Nyheter om Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach
Armeniska kulturarv hotas i Azerbajdzjan
Debatten om armeniska kulturarv i Azerbajdzjan har varit het den senaste veckan. Det är efter ett uttalande från azerbajdzjanska kulturministeriet om att armeniska inskriptioner på kyrkor är falska. Nu anklagas Azerbajdzjan för att vilja radera det armeniska kulturarvet från landet.
Av Rasmus Canbäck 10 februari, 2022
Den tredje februari berättade Azerbajdzjans kulturminister vid en presskonferens att man tillsatt en särskild grupp för att ”ta bort fingerade armeniska inskriptioner från kyrkor” i Azerbajdzjan. Bara ett par dagar senare tillbakavisade man uppgifterna som man anser ”cirkulerades av partiska västvänliga medier”, och att det egentligen rör sig om att man ska dokumentera “eventuella falska inskriptioner”.
Detta rapporterar nätsajten Eurasianet som den senaste veckan följt utvecklingen kring hoten mot de armeniska kulturarven i Azerbajdzjan.
Bakgrunden till den senaste veckans uttalanden från azerbajdzjanska myndigheter är – som det mesta sedan ett år tillbaka – det senaste kriget i Nagorno-Karabach som slutade november 2020.
Den armeniskdominerade regionen bröt sig efter ett flerårigt blodigt krig loss från Azerbajdzjan 1994 och har sedan dess varit en icke-erkänd republik.
Efter 2020 års stridigheter tog Azerbajdzjan kontroll över delar av Nagorno-Karabach och omkringliggande territorier där en stor mängd armeniska kulturarv finns bevarade.
Eurasianet skriver att konflikten om kulturarven härrör tillbaka till en pseudovetenskaplig teori som tog fart under 1950-talet i Azerbajdzjan. Den går ut på att armeniska kyrkor egentligen härstammar från ett folk, kaukasusalbaner (ska inte förvirras med dagens Albanien), som levde i regionen för cirka 1 300 år sedan, som sedermera förmodas ha assimilerats med armenierna.
Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 har teorin om att kyrkorna är “kaukasusalbanska” tagit fäste som gängse historieskrivning i Azerbajdzjan, men avfärdas av oberoende forskare som pseudovetenskap.
Radio Free Europe skriver att Kaukasuskännaren och journalisten Tomas de Waal har kallat Azerbajdzjans ställning ”ganska bisarr” och att policyn ”har en stark politisk undertext” vars innebörd är att ”armenier [enligt Azerbajdzjan] inte har någon rätt till Nagorno-Karabach”.
I officiell azerbajdzjansk historieskrivning kom inte armenier till Nagorno-Karabach förrän 1700-talet, trots att de armeniska kulturarven är daterade över 1 000 år tillbaka. Att kalla dessa för “kaukasusalbanska” ses som ett instrument för att frånta armenierna dess historia i regionen.
Zija Bunijadov som är upphovsman till teorin om de ”kaukasusalbanska” kyrkorna är den som myntade konspirationsteorin om att pogromerna mot armenier i Azerbajdzjan var utförda av en dold armenisk lobby, vilket Blankspot skrev om förra veckan.
Kulturarvskonflikten är dock komplicerad. Dels handlar den om den aktiva förnekelsen av ett folks kulturarv. Dels handlar den om förstörelsen och förfallet av kulturarv efter första Karabachkriget på 1990-talet.
Azerbajdzjans ambassadör i Sverige, Zaur Ahmadov, har inför publicering på eget initiativ skrivit till Blankspot med en vädjan om att ta en artikel från Nasmi Aghajev, Azerbajdzjans generalkonsul i Kalifornien, i beaktande vid skrivande av artikeln. Aghajev redogör för armeniska arméns förstörelse av azerbajdzjanska byggnader runtomkring Nagorno-Karabach. Armeniska källor uppger att det är en följd av att städerna tömts på sina befolkningar efter kriget 1988-1994, och att de flesta byggnader har förfallit i takt med att ett fredsavtal inte slutits länderna emellan.
De raserade städerna har dock använts som en militär buffertzon fram till 2020 och är minerade.
I den Azerbajdzjanska enklaven Nachitjevan anklagas Azerbajdzjan å sin sida för att 2006 ha förstört armeniska kyrkogårdar i staden Julfa. Detta är bara ett av flera exempel på aktiv förstörelse av armenisk helgedom i Azerbajdzjan.
Under första Karabachkriget hamnade ungefär en miljon människor på flykt, både armenier och azerbajdzjanier, varav azerbajdzjanier utgör en knapp majoritet av flyktingarna.
Frågan den senaste veckan handlar dock inte om ödeläggelse av respektive lands städer och kulturmärken, utan om en aktiv policy från det azerbajdzjanska kulturministeriet som hotar att radera armeniska kulturarv från historieskrivningen.
Efter kriget i Nagorno-Karabach 2020 besökte Azerbajdzjans president Ilham Alijev tidigare armeniskdominerade områden av Nagorno-Karabach och nekade den armeniska inskriptionen vid en kyrka.
– Alla dessa [inskriptioner] är förfalskade. De var ditskrivna långt senare [än kyrkans ålder].
Citatet väckte oro hos armenier som vädjade till UNESCO att markera mot Azerbajdzjan. UNESCO beslutade redan strax efter kriget 2020 att anordna en särskild delegation för att kartlägga kulturarven i och omkring Nagorno-Karabach.
I en kommentar till Blankspot skriver UNESCO Sverige att delegationen inte kommit på plats än, men att det är på agendan. Vidare hänvisar de till internationella UNESCO för mer information. Vid kontakt skriver dessa ett officiellt uttalande till Blankspot.
“UNESCO arbetar tillsammans med alla berörda parter för att skapa förutsättningar för en UNESCO-ledd oberoende teknisk delegation inom ramen för 1954 års konvention.
För detta ändamål välkomnar UNESCO alla idéer och initiativ som kan vara till hjälp, inklusive från regionala organisationer såväl som enskilda länder.
De idéer som föreslogs under toppmötet den 4 februari kan betraktas i detta ljus. Dessa idéer kommer att bedömas av UNESCO i fullt samarbete med Armenien och Azerbajdzjan.“
Uttalandet hänvisar till Haagkonventionen för skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, vars syfte är att reglera hur stridande parter ska bete sig i krig gentemot folks rätt till sin kultur.
Vidare hänvisar uttalandet till ett toppmöte mellan Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan, Azerbajdzjans president Ilham Alijev, Frankrikes dito Emmanuel Macron och Europarådsordföranden Charles Michel. Vid detta möte diskuterades steg mot att finna en permanent lösning till konflikten i Nagorno-Karabach, varav UNESCO:s delegation är ett led i detta.
En knäckfråga är dock möjligheten att agera inne i Nagorno-Karabach som bevakas av cirka 2000 fredsbevarande ryska trupper. Sedan mars 2021 släpps inga icke-armeniska medborgare (och vissa azerbajdzjanska) in i regionen.
Händelseutvecklingen ska också ses i ljuset av att både Armenien och Azerbajdzjan blev för 2021-2023 invalda i UNESCOs verkställande utskott. I december 2021 föll en dom i internationella domstolen i Haag om att både Armenien och Azerbajdzjan ska beakta skyddet av kulturarv.
Särskilt beordrades Azerbajdzjan att ” vidta alla nödvändiga åtgärder för att förhindra och bestraffa handlingar av vandalism och vanhelgande som påverkar det armeniska kulturarvet, inklusive men inte begränsat till kyrkor och andra platser för tillbedjan, monument, landmärken, kyrkogårdar och artefakter.”
Samtidigt som detta sker har EU-kommissionären för energifrågor, Kadri Simson, besökt Azerbajdzjan för att signera ett nytt gasavtal. Det sker i kölvattnet av att EU vill minska beroendet av rysk gas och en del av lösningen är ett utökat avtal med Azerbajdzjan.
Toppbild: Den armeniska kyrkan Dadivank bevakas idag av ryska fredsbevarande trupper, men ligger utanför Nagorno-Karabach och anses vara “kakukasusalbansk” i Azerbajdzjan. Foto Rasmus Canbäck
