När solen går upp över polisens fartygsformade kontor ute vid Arlanda är redan ett 100-tal personer på plats. Några av dem har spenderat 72 timmar på trottoaren i väntan på ett provisoriskt pass. I medierna kan man läsa om samhällets kollaps men här finns en annan historia, skriver Martin Schibbye i en krönika.
Av Martin Schibbye 28 maj, 2022
Det är som mörkast precis innan gryningen.
En man i gul regnjacka med grön toppmössa med texten ”Enköping Hockey” tar sats och ska strax överrösta regnet.
En bit bort en morfar och en pappa som snart suttit i två dygn för att det ettåriga barnbarnet ska få ett pass och kunna följa med på semestern.
Alla blickar är fästa på personen som håller i listan.
Listan.
Det viskas om vem som upprättade den första listan. Det sägs vara en sotare från Tyresö. Tillsammans har sedan tusentals köande utvecklat och förfinat de rutiner och den kultur som nu växer runt campingstolarna: Ett Sverige i miniatyr som får saker att fungera dag efter dag.
Trots att de som håller i listan byts ut vid midnatt varje dygn lever rutinerna, och principerna vidare.
Varje ny dag har sin lista och sin hjälte. Not the hero we need but the one we deserve.
Ena dagen är det en handlingskraftig kvinna med finskor och märkesväska. En annan dag en vältränad man med sneakers och en gåsjacka som klev fram, satte pennan mot pappret, pekade med hela handen och skapade ordning i ett havererat system.
En tredje en äventyrsguide på väg till Nya Zealand med yllekläder och en regnrock som skulle klara livet i en skyttegrav.
Nu är klockan 05.30 och då ska alla stå på rad och få sitt nummer inskrivet med bläck på handen. När polisen öppnar två timmar senare ska 120 personer vara uppradade.
– Då ska det se snyggt ut!
Att tälta utanför ett skyddsobjekt på Arlanda är inte självklart, men så länge det fungerar låter polisen experimentet fortgå.
Likt de stolta krigsfångarna i filmen Bron över floden Kwai ska vi stå på raka led för att visa att vi må sakna pass – men inte hyfs och civilisation.
Ingen ska heller varken kunna tränga sig eller köpa sig före i kön de sista skälvande minuterna innan dörren går upp. De som försöker möts av en mur av ren vilja. Och listan. Listan.
– Vi ska inte ha några räkmackor, vi ska ha pass, säger mannen med gul jacka och möts av applåder.
En annan förklarar 72-timmars regeln för en äldre dam. En tredje den finska passmaskinens haveri. En fjärde reglerna för att intyga en namnteckning för målsman för ett pass till ett barn.
– Det känns som om jag låtsas vara en myndighet, säger en av det andra dygnets många osjungna hjältar.
Efter ett tag kan alla svaren på de vanligaste frågorna. Kunskapen sprids blixtsnabbt.
Likaså vetskapen om vad som krävs för ett provisoriskt pass.
Ungdomsgäng i shorts och kjolar på väg till charter bokar om snabbare än någon hinner säga 48 timmar. De som är kvar måste eller vill verkligen resa.
En annan kvinna ska vandra i Spanien. Norr om Barcelona till fiskebyar man inte når med bil. Ett ungt par är på väg att besöka fruns familj i Turkiet för första gången. Det är en så viktig resa att en frisör ska ta sig ut till Arlanda för att kunna klippa och ansa hår och skägg runt midnatt innan avfärd.
De har som många andra läst på Flashback att väntetiden just nu är 48 timmar och är på plats i varsin svart campingstol. Trots att regnet faller sitter de kvar. Likt statyer under gatlyktans sken.
I campingstolen bredvid ett par från Norberg där mannen ska på en efterlängtad fotoresa till Svalbard. Drömmen är att ta en bild av en isbjörn som sakta går in i den vita akvarellen av snö och is där bara ett bakbenet är lyft och den svarta trampdynan framträder som ett utropstecken i sökaren.
– Tar jag den bilden, så är jag klar sedan, säger mannen och sveper filten om sig.
Med jämna mellanrum dränks allt ljud av vrålande motorer bakom molnen. Doften av hägg blandar sig med flygplansdiesel och blöt asfalt.
Men alla är inte glada.
Längst fram, lite bredvid kön, står en äldre man och väger på en krycka. Han lämnade Libanon för femtio år sedan och vill inte tillbaka. Men nu har hans syster cancer och kabinväskan är fylld med cellgifter som är svåra att få tag i landet.
– Ingenting fungerar, sjukvården, sophämtningen allt är kaos. Men Libanon är vackert, säger han.
Själv var han här för tre dagar sedan men orkade inte stanna. Nu tvingas han ställa sig sist i kön. Igen.
– Släpper de inte in mig i dag så dör jag här. Ett pass eller så får de en död kropp, säger han uppgivet.
Argumentet biter inte på den hundra meter långa kön varav flera gjort sin tredje sömnlösa natt. Alla har sina skäl. Mannens släkting ringer polisen och snart är diskussionen igång även med ordningsmakten som snabbt är på plats med en patrull.
Mannen och hans anhöriga hävdar att systemet är olagligt. Att de kan rädda ett liv om mannen får ett pass. Det måste väl vara viktigare än någons semester.
– Med vilken rätt står privatpersoner och delar ut tider på en lista. Det borde vara myndighetens uppgift.
Det äldre paret har en poäng. Om än principiell. Vem kan köa i regn i 48 timmar. Knappast gamla och sjuka.
Poliserna och väktarna diskuterar att det på sikt vore bra om ett vaktbolag tog över jobbet. Ska frivilliga resenärer hela sommaren sköta kön till de provisoriska passen?
Samtidigt verkar det fungera – smärtfritt. Vecka ut och vecka in, sedan kaoset började, har en kultur utvecklats under presenningar på Tullgatan 7A – en rask femminuterspromenad från Sky City vid terminal fem.
En kultur av samarbete och organisation baserat på kötid. En strikt hierarki men ett system som också är förlåtande mot den som måste lämna sin plats för något ärende. Alla känner sig också lite skyldiga. Det som förenar alla i kön är att vi bokat flygbiljetter för tusentals kronor utan att ha några pass. I mitt eget och många andras fall handlar det om pass till barnen.
Å andra sidan hade vi alla skäl att tro att vi skulle få våra pass i tid. Innan maskinen i Finland havererade. Innan pandemin släppte sitt järngrepp. Innan vi kom ihåg att det fanns en pulserande värld där ute som väntade på att upptäckas.
Så bryts lugnet av en inbromsande polispiket. Poliserna börjar ställa frågor om vem som säljer passtider.
En upprörd familj har ringt 114 14 och berättat att de inte fick pass – men blivit erbjudna en tid för 10 000 kronor.
Volontärerna ser sig omkring och får försvara sig mot påhoppen. På Expressen lyder rubriken: ”Uppgifter: Köplatser till nödpass säljs på Arlanda”.
De som slitit ideellt anklagas nu för att tjäna pengar på oss andra. En del som yrvaket har lite svårt att få fram vart de ska resa misstänkliggörs för en stund. Men efter någon kvart får polisen beröm för att de bemödat sig att kollat upp sanningshalten i påståendena som kastats runt.
I andra artiklar kan de köande läsa om samhällets kollaps. Om hur köerna vid Arlanda är symtom på en rutten stat. Om politiker som tappat greppet där medborgarna likt i forna sovjet var inlåsta i hemlandet.
Men här på den spruckna trottoaren finns också en annan historia. I kollapsens epicentrum, under partytältet, skänkt av en man i blåställ, råder lugnet.
På taket ligger en solpanel. I mitten står frukt och kakor som lämnats kvar. De som är gamla nog att ha varit på festivaler har klätt sig rutinerat. Lager på lager och sitter i sovsäckarna. Andra fryser tills de inte längre kan sitta still och måste springa. Musik skickas runt. Restips utbyts. Det är för kallt för att pilla på telefonerna så de blir kvar i fickorna.
Ut ur den stängda nästan mytiska dörren, kommer resenärer utrusande i takt med att solen reser sig på himlen och visar triumferande upp sina glittrande rosa pass.
Lyckliga. Glada. På väg.
Om detta är den svenska samhällskollapsen har vi inget att frukta.
Martin Schibbye är chefredaktör på Blankspot. Läs mer om reportagesajten Blankspot här.
Av Martin Schibbye
Hjälp oss skriva mer om Sverige!
Blankspot gör en resa genom Sverige, och låter ramen vara berättelsen om Nils Holgersson. En resa genom 340 mil av svenska landskap som vi hoppas att du vill vara en del av.
Med Verkliga Sverige vill vi lyfta fram fler röster och ge en bild av vardagen med perspektiv, sammanhang och nyanser. På vilket sätt liknar de utmaningar som beskrevs för drygt 100 år sedan de vi ser i dag? Vilka är sakfrågorna som påverkar människors liv idag?
Vill du bidra med din egen berättelse från de platser som Selma Lagerlöf skrev om eller har idéer och tips till vår resa genom Sverige? Gå med i facebookgruppen "Verkliga Sverige".
