Analys om Azerbajdzjan, Demokrati, Kaviardiplomati

Analys: Hot om nytt krig när världens azerbajdzjanska diaspora träffas

I april samlas världens azerbajdzjanska diasporaorganisationer för att enas i ny femårsstrategi. Rasmus Canbäck har följt kongressen som är en del av regimens propagandaapparat.

Av Rasmus Canbäck 24 april, 2022

Vid öppningsceremonin i Azerbajdzjan för Kongressen för världens azerbajdzjaner hotade president Ilham Alijev med ett nytt krig om de inte accepterar det senaste förslaget till fred.

– Om de [Armenien] inte erkänner vår territoriella integritet, så kommer vi inte heller att erkänna Armeniens. Det kommer vi förmedla officiellt. Med tanke på konsekvenserna av kriget [2020], så förstår den armeniska sidan vad det kan leda till.

Armenien förlorade kriget 2020, vilket har lett till ett bräckligt avtal om eldupphör som bevakas av Ryssland. Med kriget i Ukraina, och att världens blickar riktats bort från Kaukasien, har förutsättningarna i den konfliktfyllda regionen Nagorno-Karabach förändrats.

I samtal mellan Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan och Ilham Alijev har ett principiellt fempunktsprogram tagits fram. Tolkningen av det i Azerbajdzjan är att Armenien ska erkänna att det armeniskdominerade Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan, medan man i Armenien och Nagorno-Karabach fortfarande söker enighet kring vad de fem punkterna innebär. Ryssland kritiserade samtidigt USA och Frankrike för att inte delta i fortsatta samtal i Minskgruppens fredsprocess (inom OSSE) där de tre länderna är medordföranden. Kritiken har inte besvarats.

Ilham Alijevs tal, inför Kongressen för världens azerbajdzjaner, anses vara av särskild tyngd. Det timslånga talet innehöll också anklagelser om att armeniska armén är fascister, och vid ett tillfälle användes ordet nazister om armenier. Alijev förtydligade även Azerbajdzjans historiska territoriella anspråk över Syunikprovinsen (Zangezur på azerbajdzjanska) i södra Armenien. Internationella domstolen i Haag har kritiserat Azerbajdzjan för sådana uttalandet, vilka domstolen kallar för “inflammatorisk retorik”.

På Twitter kom snart reaktionerna på talet i azerbajdzjanska kretsar som tog fäste på Alijevs formuleringar om att Armenien ska acceptera fredsavtalet, annars blir det krig. En av deltagarna på kongressen skrev “vi vet som kommer hända [om Armenien inte godkänner det]”.

Talet ska också ses i ljuset av att Azerbajdzjan ändrat sin offentliga retorik den senaste månaden till att tala om möjligheter till fred, vilket möts av stor skepticism av den armeniska sidan. Särskilt som att flera regimanknutna personer i Azerbajdzjan inte stämt in i fredssången. En av dem är ordföranden för diasporamyndighetens informationsagentur, Togril Allahverdili, som på Twitter föreslog att nästa kongress ska hållas i Armeniens huvudstad Jerevan efter att Azerbajdzjan tagit över staden.

Bara dagarna innan konstaterade Freedom House i sin nya rapport att Azerbajdzjans agerande i kriget i Nagorno-Karabach setts som en inspirationskälla för Ryssland invasion av Ukraina.

Alijevs tydliga framgång i att använda militär aggression för att förstärka sin regim kan ha bidragit till Vladimir Putins beslut att invadera Ukraina. Putin har själv sökt efter sådana verktyg flera gånger historiskt, och nu fanns det anledning att tro att det skulle fungera igen.

Texten syftar till att Ilham Alijev efter krigsvinsten 2020 stärkt sin enväldiga makt kraftigt, och att det skett flertalet auktoritära lagförändringar det senaste året.

Men varför har talet på kongressen så pass stor betydelse?

Kongressen för världens azerbajdzjaner samlar världens azerbajdzjanska diasporaorganisationer som är anslutna till regimen. Det sker var femte år, och i år beräknades det att 400 deltagare från 65 olika länder deltog. Det är den femte kongressen i ordningen. Syftet med kongressen är dels att toppskiktet i Azerbajdzjan ska delegera nya strategiska beslut till diasporaorganisationerna. Dels att organisationerna ska ges möjlighet till nätverkande.

Förenklat är kongressen stommen i Azerbajdzjans sammanhållning mellan stat och diasporaorganisationer.

Enligt officiell statistik finns det i dag 570 registrerade diasporaorganisationer i världen som är anslutna till regimen. Dessa finns i 50 olika länder. Varav 15 finns i Sverige, och totalt 29 i Skandinavien.

Dessa ingår i en byråkratisk hierarki där myndigheten för diasporafrågor samordnar arbetet mellan det azerbajdzjanska parlamentet (där vänskapsgrupper för olika regioner finns), och lokalt arbete där ambassaderna samordnar informationsflöden, vilket Blankspot skrev om tidigare i år.

Med andra ord rör det sig om ett gediget nätverk av hur azerbajdzjan når ut med politiskt inflytande utanför landets gränser, så kallade propagandanätverk.

Kongressen för världens azerbajdzjaner grundades formellt av Ilham Alijevs far, Heydar, som var dåvarande president 2001. Det beskrivs som startskottet för ett nytt arbete med diasporan.

Strax efter den första kongressen antog man i parlamentet en ny policy om hur regimen ska arbeta med sina diasporaorganisationer.

Nästa kongress år 2006 var föreningen Azerbajdzjanska riksförbundet i Sverige instrumentala i arbetet bakom för att anordna. Bland annat höll Nadir Hollenbrand, en styrelseledamot i förbundet, ett öppningstal till Ilham Alijev, där han hyllade diktatorn.

Ett resultat av kongressen 2006 var att myndigheten för diasporafrågor bildades, och att en minister tillsattes.

Vid kongressen 2011 höll Azerbajdzjanska riksförbundets dåvarande ordförande Settar Sevgin ett liknande anförande som Nadir Hollenbrand. Samma år beviljade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) bidrag till Azerbajdzjanska riksförbundet.  

Här beslutade man att reformera koordineringsrådet för världens azerbajdzjaner. Under koordineringsrådet finns föreningar som är direkt styrda av diasporamyndigheten och ambassaderna, snarare än att vara självstyrande enheter. I Sverige startades det efter 2016, och är inte registrerat som en juridisk enhet. Finansieringen kommer direkt från regimen.

Efter kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien i april 2016 anordnade man den fjärde kongressen. Denna gång deltog både Settar Sevigin och Nadir Hollenbrand från Azerbajdzjanska riksförbundet.

Snart därefter presenterades en ny inriktning i diasporaarbetet om att fokusera på samordning av ungdomar och lobbyarbete för att ändra omvärldens ”inställning till geopolitiska realiteter och trender i den globala ekonomin”.

Diasporamyndigheten instiftade kort därpå en ny fond som diasporaorganisationer ansöka om pengar från. Denna har givit projektbidrag till föreningar i både Sverige och Norge.

Varken Sevigin eller Hollenbrand innehar i dag förtroendepositioner i Azerbajdzjanska riksförbundet, men den senare ses ofta på bilder vid evenemang anordnade av regimens ambassad i Sverige.

När årets kongress gick av stapeln låg flera frågor på bordet där ledningen i Azerbajdzjan anser att det har skett ändringar efter kriget 2020. Det är också tydligt att landets absoluta toppskikt anser att kongresserna spelar en central roll i hur Azerbajdzjan når ut med sina budskap.

Vid kongressen 2022 har retoriken kring Nagorno-Karabach varit en huvudfråga. Vilka budskap och samordning ska de azerbajdzjanska diasporaorganisationerna ägna sig åt? Och hur ska det gå till?

Inte minst har Blankspots granskningar av diasporaorganisationerna i Sverige visat hur de azerbajdzjanska diasporaorganisationerna är en del av det demokratiska hotet. En av dem som anordnade bjudresor för svenska journalister i höstas (vilket Blankspot avslöjade), Rahim Sadiqbeyli, belönades därtill med en medalj för sina viktiga insatser för den azerbajdzjanska diasporan. Även han var 2020 aktiv inom det Azerbajdzjanska riksförbundet.

De senaste fem åren har de extra resurserna genererat en snabb utveckling av landets diasporaorganisationer, och denna lär fortsätta. Samtidigt anses Azerbajdzjan vara ett av världens mest repressiva länder enligt the Economist, och som ligger bakom mycket av den korruption som finns i Europa.

I det här står knappast den azerbajdzjanska regimen ensam, och studien av den azerbajdzjanska propagandaapparaten slår an på hur andra auktoritära stater agerar för att rentvätta sina anseenden.

Men det är också ett exempel på hur korruption, auktoritärt styrande och icke-fredliga lösningar till konflikter hänger samman.

I slutänden belönas regimerna ofta, liksom Azerbajdzjan gjorts med nya gasavtal av EU.

Toppbild: Foto från den femta kongressen. Bild från president.az

Rasmus Canbäck är aktuell med boken “Varje dag dör jag långsamt” (SILC förlag) om konflikten i Nagorno-Karabach. Den 20:e april deltog han som talare vid ett seminarium om korruption och Azerbajdzjan anordnat av Harvard Law School. Denna text ska ses som en följd av det.

Av Rasmus Canbäck