Analys om , , ,

Nya dokument kartlägger Ann Lindes fredssamtal i Nagorno-Karabach

Nya dokument ger en unik insyn i hur samtalen i efterkrigstidens Nagorno-Karabach under Ann Lindes tid som ordförande i OSSE gick till. Bland annat visar de att en ökad resurssättning för att få till stånd ett fredsavtal inte var prioriterat.

Av 2 juni, 2022

Blankspot publicerade i maj två granskningar av hur svenska utrikesdepartementet samverkat med ISDP, ett forskningsinstitut som tar emot pengar från Azerbajdzjan. Det skedde samtidigt som utrikesminister Ann Linde, som ordförande för OSSE under 2021, var ansvarig för att inleda fredssamtalen mellan Armenien och Azerbajdzjan efter kriget i Nagorno-Karabach 2020. Hur de samtalen gick tittar vi på i denna tredje del.

Blankspot har begärt och fått ut några av de av offentliga handlingar som berör utrikesdepartementets syn på och delaktighet i de initiala fredssamtalen mellan Armenien och Azerbajdzjan efter kriget i Nagorno-Karabach.

Ungefär 75-80 procent av underlagen är sekretessbelagda, delar av dem är helt dolda efter utrikesdepartementets prövning. Trots det visar underlagen aktiva samtal och närvaro av Sveriges utrikesminister Ann Linde i de initiala samtalen mellan de stridande parterna.

Det skedde samtidigt som utrikesdepartementet gav pengar till forskningsinstitutet ISDP som har långt gångna relationer med Azerbajdzjan.

I underlagsbeställningen till utrikesdepartementets registrator begärde Blankspot ut all korrespondens med tillhörande bilagor mellan utrikesdepartementets ansvariga för ordförandeåret i OSSE och Armenien och Azerbajdzjan, samt korrespondens med Minskgruppens ordförandeländer (Ryssland, Frankrike och USA).

Minskgruppen under OSSE bär det formella ansvaret från FN:s säkerhetsråd att bistå med fredssamtal mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Blankspot har som svar på detta tagit del av 6 underlag (vilket nödvändigtvis inte är samtliga):

1.  En mejlkonversation med USA:s delegation i Minskgruppen från den 2 november 2020. Det är en vecka innan ett varaktigt avtal om eldupphör signerades.

2. En briefing inför Ann Linde från Minskgruppen från den 12 november 2020. Det är tre dagar efter att avtalet om eldupphör signerades.

3. En briefing från den svenska ambassadören i Azerbajdzjan till UD från den 25 november 2020. Det var inför det svenska ordförandeskapet i OSSE.

4. En summering av Ann Lindes besök till Azerbajdzjan från den 14-15 mars 2021 då fredssamtalen skulle initieras av OSSE.

5. En summering av Ann Lindes besök till Armenien från den 16 mars 2021 med samma ändamål som 3.

6. En summering av Ann Lindes samtal med den armeniska och azerbajdzjanska ambassadören för att fortsätta fredssamtal, från den 13 maj 2021.

Kortfattat visar underlagen tillitsproblem mellan de stridande parterna och OSSE, samt olika synsätt på viktiga frågor. Däribland statusen för de armeniska krigsfångarna. Underlagen visar också att OSSE anser att den ryska närvaron i Nagorno-Karabach är i enlighet med de tidigare fredssamtalen från 2009 (Madridprinciperna).

Det framgår också att Ann Linde meddelade Armeniens premiärminister, Nikol Pasjinjan, att OSSE:s prioritet för 2021 inte var fredssamtal, utan upprätthållandet av ett fungerande vapenstillestånd.

Dokumenten visar att Minskgruppens ordföranden var skeptiska till en rysk insats i Nagorno-Karabach, och hellre ville se en skandinavisk.
“Där vi är, är det fred” står det på den ryska skylten i Nagorno-Karabach. Bild tagen av Rasmus Canbäck i mars 2021.

I det första underlaget, som är från krigets slutskede den 2 november 2020, framgår det att Sverige inledde samtal med Minskgruppens samordföranden (Frankrike, Ryssland och USA) och OSSE-ordförandeskapets personlige representant Andrzej Karsprzyk. Den sistnämnde agerade Ann Lindes närmaste man under ordförandeåret.

I korrespondensen med den amerikanska medordföranden, Andrew Schofer, framgick det att man ville säkerställa att Ann Linde under det svenska ordförandeskapet skulle hålla samma linje som Minskgruppen hittills har gjort, men man tog också upp utvecklingen i kriget.

Bland annat togs frågan upp om en skandinavisk fredsbevarande styrka istället för en rysk sådan. Den amerikanska samordföranden i Minskgruppen lyfte att Ryssland planerade att sätta in egna fredsbevarande trupper. USA såg hellre att man hittade alternativ, eller åtminstone på sikt skulle kunna erbjuda alternativ.

Det framgår också att USA var besvikna på att de tre tidigare försöken till vapenvilor som gjorts lika hastigt hade brutits. Den amerikanska delegaten meddelade att han uppfattade att Armenien önskade en omedelbar vapenvila för att sköta humanitära insatser, medan den azerbajdzjanska sidan inte vill ha en vapenvila förrän en paketlösning med ”substantiella samtal” var på plats. Fortsättningen i korrespondensen är sekretessbelagd.

USA-delegaten kallade det för ”löjligt” att fortsätta samtal om vapenvilor då de stridande parterna inte följde de avtal om vapenvilor som de redan kommit överens om.

Vidare framgår det att båda de stridande parterna ville öka budgeten för OSSE:s insats i fredssamtalen för att möjliggöra fler förtroendegivande åtgärder. Sveriges representant ansåg att det inte var aktuellt.

Slutligen kritiserade Karsprzyk båda sidor för att vara orädda inför att kriget riskerade att äventyra ”OSSE:s existens”.

Framförallt är stora delar av dokumenten som berör Azerbajdzjan maskade.

Den 12 november, tre dagar efter att ett avtal om eldupphör undertecknats av Armenien och Azerbajdzjan, med Rysslands hjälp, begärde Ann Linde en briefing från Minskgruppen.

Avtalet från den 9 november innebär att Ryssland satte in cirka 2 000 fredsbevarande trupper för att skydda den armeniska befolkningen.

Medordföranden konstaterade i briefingen att det inte var aktuellt att initiera fredssamtal mellan parterna förrän “de är genuint” beredda på att ta steget. Man konstaterade också att parterna hade flera gemensamma utgångspunkter, vilket beskrivs som förvånande. De gemensamma punkterna är sekretessbelagda.

Man konstaterade också att de ryska fredsbevarande trupperna är i linje med de OSSE-framförhandlade Madridprinciperna från 2009. En av klausulerna från 2009 var att Nagorno-Karabach skulle bevakas av internationella trupper tills ytterligare steg i enlighet med Helsingsforsdeklarationen skett. Däribland frågan om hur ett folks rätt till självbestämmande ska behandlas.

I dokumentet från den 12 november framgår det att idén om att en skandinavisk fredsbevarande trupp övergavs. Framförallt berodde det på att Ann Linde poängterade att ”Sverige inte är neutralt, det är alliansfritt”. Därtill tillade hon ”vi skulle behöva noggrant överväga eventuella framtida förfrågningar – en process som kräver tid”.

Det betonades att Ann Lindes roll som ordförande i OSSE var att koordinera genomförandet av fältnärvaro med deltagarstaterna, och initialt sätta igång fredssamtalen.

Mejlkonversationerna från den 25 november där Sveriges ambassadör i Azerbajdzjan, Christian Kamill, redogör för sina förberedande möten är så gott som helt sekretessbelagda. Det enda som framgår är att han har haft möten med Mehriban Alijevas assistent. Alijeva är president Ilham Alijevs fru, och tillika vice president. Det framgår också att Azerbajdzjan var nyfikna på Sveriges positionering inför OSSE-ordförandeskapet kommande år.

**

Redogörelserna från Ann Lindes resa till Azerbajdzjan den 14-15 mars, respektive Armenien den 16 mars är fylligare. I tidigare underlag framgick det att OSSE inte hade för avsikt att träffa parterna om de inte var “genuint intresserade” av samtal. Ann Lindes resor till länderna var det första tillfället samtal skedde på toppnivå, och tolkningen är att både Azerbajdzjan och Armenien stod redo för att återuppta fredsförhandlingarna.

På resorna träffade Ann Linde ländernas högsta ledare och utrikesministrarna.

Mötet med Ilham Alijev i Azerbajdzjan hade ”god stämning”, skriver ambassadör Christian Kamill. Mycket av texten är sekretessbelagd, men Ann Linde framhävde att Minskgruppens format är lämpligt för att ”underlätta” fredsansträngningar”.

Vidare tog Ann Linde upp hanteringen av krigsfångar, vilket är en av efterkrigstidens mest infekterade frågor.

Armenien lämnade strax efter kriget över samtliga krigsfångar till Azerbajdzjan, medan uppemot 2 00 armenier förblev i Azerbajdzjan. Flera människorättsorganisationer, däribland Human Rights Watch, har anklagat Azerbajdzjan för att inte följa de internationella konventioner som finns för krigsfångar. Vid mötet med Ilham Alijev lyfte Ann Linde vikten av att krigsfångarna ska återlämnas i enlighet med internationell rätt.

Vidare står det i dokumenten att vid en efterföljande presskonferens, dagen därpå, med Azerbajdzjans utrikesminister Jeyhun Bayramov så lyfte Ann Linde frågan igen, men att Bayramov tog ordet och påtalade att de armenier som tillfångatogs efter den 10 november inte anses vara krigsfångar enligt Azerbajdzjan.

Hur Ilham Alijev resonerade kring frågan när han talade med Ann Linde är sekretessbelagt. Däremot blev det känt under ett samtal mellan Alijevparet och Erdoganparet (Turkiet) att man ansåg krigsfångarna vara en bra förhandlingsvara med Armenien.

Sedan dess har ett par utbyten med krigsfångar skett mot att Armenien givit minkartor till Azerbajdzjan. 2022 finns ett trettiotal krigsfångar kvar i Azerbajdzjan, vilka har dömts i azerbajdzjansk civil domstol. Det vill säga att de inte dömts i egenskap av att vara krigsfångar.  

Ann Linde har sedan dess, liksom Internationella Röda Korset, benämnt krigsfångarna för ”fångar”. Röda Korset har dock påtalat att statusen för fångarna behöver lösas mellan Azerbajdzjan och Armenien, men att de står redo för att säkerställa en säker överlämning. Skillnaden mellan statusen som ”fånge” och ”krigsfånge” är huruvida den gripna omfattas av Genèvekonventionernas föreskrifter.

Sammanfattningen av anteckningarna från besöket i Armenien är utan sekretess.

I underlagen från möten den 16 mars i Armenien framgår det att Ann Linde, förutom träffar med premiärminister Nikol Pasjinjan och dåvarande utrikesminister Ara Aivizian, också haft ett kortare informellt – och icke-dokumenterat – möte med företrädare från Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert.

I samtalet med utrikesministern betonades vikten av att tillföra mer resurser till fredssamtalen, vilket också var uppe redan den 9 november 2020, vilket avfärdades av Sverige. Aivizian betonade också att man känner en rädsla för att återuppleva ett fullskaligt krig som kan leda till ett nytt folkmord mot armenier. Det är med tanke på att Armenien gränsar till Turkiet som bistod Azerbajdzjan under kriget 2020.

I samtalet med Nikol Pasjinjan lyftes återigen frågan om krigsfångarna, men också att man räknade med att Sveriges ordförandeskap i OSSE skulle bidra till en slutgiltig konfliktlösning där Nagorno-Karabachs status beaktas.

Han lyfte även en farhåga om att armeniska kulturarv hotas av Azerbajdzjan i samband med att stora områden gått över i Bakus kontroll.

I februari 2022 besannades farhågorna, vilket Blankspot har rapporterat om. Det är trots att internationella domstolen i Haag hade uppe frågan i december 2021.

Även i samtalen med Azerbajdzjan togs frågor om kulturarvsförstörelse av azerbajdzjanska sådana upp.

Slutligen betonade Ann Linde att ett slutligt fredsavtal inte var en svensk prioritering under ordförandeskapet i OSSE, utan att i första hand statuera att avtalet om eldupphör följs.

Så här står det i underlaget:

“Sveriges prioriteringar inom ordförandeskapet nämndes. Eldupphöravtalet var enkom ett sådant, ej ett slutligt fredsavtal. Här kunde OSSE bidra med ytterligare konfliktlösningsansträngningar”.

I det sista underlaget från 13 maj 2021 framkommer det att Linde kallat till separata möten med de armeniska och azerbajdzjanska utrikesministrarna. Anledningen var Armeniens anklagelser mot Azerbajdzjan om att ha gjort intrång i den armeniska Siunikprovinsen den 12 maj.

Medan den armeniska utrikesministern betonade vikten av att världssamfundet skulle ta avstånd från Azerbajdzjans agerande, så hävdade den azerbajdzjanska utrikesministern att gränsdragningarna inte är tydliga efter kriget 2020. Det var på sin rätt att agera som de gjorde.

**

Blankspot kontaktar utrikesdepartementet med frågan om prioriteringarna under ordförandeskapet. Skrivningarna om att budgeten inte ändrades trots kriget, och att Linde vid sitt besök i Armenien låtit meddela att eldupphör är prioriterat framför ett fredsavtal tas upp i mejlet till Ann Lindes pressekreterare.

UD svarar följande:

“Sverige och EU välkomnade vapenstilleståndet mellan Armenien och Azerbajdzjan eftersom det innebar ett slut på striderna. Vapenstilleståndet var dock bara ett första steg mot ett fredsavtal. Under det svenska ordförandeskapet var arbetet för att parterna skulle ta ytterligare steg mot ett fredsavtal högt prioriterat. Det var ett svårt arbete kort efter en väpnad konflikt med många döda och med stort mänskligt lidande. Minskgruppen och ordförandeskapets personliga representant har gjort ansträngningar för att föra processen framåt.“

Alijev, Pasjinjan och Europarådets ordförande Charles Michel träffas i Bryssel.

Sedan maj 2021 är det dock mycket som har hänt. Även om Minskgruppen under OSSE är den formella medlingsinsatsen så har samtal förts på andra håll.

Under hösten 2021 hölls ett antal bilaterala samtal mellan Armenien och Azerbajdzjan i Ryssland, som inte ledde närmre en lösning.

Däremot har samtal under våren 2022, ledda av Europarådets ordförande Charles Michel, lett till att parterna enats i ett antal övergripande principer. Bland annat går de ut på att se över gränsdragningarna i regionen och att man ska fortsätta fredssamtalen.

I Azerbajdzjan har ledningen gjort en tolkning om att principerna innefattar att kontrollen över hela Nagorno-Karabach ska skrivas över till dem, medan man i Armenien inte anser att frågan har lösts. De facto-regeringen i Nagorno-Karabach har tagit avstånd från båda parter och önskar att representera sig själva.

Ilham Alijev har hotat med ett nytt krig om de nya principerna inte följs.

Sommaren 2021 kallade man till ett extraval i Armenien som en följd av förlusten i kriget 2020. Det var efter ett brett missnöje mot Pasjinjans regering, som trots det vann extravalet.

Inför årets sommar briserar demonstrationerna på nytt då oppositionen uppfattar att den armeniska regeringen lämnar eftergifter gentemot Azerbajdzjan.

I takt med Rysslands upptrappning av konflikten och sedermera anfallskriget i Ukraina har uttalanden från Minskgruppen och OSSE kring konflikten i Nagorno-Karabach tystat.

Blankspot har överklagat utrikesministeriets sekretessbedömning av de utlämnade underlagen.

Läs del 1 av granskningen här

Läs del 2 av granskningen här

Efter den första granskningen av ISDP utsattes Rasmus Canbäck för trakasserier från statliga representanter i Azerbajdzjan, vilket tidningen Journalisten rapporterade om ”Svensk journalist svartlistad av Azerbajdzjan” Läs artikeln här.

Om författaren: Rasmus Canbäck är aktuell med boken ”Varje dag dör jag långsamt” om konflikten i Nagorno-Karabach. Han har det senaste året gjort en serie granskningar för Blankspot om Sveriges kopplingar till Azerbajdzjan, däribland att regimen anordnar bjudresor för journalister. Det uppmärksammades i vintras.

Summary in English: New documents provide a unique insight into how the talks in post-war Nagorno-Karabach during Ann Linde’s time as chair of the OSCE took place. Among other things, they show that an increased allocation of resources to bring about a peace agreement was not a priority. Read a translated version here.

Av