Journalisten och fotografen Donald Boström sitter på tåget mellan Lviv och Kiev när flyglarmet går. För Blankspot skriver han en betraktelse från krigets vardag.
Av Donald Boström 22 april, 2022
Text och foto: Donald Boström.
Kupén är mörklagd. Vi är på väg från Lviv till Kiev när vi blir beordrade att mörklägga tåget och dra för alla gardiner ”så fienden inte ser ljuset genom fönstren”.
Vi sitter sex personer inträngda med vårt bagage i en trång kupé. En mor med tre tonårsbarn, jag och en ytterligare resenär. Resan som skulle ta fem timmar har nu tröskat fram i tio.
Attackerna mot Butja och Irpin har trasat sönder rälsen, får jag förklarat för mig av mamman via teckenspråk, ukrainska och några enstaka ord på engelska.
Tåget letade sig fram på omvägar och jag följer resan på kartan i telefonen. Än slank vi hit, och än slank vi dit i cirklar. Ibland är vi rätt nära Kiev för att sedan vara ytterligare några timmar bort. Sönderskjuten skog passerar utanför kupéfönstret där stora stridsvagnsslag nyligen utkämpats.
Tåget bromsar plötsligt in och står stilla en lång stund. Vi sitter tysta i mörkret tills en av döttrarna bryter tystnaden och säger uppgivet: “det är flyglarm” och håller upp flyglarmsappen.
Mobilerna lyser upp resenärernas ansikten i mörkret när de frenetiskt bläddrar för att förstå vad som pågår utanför det gamla gistna plåttåget som irrar runt för att hitta en farbar väg mot Kiev.
Mamman vänder sin mobil mot mig och säger ”look, Charkiv now!”
Direktsändningen som flödar fram på hennes skärm visar hur den svartblå natthimlen lyses upp i rödoranga färger när ockupationsmakten träffar sina mål, gång på gång, gång på gång. Förföriskt vackra färger på skärmen och så ett vidrigt helvete för människorna på marken, skräckslagna måltavlor som springer för livet undan för de ryska terrorbomberna.
Vid varje explosion på skärmen möts familjens tysta blickar i kupémörkret, medvetna om att varje träff kan ha inneburit att en familj, som deras, slitits i stycken.
