvon med klistermärket närmar sig i hög fart och bromsar in häftigt. Föraren har sidorutan nedvevad och riktar en systemkamera mot mig. 

– Vad stryker du omkring och fotograferar för? Vem är du?

Ljudet från hans kamera avslöjar att mannen knäpper en hel serie bilder.

Så behärskat och vänligt jag förmår svarar jag att jag är journalist. När han uppmanar mig att visa min presslegitimation frågar jag varför han tror att han har rätt att begära något sådant.

Det visar sig att han heter Dan Svensson och efter ett par minuter har vi det ändå ganska trevligt. Han berättar att en granne sett mig ta en bild vid hans hus och därför larmat honom.

– Jag har blivit av med saker på tomten förr, förklarar han.

Han är 60 år och jobbar som servicetekniker på en fabrik inne i Perstorp. Dan – eller ”Dan hela dan”, som han säger – har varit socialdemokrat hela livet. 

Att så många i Oderljunga röstar på Sverigedemokraterna tror han hänger ihop med att så mycket inte fungerar som det ska: bränslepriserna igen, brottslighet, integration.

Men Dan Svensson är övertygad om att Sverigedemokraternas uppåtgående kurva bryts under den här mandatperioden.

– Om fyra år kommer de som röstat på dem att vara besvikna, för då har de märkt att det inte har blivit någon förändring. 

Innan han åker hem igen och jag fortsätter min promenad, förvarnar jag om att jag strax passerar hans hus igen, men inte planerar att stjäla något den här gången heller.

I telefonens anteckningsbok har jag Artur Lundkvists beskrivning av bygden där han växte upp, ur boken ”Självporträtt av en drömmare med öppna ögon” från 1966. Jag läser den samtidigt som jag långsamt vandrar tillbaka till bilen:

”Min hemsocken var Oderljunga, i ett halvt vildmarksartat område utanför järnvägslinjerna, mellan Hallandsåsen och Söderåsen i Norra Åsbo härad, på gränsen till Göinge. Snapphanetraditionen var ganska levande i bygden, som var något av en utsträckt gränstrakt mellan det rika slättlandet och den karga skogsbygden av småländsk typ. Industrier fanns endast i industrisamhällena, främst i Klippan och Perstorp. Det var de strävsamma böndernas trakt, med ett tunt inslag av beträngda hantverkare.”

Thord Eriksson har tidigare skrivit för Blankspot om flyktingar från Afghanistan. Till vardags är han redaktör för Biblioteksbladet och författare till flera böcker, bland annat “Dom som stod kvar” om ensamkommande unga och den betydelse som civilsamhällets volontärer haft.

Av Thord Eriksson