Partisankrigföring har en lång historia i Ukraina, Belarus och de delar av Ryssland som ockuperades av tyskarna under andra världskriget. Sedan 2014 har förband också övat på att operera självständigt vid händelse av en rysk ockupation: nu börjar resultaten att synas. Det skriver Palmecentrets Inga Näslund i en analys.
Av Blankspot 22 maj, 2022
Text: Inga Näslund
När Ryssland annekterade Krim 2014, och därefter startade det gränskrig som ledde till utropandet av utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk – hade Ukraina en dåligt utrustad och illa organiserad armé.
Sedan dess har det gått åtta år, med ett ständigt, nötande gränskrig i Donbas. Den ukrainska armén är numera mycket bättre organiserad och utbildad. Man har förberett sig. Inte bara för ett konventionellt krig – utan också för ett krig bakom fiendens linjer.
Alla blev överraskade när det ryska anfallskriget som startade den 24 februari inte blev det två, tre dagar långa blixtkrig som Putin hade tänkt sig.
På krigets första dag verkade det vara realistiskt med två scenarion: ett där Ukraina snabbt blev ockuperat i sin helhet, regimen utbytt mot en Moskvalojal quislingregering och av Moskva krävd underkastelse.
Det andra var ett delat Ukraina, där halva landet eller så var ockuperat, och den andra fri. Detta var sannolikt också vad den ukrainska armén förberett sig för – att kriget även på kort sikt skulle bli ett partisankrig.
Det blev inte ett så snabbt förlopp. Det tre dagar långa blixtkriget är snart inne på sin fjärde månad. En av anledningarna till att det blivit så, är de gerillaliknande strategier man använt sig av med i spelet redan från första början. Den där långa, otäcka kolonnen med ryska militärfordon som såg ut att vara på väg mot Kyjiv? Utslagen med framförallt gerillakrigföring, fordon för fordon, med hjälp av grupper av ukrainska militärer som tog sig fram nattetid och la sig i bakhåll.
Cherson och Melitopol i Chersonområdet är ockuperade, liksom stora delar av Donetsk och Luhansk – och givetvis även Krimhalvön, som Ryssland annekterade 2014. Liksom på Krim har Ryssland planer på att genomföra ”folkomröstning” i Cherson, eller eventuellt bara rakt av ansluta området till Ryssland. Det talas om en ny sammanslagen region med det historiska namnet Tavrida.
Den skulle omfatta Krim, Donetsk och Cherson söder om floden Dnipro. Kontrollen över det här territoriet är viktig för Ryssland, då man behöver ordna med Krims vattenförsörjning med hjälp av kanaler från Dnipro. Krim klarar inte sina odlingar och industrier utan detta vatten, och när de ryska ockupanterna tagit sig fram till Dnipro i början av kriget så släppte man på vattnet under klang och jubel.
Det finns dock några som sätter käppar i hjulet på Rysslands planer i sydöstra Ukraina. Motståndsrörelsen. Partisanerna. Ukraina har som sagt utbildat sin armé sedan 2014 och eftersom Ryssland varit ett reellt hot, har man räknat med att organisera motstånd på ockuperade territorier.
Nu börjar resultatet märkas. I mitten av maj sprängdes ett tåg lastat med bränsle för ryska behov, i Melitopol. En bomb under tåget, som var armerat, utlöstes. Partisanerna i Melitopol har enligt Ukrainas generalstab dödat ett 70-tal ryska militärer under den senaste månaden – inklusive officerare på hög nivå. Affischer och flygblad med texten ”Melitopol är Ukraina” sprids.
Detta gäller även i huvudorten Cherson. Där hissar man regelbundet den ukrainska flaggan över centralstationen. Affischer med texten ”Var redo! Vi vet alla patrullers rutter – Cherson är Ukraina” och en bild av en rysk soldat som får halsen avskuren sätts upp. Det sägs att inga ryska soldater vågar gå ut själva i Cherson.
En berättelse handlar om en äldre man i en by i Charkivområdet, som nyligen befriades efter snart tre månaders ockupation av ryska trupper. Han stannade kvar i byn sedan ryssarna kommit. Orten användes som bas för raketbeskjutning av Charkiv. Mannen ägnade sig entusiastiskt åt sabotage: han bröt sig in och förstörde bränsleförråd, slangar och annan utrustning som användes för raketuppskjutningsverksamheten. Givetvis tog han en stor personlig risk.
Även på Krim lever motståndet. Nyligen attackerades administrationen i staden Jevpatorija med färg i gult och blått. Flygblad sätts på militära bilars vindrutor, med texten ”Vi är redan här”.
I Belarus har partisaner under våren med enkla medel stoppat järnvägstrafiken för att stoppa transporter med ammunition och andra förnödenheter till ryska trupper. Information om den ryska närvaron i Belarus, statistik med antal dödade ryska soldater, bevakningsfilmer från postkontor med ryska soldater som skickar hem saker de plundrat i ukrainska hem och butiker.
Dessa bevakningsfilmer är redan ett av verktygen för att identifiera ryska krigsförbrytare som begått övergrepp i norra Kyjivområdet, som de ryska trupperna retirerade från i början av april.
Och sedan har vi bränderna. Epidemin av bränder i själva Ryssland. Bränder vid industrier och forskningslokaler som kan kopplas till den ryska militären. Givetvis kan det vara så att det finns förklaringar – olyckor, handhavandefel. Kanske krav på ökad produktion som leder till stress och därmed oförsiktighet. Men filmerna som postas på sociala media av brandbombsattacker mot ryska inskrivningskontor för nya soldater, de kan inte förklaras bort.
Den fysiska motståndskampen understöds av cyberpartisaner. Olika hackergrupper har till exempel kunnat få ut fullständiga listor med alla ryska militärer som skickats till Ukraina. Bra att ha när man utreder krigsbrott. Många rapporter kommer också om cyberattacker på ryska webbsajter och institutioner, banker och myndigheter.
Allt det här bekräftar den förvåning som många kände när Ryssland startade sitt anfallskrig mot Ukraina. Hur kunde de ge sig in i detta? Även om de lyckats med blixtkriget så skulle de ha ett enträget partisankrig, ett motstånd som redan då ansågs bli tufft och långvarigt.
Partisankrigföring har en lång historia i Ukraina, Belarus och de delar av Ryssland som ockuperades av tyskarna under andra världskriget. I Ukraina fortsatte partisankriget, nu riktat mot Sovjetmakten, i mer än 10 år efter andra världskrigets slut.
Jag har själv hört ukrainska och belarusiska vänner stolt berätta om sina släktingar som under kriget ”gick ut i skogen”, som är en omskrivning för motståndet. I det nuvarande läget, med hårt förtryck utövat av den ryska övermakten i ockuperade områden, är det säkert många som gärna ”går ut i skogen”.
De vet att de inte bara slåss för Ukrainas territoriella integritet. De slåss för sin frihet.
Text: Inga Näslund, arbetar som ansvarig för Östeuropa på Olof Palmes Internationella Center.
Foto: US NAVY, arkivbild från övningen “Sea breeze” 2019 i Chabanka, Ukraina.
